...att jag missat. Jag har missat tiden. Jag har upplevt den. Upplevt varje sekund av smärta. Varje minut av saknad. Varje timme, dag och vecka av outgrundlig längtan. Men jag har missat tiden. När jag tittade ut genom fönstret är det höst. Men min kropp, min hjärna, mitt inre väntar fortfarande på den 28e juli. Min väntan är fortfarande på Troy. När ska du komma och berika våra liv, älskade pojken min?
Hösten är här och snart har det gått 11 veckor sedan livet stannade upp och liksom aldrig kom igång igen. 11 veckor av den största smärta som inte går att föreställa sig, inte ens för mig som är mitt ibland den. Visst lider jag med människor som förlorar sina barn. Men det är ju sådant som inte händer oss. 11 veckor kan läggas till av de 9 månader som tillhör en försvunnen tid. En försvunnen tid som gav det vackraste världen kan åstadkomma. Den vackraste.
Jag har en trygghet. Tryggheten ligger på soffan och snarkar. Tryggheten har en doft som väcker pirr i min mage. Tryggheten håller mig fast och får mig att känna att jag fortfarande lever. Älskade N, du ger mig allt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar