Föreläsning i Eskilstuna idag, väldigt intressant. Min kropp är inte riktigt lika intressant. Det gör ont mest överallt och jag är så trött. För en sekund vill jag bara ge upp. Jag är ju ingen människa som ger upp, men ibland tänker jag att nog det vore enklast.
På fredag skulle mamma ha fyllt år. <3 Samma dag är också ett år sedan bf för vårt lilla russin. Vilken sorg det var att få missfall. Trots det som hänt nu kan jag inte säga att min sorg då var lätt. Men om jag vetat vad som skulle hända... Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i beredskap.
Vad jag undrar är varför vissa människor blir så otroligt utsatta. Varför kan vissa bara "glida" igenom? Allt är relativt (måste jag intala mig för att inte bli knäpp), något jag anser som något att inte ens bry sig om kan vara nog så svårt för någon annan. Men i mitt liv, vårt liv händer inga saker man kan ta sig igenom någon lättare väg. Det är alltid den tyngsta vägen.
Jag hoppas att jag som sjuksköterska i framtiden får möjlighet att finnas för människor, finnas på ett sätt så att de känner att jag finns på riktigt. Inte bara för att det är mitt yrke. Sjuksköterskan (Helena) var en sådan människa. Om hon bara visste vilken trygghet hon ingav, vilken medkänsla och vilket stöd. Underbart.
onsdag 1 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar