lilla grynet

Det närmar sig. Snart ska vi få vet vem som gömmer sig där inuti. Älskade liten.

Graviditetsvecka 34 nu.

Imorgon bär det av för nytt TUL.

Förhoppningsvis blir jag lite piggare också efter en järninfusion.

Nästa vecka ska mitt hjärta kollas upp.

Jag behöver vara i bättre form till förlossningen, eller åtminstone inte i sämre form.

 

 

 

 

 

Tusen Tack för alla namnförslag. Listan har fyllts på.

Några har vandrat upp och ned. Några åker ut för att komma åter.

Flicknamnen är svårast. Jag hoppas att liten själv ska visa vägen.

delad resa, delad lycka

Jag har haft förmånen att dela mina graviditeter med några av de finaste människor.

Även denna gång har jag den stora glädjen att göra gravidresan vid sidan av och tillsammas med fina vänner.

Några har jag faktiskt fått äran att dela varje resa med.

 

Här om dagen hade vi besök av goda vänner som alltid kommer att ha en särskild plats i hjärtat.

Familjen B.

Två små pojkar på en annan plats och en oförglömlig väntan på syskon 2009 som avslutades

med förlossningar bara ett dygn emellan. Jag minns hur vi satt i matsalen med våra nyfödda intill.

Den lyckan. Så overkligt.

 

Två små syskon har kommit till däremellan och nu väntar vi återigen med bara några veckor emellan.

Lycka. Kärlek.

 

Bebis P & Bebis B, efterlängtade.

något händer

Dagen har varit fin. Om några timmar är det 27 år sedan jag tog mina första andetag i denna värld. Idag skulle ha kunnat vara dagen då mitt tredje barn skulle göra detsamma.

Men efter kontroll i Falun (där det också var "bokat" igångsättning), bestämde vi oss för att ge kroppen en chans till. Det verkar vara något som händer och jag önskar mig så innerligt en "naturligt igångsatt förlossning". Med två tuffa erfarenheter i bagaget vågar jag inte tro att en igångsättning denna gång skulle bli bättre. Däremot hoppas jag att min kropp vet vad den ska göra och skyddar det lilla livet där inne tills det är dags.

Ja, fortfarande är vi närsomhelst välkomna till förlossningen och förhoppningsvis ska det hjälpa mina nerver. En dag i taget.

inget i förväg

Hinnsvepning - Check!

Jag tar dock inte ut något i förväg. Min kropp verkar ta det lilla lugna så något hastigt förlopp står nog inte att vänta. Jag känner mig dock tacksam för varje dag som mina nerver klarar att vänta och ser fram emot att det för varje stund är en stund närmre lilla mirakel.

Dr JW peppade mig och eftersom vi passerat första plan B gjordes idag nya.

♥

Snart är tiden här. Lilla bebis, håll ut!


~ Förresten, bebis är i nuläget fixerad och icke ruckbar. Hejja hejja! ~

utedag i dalen

Så. Sommaren är här.

Sista lediga dagen för hela familjen likaså.

Vi har haft det så härligt och så skönt det är att bara få rå om varandra.

Lite hastigt bestämde vi på förmiddagen att vi skulle åka till Säterdalen.

Det kändes inte helt självklart med tanke på att det ju ändå är BF idag, men lika gärna som vi kan stanna hemma och vänta kan jag ju sitta på en bänk, resonerade vi. Och Säterdalen är ändå halvvägs till förlossningen.

Tre i rad

E, mamman och miraklet i magen (39+6)

Dagen blev helt underbar och E njöt i fulla drag av allt ståhej.

Hon och N testade alla rutschkanor och klappade alla djuren.

Vi fikade på filten och doppade tårna i vattnet.

Ja bättre födelsedag för lilla mirakel hade det inte kunnat vara.

Om nu lilla mirakel hade tyckt att det var dags idag.

Vilket inte verkar vara fallet.

Den här dagen i graviditeten med E blev vi igångsatta och med T kom vi aldrig såhär långt.

Alltså börjar det nu bli okänd terräng. Även om E tog fyra dygn till på sig så var vi iallafall på förlossningen och under övervakning.

Nu väntar vi. Bara.

Och väntar.

lördag i text

Jag tänker inte klaga på värmen. För jag minns hur kallt det var i vintras. Men. Jag är väldigt tacksam över att denna graviditet inte behöva gå över sommaren. Jag är mindre glad över svullna bollfötter och ett konstant klibbigt lager på huden.

Nej. Inga känningar. Mer än vanligt. Bebis tänker förmodligen stanna ett bra tag till. Så känns det. Många känslor rymmer det också i mig. Jag känner mig helt slut av allt virrvarr. Mitt humör är som en orkan.

Imorse efter frukost packade vi iallafall ihop oss och promenerade till stora lekparken. E lekte sig helt slut och efter det traskade vi vidare ned på stan. Jag och N tog ännu ett steg i giftasriktning. Lovely!

På eftermiddagen stundade så sedan kalas för finaste Carro som snart kliver över tröskeln till 3:an. Egentligen inte än på ett par dagar, men vi firade lite i förskott.

Nu väntar inget annat än soffan. En axel som envisas med att få sendrag (jo jo, allt är möjligt) ska få sig lite massage och magen ska inta de sista godisarna från igår.

Hoppas ni haft en fin dag! ♥

inga kommentarer

Jag blir TOKIG på blogger. Det är många på sistone som uttryckt att det inte går att kommentera hos mig. Jag kan heller inte kommentera hos vissa. Jättetrist! Tyvärr vet jag inte vad beror på. Går det inte så försök gärna igen. Och om det är någon som vill ha kontakt finns jag ju alltid på Facebook(lite svårt att få tag på mig där kanske om det inte går att komma fram här...). Min mailadress är iallafall lilla_angelyne@hotmail.com för de som inte når mig på annat vis.

Nåväl.

Dagen har gått i rasande fart. Trevlig fart dessutom. Till lunch mötte jag upp med finaste Mia och lilla Elsa. Långlunch i vanlig ordning. ♥
På eftermiddagen åkte jag och E ut på landet till bästa C med familj. E busade och pussades med stortjejerna. Underbar dag!

Imorgon ska N äntligen följa med på TUL (bättre sent än aldrig), och sedan är det långledigt för hela familjen. Hoppas gör jag förstås att litet mirakel ska tycka att det är dags att komma ut i stora världen just i helgen. För mina nerver vore det väldigt skönt att slippa passera BF.

graviditeten - än så länge

Idag är det en vecka kvar till beräknat datum. När graviditeten växt sig halvvägs gjorde jag en lista på lite jämförelser. Här kommer nu en sammanfattning av graviditeten, mest krämpor - men så har det varit iallafall. Ja, den är ju inte slut än. Men so far.

Hittills:

Illamåendet - Ja, det här är faktiskt första graviditeten jag inte kräkts mig helt igenom. Jag slutade kräkas om morgnarna runt v 25, med några enstaka bakslag. Nu mot slutet har det också hänt att jag vaknat och mått gräsligt illa. Men med bara någon/ett par veckor kvar känns det överkomligt.

Tröttheten - Fortfarande överlägset störst denna graviditet. Men det är mycket som skiljer denna gång. Både med T och E har jag varit sjukskriven sista tiden. Med T två månder innan och E hela fyra månader innan. Denna gång är jag hittills inne på tredje sjukskrivningsveckan, vilket gjort att jag hållt igång mycket mer. Dessutom har jag lägre blodvärde än tidigare gånger.

Foglossningen - Också störst denna gång. Men som med tröttheten tror jag det beror på ett mer aktivt liv, i kombination med tre väldigt täta graviditeter.

Oron - Har varit mer hanterbar denna gång. Det är först nu mot slutet jag känner att den tar all min luft till och från. Oron har också funnits i andra format som enorm oro för förlossningen och oro för på vilka sätt graviditet och nytt syskon ska påverka E.

Sparkar - Ja, nog märks det att det är olika barn jag burit. T var mer "bufflig" och rörde sig med stora välvande rörelser. Han var så kraftfull och stark. E var mer "intensiv" och rörde sig med hög hastighet och i alla olika riktningar. Redan i magen visste vi att hon skulle komma att bli en envis tjej. Lilla mirakel i magen nu rör sig också i många olika riktningar samtidigt. Inte med samma intensitet som E men fortfarande väldigt, väldigt rörlig - vilket också blivit skrivet i såväl BMs journal som vid TUL.

Vikt - Precis som vid tidigare graviditeter har jag haft en mycket långsam viktökning i början, för att sedan öka mot slutet i samband med vätskepåfyllnad. Jag hade gärna sett att vågen stannat lägre denna gång, men hittills gungar det på +14kg (närmar sig 15). Ja,jag antar att det denna gång till stor del handlat om den omvändning kostintaget fick från min viktnedgång innan graviditeten till vad jag ätit nu.

Halsbränna - Håhå, aldrig hade jag kunna föreställa mig hur vedervärdigt halsbränna är. Tidigare gånger har jag inte kommit i närheten av de eldsflammor jag denna gång sprutat. Räddningen har varit gaviscon som jag knaprat febrilt. Usch och blä.

Sammandragningar - Som väntat fler och kraftigare denna gång. Särskilt nu mot slutet. Jag förväntar mig dock inte till att de ska leda till att jag kommer igång tidigare. Min kropp verkar vara av det segare virket.
 

Lilla hjärtat (Troy), Lilla liten (Eira), Lilla mirakel

Är det någon som vågar sig på en gissning när bebis vågar sig ut? Och vem tror ni att det är? 

den veckan

Dagarna går så fort. Trots. Jag får inget gjort.

Det är den veckan nu.

Den veckan då hela livet försvann under mina fötter.

I Ts graviditet var det vid denna tid endast några dygn kvar tills hans blod inte längre skulle verka för att nära honom. Några dygn kvar av liv.

Jag andas och försöker lita på känslan av att bebis mår bra. Jag räknar sparkar och smeker ömt en liten kropp som vrider och vänder. Litar på känslan. Förlitar mig på livet som en gång svek mig så.

Tänker på att E faktiskt överlevde. Min kropp kan också föda levande barn.

E fick ha hemmadag med mig idag. Igår ringde barnmottagningen och vi hade fått en "avbokad tid" redan idag, om vi ville ha.

Just för tillfället är det ju helt ok med andningsvägarna. Men vi beslöt oss för att gå dit och diskutera medicinering iallafall.

Läkaren är bra och förstod att det varit ohållbart under våren. För trots att det varit förskolestart med alla infektioner det inneburit ska det inte krävas så mycket konstant medicinering + akutbesök för inhalation, utan någon väsentlig bättring.

Pricktest visade ingen allergi, men med såhär små barn gör det sällan det, vilket gör att pricktestet egentligen inte sa så mycket.

Vi fick en ny tablett istället för kortisonet - tack och lov. Och ger det iallafall ett försök.

Fast först och främst hoppas vi ju nu på att klara oss utan infektioner ett tag.

platt fall

Efter den underbara helgen känns det inte fullt lika bra efter ett platt fall på spec MVC.

Jag har under mina graviditeter haft mestadels positiva erfarenheter av all personal - särskilt läkarna.

Tyvärr inte idag.

Bebis hade iallafall sjunkit ned med huvudet, så något vändningsförsök verkar inte bli nödvändigt. Skönt.

Dessutom var både flöde, tillväxt och fetalHB bra.

Skönt.

Men läkaren idag måste ha missat den psykologiska biten av möten med oroliga patienter.

För det första fick jag känslan av att hon inte förstod varför jag är orolig.

"-Ja, jag har sett att du inte haft lätta förlossningar. Men vad var det med den förra som var jobbigt? Var det att barnmorskorna sprang ut och in?"

Öhhhh.

Nja, kanske främst att förlossningen tog 4 dygn och att det var på väg att bli akutsnitt. Igen.

Läkaren tyckte sedan att det kanske räckte att jag kom tillbaka om några veckor (då jag börjar räknas som överburen), eftersom extra kontroller förmodligen skulle göra mig mer orolig.

Öhhhh.

Nja, mitt förslag var väl snarare att jag vill ha tätare kontroller nu mot slutet så att katastroftankarna inte ska ta över helt.

Hon påstod sedan att inget av de tester vi gör kan visa om det som hände med Troy skulle vara på väg att hända denna gång (och av den anledningen fanns heller ingen anledning till tätare kontroller).

Öhhhh.

Men varför tycker då mina "vanliga" läkare att det är rimligt med veckobesök? Och varför alla kontroller? Har jag bara blivit lurad?

Sist men inte minst tyckte hon att jag kan räkna med att gå minst en vecka över tiden och att igångsättning inte alls var ett alternativ. Eftersom det naturliga igångsättandet är bäst.

Nähä?!

Helt dumförklarad kände jag mig när jag gråtfärdig lämnade avdelningen.

Jag försöker att lämna den olustiga känslan här i de nedskrivna orden för att istället fokusera på att allt ändå såg bra ut och att det nästa vecka (jo, en tid nästa vecka fick jag iallafall) är bästa A-C.

babyshower

Stjärnor!

Ja, vilken dag det här blev!

På förmiddagen ringde det plötsligt på dörren. Jag hade precis kommit ut ur duschen (vilken N nästintill tvingat mig in i - mycket märkligt) och lite smått stressad öppnade jag dörren.

Där utanför stod några av mina helt fantastiska vänner!

Babyshower, gissa om jag blev överraskad!

I mitt gäng är babyshower ett litet kalas som brukar ordnas inför att ett nytt liv ska komma till världen.

Jag har haft förmånen att få tre stycken "babyshowrar" ordnade för mig och mina barn. Och lika överraskad har jag blivit varje gång. Lyckliga jag!

Såhär var Eiras babyshower!

Tårta...med nappar förstås.

Fina presenter

Dessutom fick jag en påse fylld av massor av "mammalyx" såsom ansiktsmasker, fotbehandling, lotion, duschtvål, schampo, balsam och ljus.

Åh, så glad och tacksam jag är!

Tack än en gång!

På eftermiddagen, något sena, åkte vi sedan hem till fina familjen M för en mysig stund  och det första besöket med underbara, gosigaste lilla Elsa.

Ja, vilken helg det har varit!

Nu är jag "påfylld" må jag säga.

Härligt!

stundande

Ännu en solig dag avverkad. Lite lugnare idag.

E följde med till bm. Den goda tanken var att hon skulle sova medan jag var där, men tji fick jag.

-"Åka hiss." hörde jag någon mumla från vagnen när vi skulle åka upp till MVC och ja sedan blev det inget mer sova av för lillfröken.

Dagens besök gick mycket bättre än det förra och E talade väldigt förståndigt om för bm L vad som skulle göras.

Att hon fick sköta doptonen och dessutom hittade hjärtat direkt blev höjdpunkten.

Åh, mina fina hjärtan.

Ja, lilla bebis verkar inte vilja bestämma sig alls för någon position.

Igår var jag helt övertygad om att vi inte hade huvud ned eftersom magen såg ut som en korv rakt över.

Men idag kändes ett tydligt huvud på väg nedåt och SFmåttet hade inte ökat vilket ju tyder på att bebis sjunkit ned.

Vi talade också om ett eventuellt vändningsförsök, ja om bebis skulle få för sig att vända sig ännu mer.

Isåfall skulle det ju faktiskt kunna bli förlossning redan nästa vecka.

VA?!

Hur gick det till egentligen...

Under dagen har sedan några mer ihållande förvärkar dröjt sig kvar, vilket än mer gjort tanken på en stundande förlossning verklig.

Det börjar verkligen bli dags att packa BBväskor.

Och kanske bör bilstolen plockas fram.

ett farväl

Idag, efter telefonkontakt med spec mvc, står klart att jag efter denna kurs slut

kommer att ta mitt andra studieuppehåll från sjuksköterskeprogrammet.

I fredags hos läkaren bad hon mig fundera över om inte sjukskrivning ändå skulle vara det bästa.

Jag kände hur alla känslor vällde upp inom mig och blev överrumplad av all trötthet och ont jag dragits med på sista tiden.

Jag har på något vis förträngt sådana känslor eftersom tanken varit att försöka studera så länge som möjligt.

Men efter lite övervägande under helgen bestämde jag att det får bli sjukskrivning.

Och nu känns det skönt.

Sorgligt är det dock att jag nu för andra gången måste ta farväl av en bunt härliga människor jag precis lärt känna.

Framför allt min "skrivkompis" S.

Imorgon är sista seminariet, vilket innebär att det blir lite av ett avsked.

Förhoppningsvis håller vi kontakten ändå.

Ja och ryggen blir inte det minsta bättre.

Jag får så dåligt samvete när E med sina mjuka fingrar klappar mig på huvudet och säger -"Mammis ont". Jag vill ju vara den allra bästa mamman för henne.

Min privata sjukgymnast (ja, N alltså) är gudomlig som masserar så gott det går.

Det verkar dock handla om någon inflammation i ryggen (eventuellt kring ett revben), så någon massage just där är det inte tal om.

Istället är det värmekuddar och alvedon som gäller.

Imorgon ska jag undersöka om det finns någon möjlighet att få tag på en TENSapparat.

Jag behöver ju iallafall en till förlossningen, så det kanske är möjligt att få låna en i förtid (om inte annat från primärvården).

födelseplan

Fredagens besök på specMVC gick bra. Bebis ligger alldeles mitt på kurvan och beräknades väga ca 2200g. Vattenmängd och flöde helt utan anmärkning.

Bebis har dock inte lagt sig huvud ned än.

Eller.

Bebis vrider sig lite hursom, kanske är bättre sagt.

E lade sig också relativt sent med huvudet ned och då var det inte aktuellt med vändningsförsök.

Det skulle det kunna vara denna gång, men läkaren tyckte ändå att vi skulle avvakta med beslut tills nästa gång. Det oroar mig lite eftersom jag kommer att vara i v 37+ då.

Men jag försöker att leva en dag i taget.

I vilket fall som helst blir det ännu en ny läkare nästa gång.

Jag hade gärna sett att någon av "mina" doktorer drJW eller dr A-K haft tid eftersom min tanke var att få lägga upp planen inför förlossningen då. Nu känner jag mig inte helt bekväm i att någon okänd ska vara den som skriver mitt kontrakt. Men förhoppningsvis löser det sig ändå.

BM-besök här på hemmaplan avklarades sedan när vi kommit hem från Falun.

Och kanske fick alla svimningsattacker en förklaring. Blodvärdet var uruselt och lägre än någonsin.

Ja, det i kombination med det onda i ryggen gör att jag numer inte kan stå rakt upp mer än någon minut.

Jag känner mig riktigt risig för tillfället.

Veckans uppgift ska bli att iallafall skriva min egen födelseplan inför förlossningen.

Om det sätter igång för tidigt finns det ingenting skrivet om jag inte har med mig själv.

Så. Födelseplan och kanske plocka ned bebiskläder från vinden.

virriga mamman byter vecka

Nog går veckorna fort allt. Helt plötsligt närmar vi oss den stora nedräkningen.

Nästa vecka är det en månad kvar till beräknad födelse. En månad!

Jag har sannerligen haft lite svårt att komma ihåg vilken vecka det är vi bytit till, men för någon vecka sedan hittade jag en app (Liberos "Pregnancy Calendar") till mobilen som gjort att jag kan tjuvkika lite när jag glömmer bort mig (av naturliga skäl glömmer jag inte längre att jag är gravid...hmm... men just vilken vecka det är byte till är svårt för virriga mamman).

Och såhär står det om vecka 35 (34+);

"Barnets hjärta slår cirka 120-160 slag i minuten.

Nu börjar det bli trångt och därför håller sig barnet mer stilla än tidigare.

Dessutom har ditt barn kanske vänt sig så att huvudet pekar nedåt, redo för förlossningen.

Som om det inte vore nog så lägger barnet på sig mellan 25 och 30 gram per dag.

Hon eller han har inte lika mycket plats som tidigare."

Jag skulle inte vilja påstå att det är överdrivet lugnt där inne.

Det trängs och stångas mer eller mindre hela tiden.

Nytt för denna graviditet är också ett slags "knäppljud" som hörs på utsidan.

Ingen av de andra barnen har gjort något som hörts så tydligt.

Vad det är vet jag inte riktigt.

Men pappa sjukgymnast säger att det förmodligen är bebisens leder som knäpper.

Ja, det låter så iallafall.

oro i hjärtat

Idag mår vi mycket bättre - tack och lov!

Det måste ha varit något vi fått i oss. En stark misstanke är thaimat. Men man vet ju aldrig.

E åt frukost imorse och utan att ropa det minsta hej än, hoppas jag att även hon är återställd snart, det är mest de besvärliga luftrören som ställer till problem.

Det känns lite oroligt i hjärtat att TUL:et blev inställt. Eftersom jag skjutit det på tre veckor är det ju redan länge sedan vi var där och att jag sedan börjar ny, hysteriskt intensiv, kurs nästa vecka gör att tiden inte blev förrän nästa fredag.

Jag försöker verkligen att lyssna till mig själv och att tro på livet. Men ibland är det svårt.

Att bebis är mycket livlig och allt som oftast borrar med alla kroppsdelar åt varenda håll och kant hjälper oftast, men så vet jag ju också hur snabbt det kan vända. Då är det svårt att välja att se det ljusa.

Jag vet hur snabbt det kan gå.

Iallafall så känns det ok just precis nu och den känslan tar jag vara på.

Jag har bland annat passat på att tjuvkika i babyboxen som vi hämtade ut för någon vecka sedan.

huvud ned

Tack för att ni tog er tid att svara på mitt inlägg om namn... Att välja namn till det tredje barnet kräver lite extra eftertanke då det, precis som fler av er skriver, för mig är viktigt att det finns en harmoni mellan namnen. Även om barnen är egna individer så är vi tillsammans en familj och för mig är det viktigt att förnamnet flyter fint med efternamnet och att det finns någon slags samhörighet mellan namnen syskonen emellan.

Sara som kommenterade gav mig lite inspiration och faktum är att de namnen som nu ligger i topp har gemensamma bokstäver med både Troy och Eira, vilket ju gör att jag tycker lite extra om dem - när jag nu får tänka efter. Men... Favoriten varierar från dag till dag. Vi får väl se vad det blir i slutändan.

På tal om ända så verkar det som om lilla mirakel har vänt sig med huvudet nedåt. Jag har starkt misstänkt det eftersom det böljat mer än vanligt där inne och något gör otroligt ont. Jag gissar på att lilla syskon har hittat samma revben som sin storasyster.

BM-besöket idag, där storasystern dessutom fick göra sitt premiärbesök. E var inte jätteimponerad och definitivt inte ett dugg imponerad när jag skulle lägga mig på britsen för att mäta SF-måttet. E grät hysteriskt och var inte lugn förrän hon fick sitta bredvid mig (= stor bautamamma halvt liggandes utanför smal brits). Lite bättre blev det när hon fick hjälpa till att lyssna med doptonen. Donk, donk, donk. Hjärtljud på 152, dagen till ära.

problem inte-kunna-knäppa-jackan

Idag åker jag och magen till skolan. Kursintro. Jag är inte speciellt laddad, men det är bara att gasa den sista tiden som är kvar nu.

Problem inte-kunna-knäppa-jackan har uppstått, men jag är för snål för att lägga ut penningar på en jacka som ändå bara kommer passa i ett par månader.

Så nu hoppas jag febrilt på varmare dagar.

Hoppas ni får en fin start på veckan.

välja namn

Vi har, med större verklighetskänsla, börjat diskutera namn här hemma.

Vad ska bebis i magen heta?

Vi vet av erfarenhet att det inte är nödvändigt att bestämma namnet helt klart innan bebis är född, för med både T och E blev det riktigt bestämt när de väl kommit ut.

Men både Troy och Eira fanns med på våra listor och därför känns det viktigt att få några namn på listan som vi känner lite extra för.

Magkänslan är viktig.

Ni som fått barn, hur ser era erfarenheter ut gällande att välja namn?

Tillägg...

Ni, med (eller som väntar) syskon - hur tänker/te ni?

Ni som inte har barn - har ni favoriter som ni lägger på minnet?

inte ligga stilla

En intensiv måndag till ända. Jag är helt slut i kroppen och det skrämmer mig lite att det ju faktiskt är 10 veckor kvar (ja, det skrämmer mig i den bemärkelsen att det bara är 10 veckor kvar också) av eländig foglossning och sammandragningar.

Idag besöktes stora sjukhuset iallafall och ytterligare ett TUL gjordes. Bebis ville inte alls ligga stilla vilket gjorde att undersökningen tog mycket längre tid än vanligt.

Läkarens hand gungade upp och ned hela tiden och färgmarkören tappades bort av bebis envisa vickande och sprattlande.

AuroraBM var bra och skiljde sig en del från förra gången jag gick där, med E.

Det finns en hel del att jobba med och nästa gång ska N följa med. Det kan nog vara bra.

Jag känner mig dock inte lugnare, än.

Hur jag än blir lovad att det inte kommer bli som någon av de tidigare förlossningarna vet jag bättre än att tro på det. Det som händer händer vare sig jag blivit lovad annat eller inte och det är det som skrämmer mig. Jag behöver komma till en punkt där jag kan försonas med det och där är jag inte riktigt än.

Åh, tänk om någon bara kunde trolla bebis till min famn.

En tur på stan fick avsluta dagen och jag fyndade både det ena och det andra (och det jag inte fyndade, fyndade svärmor).

Efter en stunds pluggande känner jag att jag är värd en massage, undrar om min älskade känner samma sak...

Älskade fina ♥