ett till tolv

Så var det då ett helt år sedan mitt yngsta lilla hjärtat kom upp på mitt bröst för första gången.

Ett helt år.

Lilla hjärtat, du har då verkligen visat oss vad kärlek och kämpa är!

Dagen har varit lugn och fin.

Litet paket imorse och några när pappaN kom hem.

I helgen blir det mera fira, så vi spar oss till då.

Jag älskar dig Disa. Ända till stjärnorna och långt tillbaka.

"Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"

önskar er

Önskar er en fin Jul.

hemma

Jag har slutat önska och hoppas på bättre tider. Det känns inte lönt. Det är en dag i taget.

Vi fick komma hem igår. Egentligen är det aktuellt med ett nytt EEG och medicinering, men vår läkare - neurologen - vill att vi läggs in för en längre tid med efterföljande undersökningar och provtagningar och därför avvaktar vi lite. När D inte krampar är hon precis som "vanligt". Hon är en glad och pigg tjej som är framåt i utvecklingen. Hennes allmäntillstånd gav oss alltså en jul hemma. Men lite oroligt är det. Vi vet ju fortfarande inte vad det är som utlöser kramperna. I onsdags började de när hon togs upp ur badet. Helt plötsligt föll hon ihop. Jag vill bara att allt ska vara bra. Jag vill bara att mina små ska må bra.

Idag blev det lite intensivt. Det var så mycket som inte hunnits med. Ja, det är fortfarande mycket kvar att göra. Därför ska jag inte sitta här.

Imorgon är det julafton. Någon saknas oss och det gör ont. Varje dag, men särskilt vid stora högtider. Klockan 15 tänder vi ljus för de vi saknar.

Hoppas att ni har en Fin kväll. Dan före dan.

känslosamt

Flickorna är duktiga på att SMSa.

Fars dag.

En dag med många känslor.

Men främst av lycka.

Jag är så tacksam över att vad jag och N åstadkommit. Så tacksam över den familj han gett mig.

Så tacksam över våra underbara barn.

Och han förtjänar ALL kärlek. Allt gott.

Inte nog med att jag har världens bästa man som är världens bästa pappa. Jag har också världens bästa svärfar, som är varldens bästa farfar. Vilken tur jag har va?

F&F hade varit i storstan så då passade det bra att vi fick bjuda på Fars Dagmiddag när de kom hem.

Ett nytt recept på kladdkaka, mums.

Som alltid, ett ljus för alla de som inte finns med oss här.

alla aldrig men så tacksam

Förkylda är vi allihopa. Eller iallafall småtjejerna. Då passade det gott med inomhusaktiviteter.

Eira och jag förberedde för eftermiddagens ljuständning.

E fick ett eget ljus att pyssla med. Hon valde stjärnklistermärken.

Väl på kyrkogården fick vi sällskap av F&F. E tittade sig förvånat omkring på alla ljusen.

Vi pratade om att alla de människor som hade fått stenar och tända  ljus fanns i himlen hos Troysan och mormor Marie.

Mitt mammahjärta värmdes helt oerhört mycket av alla de ljus som tänts för vår lille pojk.

Jag hoppas att Ni vet hur mycket det betyder för mig att få komma dit och se att någon varit där och tänt ljus. Det betyder. Så mycket!

Jag nynnade mjukt för Disa som var lite ledsen. Och det slog mig.

Jag sjöng aldrig för dig.

Så mycket jag kommer att påminnas om. Alla aldrig.

Alla de stunder som gått oss förlorade.

Jag skänker en tanke för alla saknade. En tanke till alla de vars hjärtan brister.

Stor kärlek.

Troy ~ Mamma ~ Morfar

...och alla de änglar som lämnat oss alldeles alldeles för tidigt.

ljuständarlördag

Ljuständarlördag. Afton för att minnas våra saknade. Och som de är. Saknade. Kanske är det den årliga höstdeppen. Eller så är det något annat. Men magontet finns där hela tiden. Sårbarheten. Otillräckligheten. Saknaden.

Igår hade jag lite paus från vardagen, den som jag älskar. Men som allt som oftast ser likadan ut. Ibland behövs en paus.

Jag och Disa tog en mysdag iväg till en grannstad med våra fina vänner M&E. Lite shopping, prat och avkoppling. Jag riktigt kände att jag fylldes på med ny energi. Flickornas första julklappar blev också inhandlade. Tack vännen!

Första dagarna utan ägg har gått bra. Jag trodde att det skulle vara svårare. Men jag upplever nog att det var svårare med mjölkavhållsamheten. I och för sig ska jag inte ropa hej än. För imorse var det små (mycket mindre än tidigare, men ändock) röda fläckar på kinderna. Tillfällighet kanske, eftersom hon också vaknade upp alldeles förkyld. Eller så fick jag i mig något igår. Vi åt ju ute till lunch och fika och helt säker på att det är äggfritt kan jag ju aldrig riktigt vara - även om de säger att det är det.
Iallafall - Disa har blivit så fin på kroppen. Eksemen har väldigt snabbt dragit sig tillbaka. Och hon har sett ut som en helt annan bebis utan rödflammiga kinder. Mitt lilla hjärta.

fin dag

Födelsedagsmorgonen firades med sång, paket och frukost på sängen. Eller nja. jag hade glömt att det skulle komma en tvinstallatör. Så när han knackade på dörren vaknade E. Hon vågade dock inte gå ut i hallen utan stod i dörren tills vi kom och sjöng. Inte alla installatörer som får vara med på tvåårsfirande bara sådär... Eira fick en egen cdspelare med skiva och kläder i morgonpaketen. Mycket uppskattat och hela förmiddagen spelades Alfonsskivan. Det dröjde bara några minuter innan hon hade full koll på alla knappar.

Det blev en fin dag. Efter lite småkaos på förmiddagen lugnade det ned sig (tack vare svärmor som kom och hjälpte mig lite).

På eftermiddagen fick vi sedan besök av fina vännerna. Och paketbyte blev det, för imorgon fyller ju bästa G år. Älskade fina Ni! "Spagettimat och köttsås" enligt Eiras önskan blev det med bananasplit till efterrätt. Mums. Och kanelbullar förstås. Annat går ju inte om man är född på kanelbullens dag.

Till sist var det en nöjd och trött tjej som somnade ikväll. Tvåårstjejen. Stort!

tvåårsdagen

Idag är ingen vanlig dag.

Nej, idag är Eiras födelsedag.

Vår stora fina lilla tjej.

Jag har svårt att förstå var tiden tog vägen.

Det känns ju som alldeles nyss hon låg där på mitt bröst. Alldeles ny i världen.

Och här är hon nu.

Babblar, sjunger och dansar dagarna i ända.

Charmar alla med sina goa kinder och ljuva lockar.

Precis som hon kan driva sina föräldrar näst intill vansinne med sin envishet.

Så älskad. Så efterlängtad. Så underbar.

Grattis min sol!

 

kalas på berget

En trött mamma vilar sina ben nu efter helgens bestyr. Idag har det varit tvåårskalas på Mattisboberget (lite i förskott, för födelsedagen är inte förrän på tisdag). Eftersom vi bor trångt får vi dela upp kalasen lite och idag var det "släktens tur". Ja, släkten som bor i närheten iallafall.

Eira har pratat om kalaset i flera dagar och det var en taggad, om än lite blyg tjej, som öppnade dörren för gästerna. Blygheten gick över när hon fick gå loss på paketen. Paketpapper och snören flög all sin väg. Presenterna var helt perfekta. Pippi Långstrump och Nicke nyfiken är ju favoriter här hemma, så det kunde inte bli bättre.

Tårta, som sig bör, på kalas

Eira testar sitt nya "Pippiparaply" från mormor och morbror Kent

Pippikläder från F&F och Nicke Nyfiken grejer från farfars bror med familj.

Farfar och hans töser är färgmatchade.
(E&Ds kläder är Marimekko från F&F när D föddes)

Disas dop

Dagen D. I lördags den 17 september döptes så vår minsta älskling. Disa Lisann Marie. Det blev ett fint dop. Ett mycket personligt där flera fantastiska människor i vår närhet var delaktiga. Disas fina faddrar är (moffa) Ida - min äldsta barndomsvän och en av mina absolut bästa och moster Mia - min kusin som jag snarare ser som min syster. Personer som jag hoppas alltid ska finnas med oss i vårt liv.

Disa själv tyckte att första halvan var rätt så spännande och även vatten på huvudet. Men sedan blev det lite långtråkigt och det kom lite protester. Farmor läste tackbön och faster läste barnevangeliet. Finaste Ullis sjöng, som vanligt, vackraste än vackrast - Handens fem fingrar och Prinsessan Disa (Prins Noel).

Efteråt samlades vi i församlingsgården och åt soppa med tillbehör. Gästerna fick före maten gå tipspromenad som handlade om Disa - som Linda med familj kammade hem alla rätt på (och var ruskigt nära på utslagsfrågan). Och efteråt var det förstås fikabuffé.

Det blev en lång, men mycket fin dag. Tusen Tack alla vänner och familj som delade vår Disas dag.

Gudmor Mia, pappaN, Disa, jag och gudmor Ida.

Dukning med bordsplacering. Små skjortor med rosetter.

Långbord

Hälsningsbordet som "tyvärr" gömdes i alla presenter.

Soppbordet, dock utan soppa...

Sötaste doptårtan.

Tack till mormor och farmor som bakat så gott!

Det skulle finnas något för alla. Här var specialbordet för gluten/mjölkallergier samt vegan.

Oj, vilket presentbord!

kärlekens helg

Å, vi har haft en sådan härlig helg. Den fyllde på mina glädjereserver flera gånger om. Vi har träffat så många fina människor och fått uppleva kärlekens mirakel.

I fredags kom ju min fina systerkusin. Miafian som är gudmor till Eira och som tillsammans med moffa Ida kommer att bli gudmor också till Disa.

På lördagen tog vi det lugnt, ja kanske lite alltför lugnt eftersom det hets och stress att hinna göra sig i ordning. Eira fick åka över till F&F där hon tillbringade natten och hade haft det toppenbra.

Vi hann iallafall till kyrkan och Disa som under sin korta livstid har hunnit med två bröllop och ett dop var så duktig. Det var med stora ögon som hon tittade sig omkring.

Och så fina de var. Min yngsta morbror och hans M.

På kvällen åkte vi vidare till bygdegården för fest. D somande i vagnen och sov trots buller och bång.

Det var otroligt välplanerat, roligt och fint upplagt.

Maten var fantastisk och kvällen ligger varmt i mitt minne.

Jag är säker på att både morfar, mamma och Troysan satt bakom molnen och log gott åt all festlighet!

"Tutta futta Visby tutta bauta mums"

textrad ur en av allsångssångerna som var så rolig att den knappt gick att sjunga

MosterMia & co åkte hem idag på förmiddagen och när E var hämtad från F&F kändes det lite tomt att bara vara hemma. Och efter en liten bilfärd ringde vi fina vännerna, fam B och frågade om vi fick komma över på lite fika. Det fick vi och det slutade med både mat och fika. Och massor av bus förstås.

En och en annan puss och kram hann det bli av våra små stjärnor, även om Gustav nog tyckte att E var lite väl påflugen. Gullungar!

Fina mamma Linda och Gustav busar

en vecka senare - så var det

Det har snart gått en vecka sedan vi stod där i kyrkan. Vilken dag det var!

För cirka ett och ett halvt år sedan bestämde jag och N oss för att vi skulle gifta oss (något som tagit mig många år av "tjat") och datumet skulle bli 111111. För ett år sedan bokade jag kyrka och vår präst. Planeringen tog fart. Sång. Blommor. Mat. Gästlista. Och så blev vi gravida. Planer för att ha dop samtidigt byggdes upp. Liksom förväntningarna. Liksom kraven. Liksom pressen. Jag är ingen planeringsmänniska (inte när det kommer till sådana här tillställningar iallafall). Och N gillar det än mindre. När jag var liten drömde jag om ett stort bröllop där alla människor var glada och där för mig och min prins. Ett bröllop där min pappa skulle leda mig fram. Men livet blir inte alltid som i drömmen. Både på gott och ont. Någon pappa kommer nog aldrig att leda mig fram och att samla glada människor tycktes inte bli helt lätt. Efter Troy har vi dessutom ådragit oss svårigheter av att umgås i för stora sällskap. En vaken natt bestämde vi oss. Inget stort bröllop. Bara ett litet. Ett hemligt. Bara för oss. För kärleks skull.

Bara någon dag senare ringde vår präst och meddelade att han skulle byta församling, men eftersom han lovat, ändå skulle viga oss i november. Jag frågade om han möjligtvis skulle ha tid under sommaren istället. Det hade han.

Planeringen inför bröllopet var redan påbörjad. Det enda svåra var egentligen att hitta en klänning. Inte helt lätt att prova, höggravid. Det gjorde jag inte heller. Bara tre veckor innan bröllopet var klänningen på plats hemma och med hjälp av "gammelmoffa" blev den perfekt.

Det var få personer som visste om våra planer. Jag samlade ihop ett "crew" med några av mina äldsta och bästa vänner för att hålla mig sällskap på bröllopsdagsmorgonen och för att göra mig i ordning. Utöver dem var det endast vår närmsta familj (svärföräldrar, svägerska, Ns farmor, min mormor och morbror) som visste om och var närvarande under vigselceremonin.

Min bästa Ullis sjöng vackrare än vackrast "Kärleksvisan" (om jag får ska jag lägga upp klippet så småningom, så att ni får höra). Som utgångsmusik valde vi att göra det personligt med I'm yours (den låt som vi kallas Troysans låt, eftersom vi spelade den så mycket under graviditeten). Bästa C läste texter och hela vigselakten kändes väldigt intim och varm. Det gör mig varm att det blev som vi ville.

Mina tjejer och jag skålar medan vi äter lunch precis innan det är dags att ge sig av för fotografering.
Och nedan, förutom jag själv, mina tjejer - Cilla, Ullis, Carro & Ida.

När vi kom hem fick vi en överraskning. Bästa tjejerna hade piffat i sovrummet och där väntade också fina presenter.

I en presentkorg låg det bland annat fina champagneglas.

Hemma hos svärmor och svärfar (där vi åt tårta på kvällen) hade någon målat på marken.
Tårtan var helt fantastisk. Chokladbottnar med jordgubbsmousse.

Älskade.

En annan dag ska jag visa er andra fina presenter vi också haft den äran att få. Åter igen, jag är så tacksam för att jag kan minnas dagen med sådan glädje och stolthet.

dagen då jag blev fru

Så skedde det äntligen.

Dagen då jag blev fru P.

En av de vackraste dagarna i mitt liv, tillsammans med dagarna mina älskade barn kom till världen.

Efter 9 och ett halvt år tillsammans fick jag äntligen säga JA.

Jag fick lova. Att alltid älska. Att alltid bära.

Och det var så fint.

Ett litet bröllop i kyrkan där både min mamma och Troy är begravna och Eira är döpt i. Kyrkan som också mina svärföräldrar vigdes i.

Ett litet bröllop med endast de allra närmaste närvarande.

Ett bröllop för kärleks skull.

 

Bästa fotografen C var på plats och så småningom ser jag fram emot och hoppas på att få visa de vackra bilder hon fotade av oss. Men till dess njuter jag av de vi har än så länge. Och minns.

Så äntligen blev det vi!

Eira ville också pussas utanför kyrkan.

Min vackra stora dotter.

Fina blommor. Min och Eiras bukett som sedan hamnade hos Troysan.

trots allt

änglakatt från frida [örebro] ~ mina tre hjärtan ~ kaninisen från systrarna ~ mamma & eira vinkar till troysan på molnen ~ röda hjärtat från moffa ida ~ isthe & kladdkaka till födelsedagsfika ~ nalle från frida m. familj ~ tre vita rosor ♥

Det var en fin dag. Trots allt.

Mitt i all saknad efter det som helt plötsligt tog slut finns också all kärlek till det som också fötts.

Och kärleken till älskade Troy finns alltid kvar. All den kärlek som sprängdes i mitt bröst efter hans död finns fortfarande kvar. Den var ämnad för honom.

Men jag har så mycket mer att ge.

Och jag överöser de mina.

De mina, de dina.

PappaN och småsystrarna.

All min kärlek.

bokstäver

Såhär ser de flesta foton ut där jag försökt fånga E med kransen på midsommarafton.

Behöver jag säga att hon inte gillade den?

Det är pappaNs sista dag hemma (av de 10).
Vi ska ta oss en tur ner till stan och införskaffa ett efterlängtat D.
Ett till mitt armband och ett till byrån i hallen.

Tänk att det utöver min, Ns och Troys bokstav har tillkommit två.
Ett efterlängtat E och ett älskat D. Kärlek.

som ni önskar

Vi har inga större planer.

Som det kanske har framgått är vi inte så mycket för högtider.

För oss räcker det gott att samlas med våra närmaste.

Och det ska vi göra.

Jag hoppas att Er midsommar blir fin och så som Ni önskar.

något händer

Dagen har varit fin. Om några timmar är det 27 år sedan jag tog mina första andetag i denna värld. Idag skulle ha kunnat vara dagen då mitt tredje barn skulle göra detsamma.

Men efter kontroll i Falun (där det också var "bokat" igångsättning), bestämde vi oss för att ge kroppen en chans till. Det verkar vara något som händer och jag önskar mig så innerligt en "naturligt igångsatt förlossning". Med två tuffa erfarenheter i bagaget vågar jag inte tro att en igångsättning denna gång skulle bli bättre. Däremot hoppas jag att min kropp vet vad den ska göra och skyddar det lilla livet där inne tills det är dags.

Ja, fortfarande är vi närsomhelst välkomna till förlossningen och förhoppningsvis ska det hjälpa mina nerver. En dag i taget.

överst på önskelistan

Tionde juni, vilket innebär födelsedag för mamman i huset.

Eftersom vi inte vet vad dagen för med sig blev jag firad igår med pompa och ståt.

E sjöng "gratulerar" många, många gånger med samma ivriga lycka varje gång.

Fina presenter fick jag också.

Men bäst av allt är min fina familj som jag har den stora lyckan att dela mitt liv med. Varje dag.

Och grattis till världens bästa svärfar som också fyller år idag.

Ja och ni kan väl gissa vad som står överst på våra önskelistor detta år?

dopsöndag

Mors dag.

Många känslor.

Vi har haft en fin dag.

Sötaste lilla Livia döptes idag och vi hade den äran att vara bjudna.
Det kändes helt otroligt att se storasyster A stå där bredvid och hälla upp vatten åt sin lillasyster. För ganska precis tre år sedan var det hon som var i sin pappas famn och blev döpt.
Tre år. Då var det T som fanns i min mage.
Så mycket har hänt sedan dess.
Solen strålade sitt bästa precis under dopet och efteråt samlades en hel hop med fina människor som fick ta del av mumsigheter och fortsätta fira sötaste lilla strålen.

Älskade lilla liten passade på att mumsa av allt gottigt som det bjöds på.

påsk 2011

Så var påsken snart passerad.

Trots att vi dragits med allehanda sjukor har vi haft en fin påsk.

E har ätit slut på sin penicillinkur är nu en helt annan tjej.

Till middag idag bad hon om mer mat, vilket inte inträffat på mycket länge.

Så påskafton började som sig bör med letande efter påskägg.

I Es ägg fanns såpbubblor, en pixibok och halsband & armband.

PappaN fick också ägg och i hans fanns trisslotter (det hände plötsligt inte...), en ny kedja till hans halsband och en daim.

Påsklunch intogs hos mina svärföräldrar dit också Ns farbror med familj tagit sig.

Det blev en fantastiskt trevlig eftermiddag med många goda skratt.



Min älskade lilla påskgumma.



E och faster blåser bubblor.



Kvällen blev lång innan jag och N begav oss hemåt. Ja, själva dessutom.

E sov kvar hos farmorn och farfarn.

En första provsovning inför att jag och N ska välkomna litet syskon till världen.

Det är mest jag som nojat. Oroat mig för att hon ska behöva vakna och inte ha sin mamma eller pappa i närheten. Inte för att jag tror att hon skulle ha det sämre hos f&f, utan för mitt eget samvete i att tänka mig att hon inte ska ha oss nära.

Nåväl.

Det gick bra.

Kanske hinner vi med en till provsovning.

För mammans skull.

Som vanligt innebär en högtid extra påtaglig saknad.
Små saker får mig att bryta ihop, utan vidare.
För han är inte här.
Och när E pekar mot himlen och säger att Troysan sover och ropar "Sooov gooott",
då rämnar världen för mig.
Mina älskade små barn.
Om jag bara fick hålla er i min famn.

Alltid i mitt hjärta.
Själar säger aldrig farväl.