Gott Nytt År

GOTT NYTT ÅR

kära Ni.

Tack alla som funnits vid vår sida och haft oss i sina tankar.

Ni är guld värda!

2009

Here we come.

7 år

Grattis min älskling på vår 7 årsdag.

7 år är lång tid, en evighet och den tid i mitt liv då jag varit som lyckligast.

Älskade älskade N, det är du och jag för alltid. I bemärkelsen för alltid är 7 år bara en stund.

Vi har hela livet kvar. 2009 ska bli vårt år, det bara måste bli det.

Jag älskar dig.

Varje sekund är värdefull.

8475

8475 steg blev det idag på jobbet. Ganska bra vill jag tycka *klapp på axeln*. Jag och N ska lägga träningsscheman efter nyår. Inget nyårslöfte, men en början till att bli lite mer hälsosamma. Stegräknare ska införskaffas. Vad det leder till vet jag inte men ett par kilo finns ju kvar efter graviditeten och förhoppningsvis försvinner de med stegen.


Jag saknar dig idag min pojke, jag saknar dina små fingrar. Jag tror till och från att jag håller på att gå sönder när tankar om ett liv utan att någonsin mer få hålla dig sveper förbi mitt medvetande. Tankarna finns där som en vålnad och överraskar mig när jag som minst anar. Det är ingen idé att fly, jag vet ju att det är verkligheten.

kakfrestelse

Ja, det blev kakor tillslut. Chokladkakor med pistaschnötter.

Och ja, dom är lika goda som dom ser ut!

God kväll.

ny dag - nya tankar

Nej, det har inte hänt något särskilt här. N är förkyld, om det nu får räknas in i facket där annorlunda händelser placeras. Annorlunda händelser är allt som inte räknas till det totalt nattsvarta (eller som visst är nattsvarta men som inte tillhör de dagliga tårarna), så visst borde en rackarns förkylning platsa där. Han är sådär roligt förkyld då det är helt omöjligt att göra något ansträngande, såsom att plugga eller gå ut. Däremot går det väldigt bra att spela Guitar Hero och han skulle bra gärna vilja åka till IKEA och köpa den där tv-bänken som vi kollat på. Det är skillnad på aktiviteter och aktiviteter. -Jag har ju faktiskt över 37 i feber och det är ju över det normala för mig. Mjo, visst älskling.

Innan ÄL varje månad växer ett litet hopp. Från ett litet frö någonstans växer ett litet litet hopp. Förhopningsvis fortsätter hoppet och blir till ett mirakel. Jag är medveten om att det inte är bra att jag tänker på det hela tiden. Jag vet att det finns några som tycker att jag väl bara kan och ska släppa det ett tag och försöka koncentrera mig på något annat - mina studier tillexempel. Ja visst borde jag kanske. Det blir när det blir. Men det lilla fröet finns där och jag kan inte låta bli att låta det växa. Jag måste få tro, det är min skymtan efter ljus - långt där borta.

Och även om jag BORDE plugga idag, tänker jag nog låta bli med det. Istället ska jag försöka få N att baka kakor med mig, en lagom ansträngande aktivitet.

en annan dag

Sista dagen av juldagarna. Vet inte om jag känt av någon särskild stämning. Det har varit dagar, precis som alla andra. Saknaden är lika stor, tomheten likaså.

Träffat tre av mina fina idag. Lilla A som vuxit så utan att jag märkt det. Ledsen för allt jag missar. Sorgen tar plats.
Men jag hoppas ni vet. Mina fina underbara vänner, älskar Er så!

Nu ska vi bege oss ut i vimlet av folk. Få se hur länge vi står ut.

God Fortsättning.

första julafton

Första julafton.

Så här fint lyste ljusen hos vår trollboll.

Ett av ljusen från Er.

Tack alla Ni som haft oss i era tankar idag.

Troysan har ikväll också sällskap av en kompis, Tiger.

Lite bling-bling också, för julstämningen. Tack Ullis, Christian och Petra!

Här hemma lyser ljusen för våra saknade.

I mina tankar finns också många andra saknade änglar.

Tänker extra mycket på Troys kompisar Victor och Linus i himlen och deras familjer.

.

.

Önskar Er alla en fortsatt God Jul.

hemma igen

Åter hemma efter fem långa timmar på stan. Träffade fina I o C och käkade lunch med dom. Sedan julklappsshoppade vi. Nackdelen med fem långa timmar på stan är barnvagnar överallt. Uch. Det skulle vara jag. Avundsjukan står mig upp i halsen. Jag önskar mig ett befruktat ägg i julklapp, är det möjligt?

Nu ska vi laga mat, slå in klappar och spela bingolotto. Allt är som det brukar. Fast inte alls.

God kväll mina vänner.

en liten vän

Troysans hylla i sovrummet har fått besök av en tomte och en ny liten kompis har flyttat hem till oss.

Den lille vännen står precis till vänster om Troy och lystrar till namnet lillTroysan. =)

LillTroysan flyttade hem till oss igår och hade rest hela vägen från Jönköping.

Tack underbara Karin och Christian!

Vi har inlett julfirandet. De senaste dagarna har systerkusin med föräldrar varit här. Vi har firat julen på vårt vis både hos morfar och fru samt hos mormor. Mysigt. Systerkusin är världens underbaraste och alltid nära mitt hjärta. Vi har fördrivit tiden med lite vin, singstar och guitar hero. På singstar måste jag säga att jag är fantastisk. Lite sämre på gitarrdelen. Särskilt efter några glas "By the river". =)

Nu ska jag bege mig ned till stan, har nämligen klipptid. Spännande!

Det är snart julafton, mamma saknar dig.

Mamma

Nej i natt har det inte varit någon bra natt, om det är sömn som gör natten bra. Det är nog bara att inse, den 19:e och 20:e december kommer alltid vara dagar förenade med tårar och lite sömn.

Den 20:e december 2007 klockan 20.05 somnade älskade, fina mamma in. De sista andetagen från en svårt sargad och medtagen kropp. En kropp som kämpat för livet. Eller kämpade du för döden mamma?

Jag vet att du gav upp livet långt innan livet gav upp dig. Jag försöker förstå varför. Jag försöker acceptera. Kanske är det därför jag har så svårt att ge upp. Jag vet vad som blev kvar när du gav upp. VI blev kvar, dina barn. Vi hade behövt dig. Vi behöver dig mamma.

Jag försöker förstå och acceptera.

Jag vet att du tar hand om mitt barn nu. Ni har varandra, Mormor och Troysan i himlen. Jag saknar er.

Idag den 20 december är det ett år sedan älskade, fina mamma somnade in. Jag vet att du kämpade, jag vet att du ångrade dig.

Jag vet att du älskar oss.

Vi älskar dig.

Vila i frid.

-

Det är 5 månader sedan lilla hjärtat somnade in mellan sin mamma och pappa.

Underbara lilla älskling, du fattas oss!

tänd ett ljus för Troy

Så har den dagen då kommit. Dagen då det är 5 månader sedan lille trollboll kom till världen. Den resan som skulle varit den lyckligaste i mitt liv, men som slutade i sorg och förtvivlan. Jag har svårt att känna glädje, svårt att känna lycka över dig älskade barn. Sorgen överskuggar allt. Men innerst inne finns en oändlig lycka över att få vara med om dig. Det har vi varit, vi är och kommer alltid vara. Men jag saknar dig. Gränslöst. Jag saknar dig, jag älskar dig Troy. Mitt underverk, mitt lilla hjärta. Så har då dagen kommit, precis som dagen kommer komma då det gått 6 månader, 7 månader, 8 månader. Så småningom ett år. Så småningom ett liv. Saknaden och smärtan är livslång.

Jag vet att Ni är många som tänker på Troy. Det värmer mitt mammahjärta. Det är så min pojke lever vidare, i alla tankar och alla hjärtan. Jag har öppnat "Tänd ett ljus för Troy", där Ni (om ni vill) kan tända ett ljus. På julafton tänder jag ett ljus på graven från Er som tänt här.

Lämna också gärna en kommentar.

att falla och känslan av botten

"När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen."

Har läst mitt inlägg och känner att det inte riktigt är hela sanningen. Den 20/7 föll jag över kanten. Jag föll, så långt och slog i botten så hårt. Mitt balanserande är långt ifrån ytan. Sanningen är att jag fortfarande försöker ta mig upp. Botten är inte detsamma som döden. Döden, när det liksom inte finns något att klamra sig fast i. En resa är avslutad och en ny påbörjad. När botten omsluter sig kring den som fallit. För en del går resan fort. För mamma gick det långsamt. Det gör mig ont, men jag tror att hon upplevde känslan av botten under många många år, känslan av botten utan möjlighet att ta sig upp. Troys resa gick fort. Det var inget fall, mer en resa från en värld till en annan. Min förhoppning och min tro är att det bakom botten finns något ljust, något vackert, något nytt. Min tid var inte inne. Jag landade hårt men för mig fanns det möjligheter att klamra sig fast vid väggarna. Jag tar mig uppåt, sakta, dock inte säkert. Det behövs inte mycket för att jag återigen ska falla. Men jag vet också att det finns människor som kan och vill fånga upp mig. För det är inte min tid ännu. Jag kommer finna ljuset och jag kommer ta mig upp. Så småningom.

Det är mina tankar. Tankar om en existens.

human or dancer

"are we human or are we dancer
my sign is vital,
my hands are cold
and I'm on my knees
looking for the answer"
texten kommer från THE KILLERS låt HUMAN


Väntan är så lång. Jag väntar på mitt barn. Jag kommer aldrig bli hel. Jag kommer aldrig kunna känna känslan av helhet utan mitt barn. Jag väntar. Den evinnerliga väntan. När är det vår tur?

Idag såg N en vertygslåda för barn. Jag såg tårarna i hans ögon. Så mycket vi tänkt och drömt. Så mycket som så plötsligt bara rycktes bort. -"Den här skulle jag ha köpt till Troysan." Troysan och pappa.

i'm a dancer and i'm on my knees looking for the answer.

barn ska inte dö

Andra veckan på praktiken avslutad. Knasigt vad tiden ändå gått fort, trots en sådan eländig inledning. Idag har jag lärt mig mer om röntgen - avancerat men intressant.

Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.

Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.

Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.

Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.

Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.

Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.

2:a advent, en söndag som alla andra

Så här fint är det nu i vårt sovrum där tavlorna hänger över sängen.

Det är söndag och helgen är förbi. En ny vecka ligger framför. Många timmar, minutrar, sekundrar att leva. Det är tur man inte behöver veta hur man gör för att leva. Då hade jag nog slutat för länge sedan och valt livet på den andra sidan. Idag lyser tre ljus hos familjen J-P, ett för Troy, ett för mamma och ett för pappa. Vi kramas och älskar varandra, det är så vi lever. Det är så Troy får liv. Det är många som saknar vår pojk. Kanske är det någon som saknar de vi var. Men här är vi nu. Alla bär vi vår egen sorg. På samma sätt som trollboll var någon alldeles unik, så bär vi också en alldeles unik sorg. Vi sitter alla i samma båt, kanske med olika många stenar i bagaget. Tillsammans måste vi hjälpas åt att inte sjunka.

.

Idag har vi varit på dop. Finaste lilla A, med sin finaste mamma och pappa. Det är en sådan otrolig och innerligt vacker gåva att bli bjuden till ett dop. Det här dopet kommer vi för alltid att bära med oss i våra hjärtan. Jag är så tacksam att vi får vara en del av era liv.

.

Efter dopet for vi till graven. Det lyste fint och som vanligt växlade vi slängpussar, jag skickade tre och fick tre åter. Saknar, saknar saknar dig.

.

Positivt idag?

Dopet, så fint.

Den snälle mannen har hämtat våra köksluckor.

när kommer du hem?

En jobbig dag. Jag saknar dig min pojke. När kommer du hem? Mamma älskar dig.

kärlek

N klarade också sin tenta, grattis älskling! Min helt fantastiska, underbara man. Du gör mig så lycklig och jag älskar dig så otroligt mycket. Stor kärlek. Snart har det varit vi i 7 år. Och fler ska det bli.

"rudolfnäsan"

Jag klarade tentan! Lättnaden är stor. Faktiskt första tentan som jag inte direkt haft panik över. Den kändes bra från början till slut. Sedan kan man ju alltid nojja sig, men det gör jag ju jämt. Jag är tacksam att skolan gått så bra ändå. Ett litet ljus.

Jag är förkyld. Sådär jobbigt förkyld att man helst skulle vilja stoppa tamponger i näsborrarna. Det gör jag inte, men näsan är Rudolf-röd av allt snytande. Har iaf inte ont i kroppen, vilket är bra. Det här är en vanlig förkylning och inte sorgens sättande i kroppslig form.

Igår var vi i Falun, spädbarnsfondens möte för föräldrar som mist barn. Vi var få, men det var en fin stund. Det ger oss mycket. Titta gärna in på spädbarnsfondens hemsida www.spadbarnsfonden.se, viktig och fin information inte bara för de som mist barn utan även för de som finns runt omkring, som ju också bär en sorg. Själar som en gång mötts säger aldrig farväl.

Julen närmar sig med stormsteg. Tung månad. Ännu en jul utan mamma, första julen utan Troy. Det gör ont. Saknaden gör ont. Jag har inte sett julkalendern än, vet inte om det är något att se. Någon som sett den?

Sista rycket innan det bär av till praktiken.

jantelagen och dansavslutning

Idag är jag upprörd. Orkar inte vara det rent fysiskt, men känner iallafall att jag måste få vara det i orden jag skriver. Jag är inte van vid att bli illa bemött. Därför tar jag väldigt illa vid mig när jag blir det. Om man inte tycker om sitt arbete eller arbetsuppgifterna som ingår i det, borde man kanske fundera över att byta yrke. Att vara en god förebild ingår också i paketet, hur vill jag att andra ska bemöta mig? Så kanske också jag ska bemöta dem. MEDMÄNSKLIGHET!!! Jag avskyr verkligen översittarfasoner. Något mer jag verkligen avskyr är jantelagen. Varför kan man inte få vara bra på någonting?! Varför måste man tona ned sig för att inte verka "för" ambitiös?! Om jag har gjort något bra och lagt ned mycket tid på det, har jag då inte rätt att få cred för det? Helst ska man ursäkta sig.. "ja, det kanske blev lite mycket. ursäkta om det var för bra." NEJ! Tummen upp för cred och konstruktiv kritik är bra!

Pst, det kanske har gått bra på tentan. Håll era tummar för mig är ni snälla!


Positivt idag?
Har varit på dansavslutning. Alla goa tjejer, som jag har saknat dem. Dansgrupperna är mitt "livsverk", mitt lilla skötebarn och det känns förfärligt att jag inte funnits hos dem den här terminen. Men de var så duktiga och har klarat sig utmärkt utan sin fröken. Men alla kramar värmer, underbara goa ungar! Alla kan dansa och dansen är livsviktig!

inspiration

Tack för att ni hittat hit till min blogg, säger jag både till er som är här för första gången och till er som återkommer för att dela mina tankar.
Jag inspireras ofta av andra människors bloggar. Flera bloggar jag ofta läser har nu haft undersökningar av alla möjliga olika slag. Jag är inte sämre och tänkte fråga er hur ni hittat hit, nyfiken som jag är.

I värt-ett-besök-listan finns länkar till fina bloggar jag ofta och gärna besöker. Kika gärna in där.


Har precis kommit hem från föreningsmötet. Jag ska inte ha någon egen dansgrupp nästa termin heller. Däremot ska jag och mina fina vik. danstjejer tillsammans hålla i de två största grupperna. Alldeles lagom.

saknar dig

"Så stor och stark på dagen

Men så liten mitt i natten

När ingen ser, när ingen vet

Kommer gråten mitt i skratten

.

Stort är mörkret nu

Månen är itu

Men det är natten som gör dagen ljus

Och mitt ljus är du"

.

texten är från "Handens fem fingrar"

ingen bra början på veckan

Fy vilken dag. Vet inte hur jag varken bättre eller sämre kan beskriva den. Ny praktikplats. Hoppas det blir bättre imorgon. Tur att det är jag och C, annars skulle jag gråta en skvätt nu. Det var bitter stämning hem i bilen.

Positivt idag?
Några snälla människor har nyss varit och tittat på vårt kök. För en "billig" penning ska vi få luckorna omlackade och nya lådor. Bättre än förväntat.

första advent

Första advent. Jag lever "skulle-livet" idag. Vad skulle vi ha gjort idag? Ibland måste jag få vara där. När "vad-vi egentligen gör - livet" är för tungt och ensamt.

Igår blev våra fina tavlor klara i sovrummet. Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt, så sant så sant. Annars skulle vi inte vara här idag. Kärleken mellan oss, är större än någon någonsin kan ana. Att överleva är starkt, det vet jag inte om vi gjort. Men vi lever iallafall.

Kanske ska vi hämta våra adventsljusstakar nu. Det enda jag sett fram emot med advent. Att tända ljusstaken och stjärnan i kväll. Ett tecken på hopp i mitt skulle-liv.

9 månader

älskade trollboll, 9 månaders total
lycka och kärlek.

9 månaders förlust. Jag förlorade mitt barn och 9 månader av mitt liv. Mitt och N:s liv. Jag minns dagen vi plussade. Den 24 november var det ett år sedan den dagen. Den 24 november i år hade jag hög feber. Kanske finns något samband, kanske inte. Alla dessa datum som får oss att minnas den förlorade tiden. 9 månader har följts av ytterligare 4 månader, fyllda av datum som minner om ett annat liv. Vid den här tiden i fjol mådde jag illa, förfärligt illa faktiskt. Minns den 3 december, då vi skulle åka på julfest med jobbet. Det gick inte, jag fick stanna hemma. De flesta trodde att jag hade magsjuka. Själv var jag så lycklig att det inte hade spelat någon roll alls vad som hänt.


Jag kommer nog inte vara gravid till jul, möjligheterna är förbi. Det kommer vara tungt. Jag vill inte fira, det finns inget att fira. Jag vill vara med N. Det enda jag vill och önskar.


Igår var sista dagen på praktikperiod 1. Skönt men tomt. Tänk att jag inte ska tillbaka dit nå mer nu. Man ska ju aldrig säga aldrig, det kan hända att jag dyker upp i framtiden. Men inom det närmsta kommer jag inte komma tillbaka till BÄ. På måndag drar vi vidare till Fagersta. Ytterligare 6 veckor väntar. Ingen större entutiasm från min sida.

en stormig torsdag i november

Ja, tro det eller ej, det har varit en bra dag idag också. Det är en skön känsla i kroppen. Att liksom ha ork. Ja, jag vet. Jag ska försöka spara lite på krafterna, nu när jag äntligen har några. Inte slösa dem på onödiga, meningslösa ting. Det är lättare sagt än gjort. Jag är de onödiga tingens drottning, jag gör allt, alldeles förfärligt nödvändigt. Det är dumt.

Min glädje idag har varit äkta där
lättnaden och orken har burit mig fram
Jag ska leva i medvinden innan den tynar och hämta kraft
för att orka en liten stund till
Njuta av tiden där mörkret inte kväver mig.

Dagen var faktiskt helt lysande ända fram till handlingen på ICA. Där mötte jag en av de människor jag faktiskt helt igenom hatar. En man som stulit min barndom. En man som förkastade min enda trygghet som barn och som till mycket stor del har gjort mig till den jag är idag (de flesta av mina mörka tankar härstammar från tiden med denne man). Visst har jag klarat mig bra, jag har ju överlevt. Men den prestationen tänker jag helt och hållet hålla mig själv ärad för. Jag tog mig igenom det själv

(och med massor av kärlek från N & hans familj och underbara vänner).

"Finns det någon här som ser
Detta barn som inte ler
Finns det någon här som hör
Detta barn som sakta dör"
(dagboksantecning, juni-97)

sista orden för dagen

Det har varit en bra dag.

Det pirrar i min kropp, det har faktiskt varit en bra dag idag!

några ord om och till mamma

Det är ett år sedan vi trodde att mamma skulle dö. Hela familjen var samlad runt sängen och vi frågade läkarna -är det här det sista nu?

Jag om någon borde vetat att det är en omöjlig fråga att svara på. För mirakel kan inträffa. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det mirakel. Jag skulle kalla det mamma. För livet kom tillbaka till mamma. Hon fick åka hem och levde knappt en månad till.

Älskade mamma. Sorgen efter dig kommer nu när snön fallit. Vintern var på något vis vår årstid. Vår hemliga. Den förstfödde dottern och mor. Jag minns det inte själv, men har sett foton från mitten av åttiotalet då du i tighta levisjeans åker pulka med mig i dalen hos mormor. Jag kan nästa höra ditt fnitter i mitt öra. Älskade mamma, livet blev inte som vi ville. Det kan omöjligtvis ha ens kommit i närheten av vad du ville. Vad skulle du säga till mig? Vad skulle du säga om mitt liv? Var är jag på väg, har jag någon chans? Du gav upp, du gav upp livet men livet gav inte upp dig. Jag vill inte att det ska bli min verklighet. Jag måste kämpa. Vill du kämpa med mig mamma?

reflektioner

Troysans nalle


Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.

Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.

N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.

Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".

Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.


Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!

Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome

feberns framfart

Älskade lille trollboll, hoppas du inte fryser. Du hade ju inga vinterkläder med dig. Ljusen brinner för dig. Mamma saknar dig.


Fortfarande feber, verkar inte vilja ge sig i första taget. Känner mig helt nedklubbad. Blir hemma imorgon också, hoppas på en bättring så jag orkar åka på seminariet på onsdag.

fysiskt bakslag

Så kommer det alltid ett bakslag. Trots det måste jag få tillåta mig att njuta av de bra dagarna. Igår kom febern igen. Kvar idag. Ligger däckad i soffan med lederna ömmande och inbäddad i tre fleecefiltar med duntäcket ovanpå. Vet att bakslagen ofta kommer efter månadsdagen, jag måste acceptera att jag är svagare en period varje månad.

*kryper ned i min varma koja* Snart kommer N hem, min trygghet.

en dag för S

Jag har precis tagit hand om mig själv. Jag skriver det som om det vore något unikt och beundransvärt. Kanske är det det, jag vet inte. Men klart är iallafall att jag nog är rätt så dålig på det.

Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.

Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.

Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.

Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.


Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.

minnesdag och tenta

Vid överdosering av Heparin bör behandlingen ske under kontroll av APT-tid, Hb, serumelektrolyter och trombocyter (FASS.se).

Sitter och skriver det sista på farmakologin. Tentan handlar om ett fall, där en studerande iordningsställt fel dos Heparin. Intressant och livsfarligt. Tänk så fel det kan gå och vilka allvarliga konsekvenser det kan ge.

Ledig dag idag, skönt. Har fått en del gjort, bla skrivit klart tentan. Har även varit hos K, vilken tur att jag hade en tid inbokad en tung dag som denna. Träffade sedan C med dotter, mysigt.

4 månader sedan älskling lämnade oss med sina andetag. Tungt. SAKNAD!!




Positivt idag?
Vår kaktus blommar, sist den gjorde det var i november -07 och då blev jag gravid *hoppas*.

Till mitt barn

Till mitt barn.

4 månader av mörker. 4 månader av total saknad och tomhet.
Älskade pojken min, mamma har haft en jobbig dag idag. Idag är det din 4 månadersdag. Hur skulle livet ha varit med dig? Hur skulle du ha sett ut? Hur skulle du ha gråtit? Hur skulle du ha skrattat? Hur skulle du ha sovit? Hur skulle du ha vaknat? Hur skulle vi ha tagit promenader i den fallande snön? Hur skulle du ha vilat mot pappas bröst? Hur skulle våra ögon mötts med strålande kärlek emellan?

Jag orkar inte leva utan dig. Orkar inte. Men ändå gör jag det på något konstigt vis. Jag visar en styrka utåt som rasar om kvällarna. Då rasar jag och blir till trasiga skärvor. I varje bit finns du Troy och jag älskar dig.
Mamma älskar Dig!

4 månader, 9 timmar, 20 minuter.




Niclas och mina underbara vänner, Tack för att ni hjälper mig med mina skärvor. Tack för att ni håller ihop mig men ändå låter mig vara trasig ibland.

Nya tag

Ok. Måndag. Ny vecka, nya tag.

Jag har kommit över det värsta efter det ovälkomna besöket i torsdags. Nu är det en vecka kvar till äl, nya tag alltså. Jag är livrädd att det drar ut på tiden. Att jag aldrig någonsin kommer bli mamma till ett levande barn, för att jag gett upp innan. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa. Men allt känns så avlägset. Jag vågar inte se på någon längre framtid. Förstår inte hur jag ska klara julen utan att vara gravid. Förstår inte hur jag ska klara någonting utan att vara gravid. Dagarna rullar ju trots allt på och jag försöker att bara leva timme för timme, på sin höjd dag för dag. Känner att det är svårt att planera, oftast är det något jag glömmer. Jag lägger all min kraft åt att klara praktiken, så därför känner jag mig rätt disträ privat. Men tillåter mig att vara det. Just nu har jag inte kraft till annat.

Läser journalen som kom från UAS till Falun,

"Vid ankomst till Uppsala i respirator, anemi HB 50 efter blodtransfusion därefter piggare och kortvarigt i CPAP, åter försämrad, intuberas. Utvecklad metabol acidos som ej svarar på buffert och adrenalin. Avlider i föräldrarnas famn."


Tänk om allt sett annorlunda ut;
Min dröm---->
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, blodtransfusion höjt HB, piggare, CPAP. Utvecklad metabol acidos men svarar på buffert och adrenalin. Vårdas på 95F i två veckor och förs sedan tillbaka till Falun för att efter ytterligare veckor åka hem med sina föräldrar."

Älskade Troy. Jag saknar dig så hjärtat brister. Jag somnade med dig på min näthinna igår kväll och vaknade med händerna på magen. Allt är upp och ner, jag saknar dig så!

Nu drar det ihop sig till jobbartid. Ska fixa matlåda och ladda upp.

Positivt idag?
Igår blev lilla toaletten också klar. Vi hade en mysig pysslardag. Jag och N är ett bra team. Jag älskar Dig, N.

TACK

tackannons införd i AT

Tack för allt, fantastiska vänner!
Tack för alla fina kommentarer här i bloggen, Ni är underbara!

Så har då tredje praktikveckan passerat. Idag har jag känt mig lite loj. Det var fruktansvärt jobbigt att stiga upp. Jag kommer inte bli en "heltidare". Min kropp fixar det inte och det finns så mycket annat som är värt min tid. Det känns skönt att jag inser det nu så behöver jag inte bli besviken sedan.

Vårt fina badrum är klart nu också. Ska inviga duschen ikväll, tänker jag. ÄNTLIGEN!
Skulle vilja åka till Ikea i helgen för att inhandla lite prylar till den andra toaletten, så att båda är klara. Men vet inte hur det blir med den saken, tar en dag i taget.

Har egentligen inget vettigt att skriva så jag avslutar här och hoppas på skrivlust senare i helgen.

Positivt idag?
Träffat fina vännen med dotter som är så söt, så söt!
BADRUMMET!!!

skit

Nope, idag känns det inte bra.

Igår, när det faktiskt kändes bra sa K... "tänk på att det kommer gå upp och ned. Det är ok att vara ledsen." Jag tänkte att det nog kommer dröja innan nästa dip, för jag kände mig peppad. Idag känns det inte alls bra. Jag är ledsen, men kan inte känna att det är ok. Kanske kan bero på huvudvärk. Kanske kan bero på trötthet (jag sitter ju här trots att jag borde vila dessutom, fyyy mig). Kanske kan bero på längtan efter helgen. Det beror med säkerhet på att jag idag fått mens. j---a skit!!!

Det är skitjobbigt att se gravida, det tänker jag inte hymla med. Det ska vara min tur nu. Jag ska inte tänka på andras graviditeter. Bara koncentrera mig på att det snart ska vara vår tur, snart.


Positivt idag?
Jag hade halvtidsbedömning på praktiken. Det gick bra.

Spädbarnsfondens möte igår. Fint. Så mycket smärta vi delar, ingen kan förstå.

Dr J

Precis kommit hem efter en lång dag utanför stadens gränser. Det känns i kroppen, den har varit på helspänn.

Läkaren J är fantastisk. Jag blir så varm i mitt hjärta när jag möter människor inom vården som inte är helt avpersonifierade. Dr J är ödmjuk. Han visar känslor och han har tid för oss. Vi gick igenom obduktionsprotokollet. Vår lille kille var helt frisk. Det visste vi visserligen redan. Men nu har vi det på papper och vi fick förklarat det som kunde väcka funderingar. Troy var helt frisk och det finns inget vi hade kunnat göra för att något skulle kunnat gå annorlunda. Det finns inget som tyder på att något skulle gå fel vid en kommande graviditet. Min pojke var frisk och jag gråter. Hur kan livet vara så orättvist?? Troy blödde ihjäl. Han förblödde och han slogs för sitt liv. Älskade lille kämpen.

Vi tackade Dr J. Så innerligt tackade jag honom för allt han gjort för oss. Hans sista ord innan vi gick...

"...jag är ledsen att det inte räckte."

saknaden äter

Måndag idag. I vanlig ordning har helgen bara rusat förbi.

Har haft en jobbig natt. Värre än vanligt. Det började med smärtan i ärret och sedan kom allt över mig. Jag vill inte att det ska vara sant. Snälla kan ingen väcka mig.
Idag åker vi till Falun och återbesök hos läkaren som förlöste mig. Kanske därför natten var jobbig. Jag ställer mentalt in mig på vad som komma skall. Vet att det kommer vara jobbigt.

Efter missfallet -07, när vi åkte hem efter skrapningen sa jag till N, "nästa gång vi går igenom 'besökshallen' ska vi ha ett barn med oss hem".
Det har varit allt för många gånger nu vi behövt passera, utan ett barn i vår famn. Det enda jag vill, det ENDA jag verkligen vill är att vara gravid. Att veta att det inte finns något annat att göra än att vänta äter mig. Jag äts upp inifrån av längtan. Saknaden efter barnet jag inte får hålla. Mitt barn. Längtan efter barnet jag ännu inte har. Mitt barn.

Jag är arg på världen. Arg på livet. Arg på allt. Jag vill inte vara utvald att klara detta. VILL INTE!


Positivt idag?
Hade en mysig singstarkväll i fredags med fina vännen. Länge sedan jag skrattat så mycket att jag nästan kissat på mig. Tack.




Följ min blogg med bloggkoll

en fredag, i saknad

Igår på "Sjukhuset", på 3:an, visade de en bebis som behandlades med hypotermi. Precis som Troy gjordes. Den här lille pojken överlevde och fick komma hem till sin mamma och pappa. Allt kommer tillbaka. Det finns där hela tiden, men ibland kommer de så smärtsamt fram och allt känns så närvarande och som om det precis hänt.

Den lilla "nätmössan" och alla slangarna från den lilla bleka kroppen.

Du låg mot mitt bröst älskling, och jag kände dina andetag. Du var så levande. Så sjuk, men så levande. Jag förstod inte vad som skulle hända. Det kunde ju inte hända. Men så kom ögonblicket då du tog ditt sista andetag.
Älskling, älskling. Så det brast inom mig. Det brister bara av att tänka på det. Att tänka på att det inte bara var något som hände, det händer varje dag och jag kommer få leva med det resten av mitt liv.

På söndag är det Fars dag. Vår första Fars dag, med barn. Utan barn. Jag känner mig misslyckad. Så mycket jag vill och önskar. Ingenting blir. Längtan efter ett barn i min famn är så enormt stor, och längtan efter att se vårt barn i Ns famn är enorm.


Positivt idag?
Läkemedelstentan kändes bättre än förväntat.

Stenen kom på plats igår.

en applåd för S

Smyger in här trots att jag borde vila efter en lång dag.
Måste iallfall berätta om ett väldigt lyckat seminarie. Jag känner verkligen att jag har lyckats med min del. Jag fick till och med en applåd när jag var klar. Den enda i gruppen. Jag suger åt mig, men känner också att ribban höjs för mina mål. Jag ska försöka att bara suga åt mig. Jag är ju faktiskt rätt bra. =)

kärlek

Och jag älskar N!

Älskade Älskade.

ny månad, november med kyla

Ännu ett stopp har passerats på vår långa resa.

Blev riktigt sjuk i torsdags natt. Hög feber och yrsel. Inget jobb på fredagen. Besökte istället vårdcentralen och blev väl omhändertagen av kära svärmor. Skönt att inte vara ensam. N var på praktik i Malmköping.

.

.

Igår mådde jag lite bättre. Ingen feber på hela dagen, dock fortsatt yrsel och nackont. På kvällen åkte vi till kyrkan. Fin minnesgudstjänst. Det gjorde ont att höra Troys namn. JAG SAKNAR DIG, älskade plutt. Ett sus gick genom kyrkan. Trodde det bara var jag som hört det, men det var inte inbillning. Det gjorde ont att höra mammas namn. Snart har du varit borta ett år. Älskade mamma. Och Rolf. Ns mormors man, dog i februari. Tre anhöriga inom ett år. Det har varit ett tungt år.

"In my dreams

I'll always see you soar above the sky

In my heart

There always be a place

For you for all my life

I'll keep a part of you with me

And everywhere I am

There you'll be

And everywhere I am

There you'll be"

texten är hämtad från "There You'll be" med Faith Hill

.

.

Idag har jag mest ont i huvudet. Har dock varit duktig och sovit mycket. Idag ska jag förbereda mitt seminarium. Kanske plugga lite läkemedelsberäkning om jag orkar. N kanske vill hjälpa mig.

.

.

Positivt idag?

Det var så många ljus tända hos Troysan. Det värmer mitt mammahjärta.

snön är på väg

Så har det då passerat några dagar. Några dagar av evigheten.

VFUn är i full gång. Det går bra. Men det tar på krafterna. Jag vill alltid göra mitt bästa. Jag gör alltid mitt bästa (och oftast mer där till). Jag trivs iallafall. Vänliga människor och jag är en i mängden. Utan historia. Min historia med Troy är det några som vet och det känns bra. Jag vill inte att någon ska smyga på tå. Man behöver inte tycka synd om mig.

Min kropp fortsätter värka. Jag mår inte bra. Hos K i måndags kom svimattacken. Det blev ett himla ståhej. Det brukar gå över bara jag håller i mig och fokuserar, men den här gången gick det inte. Jag har några föreskrifter som jag måste följa nu. Några av dem, vila, vila, vila. Ingen dator efter en hel dags arbete. Bara vara. Bara vila. Jag måste följa det, tror att jag förtvinar annars. Det är nära och det gör ont. Nu har jag ju dock fuskat eftersom jag sitter här. Men jag ska genast återvända till soffan. Har lite svag feber och rusande huvudvärk.


Positivt idag?
Igår fick jag inblick i sjuksköterskornas arbete. Jag har valt rätt. Det är det här jag vill.
Idag ringde de från stenhuggeriet, stenen är klar. Det känns fint, snart är den på plats.

Lights will guide you home

Ok, det skulle kunna vara så att en viss nervositet börjar krypa intill. Hittills har det varit så mycket annat att fokusera på att jag inte hunnit tänka på att praktiken börjar. Men nu är det alltså dags. Verkligen dags!

Jag vet inte om jag är redo för det här, men som vanligt är det väl bara att hålla i sig, för när det väl drar igång brukar det gå fort.

"When you try your best, but you don't succeed

When you get what you want, but not what you need

When you feel so tired, but you can't sleep

Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone, but it goes to waste

Could it be worse?

Lights will guide you home

And ignite your bones

And I will try to fix you"

texten är hämtad från "Fix you" med Coldplay

en blåsig söndag

Ok, dagens upplägg.

Efter en mycket dålig natt, ur sömnperspektiv, flög morgontimmarna förbi i rasande fart. Har iallafall hunnit med att, så gott som, skriva klart hemtentan. Möjligtvis någon liten komplettering under dagen.

Efter många om och men fick jag N att spackla lilla toaletten.

Har tvättid idag. Uch så bortskämd man är att ha tvättmaskin hemma. Inte alls kul att springa där nere. Bra iaf är ju att vi slipper boka duschtid, då kan vi duscha samtidigt som vi tvättar och inte riskera att någon annan kommer in=).

Färgning av hår är också en aktivitet som ska fullföljas under dagen.

Jag ska också fortsätta den spännande läsningen av Box 21. Upprörande.


Älskade barnet mitt, idag sörjer jag att jag inte får höra ditt skrik. Ditt sätt att protestera. Jag sörjer att jag inte får vara vaken med dig om natten. Jag sörjer att jag inte får använda min mammakraft att lugna ett ledset barn. Att jag inte får vara trött på morgonen för att jag försökt vagga dig till sömn. Det sörjer jag. Det och mycket annat.

sista lördagen i oktober

Pappa N i Troysans klätterträd

<--------------------

Nästa dag avklarad. Jag räknar dagar, timmar, sekunder. Vet inte till vad. Men räkningen känns viktig. Det närmar sig något som skulle kunna kännas bättre. Kanske sakta men säkert. Samtidigt är jag ju så rädd för tiden som går. Den tar mig ännu längre bort från älskade älskade trollboll. Självklart är vi hos varandra hela tiden. Men närheten. Sparkarna i magen, den stora längtan försvinner längre och längre bort. JAG SAKNAR DIG!

Blöder igen. Men herregud, när ska det ta slut. Måste ta kontakt med läkaren igen. Suck.

Vi var på handboll idag. Tyckte mig kunna se en försvunnen kämparglöd hos vissa.

Tände ljus som vanligt. Det finns ett klätterträd på kyrkogården. Precis vid mammas viloplats. Pappa N hade tänkt att det skulle bli hans och Troysans klätterträd. Nu är det en konstant påminnelse om att någon saknas. Men det är också ett fint minne. Trädet står där det står. Precis som kärleken till Troy och mamma.

Positivt idag?

Allergin har lagt sig något.

Köpt fina hjärtan till balkongen, fint hjärta till hallen och smart klocka till köket.

dagen till ända

Jaha, så var dagen till ända. En lång, händelserik dag.
Föredraget gick bra. Känner att vi lagt ner mycket möda på arbetet och det gav resultat. Jag gillar att känna mig nöjd. En ovan känsla. Jag är nästan aldrig nöjd med någonting.

Jag hade tur på farmakologitentan. Men det känns också bra. Det är ok att ha tur.

Har också hunnit tillbringa en del tid på akuten. En allergisk reaktion. Jag måste verkligen bli mer försiktig. Onödigt av mig. Trots att jag inte riktigt vet var jag reagerat mot. Måste bli mer uppmärksam. Livet är skört. Uppmärksam mot livet. Jag om någon borde veta. Kanske struntar jag i det. Omedvetet. Omedvetet?

Nu är det helg. Och jag tänker vila. Är inte helt klar med hemtentan, men tiden blev förlängd och jag tänker ta tillfället i akt och vila. Skönt. Det är jag värd.

Jag är också värd ett par nya stövlar, vilket jag tänker köpa imorrn *ler fånigt*.

Positivt idag?
Kul att åka bil med tjejerna. Jag gjorde en häftig sväng och Linn höll på att landa i mitt knä. Kanske inte så positivt, men kul var det!

Och kåtaskola, hur kul är inte det?

Kom på...
Positivt igår?
En fin inbjudan med posten. Fina vännen!

jag är inte död

Ut med mina sidor sticker kvistar. Vassa kvistar som hindrar obehöriga att komma för nära. Men långt där inne finns något som gror.

Längtan?

Någonting är det.

Jag är inte död.

lugna ned mig

Okej, nu håller min hjärna definitivt på att ge upp.
De senaste dagarna har jag gått upp runt sju. Gjort mig klar och gått till biblioteket för att plugga. Studerandet har pågått fram till lunch. En kort paus och sedan fortsättning fram till klockan tre. Väl hemma har det blivit datorn igen, för att fortsätta med mitt projekt, hemtentan. Här sitter jag nu, kl 23.06 och skulle egentligen behöva skriva liiite liiite till.
Men nu orkar jag inte mer.
Jag lossar hår värre än en katt, blödde näsblod idag när jag kom hem (andra eller möjligtvis tredje gången i mitt liv) och har hela nacken full i stresseksem. Till en patient skulle jag säga, LUGNA NED DIG! Men hur lätt är det när de gäller en själv?
Ja, ja.
När hemtentan är inlämnad är det lugnt. Ett par timmar iaf. För nästa vecka börjar praktiken.


Positivt idag?

Fick ett hett tips till min "positiva-tanke" som jag följer. Trevligast idag var munken vi fick, GRATIS, till efterrätt när vi hade ätit lunch på stan. Inte illa va?
Positivt var också den extremt goda thaimaten älskling lagade. Gott gott.

Nu blir det iaf sängen. Snart en ny dag. Ny saknad. Ny längtan.

själar säger aldrig farväl

Halsbandet från Karin, "själar säger aldrig farväl" och Troys minnesplats hemma

Idag kom tröttheten. Jag har väntat och vetat att det varit på väg. Jag är sorgsen. I sorgen. Jag känner tröttheten och ensamheten. Oron gnager, när vänder det egentligen?

.
.

Positivt?

Igår kom en av de vackraste saker jag sett på posten. Ett underbart halsband från en underbar Karin, Tack!

tillbakablick

"älskade lilla bebis, som jag längtar efter dig .

läser gamla dagböcker där jag skrivit om längtan efter bebis och väntan på rätt tid.

nu vet jag ju att det inte var rätt tid jag väntade på, utan DIG.

älskade älskade. "

(skrivet den 7/5-08 av angelyne)

.

.

Nej, sannerligen.

Livet blir aldrig som man tänker sig?

Vad är meningen?

.

.

"längtar sååå innerligt efter lille trollboll, tänk så lyckligt lottad jag är!"

(skrivet den 12/7-08 av angelyne)

det värsta som kan hända

Så sitter jag och väntar in tiden. Tiden som speglar 3 månader tillbaka. Ett rum på akademiska. Ett rum med många små sjuka barn. Inget barn som dog. Förutom mitt. Mitt skrik. Förmodligen hörs skriket tydligare i Ns öron. Jag befann mig någon annanstans. Inte där. Men jag skrek.

Mitt älskade barn, så du kämpade. Du levde hela 20 timmar och 54 minuter. En evighet räknat. Vi stirrade på din monitor, livrädda att ditt hjärta skulle sluta slå. Hoppet är det sista som överger människan.

Men NU är det 3 månader sedan och mitt hjärta värker. För jag saknar dig. Det var inte så här det skulle bli.

ingen vanlig söndag

Mitt barn. Älskade prins trollboll fyller tre månader. Hur kunde jag glömma? Mina tankar har varit och yrt någon annanstans. Förtränger att tiden går. Vill inte veta, vill inte vara. Vill vara med dig. Undrar hur dagarna skulle sett ut. Vad skulle vi ha gjort? Mamma och Pappas lilla hjärta. Idag firar vi Dig. Vi firar livet vi trots allt fått med dig.

en morgon i oktober

Nähä, nu var det väl ändå dags att ta tag i pluggeriet. Har dragit på det hela helgen nu, men imorgon måste jag ju faktiskt komma med något vettigt. Ingen som känner en same som man skulle kunna få intervjua? Det är verkligen intressant att läsa litteraturen, men allra mest ger det ju om man liksom får höra utifrån verkligheten.

Missade Marcus Birro i nyhetsmorgon. Hade ju till och med alarm på mobilen. Vilket misslyckande av mig. Hoppas och ber till tv4 att de ska lägga ut intervjun. Tänk så mycket det kan beröra att någon annan beskriver ens innersta tankar och drömmar.

Längtan om att få hålla ett levande barn i min famn. Troy kommer alltid finnas med mig, alltid alltid. Troy kommer alltid att vara min förstfödde. Min busige lille pojk, som sparkade så det kändes som om han skulle ta sig ut genom naveln. Som hade sitt eget språk med pappa N om kvällarna. Som jag saknar så att det känns som om jag håller på att gå sönder. I bitar. I flisor. I obefintliga små flagor av sorg. Ja, alltid saknad, alltid älskad. Men det är inte därför jag vill bli gravid igen. Inte för att få tillbaka Troy, det vet jag att jag inte får, någonsin. Jag vill bli gravid, för att längtan efter att få hålla ett levande barn i min famn är så stor, så stor. Och längtan överväger rädslan.

På tal om pluggeri, skulle jag egentligen behöva sova lite. Det blev inte mycket av det i natt. Tror att det är där jag får börja. Sova och sen plugga. På återseende.

en regnig lördagskväll

Har precis glott mig igenom stjärnor på is. Ingen höjdare, tycker jag. Men i brist på annat fungerar det att se. Inbillar mig att jag skulle vara helt suverän på isen.

Tog några stapplande danssteg hemma i vardagsrummet idag. Tänk vad kroppen minns. Jag har så många kombinationer i mitt huvud att jag liksom måste leva ut dem ibland. Dansen känns långt borta, men i själen dansar jag alltid.

Tänder ett ljus på VSFB för min lille plutt.
Pappa har saknat dig mycket idag, älskling.
Länk finns här på sidan (vi som förlorat barn -> tänd ett ljus) för er som också vill tända ljus.

fredag (fortsättning 2)

Har precis kommit hem efter en mycket omskakande upplevelse. Hämtade N från jobbet och på väg hem skulle vi stanna till hos Troysan, som vi gjort så många gånger förut. Ju närmre kyrkogården vi kom, desto tystare blev vi. Jag sa åt N att sätta på helljuset. Men när vi närmade oss kapellet var det som om en tjock vägg kom upp. Båda två fick ilningar längs med ryggraden och lite svårt att andas. Panik! Det blev en tvär vändning, bredsladd och rivstart därifrån. Nej, ikväll var vi inte välkomna in.

en fredag (fortsättning)

Ok. Godkänd på farmakologitentan.
Det kanske kan bli en lugn helg.

en fredag

Vaknar och är förkyld...igen. Eller igen och igen, jag blev nog aldrig riktigt helt frisk.
Sitter här och väntar på att mattläggaren eventuellt ska komma.

Skulle behöva skriva på hemtentan, men har ingen lust och har heller inga böcker. Förutom en riktigt tjock på engelska och hur kul verkar det?

Seminariet igår var trevligt, men inte direkt till någon nytta. Vi diskuterade våra PM, vilket utmynnade i nästan exakt samma saker som vi diskuterade under förra seminariet. Vi skulle dessutom hålla i det själva, utan lärare. Vilket inte är det lättaste eftersom man inte riktigt vet hur man ska lägga upp det.

Kursen i sig har varit intressant och väckt många tankar. Men som jag sagt innan har upplägget varit under all kritik.

Positivt idag?
Ska träffa en av de fina med dotter. Mysigt!

Orkar inte nämna något annat just nu, så här avslutar jag.

lugn eftersökes

och ner som en pannkaka...

Jag har inte ens ord att beskriva denna dag. När man tror att man äntligen är på väg upp sparkar någon bort fingrarna från kanten och det är så långt till marken. Och det gör så ont att falla. Så långt, så ont.

Lilla stora morfar, hur ska det här gå? Kommer det gå alls?
Att studera till sjuksköterska är inte positivt i alla bemärkelser. Ibland vill man inte veta.

Badrummet är skit. Vi är lurade. Jag har än en gång fått en fet käftsmäll för att jag är naiv och godtrogen. Vem ska hjälpa oss nu? Hur tar vi oss ur det här? VI ORKAR INTE!!!
(jag slår på tangenterna, som om det skulle hjälpa.)

Så kom också mensen. Det var väl för enkelt att lyckas på första försöket. Det var väl för lyckligt.
SKIT också!

Positivt idag?
Tja, det kom en gubbe och kollade bultarna på balkongen, två bultar från grannarna hade tydligen lossnat. Vår bult hade inte det. Den satt bara lite löst. Positivt? Det kunde ju ha varit värre iallafall.

Nu blir det sängen. Imorgon bitti bär det av till Fagersta för seminarie. Innan det ska jag bestämma mig om jag ska gå ner och duscha i källaren med grannen som tvättar eller om jag ska palta och försöka tvätta håret i diskhon. Nu är det väl nog?

positiva tankar

Positivt idag hittills...

...rörmokaren kommer imorgon och då är det full fart på byggandet av vårt nya badrum. Skönt att äntligen få det klart, även om det krockar aningen med planerna inför veckan.

Känner att jag kommit en bit på väg idag. Kommit till insikt med en del saker och fått hjälp med en del. Det känns bra.

Positivt igår var det fina lyktan vi hittade till mammas grav. Nu lyser det fint även där.

en ny morgon

Jag har sovit bort sjukan!

Iallafall så mår jag bättre idag. Besvikelsen har också lagt sig. Ska ta tag i det när jag orkar. Tills dess ska jag bara koncentrera mig på saker jag mår bra av.

Älskade kusin kommer idag. Mysigt!

Nu ska jag ta mig iväg (i tid?) till grupparbetet.

Tankar till morfar.

ingen bra dag

Hade bestämt mig för att inte skriva. För att min kropp gör ont och för att jag behövde tiden för mig själv. Men här sitter jag ändå.

Jag är ledsen och besviken. Jag känner mig skydig. Jag känner mig hemsk. Jag känner det som att allt är mitt fel. Jag känner som om att jag förstört för en massa människor. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig ensam. Ensam och sårbar.

Det är mina ord, mina tankar. Det är så jag känner.

Det som gör mig mest ledsen är att det är jag som måste vara den starka, som måste orka. Det gör jag inte. Jag är inte stark och jag vill inte kämpa mer nu.

Jag kräver inte något av någon.

Lördag

Så ska vi snart ta oss ner på stan. En del som ska inhandlas. Ikväll ska vi ha tacomys med en hel drös (vad är det för ord egentligen?) av fina människor. Mysigt!

Det är en sorgsen dag idag. Jag vet varför, men känner att jag varken vill eller kan sätta ord på det.

På sätt och vis vill jag bara att tiden ska skynda på. Jag vet inte var jag vill vara, men jag vet att jag inte vill vara här. Men jag vet ju också att det är här jag behöver vara. Jag behöver vara i min sorg. Behöver få den här tiden med Troy. AHH. Vill ju bara att DU ska vara här. Vill att allt ska vara annorlunda.



(En bra sak igår förresten... vi hittade tacoskal på ÖB för 10:-, man får vara glad för det lilla.)

Att vara, men ändå inte

Min älskade vill kolla på indiana jones. Jag ska baaara skriva liten stund, sen ska jag vara troget filmsällskap. Vi har precis kollat på Idol. Sådär tycker jag. Verkligen bara sådär.
.
Igår var vi på vårt andra möte för Spädbarnsfonden. Tufft att släppa på trycket. Men värdefullt att få prata och bli lyssnad på. Jag har många som vill lyssna runt omkring mig, det är fint. Men att höra andra berätta om hur deras värld stannade är så otroligt berörande och spänningslösande. Vi är inte galna. Det vi går igenom är som det ska. Det vi går igenom är som det ska - HELL NO! Det är så långt ifrån, som det ska vara, som möjligt. Så här ska det aldrig vara. Men i situationen vi befinner oss i just nu, långt ned under ytan...är det ok att känna såhär.

Ja, dagen idag har varit lång och tung. Artikelgranskning på förmiddagen och seminarie på eftermiddagen. Konstigt är att lärarna som undervisar på distansutbildningen inte verkar ha datakompetens. 16 olika språkrör (med ca 3-4 studiekamrater med sig) som samtidigt ska försöka få fram sina åsikter via en chatt... goddag yxskaft. Det är toppen med distans, men ibland är det skrämmande hur oorganiserat det är, inte konstigt att vi lyckas överarbeta allt.
.
Just det, igår lämnade vi Troys sten till stenhuggeriet. Bra bemötande. Det kommer nog bli som vi vill. Lite oro finns ju förstås att man ska ångra sig, det finns ju så mycket som skulle stå skrivet. Men det blir nog bra. Det blir bra!

"Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart"

(Texten är hämtad från "Empty room" med Sanna Nielsen)

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte öppna någon studielitteratur förrän på måndag, men så är jag ju som jag är. Orden är det som ger mig ork att andas. I Katie Erikssons bok (Den lidande människan, s.94) (och ja, jag är besatt av "referenslära" =)) läser jag...

.

"En människas livssituation kan förändras på många sätt. Ett fysiskt lidande och en svår smärta inverkar förlamande på hela människan. En plötsligt påtvingad förändring av människans livssituation strider mot det naturliga, och människan behlöver tid för att finna ett nytt meningssammanhang."

.

Så sant, så sant. Jag känner mig förlamad. Min kropp lever i nuet. Men mitt sinne, mina tankar bor kvar i det förflutna. Ibland blir jag osäker på verkligheten. Jag minns dina sparkar. Jag minns hur fint jag bäddade i den nyköpta vagnen. Jag minns Ns kämpande med den sista tapeten. Jag minns hur vi sov med snutten för att du skulle känna igen oss på utsidan... Jag har inte funnit ett nytt meningssammanhang. Jag gör det jag ska, för att jag måste. Tro inte för en sekund att jag funnit meningssammanhang. Nej, jag vill inte dö. Men utan mitt barn vill jag inte leva.

loving you

don't you dare die, i'm not finished loving you.

älskade barn, älskade älskade barn. jag saknar dig så.

UPPRÖRD

Idag är jag upprörd. Upprörd över det mesta känner jag.

Främst upprörd över hur otroooligt många falska människor det finns. Upprörd över att jag är en av de många människor som alltid tror alla människor om gott och som känner att alla förtjänar en andra chans. Jag vill inte bli misstänksam och stänga av min öppna sida. Men efter den här dagen tror jag att jag måste omvärdera mitt tankesätt en aning. Jag ska också lära mig att vara tyst...i vissa situationer iallafall.

Igår läste jag en tråd på ett forum där det diskuterades om MS. Trådstartaren hade skrivit om sin oro inför sjukdomen och var rädd att hon skulle dö. De flesta hade då svarat att MS inte är en dödlig sjukdom och att man kan leva sina liv nästan precis som vanligt. BULLSHIT! MS kan visst vara en dödlig sjukdom, dock inte för de flesta. Mamma drabbades av MS i tjugoårsåldern och avled i sviterna för snart ett år sedan. De sista femton åren var hon rullstolsbunden (jag är medveten om att det kan vara ett inkorrekt ord för en del, men mamma var verkligen bunden till rullstolen och därför använder jag uttrycket). De sista 10 åren hade hon förlorat tal. De sista 5 åren var hon blind. De sista månaderna hade hon problem att andas. Hon hade aldrig en chans att leva sitt liv som vanligt, hon hann aldrig börja leva sitt liv. Att inte få möjlighet att få ta hand om sina barn var det som knäckte henne, som var avgörande för hennes kämpande. MS är en förödande sjukdom, icke att förringa. Glädjs att forskningen gått så mycket framåt att många kan fortsätta sina liv som innan sjukdomens utbrytande men att säga att MS INTE är en dödlig sjukdom är, för mig, att förneka hela min mammas existens. Naturligtvis skrev jag inte detta till trådstartaren, jag skrev ingenting alls (jag har i dagarna lärt mig att vissa saker måste hållas inombords). Jag vill inte skrämmas och söker inte efter medlidande. Jag tycker att det är bra med yttrandefrihet, men ibland skär yttrandefriheten som en kniv i hjärtat.

Idag fick jag veta att det finns människor som är rädda för mig. Människor som inte vågar konfrontera mig med sina åsikter om mig utan går och pratar bakom ryggen på mig. Jag säger inte att jag är en ängel som jämt är rak och ärlig. Men jag står för det jag säger och är inte rädd för att ta kritik eller att ändra mig om jag har fel. UPPRÖRD blir jag när människor som glider runt på räkmackor i oändlighet tycker sig ha rätt att tala om vad som är rätt och fel. Ha lite perspektiv på tillvaron, snälla Ni.

Oj oj oj, det finns så mycket mer jag är upprörd över, men jag ska ge mig för den här gången.

Ska, som ett tips från en mycket god vän försöka att varje dag komma på någon positivt eller glädjande som har hänt.
Positivt idag har varit att byggubbarna lagt igen hålet i badrummet och att kaklingen snart kan påbörjas. Positivt är också att alla människor inte är falska, utan bara helt underbara!

en vanlig söndag

Så var jobbarhelgen slut igen. Lite segt att börja en ny studievecka utan någon dags ledighet, men på något vis ska väl det också gå. Liten sovmorgon ska vi ta iallafall. Min arbetsplats är bra. Jag trivs och det ger mig perspektiv på livet.

I veckan ska vi på vårt andra öppna möte (spädbarnsfonden). Det känns konstigt att säga, men jag ser fram emot det. En känsla av "hemma" och förståelse.

Har tänkt byta gardiner i flera veckor nu, men det har inte blivit av. Kanske skulle ta och göra det nu...man kan ju kolla på tv samtidigt.

tomma dagar

En tom dag har passerat. Egentligen inte helt tom. Har jobbat långpass så det har ju hänt en del. Men det har varit en dag då jag känner att allt legat undanpressat. När det väl kommit upp till ytan har det gjort ont. Riktigt ont. Åh, lilla älsklingen min så jag saknar dig. Jag vill pussa dina mjuka kinder, lukta och gosa i din nacke. Jag vill se dina fina ögon och höra dina underbara ljud. Hur ska jag kunna acceptera att det aldrig kommer hända? Hur ska jag kunna acceptera att du aldrig någonsin kommer finnas i mina armar.


Jag har blivit rätt lättirriterad. Det är inte så att jag tycker att andra människors känslor och åsikter inte spelar någon roll. Men ibland känns det som att människor borde har någon slags varningslampa på magen. När det lyser rött skulle man kunna hålla för öronen så man slipper höra alla dumma kommentarer. För chansen att den röda lampan skulle fungera som en varning för personen i fråga, så att denne skulle hålla tyst, är inte så stor. SUCK.

Idag var det två personen som vände och tog en omväg när de såg mig. Orkar inte kommentera. Jag antar att det är så här det kommer att vara. Där är hon som förlorade sitt barn. Hon orkar nog inte prata, vi tar en annan väg. DUBBELSUCK.

mor lilla mor

HURRA HURRA HURRA!
Älskade mamma fyller år idag. Tänk att snart har det gått ett år. Den 20 december flyttade lilla mamma till änglarnas land. Jag är ledsen att jag inte har fler "friska" minnen. Jag är ledsen att jag inte har så många minnen alls. Ibland kan jag höra din röst mamma. Jag kan höra dig fnissa hysteriskt, precis så som jag gör. Ett fniss som gör att hela kroppen skakar och man liksom måste ställa sig med benen i kors för att inte kissa på sig. Jag är nog ganska lik min mamma. Trots att jag vet att jag skiljer mig från allt hon gjort. Idag tröstar jag mig med att du inte är ensam. Troysan är inte ensam. Ni har varandra. Älskade älskade. Ett ljus för mamma. Ett ljus för Troysan och hans mormor.


Träffade en av de fina idag, med sin lilla dotter. Så glad jag är att få vara en del av andra människors liv, av andra människors historia. Vårt liv passerar inte bara obemärkt förbi. Vårt liv uppmärksammas av andra och vi får lov att ta del och uppmärksamma andra. Det betyder mycket, oerhört mycket.

och så upptäckte jag...

...att jag missat. Jag har missat tiden. Jag har upplevt den. Upplevt varje sekund av smärta. Varje minut av saknad. Varje timme, dag och vecka av outgrundlig längtan. Men jag har missat tiden. När jag tittade ut genom fönstret är det höst. Men min kropp, min hjärna, mitt inre väntar fortfarande på den 28e juli. Min väntan är fortfarande på Troy. När ska du komma och berika våra liv, älskade pojken min?

Hösten är här och snart har det gått 11 veckor sedan livet stannade upp och liksom aldrig kom igång igen. 11 veckor av den största smärta som inte går att föreställa sig, inte ens för mig som är mitt ibland den. Visst lider jag med människor som förlorar sina barn. Men det är ju sådant som inte händer oss. 11 veckor kan läggas till av de 9 månader som tillhör en försvunnen tid. En försvunnen tid som gav det vackraste världen kan åstadkomma. Den vackraste.

Jag har en trygghet. Tryggheten ligger på soffan och snarkar. Tryggheten har en doft som väcker pirr i min mage. Tryggheten håller mig fast och får mig att känna att jag fortfarande lever. Älskade N, du ger mig allt.

det stora kallet

Föreläsning i Eskilstuna idag, väldigt intressant. Min kropp är inte riktigt lika intressant. Det gör ont mest överallt och jag är så trött. För en sekund vill jag bara ge upp. Jag är ju ingen människa som ger upp, men ibland tänker jag att nog det vore enklast.

På fredag skulle mamma ha fyllt år. <3 Samma dag är också ett år sedan bf för vårt lilla russin. Vilken sorg det var att få missfall. Trots det som hänt nu kan jag inte säga att min sorg då var lätt. Men om jag vetat vad som skulle hända... Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i beredskap.

Vad jag undrar är varför vissa människor blir så otroligt utsatta. Varför kan vissa bara "glida" igenom? Allt är relativt (måste jag intala mig för att inte bli knäpp), något jag anser som något att inte ens bry sig om kan vara nog så svårt för någon annan. Men i mitt liv, vårt liv händer inga saker man kan ta sig igenom någon lättare väg. Det är alltid den tyngsta vägen.

Jag hoppas att jag som sjuksköterska i framtiden får möjlighet att finnas för människor, finnas på ett sätt så att de känner att jag finns på riktigt. Inte bara för att det är mitt yrke. Sjuksköterskan (Helena) var en sådan människa. Om hon bara visste vilken trygghet hon ingav, vilken medkänsla och vilket stöd. Underbart.

dåliga mönster

Idag har inte varit någon bra, "ta hand om mig-dag". Ätit jättedåligt och varit allmänt stressad över saker som jag vet att jag inte kan göra något åt. Men hur ska jag bryta detta dåliga mönster? Jag vet att det inte är bra, men vet inte hur jag ska ta mig ur det. Innerst inne vet jag att jag straffa mig själv. För vad vet jag inte. Men jag vet att jag har lätt för att "överskugga smärta". Om det gör ont någonstans är det så lätt att gömma känslan genom att se till att det gör ont någon annanstans.

Nåväl. Så började då den nya kursen igår, "mångkulturella möten inom hälsa och vård". Själva kursen verkar intressant, men upplägget för oss distanselever är som vanligt ingen höjdare. Först igår på eftermiddagen kom studiehandledningen ut. Idag hade vi upprop via chatten, vilket ingen informerat om. Min chatt fungerade naturligtvis inte så jag fick föra mailkontakt med läraren efteråt. Morr. Inte har jag några böcker heller. Ja nog är jag kanske ute i sista minuten, men när man inte får någon information är det ju svårt att veta.

Nu är jag sannerligen väldigt hungrig. N ska åka iväg och köpa thaimat. Gott. Något lär man ju fira den stora tv-kvällen med (idol, desperate housewives och finalen av so U think U can dance).

vad väntar vi på?

Himlen runt hörnet va?
Jag undrar hur långt det där huset är egentligen. Eller vad är det som menas med himlen runt hörnet? Vad är det vi väntar på? Det kanske inte blir bättre än så här. Kanske var det vår lycka. att hålla dig, älskade barn i min famn är det finaste jag gjort. Att pussa dina kinder var som att äntligen hittat hem. Det är ju dig jag väntat på, i alla dagar.

Det gör verkligen ont i mig att höra om alla solskenshistorier. Om alla som också var så oroliga, men som det tack och lov gick bra för. Det gör ont att vår historia blev molnbefläckad. Hur länge kommer människor orka lyssna, för mitt behov av att prata om och bekräfta mitt barn kommer vara oändligt. Kan jag kräva att få prata?

Idag blev en seg dag igen. Egentligen inte seg i den bemärkelse att det gått långsamt. Mer seg i att allt gör sig påmint och att jag så gärna vill att det ska vara annorlunda. Jag skulle så gärna vilja vara bakom det där hörnet. Är nyfiken. Vad finns där?

solen har gått ned

Solen gick ned i vårt liv den 20/7. Vi väntar och väntar på de första solstrålarna, för någongång ska väl solen gå upp även för oss. Tiden sedan juli har varit som en dimma. Hur klarar man att leva utan sitt barn? Det är sådant som tycks vara omöjligt. Men trots att andetagen är tunga tar de sig igenom minut för minut. Timmar blir till dagar, dagar blir till veckor. Veckorna har hunnit bli månader. Månader utan mitt barn, älskade Troy.

Idag har vi inte gjort någonting alls. Vaknade 12.30. Tror min kropp andades ut. Det har varit tröttsamt ett tag. Det var på tiden att vilan kom. Jag måste börja ta hand om mig. Om vi någonsin ska kunna ge Troysan ett syskon, måste jag först och främst sköta om min kropp. Jag ska sluta straffa mig själv för allt som händer. För trots allt är jag bara en liten del av det stora hela.

de första orden

Mitt första inlägg, mina första ord.

Orden är min räddning, det som drar mig framåt. Utan orden skulle jag kvävas och allt skulle bli tyst. Med orden får jag vara arg, utan att behöva skrika. Ibland skulle jag vilja skrika, men oftast kommer inget ljud. Skriket bor inom mig och i mitt bröst vrålar det verkligen. Allt protesterar, det är inte såhär det ska vara.

Det var vår tur, det var verkligen vår tur nu!

Mitt älskade barn, vi är alltid tillsammans.

"i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat,
allt jag orkat efter dig
hör du mig kan vi nå varandra"
(texten är från Ted Gärdestads "I den stora sorgens famn")

take care