en stormig torsdag i november

Ja, tro det eller ej, det har varit en bra dag idag också. Det är en skön känsla i kroppen. Att liksom ha ork. Ja, jag vet. Jag ska försöka spara lite på krafterna, nu när jag äntligen har några. Inte slösa dem på onödiga, meningslösa ting. Det är lättare sagt än gjort. Jag är de onödiga tingens drottning, jag gör allt, alldeles förfärligt nödvändigt. Det är dumt.

Min glädje idag har varit äkta där
lättnaden och orken har burit mig fram
Jag ska leva i medvinden innan den tynar och hämta kraft
för att orka en liten stund till
Njuta av tiden där mörkret inte kväver mig.

Dagen var faktiskt helt lysande ända fram till handlingen på ICA. Där mötte jag en av de människor jag faktiskt helt igenom hatar. En man som stulit min barndom. En man som förkastade min enda trygghet som barn och som till mycket stor del har gjort mig till den jag är idag (de flesta av mina mörka tankar härstammar från tiden med denne man). Visst har jag klarat mig bra, jag har ju överlevt. Men den prestationen tänker jag helt och hållet hålla mig själv ärad för. Jag tog mig igenom det själv

(och med massor av kärlek från N & hans familj och underbara vänner).

"Finns det någon här som ser
Detta barn som inte ler
Finns det någon här som hör
Detta barn som sakta dör"
(dagboksantecning, juni-97)