För att vara helt ärlig. Ett blogguppehåll har legat på lut. Eller kanske lösenord. För en tid. Under en tid har jag känt mig lite under ytan. Utan någon särskild anledning. Egentligen. Och jag vet inte varför. Därför vet jag inte ens vad jag ska skriva.
Idag började dagen lite tyngre än vanligt och jag hade tänkt att vi skulle stanna hemma, men efter ett sms av fina M pallarade jag mig och flickorna iväg till öppis. Lite kaffe och "mamma-snack" på det och sedan en lekparkstur med tjejligan M&A&E så kändes det mycket bättre. En gemensam ansträngning här hemma som avslutades med kladdkaka gjorde att dagen iallafall avslutades mycket bättre än den började.
Förresten så ringde jag till barnmottagningen idag, efter att D haft två episoder av "eksem" trots äggfri kost. Hon hann alltså bara vara eksemfri några dagar. Och kvinnan som svarar är inte min favorit. Verkligen inte! Hon tyckte att vi skulle "testa att plocka bort lite" för att se vad som kan vara orsaken. Men ÅH, det var ju där vi var innan. Jag vill inte hålla på att mixtra själv. Jag vill veta vad det är som gör att D mår dåligt. Punkt!
Visar inlägg med etikett upprörd över. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett upprörd över. Visa alla inlägg
tisdag 8 november 2011
måndag 16 maj 2011
platt fall
Efter den underbara helgen känns det inte fullt lika bra efter ett platt fall på spec MVC.
Jag har under mina graviditeter haft mestadels positiva erfarenheter av all personal - särskilt läkarna.
Tyvärr inte idag.
Bebis hade iallafall sjunkit ned med huvudet, så något vändningsförsök verkar inte bli nödvändigt. Skönt.
Dessutom var både flöde, tillväxt och fetalHB bra.
Skönt.
Men läkaren idag måste ha missat den psykologiska biten av möten med oroliga patienter.
För det första fick jag känslan av att hon inte förstod varför jag är orolig.
"-Ja, jag har sett att du inte haft lätta förlossningar. Men vad var det med den förra som var jobbigt? Var det att barnmorskorna sprang ut och in?"
Öhhhh.
Nja, kanske främst att förlossningen tog 4 dygn och att det var på väg att bli akutsnitt. Igen.
Läkaren tyckte sedan att det kanske räckte att jag kom tillbaka om några veckor (då jag börjar räknas som överburen), eftersom extra kontroller förmodligen skulle göra mig mer orolig.
Öhhhh.
Nja, mitt förslag var väl snarare att jag vill ha tätare kontroller nu mot slutet så att katastroftankarna inte ska ta över helt.
Hon påstod sedan att inget av de tester vi gör kan visa om det som hände med Troy skulle vara på väg att hända denna gång (och av den anledningen fanns heller ingen anledning till tätare kontroller).
Öhhhh.
Men varför tycker då mina "vanliga" läkare att det är rimligt med veckobesök? Och varför alla kontroller? Har jag bara blivit lurad?
Sist men inte minst tyckte hon att jag kan räkna med att gå minst en vecka över tiden och att igångsättning inte alls var ett alternativ. Eftersom det naturliga igångsättandet är bäst.
Nähä?!
Helt dumförklarad kände jag mig när jag gråtfärdig lämnade avdelningen.
Jag försöker att lämna den olustiga känslan här i de nedskrivna orden för att istället fokusera på att allt ändå såg bra ut och att det nästa vecka (jo, en tid nästa vecka fick jag iallafall) är bästa A-C.
tisdag 10 maj 2011
när det än sker
Som så många andra som drabbas av sorg finns känslan av "varför just vi, varför just då, varför?". Det spelar ingen roll hur, att ens barn dör är lika meningslöst hur det än sker. Och när det än sker.
Jag blir fortfarande ledsen när jag ibland (jo, det händer faktiskt fortfarande - titt som tätt) får höra att utomstående personer anser att det var "tur" att vi ändå förlorade så tidigt. Att det måste ha varit mycket värre att förlora efter flera månader - när man knutit band. Hur? Hur kan det någonsin bli värre? Att förlora ett barn är det värsta värsta. Mina band var knutna och jag sörjer dagligen att nya band aldrig fick knytas och att jag aldrig fick möjlighet att visa hur starka de var.
När jag slösurfade lite här på nätet och sökte på fetomaternell transfusion (vilket vanligtvis inte brukar ge så många träffar) hittade jag ett nytt dokument.
På något vis gör det mig varmt i hjärtat att det framkommer ny information.
"Fetomaternell blödning innebär att blod passerar över från fostret till moderns blodomlopp, före eller i samband med förlossningen. Den resulterande anemin hos fostret kan i allvarliga fall leda till död intratuterint eller i samband med partus. Tecken på fetomaternell blödning är bl a nedsatt fosteraktivitet och neonatal anemi. I många fall kan ingen utlösande faktor identifieras."
Jag blir fortfarande ledsen när jag ibland (jo, det händer faktiskt fortfarande - titt som tätt) får höra att utomstående personer anser att det var "tur" att vi ändå förlorade så tidigt. Att det måste ha varit mycket värre att förlora efter flera månader - när man knutit band. Hur? Hur kan det någonsin bli värre? Att förlora ett barn är det värsta värsta. Mina band var knutna och jag sörjer dagligen att nya band aldrig fick knytas och att jag aldrig fick möjlighet att visa hur starka de var.
När jag slösurfade lite här på nätet och sökte på fetomaternell transfusion (vilket vanligtvis inte brukar ge så många träffar) hittade jag ett nytt dokument.
På något vis gör det mig varmt i hjärtat att det framkommer ny information.
"Fetomaternell blödning innebär att blod passerar över från fostret till moderns blodomlopp, före eller i samband med förlossningen. Den resulterande anemin hos fostret kan i allvarliga fall leda till död intratuterint eller i samband med partus. Tecken på fetomaternell blödning är bl a nedsatt fosteraktivitet och neonatal anemi. I många fall kan ingen utlösande faktor identifieras."
måndag 24 januari 2011
inget hej än
Ok, det kanske är lite väl tidigt än och jag ropar absolut inte hej. Än. Men kanske, kanske, kanske vi har turen att denna gången bara få en kortisvariant. PappaN, som "aldrig" blir magsjuk mådde krasst igår morse, men mår fint sedan dess. Eira har kräkts en gång, men annars pigg och glad. Jag tillbringade tyvärr hela natten i hushållets minsta rum, men mår relativt ok nu. Mest ont i kroppen. Men det kan ju ha sin förklaring i att nattens bravader hölls till på klinkergolv istället för mjuk skön säng. Hoppas. Och hoppas att allt annat trök håller sig långt bort.
PappaN fick som sagt inte någon strålande start på sitt nya jobb, men vad gör man. Jag missar kursstarten men hoppas innerligt att att nå 48 timmar kräkfrihet till på onsdag när det är dags för första c-uppsatshandledningen. Det vore himla trist (och eländigt) att missa den.
Nåväl.
Tacksam är jag över att det är en "simpel magsjuka" och inte värre.
PappaN fick som sagt inte någon strålande start på sitt nya jobb, men vad gör man. Jag missar kursstarten men hoppas innerligt att att nå 48 timmar kräkfrihet till på onsdag när det är dags för första c-uppsatshandledningen. Det vore himla trist (och eländigt) att missa den.
Nåväl.
Tacksam är jag över att det är en "simpel magsjuka" och inte värre.
onsdag 8 december 2010
nej, han lever inte
När vi var på inskrivning på specMVC hände något mycket märkligt. Eller hände och hände...
Före läkarbesöket träffar vi alltid en BM som skummar vår journal och ser om några prover ska tas eller om något annan ska förberedas inför läkaren. När vi frågar vilken läkare det blir och till svar får att det är drJW blir vi väldigt glada och BM undrar om det finns någon anledning. Jag säger att drJW förlöste vår första son med katastrofsnitt. Kvinnan tittar sneglande på mig och journalen och jag ser att hon är fundersam. N flikar in att det ju var innan T flögs till UAS, där han avled.
-Avled? undrar kvinnan med stora ögon.
Här kallnar mitt inre.
-Ja. Han avled. säger jag, med tonlös röst.
-Men, det står här i journalen att ni har en son, född -08, som lever. Utan anmärkning.
Tystnad.
Jag får något slags minnesbortfall, men färdas i tanken till en annan värld. En värld där det hemma väntar en liten rödhårig pojke. Utan anmärkning.
-Det måste vara fel. säger N.
-Men se här. säger BM och vrider skärmen mot oss.
Vi ser. Det står att han lever. Inget kryss i rutan "Död inom 7 dygn".
-Det är fel iallafall. Han dog den 20 juli. Ett dygn efter att han föddes. säger jag och känner en svag känsla av panik.
-Konstigt. Det borde stå här. Det står inget i inskrivningsmeddelandet heller. Så han avled alltså?
Ja, det slutade med att BM till slut skrev in i journalen att vår förstfödde son föddes och dog ett dygn senare. Anledningen till att vi besöker specMVC fanns alltså inte dokumenterad. Illa. Jag tog illa vid mig. Som om vi blev ifrågasatta. Jag vet att vi inte blev det. Att hon var tvungen att fråga. Men för mig är det en kamp varje dag att inse att Troy inte finns med oss och att behöva insistera på att han inte gör det, för att någon annan ska tro på det är krävande. Mycket!
Hos min "vanliga" BM igår berättade jag vad som hänt. Hon blev bestört och vi såg över journalen och inskrivningsmeddelandet. Allt fanns. Rutan var ikryssad och i meddelandet stod klart varför vi behöver kontroller på specMVC. Klart och tydligt att Troy inte lever.
Före läkarbesöket träffar vi alltid en BM som skummar vår journal och ser om några prover ska tas eller om något annan ska förberedas inför läkaren. När vi frågar vilken läkare det blir och till svar får att det är drJW blir vi väldigt glada och BM undrar om det finns någon anledning. Jag säger att drJW förlöste vår första son med katastrofsnitt. Kvinnan tittar sneglande på mig och journalen och jag ser att hon är fundersam. N flikar in att det ju var innan T flögs till UAS, där han avled.
-Avled? undrar kvinnan med stora ögon.
Här kallnar mitt inre.
-Ja. Han avled. säger jag, med tonlös röst.
-Men, det står här i journalen att ni har en son, född -08, som lever. Utan anmärkning.
Tystnad.
Jag får något slags minnesbortfall, men färdas i tanken till en annan värld. En värld där det hemma väntar en liten rödhårig pojke. Utan anmärkning.
-Det måste vara fel. säger N.
-Men se här. säger BM och vrider skärmen mot oss.
Vi ser. Det står att han lever. Inget kryss i rutan "Död inom 7 dygn".
-Det är fel iallafall. Han dog den 20 juli. Ett dygn efter att han föddes. säger jag och känner en svag känsla av panik.
-Konstigt. Det borde stå här. Det står inget i inskrivningsmeddelandet heller. Så han avled alltså?
Ja, det slutade med att BM till slut skrev in i journalen att vår förstfödde son föddes och dog ett dygn senare. Anledningen till att vi besöker specMVC fanns alltså inte dokumenterad. Illa. Jag tog illa vid mig. Som om vi blev ifrågasatta. Jag vet att vi inte blev det. Att hon var tvungen att fråga. Men för mig är det en kamp varje dag att inse att Troy inte finns med oss och att behöva insistera på att han inte gör det, för att någon annan ska tro på det är krävande. Mycket!
Hos min "vanliga" BM igår berättade jag vad som hänt. Hon blev bestört och vi såg över journalen och inskrivningsmeddelandet. Allt fanns. Rutan var ikryssad och i meddelandet stod klart varför vi behöver kontroller på specMVC. Klart och tydligt att Troy inte lever.
onsdag 10 november 2010
skämma bort pappa
Å, är i valet och kvalet om jag ska stanna hemma idag. Vare sig jobba med förkylning eller åka i snön känns särskilt lockande. Ang förkylningen har den brutit ut nu. Feber har jag dock klarat mig från, peppar peppar, och åker jag idag så blir det till att sitta med seminariet iallafall, så någon smittorisk ska jag väl inte behöva ses som. Uch, jag hatar att bestämma.
Och när jag ändå är inne på klagospåret så fortsätter jag lite till. Vår lokaltidning har jag inte mycket till övers för. För det första. Svindyr. För det andra. Oftast ointressant (personlig åsikt) och efter. Till exempel. Och ang annonsering är det alltid väldigt lång deadline vilket gör att det är så lätt att missa. Såsom jag gjort IGEN. Jag som ville ge vår N en farsdagannons. Tråkigt! Och ja, jag vet att jag mycket väl får skylla mig själv som inte hade koll, men efter ett samtal till annonseringen fick jag dessutom ett spydigt svar så nu är jag ännu lite mer anti.
Så. Färdiggnällt. Det kommer säkerligen sluta med att jag åker till praktiken och att vi fortsätter prenumerera alldeles precis som vanligt.
Tänk att det är pappaNs tredje fars dag. Den första var så sorgsen. Så oerhört ledsamt att få vara pappa utan barn. Jag minns Ns tårar. De bränner fortfarande inom mig. Och så förra året, med en liten gosig dotter på bröstet. Tårar var stillade. I år, än mer välsignade. Fars dag. Vi ska skämma bort.
Och när jag ändå är inne på klagospåret så fortsätter jag lite till. Vår lokaltidning har jag inte mycket till övers för. För det första. Svindyr. För det andra. Oftast ointressant (personlig åsikt) och efter. Till exempel. Och ang annonsering är det alltid väldigt lång deadline vilket gör att det är så lätt att missa. Såsom jag gjort IGEN. Jag som ville ge vår N en farsdagannons. Tråkigt! Och ja, jag vet att jag mycket väl får skylla mig själv som inte hade koll, men efter ett samtal till annonseringen fick jag dessutom ett spydigt svar så nu är jag ännu lite mer anti.
Så. Färdiggnällt. Det kommer säkerligen sluta med att jag åker till praktiken och att vi fortsätter prenumerera alldeles precis som vanligt.
Tänk att det är pappaNs tredje fars dag. Den första var så sorgsen. Så oerhört ledsamt att få vara pappa utan barn. Jag minns Ns tårar. De bränner fortfarande inom mig. Och så förra året, med en liten gosig dotter på bröstet. Tårar var stillade. I år, än mer välsignade. Fars dag. Vi ska skämma bort.
 |
| En liten, liten plutta som älskar sin pappa. |
måndag 11 oktober 2010
olycka
Idag fick jag ett samtal som kan få hjärtat på vem som helst att stanna. Svärmor ringde och talade om att de blivit påkörda i bilen - med Eira. KATASTROFTANKE! Allt hade tack, tack, tack och lov gått bra. E hade sovit sig igenom hela händelsen. Men tänk om. Alla dessa om. Jag törs inte ens tänka. I trafiken är man aldrig säker, hur noga man själv är spelar mindre roll när det finns iditoter överallt. Det är skrämmande.
Imorgon kommer familjen hit till mig. Vi ska bo på hotell. Mysigt.
Imorgon kommer familjen hit till mig. Vi ska bo på hotell. Mysigt.
onsdag 1 september 2010
det har inte gått hem hos mig
Nu när jag tillbringar en hel del tid i bil och på tåg blir det en hel del radiolyssnande. Och jag har reagerat starkt ogillande på socialdemokraternas radioreklam. Det är en man som frågar ett barn om vad denne önskar sig mest av allt. Svaret blir inte som mannen vill och efter flera försök skriker mannen åt barnet. Svordomar och kränkningar är vad som uttrycks. Ironiskt? Säkert. Men inte ett dugg roligt. Jag undrar hur och varför det sänds. Vad har det för syfte? Vad det än är har det inte gått hem hos mig.
måndag 23 augusti 2010
skitbeställning
Jag tror att jag håller på att bli tokig.
Vi har fixat i Eiras rum hela dagen och jag har äntligen fått ändan ur för att hitta en sänghimmel. Hittade en fin på Ellos, men nu måste jag hitta något annat fint för att få beställa, då minimisumman är på 200 - för at tfå utnyttja rabatt. Och jag är alldeles för snål för att beställa något jag egentligen inte vill ha. Dessutom har jag ju varit rätt så generös med shoppandet på sistone.
Men skitbeställningen går inte igenom och jag får börja om igen och igen...hela tiden!
Vi har fixat i Eiras rum hela dagen och jag har äntligen fått ändan ur för att hitta en sänghimmel. Hittade en fin på Ellos, men nu måste jag hitta något annat fint för att få beställa, då minimisumman är på 200 - för at tfå utnyttja rabatt. Och jag är alldeles för snål för att beställa något jag egentligen inte vill ha. Dessutom har jag ju varit rätt så generös med shoppandet på sistone.
Men skitbeställningen går inte igenom och jag får börja om igen och igen...hela tiden!
torsdag 19 augusti 2010
två år
Det sägs att man bara lever en gång. Det är inte sant. Jag har två liv. Ett före Troy och ett efter. Det har gått drygt två år sedan min värld rämnade. Ett efterlängtat barn fick aldrig öppna sina ögon. Ett dygn. Av ett helt liv fick han ett dygn. Och vi blev kvar. Två år har gått.
...jag vaknar fortfarande ibland om natten, med en overklighetskänsla i magen. Paniken rusar i bröstet. Han dog.
...små små fötter har återigen trampat inom mig. Små små fötter som nu också trampar livs levande här hos mig. Fotspår i hjärtat och fotspår i livet.
..."tiden läker alla sår" är bara ett uttryck myntat av de som inte orkar inse att sorg är evig. Tiden läker inte alla sår. Av sår bildas ärr som också de kan göra ont. Ärr kan rivas upp och plåstras om. De finns där. Som en påminnelse om en svunnen tid.
...lillasyster kom med lyckan. Men också med en bekräftelse om allt som gått förlorat.
...jag har tvingats inse att jag har skyddsbarriärer som håller mig uppe på fötter. Med barriärerna går människor och olika stunder mig förbi. För att jag inte orkar. För att jag inte kan.
...de människor som försvann klandrar jag inte. Men jag har låst mina portar. Hos mig kan man inte komma och gå som man vill längre. Jag umgås med de som ger mig energi och lust till livet och jag hoppas att jag kan ge detsamma till dem.
...vi har blivit fler i den grupp av föräldrar som tvingas leva utan sina barn. Numer är jag en av de erfarna. De som vet hur det känns när det gått en tid. Jag minns hur jag kände när jag var "nydrabbad", jag såg på dem och undrade hur man orkar. Hur orkar man leva i två år utan sitt barn? Ja, hur orkar man?
...pappa gråter fortfarande mycket sällan. Pappa tycker att det är jobbigt att umgås i stora sällskap. Pappa tittar på tvååriga pojkar med nedslagen blick. Jag vet. Jag vet hur mycket han saknar. Pappa borrar in sin näsa i nyvaken lillasyster och när han tittar upp igen vilar en tunn hinna i hans ögon. Han saknar.
...det har tillkommit flera gravar runt Ts grav. En farbror blev placerad där eftersom han var så barnkär. Det var fint tycker jag.
...vi får fortfarande höra många dumma kommentarer. Jag har lärt mig att svara på dem. Men ändå kan jag inte låta bli att önska vissa människor en hel del tankekraft innan de öppnar munnen. Jag kommer tillexempel alltid att veta att barn kan dö. Det är inget vi behöver förneka. Jag kommer heller aldrig tycka att det som hände Troy var bäst. Jag tror och vet att han hade kunnat ha ett fantastiskt liv, om och isåfall vilka skador han än må ha ådragit sig.
...lillasyster har inte på något vis ersatt Troy. Jag blir mycket ledsen och upprörd när jag får sådana vibbar. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga till en nybliven tvåbarnsförälder att deras nykomling har ersatt det stora syskonet. Då förväntar jag mig att ingen drar sådana paralleller när det gäller vår familj.
...jag skrattar ibland. Jag skrattar med hela min kropp. När lillasyster föddes återfick jag förmågan att känna äkta glädje.
...det är fortfarande en berg- och dalbana. Men bergen är oftast fler än dalarna. Även på toppen kan jag minnas Troy. Jag kan då minnas honom med glädje och tacksamhet. I botten är allt botten. Då orkar jag ingenting. Lillasyster är mitt ljus.
Två år. Vi är fortfarande bara i början av den resa vi tvingas göra utan vår son. Två år är lång tid jämfört med den korta tid vi fick tillsammans. Så är det. Och ett helt liv väntar.
HÄR finns inlägget 1 år.
...jag vaknar fortfarande ibland om natten, med en overklighetskänsla i magen. Paniken rusar i bröstet. Han dog.
...små små fötter har återigen trampat inom mig. Små små fötter som nu också trampar livs levande här hos mig. Fotspår i hjärtat och fotspår i livet.
..."tiden läker alla sår" är bara ett uttryck myntat av de som inte orkar inse att sorg är evig. Tiden läker inte alla sår. Av sår bildas ärr som också de kan göra ont. Ärr kan rivas upp och plåstras om. De finns där. Som en påminnelse om en svunnen tid.
...lillasyster kom med lyckan. Men också med en bekräftelse om allt som gått förlorat.
...jag har tvingats inse att jag har skyddsbarriärer som håller mig uppe på fötter. Med barriärerna går människor och olika stunder mig förbi. För att jag inte orkar. För att jag inte kan.
...de människor som försvann klandrar jag inte. Men jag har låst mina portar. Hos mig kan man inte komma och gå som man vill längre. Jag umgås med de som ger mig energi och lust till livet och jag hoppas att jag kan ge detsamma till dem.
...vi har blivit fler i den grupp av föräldrar som tvingas leva utan sina barn. Numer är jag en av de erfarna. De som vet hur det känns när det gått en tid. Jag minns hur jag kände när jag var "nydrabbad", jag såg på dem och undrade hur man orkar. Hur orkar man leva i två år utan sitt barn? Ja, hur orkar man?
...pappa gråter fortfarande mycket sällan. Pappa tycker att det är jobbigt att umgås i stora sällskap. Pappa tittar på tvååriga pojkar med nedslagen blick. Jag vet. Jag vet hur mycket han saknar. Pappa borrar in sin näsa i nyvaken lillasyster och när han tittar upp igen vilar en tunn hinna i hans ögon. Han saknar.
...det har tillkommit flera gravar runt Ts grav. En farbror blev placerad där eftersom han var så barnkär. Det var fint tycker jag.
...vi får fortfarande höra många dumma kommentarer. Jag har lärt mig att svara på dem. Men ändå kan jag inte låta bli att önska vissa människor en hel del tankekraft innan de öppnar munnen. Jag kommer tillexempel alltid att veta att barn kan dö. Det är inget vi behöver förneka. Jag kommer heller aldrig tycka att det som hände Troy var bäst. Jag tror och vet att han hade kunnat ha ett fantastiskt liv, om och isåfall vilka skador han än må ha ådragit sig.
...lillasyster har inte på något vis ersatt Troy. Jag blir mycket ledsen och upprörd när jag får sådana vibbar. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga till en nybliven tvåbarnsförälder att deras nykomling har ersatt det stora syskonet. Då förväntar jag mig att ingen drar sådana paralleller när det gäller vår familj.
...jag skrattar ibland. Jag skrattar med hela min kropp. När lillasyster föddes återfick jag förmågan att känna äkta glädje.
...det är fortfarande en berg- och dalbana. Men bergen är oftast fler än dalarna. Även på toppen kan jag minnas Troy. Jag kan då minnas honom med glädje och tacksamhet. I botten är allt botten. Då orkar jag ingenting. Lillasyster är mitt ljus.
Två år. Vi är fortfarande bara i början av den resa vi tvingas göra utan vår son. Två år är lång tid jämfört med den korta tid vi fick tillsammans. Så är det. Och ett helt liv väntar.
HÄR finns inlägget 1 år.
tisdag 1 juni 2010
akutbesök
Att sitta på akuten i 8 timmar med en snart 8 månaders bebis är ingen höjdare. Om det inte vore för att läkaren faktiskt i det stora hela var bra och att vi till sist fick hjälp skulle jag vara rosenrasande.
Allt som allt - undersökning, inhalation & receptskrivning - tog ca 10 minuter. 10 minuter! Vad hände de resterande 7 timmar och 50 minutrarna?! Vi väntade. Väntade. Väntade. Tur att Eira är världens gladaste lilla skrutt. Så länge mamma och pappa är med finner hon sig i det mesta.
Trötta ögon är det nu. Sängen nästa.
Allt som allt - undersökning, inhalation & receptskrivning - tog ca 10 minuter. 10 minuter! Vad hände de resterande 7 timmar och 50 minutrarna?! Vi väntade. Väntade. Väntade. Tur att Eira är världens gladaste lilla skrutt. Så länge mamma och pappa är med finner hon sig i det mesta.
Trötta ögon är det nu. Sängen nästa.
tisdag 25 maj 2010
fnatt
Jag håller på att få fnatt. Är det bara jag som inte kommer fram till försäkringskassan?!!?!?
- Kundcenter har hög belastning, var god försök senare.
I två dygn?!?!?!?
- Kundcenter har hög belastning, var god försök senare.
I två dygn?!?!?!?
fredag 7 maj 2010
no miss nice mum
Jo, jo. Nog hann vi till graven allt. Inte speciellt förvånande när sorkjävlarna (ja, nu är här slut på miss nice mum) ätit upp ännu en plantering. Det gapade alldeles tomt hos bästa lille Trollboll. Vi for till handelstrdgården och inhandlade små färglada aluminiumblommor och en ny nalle (från lillasyster). Är sorkar säsongsdjur eller hur länge kan det här hålla på?!
PappaN slutade tidigt idag och kunde följa med mig och E på föräldrargrupp på BVC, som visserligen blev inställd i sista sekund. Som tur är har vi toppentrevligt tillsammans så mammor, pappor och barn (vi saknade dock A med familj) stannade kvar en stund ändå.
Efter en runda på stan med en hel hög av reafynd har vi nu stannat hos farmorn & farfarn för lite fredagsmat. Smaskigt. Eira har käkat gröt och är nu inne på skålen med majskrokar. Är det fredag så är det.
Trevlig fredagskväll...
lördag 1 maj 2010
skit också
Idag när vi kom till graven var de nyplanterade blommorna uppätna. Dumma skitdjur, skulle jag vilja säga - men det är ju inte djurens fel. De kan ju inte veta vad som är mat och mat. Jag önskar iallafall att de kunde låta bli Troys blommor. Nu var det bara gröna små tåtar som stack upp ur jorden. Igår blommande det så fint av lila små penséer.
Då blev allt jobbigt.
Då blev det så tungt att allt är som det är. Det blev så tungt att det alltid kommer vara såhär. Det blev tungt för allt vi önskade. Det blev tungt för allt som inte blev. Det blev tungt för röda små lockar som aldrig fick växa. Det blev tungt för vackra blåa ögon som aldrig fick se. Det blev tungt för de vänner som inte stannade kvar. Det blev tungt för ensamheten. Det blev tungt för den blårandiga bodyn som på liten pojke bara blev till aska långt ned i jorden. Det blev tungt för små penséer som inte fick stå kvar.
Skit.
Skit skit skit.
Jag hatar att det är såhär.
Då blev allt jobbigt.
Då blev det så tungt att allt är som det är. Det blev så tungt att det alltid kommer vara såhär. Det blev tungt för allt vi önskade. Det blev tungt för allt som inte blev. Det blev tungt för röda små lockar som aldrig fick växa. Det blev tungt för vackra blåa ögon som aldrig fick se. Det blev tungt för de vänner som inte stannade kvar. Det blev tungt för ensamheten. Det blev tungt för den blårandiga bodyn som på liten pojke bara blev till aska långt ned i jorden. Det blev tungt för små penséer som inte fick stå kvar.
Skit.
Skit skit skit.
Jag hatar att det är såhär.
tisdag 6 april 2010
kvällsdepp
Ok. För att inte gå under av någon slags kvällsdepression knattrar jag ned bokstäverna här - i hopp om att de lämnar en allt för orolig hjärna.
- CSN verkar ha beslutat om återkrav. I april ska 16 000:- betalas . Här har jag lite svårt att inte hysteriskt gråta. Jag har ju inte 16 000.
+ Det var iallafall inte 37 000 som jag befarade.
+ Jag fick mail av studievägledaren som skrev att hon skulle försöka ordna praktik i hemstaden.
- Mailet var skickat den 24/3 och hon skrev att hon behövde svar snarast. Jag min slarver hade inte kollat mailen.
Ok, skrivet och klart. Hjärna tom. Eller inte. Ben & Jerrys ropar i protest.
- CSN verkar ha beslutat om återkrav. I april ska 16 000:- betalas . Här har jag lite svårt att inte hysteriskt gråta. Jag har ju inte 16 000.
+ Det var iallafall inte 37 000 som jag befarade.
+ Jag fick mail av studievägledaren som skrev att hon skulle försöka ordna praktik i hemstaden.
- Mailet var skickat den 24/3 och hon skrev att hon behövde svar snarast. Jag min slarver hade inte kollat mailen.
Ok, skrivet och klart. Hjärna tom. Eller inte. Ben & Jerrys ropar i protest.
måndag 29 mars 2010
undergång
Jag tror att jag drar för alla gardiner och går och lägger mig igen. Att det snöar flingor stora som pingpongbollar just nu känns som jordens undergång (mjo, jag vet att jag kanske är en smula överdramatisk). Men det betyder alltså ännu en dag som vi inte tar oss ut. Och var är Våren?!?!?
Det här känns ju hopplöst.
Det här känns ju hopplöst.
tisdag 23 mars 2010
inte idag heller
Jag vet inte om det var helt givande idag. Vi pratade nätter. Vakna. Fick massor av råd. Så många att jag knappt kommer ihåg dem. Saken är ju den att vi redan testat en hel del.
Jag har haft huvudvärk i flera dagar nu. Dryg, tung huvudvärk. Inte blir det bättre av att man inte kommer ut. Psykolog K tyckte att jag skulle tvinga mig ut på långpromenad även sådana här dagar. Men det går inte. Jag känner stark motvilja till att ens titta ut genom fönstret. Blä.
Vår bostadsförening har kommit fram till att vi ska betala den dusch som installerades i källaren under vår vattenskada. Trots att vi inte gav medgivande till att den installerades. Hade vi vetat att det var vi som skulle stå för kostnaden hade dusch kunnat lösas på annat sätt.
-"Jo, det blev väl lite fel där. Det skulle ju ni ha fått bestämma. Men nu är det ju som det är och det kommer på faktura." Kul. Väldigt kul.
Dessutom ska pengar betalas tillbaka till jobbet eftersom DE betalat ut fel. Klantarseln är vad jag som vänligast vill kalla dem.
Dessutom står jag under utredning hos CSN, eftersom jag inte meddelat att vi sålt & köpt ny lägenhet. För det är ju det man tänker på när man byter bostad. Det här ska jag meddela CSN. Eller inte.
VÅREN kom och sprid lite ljus och glädje. Please.
Jag har haft huvudvärk i flera dagar nu. Dryg, tung huvudvärk. Inte blir det bättre av att man inte kommer ut. Psykolog K tyckte att jag skulle tvinga mig ut på långpromenad även sådana här dagar. Men det går inte. Jag känner stark motvilja till att ens titta ut genom fönstret. Blä.
Vår bostadsförening har kommit fram till att vi ska betala den dusch som installerades i källaren under vår vattenskada. Trots att vi inte gav medgivande till att den installerades. Hade vi vetat att det var vi som skulle stå för kostnaden hade dusch kunnat lösas på annat sätt.
-"Jo, det blev väl lite fel där. Det skulle ju ni ha fått bestämma. Men nu är det ju som det är och det kommer på faktura." Kul. Väldigt kul.
Dessutom ska pengar betalas tillbaka till jobbet eftersom DE betalat ut fel. Klantarseln är vad jag som vänligast vill kalla dem.
Dessutom står jag under utredning hos CSN, eftersom jag inte meddelat att vi sålt & köpt ny lägenhet. För det är ju det man tänker på när man byter bostad. Det här ska jag meddela CSN. Eller inte.
VÅREN kom och sprid lite ljus och glädje. Please.
var tog du vägen?
Men det var väl själva... Snöfall IGEN! Att promenera ner till bvc är uteslutet. Idag är det psykologbesök och det är ingen hit att sitta blöt i en och en halv timme. Jag har testat. Nänä, bil får det bli.
fredag 19 mars 2010
eländes elände
Ett elände kommer sällan ensamt. Jag blir så trött och matt.
Här går jag i godan ro och är mammaledig och kan knappt komma ihåg om jag ätit frukost och så börjar både jobb och CSN bråka. Hur i hellskotta ska jag lyckas räkna ut och bevisa min inkomst & kapital för 2008 NU?!
Som tur är har min mormor lärt mig att aldrig kasta papper. Vilket medför att jag har ett helt skåp fullt av pärmar. Mjo, det verkar som om jag vet vad jag har att göra i helgen.
Här går jag i godan ro och är mammaledig och kan knappt komma ihåg om jag ätit frukost och så börjar både jobb och CSN bråka. Hur i hellskotta ska jag lyckas räkna ut och bevisa min inkomst & kapital för 2008 NU?!
Som tur är har min mormor lärt mig att aldrig kasta papper. Vilket medför att jag har ett helt skåp fullt av pärmar. Mjo, det verkar som om jag vet vad jag har att göra i helgen.
tisdag 16 mars 2010
oggande
V
ilken urusel dag det är idag. Och vi har bara kommit till eftermiddagen.
Nä natten blev inte bättre den här gången heller. Det känns som om vi har testat allt. Jag förstår att jag inte är ensam om "vakna-nätter", men det är oerhört påfrestande och det känns som om vi är ensammast i världen.
Jag ska tillägga att hon inte helt kniper sina läppar för flaskan. Problemet är väl att hon inte suger och skulle hon mot förmodan göra det spottar hon kvickare än attan.
På toppen av allt fick jag en minst sagt otrevlig nyhet imorse. Guldkanten som jag skrev om för någon vecka sedan, det som skulle vara början till vårt bröllopssparande var pengar som betalades ut retroaktivt för timmar som jag jobbat för flera år sedan. Det är långt ifrån alla timmar jag fått betalt för men allt är bättre än inget. Idag fick jag veta att det skett ett missförstånd. Som det så fint heter. No way att det har. Jag ringde facket och den här gången tänker jag inte ge mig.
Urusel dag som sagt.
ilken urusel dag det är idag. Och vi har bara kommit till eftermiddagen.
Nä natten blev inte bättre den här gången heller. Det känns som om vi har testat allt. Jag förstår att jag inte är ensam om "vakna-nätter", men det är oerhört påfrestande och det känns som om vi är ensammast i världen.
Jag ska tillägga att hon inte helt kniper sina läppar för flaskan. Problemet är väl att hon inte suger och skulle hon mot förmodan göra det spottar hon kvickare än attan.
På toppen av allt fick jag en minst sagt otrevlig nyhet imorse. Guldkanten som jag skrev om för någon vecka sedan, det som skulle vara början till vårt bröllopssparande var pengar som betalades ut retroaktivt för timmar som jag jobbat för flera år sedan. Det är långt ifrån alla timmar jag fått betalt för men allt är bättre än inget. Idag fick jag veta att det skett ett missförstånd. Som det så fint heter. No way att det har. Jag ringde facket och den här gången tänker jag inte ge mig.
Urusel dag som sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
