tisdag 30 juni 2009

"Överge oss inte i sorgen, se mig i ögonen när du talar till mig och låt mig tala till punkt .
Ta i mig, det hjälper.
Tala inte om din lycka, om din framgång på jobbet eller om dina trassliga relationer och försök inte få mig att sluta sörja.
Säg inte att du förstår hur vi har det, utan låt oss istället få tala om det som hände."
Ur boken "Ett litet barn dör - ett ögonblicks skillnad" av Ingela Bendt.
.
Det närmar sig årsdagen.
Vi har inte glömt.
Det är inte lättare - bara annorlunda.

det sitter inte i åldern

Jag läste en artikel. Några kvinnor som blivit mammor efter 40 intervjuades.

-"Och så är det detta med den enorma glädjen, säger G. Att äntligen ha lyckats. En 20-30åring har svårt att förstå det."
(G hade två jobbiga missfall bakom sig.)

Jag dömer inte. All sorg är sorg. Allt är relativt. Men det sticker i hjärtat. Hur vet hon?


Förtydligande: Det som sticker i hjärtat är när människor tror att det sitter i åldern. Hur vet man att en 20-30åring har svårt att förstå glädjen i att få ett levande barn? Alla människor är unika med egna livsberättelser, oavsett ålder. Jag vet att sorgen efter missfall inte är/behöver vara mindre än något annat. Sorg är sorg och ska inte jämföras.

måndag 29 juni 2009

tropisk värme och liten mamma

Brak lät det och in kommer en finurlig N som precis hamrat ned en kryddhylla i köket. Hmm. Undrar vad grannarna säger. Det bullrar oroväckande där inifrån och jag har försökt få honom att fortsätta imorgon. Men det är lättare sagt än gjort. Att få honom att sluta.

Lille plutt har gett ifrån sig några häftiga stötar efter att ha haft en något lugn dag (och gårdag), något som i vanlig ordning väcker oro och mardrömmar. Kanske beror det på värmen. Lille plutt verkar tycka om sol, men kanske inte denna näst intill tropiska värme som råder för tillfället. Jag försöker att inte klaga så mycket. Vet att det var mycket värre förra året. Nu orkar jag iallafall ta mig ut och svullnaden runt knän och nedåt uppenbarar sig inte förrän framåt kvällen. Foglossningen har dock ökat. Kvällar och nätter är värst. Det gör ont ont ont att vända sig om, vilket är ett nödvändigt ont för att det inte ska göra ont. Suck. Ja, ni förstår var jag vill komma.


I mina tankar ikväll finns mamma. Det är en saknad som ligger lite under ytan. Skickar bubblor. Jag vet inte riktigt vad jag saknar. Kanske det jag aldrig haft. Den mamma jag saknar är 25 år - kanske yngre. Det är de minnen jag har av en frisk mamma. En mamma som inte är bunden i rullstol. En mamma som smackar lite med läpparna när hon blir nervös. En mamma som inte har hängande nacke. En mamma som fnittrar hysteriskt och liksom jag alltid måste stå med benen i kors. En mamma som inte har svullna kinder av alla mediciner. En mamma med långa mjuka fingrar. En mamma som inte stirrar rakt igenom med glansig blick. En mamma som alltid har de snyggaste kläderna. En mamma som inte har ont. Som inte skriker. Som inte krampar. Som inte gråter. Mor, lilla mor. Jag saknar dig.

lördag 27 juni 2009

godis och äventyr

Med en stor godisskål och ett glas isvatten är jag nu redo att inta soffläge. Jag känner mig lite lagom mör i kroppen och det ska bli skönt att göra kväll. N är ute på äventyr och vi ses inte förrän imorgon. Finaste.

Jag har också varit ute på äventyr idag. Några av tjejerna från vår föräldrar-änglagrupp träffades och fikade och åt mat. Jättegod mat och jättefina tjejer. Hoppas att det blir en uppföljare snart!

Lilla liten har bestämt sig för att höger sida är skönast att ligga på. Det är ok. Det är svårt att inte hojta till dock när lilla liten samtidigt bestämmer sig för att sträcka lite på sig och att bästa vägen är ut mellan revbenen. Älskade liten, du får gärna fortsätta dansa där inne.

fredag 26 juni 2009

han vaknade inte

Han vaknade inte.

Lilla hjärtat mitt. Sorgen kommer plötsligt och överväldigande. Hänsynslöst. Som en käftsmäll.

I bilen. Med pinglan på magen tar det en sekund för kroppen att minnas resan till Falun. Ångesten. Det frenetiska pinglandet från mig i hopp om att han skulle höra ljudet och vakna. Som om han bara sovit. Men han vaknade inte.

Ns ihopbitna käkar. Händerna i ett fast grepp om ratten. Då och då tittandes på magen. Som om han med blicken kunde frambringa en rörelse. Han vaknade inte.

Vi spelade "I'm yours" på högsta volym, från Hedemora till Falun. Det var vår låt. Han gillade melodin. Brukade buffa med rumpan från sida till sida. Denna gång fick texten en annan innebörd. Vad vet jag inte. Men han vaknade inte.

Framme vid förlossningen. Jag tyckte kanske att jag kände en antydan till rörelse i väntrummet. Kanske var det så. Hjärtljuden var redan på väg ned. Kanske var det ett sista lilla krafttag. Sedan somnade han. Om inte läkaren lyckats återuppliva hade detta varit slutet. The end. Istället vaknade kämparnas konung och utan att vi visste om det räknades sekundrar ned för andra gången. Och han vaknade inte mer.

torsdag 25 juni 2009

klagovisa

Hemma efter en lång dag. Det blev ingen cykeltur. Istället tillbringades eftermiddagen i en bil och i (vad som känns) tusen butiker. Mina fogar strejkade redan efter bilresan och efter en språngmarsch genom Västerås city kom de envisa sammandragningarna som ett brev på posten. Väntat. Fötterna svullnar upp till röda fotbollar i värmen.Vad har man för skor på fotbollar? Inga som man kan köpa på skoaffärer iallafall. Ja, jag vet att jag klagar. Men det var verkligen inte mitt påhitt att åka iväg på köksshopping i värmen. Kärleken hade gärna handlat hem all utrustning idag, men då jag inte är fullt lika impulsiv kom vi fram till att lite mer planering krävs. Vi får se hur länge han står ut.

kärlek

Jag älskar min underbara karl. Efter en lite småsur morgon kom han på (igen) att han vill renovera klart köket (höjning av diskbänk, kakelsättning och byte av fläkt). Något vi förövrigt bestämt oss för att vänta lite med. Så morgonen, som egentligen skulle gå åt att plantera blommor och ta en cykeltur förvandlades till en massa mätande och en energisk N som fortfarande springer omkring i kallingar och mäter än det ena, än det andra. Själv har jag iallafall planterat blommorna och hoppas väl fortfarande på den där cykelturen. Kanske lurar jag med honom om vi tar en tur förbi någon affär som innehar någon slags köksutrustning. Som sagt jag älskar honom!

onsdag 24 juni 2009

...och vet ni?

...det är mindre än 100 dagar kvar till beräknad födelse vilket betyder att det mycket definitivt är mindre än 100 dagar tills vi har levande Lilla liten i vår famn (hoppas hoppas). Hejja oss!

sommarvärme

Det är varmt och än så länge tycker min gravida kropp om det. Iallafall ett par minuter i taget. Är ju lite nojjig med magen också, eftersom jag är totalt övertygad om att jag ska motverka eventuella bristningar med olika oljor skulle det ju lätt kunna bli friterad mage om det inte är rejält med skydd för skattkistan.

BM-besök idag. Värdena såg bra ut som vanligt även om blodsockret låg i det övre laget jämfört med vad jag brukar ha. SF-måttet har lugnat sig och är precis på kurvan för vilken veckan jag är i. Vikten har också ökat och jag landar nu på 6 kilo upp från inskrivningen.

Nu blir det en liten stund i kvällssolen innan det bär av på festplanering.

tisdag 23 juni 2009

minipaus

De senaste dagarna har jag fått många komplimanger om hur pigg och strålande jag ser ut. Jag blir glad för det - vem vill inte se strålande ut liksom. Men jag är rädd för att den strålande utsidan fallerar när jag kommer hem. När det bara är vi igen. Där jag är vad jag är. Där kommer gråten mitt i skratten utan att det gör något. Utan att någon blir illa till mods. Utan att jag behöver känna att det väl är dags att ha sörjt färdigt nu (även om ingen sagt något sådant rent ut känner jag antydningar).

Det har gått några dagar sedan bloggen uppdaterades. En liten minipaus. Jag har umgåtts med de bästa. Haft besök av finaste A och tiden har gått på tok för fort.


Ibland undrar jag hur bra bloggen är egentligen. Det var meningen att det skulle bli ett andningshål för mig. Tillfällen för mig att skriva ut sorgen i bokstäver. Istället har det blivit så att människor slutat höra av sig - eftersom de ändå kan läsa om det på bloggen. Men utan kommentarer har jag ju ingen aning om vilka som läser här.

Samtidigt har jag vunnit så mycket på bloggen. Jag kan gå tillbaka och se hur sorgen förändrats. Orden finns där och kan aldrig raderas. Troy kan aldrig glömmas bort. Han har funnits, finns och kommer alltid att finnas. Och alla ni underbara som tar er tid att kommentera, jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder för mig. Ni har varit och är ett otroligt stöd för mig.


Lilla liten har tuffat till sig och buffar och puttar riktigt ordentligt nu. Ibland så hårt att jag tappar andan. Utan lilla liten vet jag inte hur jag skulle orka. Jag vågar inte tänka tanken. Jag bara njuter av sekunden här och nu. Älskade älskade.

fredag 19 juni 2009


Trots att regnet lurar bakom molnen, hoppas jag att Ni kära läsare

får en så fantastisk Midsommar ni bara önskar.
Take Care!



midsommarafton utan firande


Detta kort togs för knappt ett år sedan. Då, var det ca 6 veckor kvar till beräknad födelse men som ju bekant blev 4 veckor. Det fanns en livs levande liten pojk där inne och hade han kommit ut då, om än för tidigt, hade han säkerligen varit vid liv. Hade han så bara kommit ut några timmar innan han gjorde hade han säkerligen varit vid liv.
Hur ska jag kunna låta bli att klandra mig för det? Jag visste ju att något var fel.
Idag skulle det ha varit 11-månaderskalas här hemma på berget. På midsommarafton. Istället har jag ingen lust att klä mig idag. Jag skulle helst vilja krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. För dagar som denna finns inget att fira. Trots att jag många gånger om väljer att tro på livet finns ingen längtan om att fira, nej ingen längtan alls.
Det väntar en stor fest inom några veckor och om jag överhuvudtaget ska klara av den gäller det att samla kraft.
Grattis min älskade lille trollboll!
.
.
Det måste vara ett hejdundrande kalas i himlen, för idag fyller nämligen också fina fina vännen M 25 år.
Det gör ont i mitt hjärta att du inte får finnas här och fira med din fina familj och vänner.
Det är orättvist.
Grattis älskade fina vän!

onsdag 17 juni 2009

Stora lilla liten

Lilla liten kanske snart måste byta namn till Stora lilla liten.

Idag var vi på tillväxtultraljud i Falun hos drJW. Jag har, som bekant, oroat mig för det mesta som kommit i min väg. En sak som som dock varit det största orosmomentet är de förbaskade sammandragningarna som gör att jag inte kan röra mig mer än 10 minuter i taget utan att magen vrider sig i kramper. Minsta lilla stress verkar också kunna reta igång det hela. Täta sammandragningar kan leda till att tappen förkortas och det i sin tur kan leda för tidig födsel = ORO. Iallafall så gjordes idag också ett VUL för att kontrollera tappen som visade sig vara näst intill opåverkad. JIPPI.

Sedan mättes bebis. Älskade lilla liten. Allt såg bra ut och datorn räknade ut att vår skatt ligger cirka 7% över medel. En rejäl lilla liten. Det är vad jag också har misstänkt. Det liksom känns så på sparkarna. Bebis hade idag en vikt på ca 840 gram.

Vi pratade som hastigast om förlossningssätt, men tills vidare får det stå öppet. Jag framförde att jag helst inte vill snittas igen och enligt drJW finns ingen anledning till att det ska behövas. Snittet har läkt fint och även det kontrollerades med ultraljud eftersom jag är väldigt öm.

Övrigt som diskuterades var kommande undersökningar. Troligtvis kommer det bli två tillväxtultraljud till - nästa om ca en månad. Eventuellt ska vi också åka till Uppsala för en flödesmätning. Det känns bra, att vi blir tagna på allvar och att alla vill göra det bästa för oss, utan att vi behöver be om det.

Vi pratade lite om fetomaternell transfusion också (det som troligtvis ledde till Troys tillstånd). Dr JW berättade att vi har en mikroskopiskt ökad risk. Att något sådant som vi gick igenom ska hända (vem som helst) är en promille och vår risk har ökats på till två promille. Alltså i stort sett är risken obefintlig. Men det är svårt att våga tro. Det kräver många långa och djupa andetag. Det kräver lugn och ro. Det kräver stöd.

Vi firade dagen med shopping i Borlänge där en hel hög med fina, små, små bebiskläder inhandlades. Idag vågar vi tro!

tisdag 16 juni 2009

går på tomvarv

Nej, det känns inte bättre nu heller. Jag känner mig allmänt slutkörd, trots att det nu inte borde vara något att stressa över. Jag avskyr den sidan av mig som liksom letar saker att haka upp sig på. Önskar att jag var en sådan person som bara kunde släppa allt.

Idag var sista gången på föräldrarkursen. Det är en fin grupp. Trivsam och lättsam. Jag ångrar inte för en sekund att vi valde att delta ännu en gång. Det känns bra.

Nu ska jag ta min stora (enorma?) mage och knalla in till sängen. Imorgon väntar ännu ett delmål - en stor dag.

måndag 15 juni 2009

Trött, ledsen och allmänt less.

Hemma hos tryggheten. Jag lägger mig nära och andas.
Älskar, älskar dig.

längtan & väntan

Väntar och väntar. Det känns som om dagarna bara bubblar över av väntan.
.
Några månader efter Troys död sa en nära vän till mig att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida på en gång, att det kanske fanns en risk att vi bara ville ha en "ny" Troy. Jag minns känslan. Jag minns det i kroppen. Det gör fortfarande ont.
Jag skulle göra allt - jag gör allt - om jag bara fick tillbaka Troy. Det finns inget som skulle stoppa mig. På samma sätt som jag skulle göra allt för Lilla liten. De är båda mina barn, men det är inte samma människa. De kan aldrig ersätta varandra.
Ingen med levande barn skulle komma på att kalla syskon för ersättare.
.
Lilla liten är så efterlängtad, precis som Troy var.
Lilla liten har fått mig att lita på livet. Att förlita mig på livet. Trots att jag blivit sviken så hårt måste jag få våga tro och hoppas.
Längtan efter ett levande barn i min famn vinner över döden.

lördag 13 juni 2009

mycket av det goda

Smörgåstårta i all ära, men nu känns det som om det får vara bra för ett tag. Först intogs smörgåstårta på personalfesten, sedan igår på svärfars kalas och så även idag - på mitt kalas. Alla tårtor var visserligen från olika ställen, så smaken varierade, men det ska aldrig vara för mycket av det goda.

Mitt kalas idag blev alldeles precis som jag tänkt det med mysfaktorn på hög nivå. Jag fick många fina presenter som jag gläder mig mycket åt. Bland annat en sockerkaksform, scrapbookmaterial, Mari Jungstedts nya deckare, en brödburk & en kaffeburk som jag spanat på ett tag. Underbara människor i min närhet!

Lilla liten har hållit låda och faktiskt sparkat rätt rejält på de flesta som vågat lägga en hand på magen.

Överlägset mysigast var iallafall när N imorse gav den sedvanliga pussen på magen och hans läppar möttes med en vänlig liten buff. Älskar!

fredag 12 juni 2009

En regnig dag

Det regnar idag. Jag lider med studenterna. Det borde finnas någon slags väderlag på att solen ska skina på studentdagen. Sedan åtta imorse har vi kunnat följa deras (för varje timme bara mer och mer) första stapplande steg ut i vuxenlivet. Från balkongen ser vi nästan ner till skolan. Vår parkering har dagen till ära varit allmän parkering och det var efter mycket sjå vi sick-sackade oss ut från kaoset.

För sex år sedan var det vi som sprang ut. Jag och N. På varsitt håll, men ändå tillsammans mot framtiden. Jag känner mig lite nostalgisk. Iallafall om jag minns tillbaka förmiddagen och eftermiddagen. Ju mer jag försöker framkalla några minnen från kvällen, dessto grumligare blir synen. Kvällen då för sex år sedan slutade med hundratals myggbett, en sönderslagen överläpp och en färd hem på svärfars pakethållare. Något jag är evigt tacksam för. Evigt tacksam. Jag önskar dagens studenter många trevliga minnen (gärna utan grumlig syn) och en god fortsättning på livet.

Jag och N har gjort oss klara. Nu sitter vi och väntar i finkläderna på att få åka till svärfars kalas. Det kommer bli ännu ett familjekort där jag är tjock och svullen. Ännu ett kort med en älskad liten i magen. Ännu ett kort där våra leende ögon inte vet vad framtiden har att vänta. Förhoppningsvis (hoppas hoppas) väntar ett bättre år än det som varit.

Grattis älskade svärfar (och tack)!

torsdag 11 juni 2009

aldrig bra, men fint


Äntligen har vi fått dit stenarna runt rabattkanten vid Troys grav.
Lite mer planeteringar blev det och nu känns det fint att vara där.
Det känns inte bra. Aldrig bra. Men fint.
Älskade lille pojken min, idag finns du på min axel. Jag känner det.
Lilla liten känner det också.
Jag tror ni har ett hemligt språk.
Som jag inte förstår, bara kan känna.
Snart blir det besök till BM och sedan festplanering.
Hoppas på en lugn kväll.

onsdag 10 juni 2009

Hurra, hurra, hurra



"Det är ingen vanlig dag idag, nej det är Sandras födelsedag. HURRA HURRA HURRA!"


Dagen kunde inte börja bättre än med en sjungande älskling med tända ljus, paket, morgontidningen på bricka och en älskad Lilla liten sparkandes i takt i magen.
Den bästa dagen på länge.


När jag kom upp imorse såg jag dessutom att vår fina orkidé har slagit uti blom. Som jag har väntat. De som känner oss väl vet att det är en enorm prestation av oss, som nästan bara har konstgjorda växter hemma, att hålla en sådan växt vid liv ett helt år. Nu är den full i knopp och en stor vacker blomma pryder vårt vardagsrumsfönster - på min födelsedag.

söndag 7 juni 2009

bebisuppdatering

Enligt Mammapraktikan (av Leni Söderberg) befinner vi oss nu i bebisvecka 22, graviditetsvecka 24 och med andra ord v. 23+4.
.
Bebisens vikt uppskattas vara runt 530 gram och längden runt 21 cm. Bebisens balansorgan i innerörat har utvecklats och nått vuxenstorlek. Det går att känna hur bebisen vrider och vänder på sig i magen och bebis vet vad som är upp och ned.
.
Ja nog är det vändningar allt. Sedan min lilla orosdip tidigare i veckan har Lilla liten varit otroligt rörlig.
Jag njuter av varenda liten buff och älskar denna lilla varelse mer och mer för varje dag som går.
Diskussioner angående hur och om vi ska göra 3D/4D ultraljud har återigen väckts här hemma på berget. Vi får se om vi kan komma fram till något definitivt i den frågan.

lördag 6 juni 2009

Heja Sverige

Sveriges nationaldag och som en självklarhet slår duggregnet i backen. Sveriges nationalväder.
Dagen har tillbringats i lugnt tempo. N jobbar nu natt och det är första natten på ett år som jag sover själv - hemma. Man skulle ju kunna tro att det är värre att sova själv - på jobbet. Men jag måste nog säga att jag om något föredrar det. Här hemma är det nu tomt och ödsligt. Så tomt och ödsligt att jag till och med överväger att sätta mig in i fotbollen som skvalar i bakgrunden. Heja Sverige.

fredag 5 juni 2009

Fyra sanningar om mig själv - en utmaning

Fyra sanningar om mig själv.

1. Jag är stark & envis

2. Jag analyserar allt (ibland lite för mycket)

3. Jag har otroligt lätt att få dåligt samvete

4. Jag är ambitiös



Fyra saker jag gjort idag.

1. Läst

2. Storhandlat

3. Buffat på magen

4. Köpt födelsedagspresenter åt familjen Salomonsson





Fyra saker jag har på mig just nu.

1. Förlovningsringen

2. Svarta mamma leggings och svart långskjorta

3. Mitt själar säger aldrig farväl-halsband

4. Min magbola (pingla som hänger mot magen)



Fyra saker jag älskar.

1. Niclas

2. Mina barn

3. Mina nära och kära (familj och sanna vänner)

4. Att dansa


Jag blev utmanad av Linda och jag i min tur utmanar Charlotte, Veronica, Elin & Karin. Hoppas att ni har tid och lust.

stillhet

Dagen igår blev som jag tänkt. I stillhetens tecken. Det kom ett paket med posten - med böcker jag faktiskt vill läsa. Och läsa gjorde jag. Jag har en tendens att streckläsa, vilket leder till att jag ignorerar allt annat runt omkring mig. Första boken är sedan några timmar utläst och den bekanta tomheten har infunnit sig. Som att säga adjö till en gammal vän. Vännen i denna bok var Becky och boken heter Shopaholic and baby. Jag började läsa böckerna i Thailand och har med stort nöje följt hela serien. Lättläst, lättsmält, lättroat. Jag läser dem helst också på engelska eftersom jag ofta tycker svenska översättningar missar poängen.

Jag har också börjat med Lilla litens bok. Jag vill inte stressa fram något och därför tar det lite tid. Jag låter tiden gå.

Lilla liten kom för övrigt igång ordentligt igår på eftermiddagen. N fick gensvar på sina buffar och det lugnade mig ordentligt. Idag är det ännu lite bättre och jag hoppas att det fortsätter så.

Oro - vik hädan!


Kursiv

torsdag 4 juni 2009

besvärliga känsla

Känslan finns kvar. Det är tungt. Jag ska ta hand om den idag. Vårda mina känslor.

Egentligen finns ingen realistisk anledning till oro. BM-besöket gick bra. Lämnade urinprov och trots att hjärtinfarkten kändes sekunder bort fanns inget fostervatten i. Inte heller något fel på blodsockervärdet eller blodvärdet. Blodvärdet hade faktiskt till och med blivit bättre. Inte helt godkänt, men närmre bra än dåligt. Inte heller blodtrycket kan sägas något illa om. Lilla liten kom igång och sparkade en vända på BM och hjärtslagen var på 148. Allt bra, med andra ord. Ändå...

Besök hos psykolog K också. Vi fortsatte behandlingen. Den sista före hennes semester. Vi bearbetade svåra minnen. En liten pojke på kall säng med många många sladdar. En liten pojke som gnyr efter sin mamma och pappa. En mamma och pappa som inte förstår att detta inte kommer gå vägen, som hoppas in i det sista. Som tror att allt är en dröm.

Det är inget inplanerat idag. Kalendern är tom. Det blåser ute och jag tänker tillbringa dagen inomhus. Vårdande.

onsdag 3 juni 2009

det sista jag minns

Sist jag minns att det var en månad var det juli. Året var 2008. Helt plötsligt står vi i omringade av nyutslagna blommor och grönt gräs. Det har snart gått ett år. Svårt att förstå.

Igår träffade jag läkaren på familjecentrum. Vet inte vad jag förväntat mig, men kanske blev jag lite besviken på hennes inställning. Hon sjukskrev mig iallafall. Heltid. Jag vet inte hur det känns. Kanske kan det vara lugnt ett tag nu. Försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen först. Jag avvaktar. Tar inte ut något i förskott, men försöker njuta av dagarna så gott jag kan.

Lilla liten var oroväckande lugn igår. Jag har blivit bortskämd att känna mycket kraftiga rörelser flera gånger om dagen. Och när mönstret är avvikande kommer paniken smygande. Inga realistiska tankar kan knuffa undan den oro som smygandes helt plötsligt slår ner som en blixt. Natten var till stor del utan sömn. Flashbacks. Men lilla liten vaknade imorse. Kanske inte lika intensivt som vanligt. Men jag hoppas att ett BM-besök i eftermiddag ska lugna mig. Hoppas.