resan

Tack för att ni följt med på resan, min väg till sjuksköterska.

Det har varit en berg- och dalbana.

Upp och ned genom glädje och sorg.

Jag började studera i januari -08. Det var efterlängtat men samtidigt lite skrämmande eftersom jag var relativt nygravid.

Två dagar innan skolstart begravde vi dessutom lilla mamma, så starten var en aning darrig.

Den första terminen gick och jag bestämde mig för att ta studieuppehåll för att vara hemma med min lilla bebis.

Min bebis, älskade pojke som i juli föddes men inte överlevde.

I augusti startade skolan igen och egentligen kändes det inte som om jag hade några alternativ.

Jag fortsatte studera och livet hade fått helt andra perspektiv.

I januari fick vi det efterlängtade plusset på stickan och en liten Eira började växa och leva i min mage.

I juni blev det således dags för studieuppehåll och i oktober föddes vår äldsta dotter.

Ett års föräldraledighet och i september 2010 startade resan mot målet igen.

Jag mötte en ny klass och gick ut på den första långa praktiken.

Och livet överraskade oss ordentligt när ännu ett plus dök upp på stickan.

Ett litet mirakel påbörjade sin resa.

Och ett mirakel är hon allt, vår lilla Disa.

Döden har lurat på oss allt för nära och vi kämpar för och med vår älskling.

Ändå fortsatte jag på vägen mot examen i maj -12.

Hösten var tung, med pendlande, många sjukhusbesök, många kramper och sjuk anhörig.

Men äntligen.

Jag fick bita mig i läppen när jag gick nedför trappen i kyrkan efter att ha tagit emot min brosch.

Det är sant och jag är så glad.

sanning

Det är mäktigt men sant. Nu är målet nått.

På måndag börjar verkligheten.

stolthet

Jag känner mig glad, stolt och tacksam!

Idag avslutades sista uppgiften och samtidigt fick jag också godkänt på alla moment inklusive läkemedelsvigilansen.

Det är så otroligt skönt att äntligen känna sig färdig. Nu väntar bara resten av livet.

mot slutet

Sena natten som vanligt.

Jag är fortfarande genomförkyld och så fort jag lägger mig ned slår det stopp i näsan. Tungt.

Vigilansseminariet genomfördes. Än så länge vet jag dock inte om jag är godkänd. Jag hade hoppats på svar idag, men antar att det blir imorgon. Jag vet inte om jag skulle kalla det seminarie förresten. Det var mer av ett förhör. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit så nervös. Inte ens innan C-uppsatsopponeringen. Och nervositeten var befogad, för det var inte lätt och otroligt hård bedömning.

Imorgon är tanken (om jag blir godkänd på läkemedelsvigilansen) att jag ska göra min SISTA uppgift. GRU1 är en redovisning i grupp och vi har tid för den imorgon förmiddag. Det är således också min sista dag på skolan. GAH! Det börjar närma sig.

Vi hade handlingsplansmöte på förskolan idag, för Disa. Tyvärr har resursen varit sjuk hela veckan, så det blev inte som vi tänkt med inskolningen, men det har varit bra ändå. Personalen känns pålitliga, trygga och orädda samtidigt som de inte är rädda att fråga saker. Det känns som att det kommer att blir bra.

hisnande väg

Tänk att ni har varit med mig under alla år (ja, förutom första terminen). Ni har följt med genom svåra tentor, ångestfyllda redovisningar och hisnande seminarier. Ni har läst mina ord när jag stolt berättat om nya steg jag tagit och hur jag formats till vad som var mitt mål från första början - sjuksköterska.

 

Det är faktiskt snart dags. Imorgon är det två veckor kvar tills jag börjar min nya karriär, då ska jag infinna mig på medicinavdelningen på lasarettet i vår stad. Spännande. Och lite läskigt.

 

Jag avslutade sista delmålet - praktikperiod 4 i fredags. Fyra veckors pendlande till stora staden och barnavdelningen. Så otroligt värdefullt och framförallt roligt. Min känsla för att få arbeta med barn förstärks bara än mer.

 

Imorgon drar sista veckan i skolan igång. Förberedelser inför läkemedelsvigilansseminarie (och jag bävar för att det är lika krångligt som själva ordet) samt en gruppredovisning. En vecka i skolan och veckan efter det är det EXAMEN.

 

 

Heja, heja!

mitt kall

 

 

Så har första veckan gått på den sista VFUperioden. Det har varit så intressant och ROLIGT! Jag känner verkligen att jag hör hemma där och att jag på något sätt i framtiden måste få arbeta i verksamheten.

Jag har alltid känt att jag vill arbeta med barn. På ett eller annat sätt. Dessutom känner jag att jag har kraften och viljan att lindra för andra. Och tänk att få göra det på det här sättet som man ändå gör på barnavdelning. Det är oerhört fint. Jag räds inte. Jag förlitar mig på att andra kompetenta människor tar hand om mina barn när de är sjuka. Naturligtvis vill jag finnas för andra familjer som är i samma behov. Det är mitt kall.

Imorgon ska familjen till förskolan för luciafirande. Eira ska vara lucia och det ska bli så spännande att se. Vår lilla sångfågel som sjunger så mycket hemma, jag misstänker dock att hon kommer att vara helt tyst när det är andra där.



 

godkänd

Body Combat. Helt slut i kroppen. Skönt. Det är en vecka sedan jag tränade sist. Känner att jag är trött i kroppen, men vet att det kommer att kännas bättre bara jag kommer igång igen. Måste bara hitta några timmar extra på varje dygn. Helt plötsligt får jag förståelse för hur N haft det när han busspendlat (och jag hoppas att förståelsen är ömsesidig), åker 06.30 och kommer hem 17.30. Det innebär ca 1,5-2 timmars vaken tid med de små. Och den tiden känner jag inte att jag prioritera träning på.

Idag kom resultatet på stora hemtentan. Godkänd! Nu är det verkligen nedräkning. Jag har således "bara" en inlämning kvar, två seminarier och en gruppuppgift. Inlämningen är i princip redan klar (rekord för mig som alltid är ute i sista sekund!) och jag räknar med att bli klar med seminarieförberedelserna under nästa vecka. Pjuh!

laddad

När man är ute på praktik (eller verksamhetsförlagd utbildning, som det heter) såsom jag är nu är det lätt att bli osäker på sig själv. Iallafall om man heter som jag gör. Jag tvivlar ofta på att jag gör rätt och tror ofta att jag missat något viktigt. Men pusselbitar sätts ihop och emellanåt hinner jag tänka att jag kanske inte är så tokig ändå. Det verkar ju faktiskt som om jag gör en hel del rätt.

Idag fick jag dessutom väldigt fina lovord. Att få höra att det känns som om jag skulle kunna börja arbeta imorgon, som vilken färdig sjuksköterska som helst - ja, det betyder väldigt mycket.

Nästa vecka är den tredje av sex. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och ska verkligen försöka ta vara på varje stund.

Imorgon väntar ett väldigt viktigt möte med försäkringskassan. Jag är laddad.

allt

Vi har haft en fin helg.

Mycket tid tillsammans. Och ändå har jag och N hunnit träna båda två.

Jag har haft intensivhelg, men både x-fit, box och bodybalance. Bra kombination, även om jag är rätt mör av träningsvärk.

 

Igår gjorde vi stan.

Vi hade tagit med oss bröd för att mata änderna vid Holmen, älven och sedan fika lite på caféet där nere.

Väl där mötte vi fina vänner som tänkt precis som oss. Så det blev en trevlig stund, i dubbel bemärkelse.

 

För en gångs skulle hade vi systemkameran med oss och jag älskar att försöka hitta de små ögonblicken av spontanitet och kärlek.

 

Mina fina små. Som jag älskar er.

Ni är allt jag någonsin drömt om och ni förgyller mitt liv till det yttersta.

Ni är allt! 

 

 

 

Imorgon börjar jag min vfu. Jag har skrivit ut papper, packat väskan och laddat mig med positiv energi.

Delmål 1. 6 veckor äldrevård.

dansa pausa

Hemma hos oss spelas "Dansa Pausa" konstant. Och tjejerna rockar, varje gång.

Idag gjorde E danspremiär. På gymmet anordnas streetkids och E ville förstås gå.

Hon var lite reserverad, men jag tror att det främst berodde på att det var så många barn (hon är ju inte så van med stora grupper).

Väl hemma visade hon att hon minsann också kunde allt det som vi gjorde där idag.

Ingen tvekan om hon vill fortsätta alltså.

 

Lycklig tjej kramar sin dansväska. De rosa kläderna har hon valt själv.

Imorgon börjar allvaret för mig. En veckas intro i skolan och sedan vfu.

Jag kan inte fatta att det bara är en termin kvar.

Jag känner mig inte helt  förberedd, men det kommer väl. 

 

Nu ska jag dansa sova, pausa.

uppladdning

Måndag.

N och tjejerna gick ned till öppis imorse trots inställd matlagning. Tyvärr var det ingen annan där så det fick bli biblioteket och farmor istället. E hade varit överlycklig och ville inte åka hem på hela dagen. Jag fick åka och hämta henne efter min träning - en riktig heldag hos F&F.
Medan de var iväg hade jag pluggtid. På schemat stod psykiatriintro på bästa distansmanér med föreläsning på datorn. Riktigt bra faktiskt. Jag gillar det här sättet att lära. Vet att jag sagt det förut.
Jag måste sätta fart med pluggandet. Känner att det är mycket mycket kvar, trots att jag läser och läser.

På söndag ska jag och stortjejen gå på Mora Träsk. E laddar upp med att sjunga och dansa järnet nu. Fader abraham all day long alltså.

alive

Det är sant. I'm alive. Även om det tidsmässigt nästan verkar som en omöjlighet. Eller nä. Så illa är det inte. Men det skulle onekligen behövas några fler timmar per dygn.

Så, vad har hänt sedan sist?

Onsdag - Peditrikföreläsning. Å, vad jag kände mig hemma. För en gångs skull kände jag att jag faktiskt kunde något och det är DÄR jag vill vara. Jag och E åkte på cirkus med F&F. Roligt! E gillade djuren bäst. Frågar man henne vad hon tyckte om cirkusen funderar hon och säger varje gång att det roligaste var att Disa ska få följa med nästa gång. Sötnos!
Torsdag - Jag och K (som är härifrån stan) åkte iväg till D som bor i lilla grannstaden för grupparbete. Vi lyckades bli klara vilken innebär att vi kan ägna resterande avsatt grupptid till att plugga på egen hand inför tentan.
Fredag - Långdag med peditrikföreläsningar som var minst lika intressanta som tidigare. Hade ett samtal med läraren efteråt och kände mig peppad inför framtiden. Bästa Ida åkte från Örebro och hämtade upp mig på vägen. Vi hann snicksnacka lite på vägen hem iallafall.
Lördag - Familjen åkte till Stockholm för att fira moster/gudmor Mia och hennes bonusdotter I. En kortisstund, men mysigt.

Jag och moster/gudmor Mia

Söndag - Familjedag med storhandling och utelek i lekpark och cykeltur.



Systrar bus & lek. Envisa fialottan som slitit av sig mössan som vanligt.

Måndag, Idag - Långdag med psykiatriföreläsning. Intressant men inte på långa vägar som pediatriken.


Sådärja. Nu är jag på banan igen. Imorgon har jag hemstudier, skönt!
För övrigt så har jag kommit in fint i klassen, tycker jag. Många trevliga tjejer och det finns också flera killar i klassen (vilket det annars kan vara lite ont om). Det är en klass som är ambitiös och frågvis. Det är alltid mycket diskussioner och jag har fått uppfattning om att alla är hjälpsamma med varandra. Knappt fyra veckor kvar av den här terminen. Avslutningsdagen är bokad, liksom kyrka. Spännande!

det ni!

Bild

The time has come!

Jag har tillbringat kvällen med förberedelser inför imorgon. Imorgon. Första skoldagen på drygt ett år.
Erkännas ska att jag de senaste veckorna sakta men säkert gått på nedräkning. Ångesten i närheten. Men motandes. Och det har gått ok. Det är söndag kväll och jag känner mig lite pirrig. Sådär som jag minns från dagen innan skolstart på högstadiet (fast nu är det inte snygga killar jag förväntar mig att se förstås...). Det jobbigaste tycker jag är att jag inte känner någon. Jag är alltid rädd för att bli ensam. Å andra sidan minns jag ju hur det var att komma tillbaka efter första uppehållet. Det var ju då jag bara efter någon timme träffade bästa Shyi, som kom att bli en otroligt fin vän, som jag skrev C-uppsats med (fortfarande helt galet att vi faktiskt fick VG på den). Nåväl. Det är bara en kurs nu. 5 veckor. I höst ska jag gå ut på 16(18) veckors praktik och då behöver jag i princip inte känna någon annan. Sedan är jag jag klar. Såg ni det? KLAR! Om drygt ett halvår är jag examinerad sjuksköterska. Det ni!

För några dagar sedan fick jag förresten svar från skolan och jag är berättigad praktikplats så nära mitt hem som möjligt. Alltså, min dispensansökan gick igenom. Det är en lättnad.

Nu ska jag bege mig mot sängen. Tidig morgon imorgon.

skryt

Med risk för skryt så måste jag också härmed meddela att sista tentan även den gav ett VG. Läraren hade tydligen till och med bifogat ett mail med massor av trevliga, uppiggande och peppande kommentarer (som jag ser fram emot att få vidarebefordrat till mig eftersom min mail gått i pension....).

Jag är faktiskt en hel del stolt över mitt preseterande. Trots att den annars tre år långa utbildningen för min del kommer att ta fem år så har jag faktiskt lyckats genomföra utbildningen mot alla odds. Jag gav aldrig upp. Och jag sträcker på mig, för mitt kämpande har gett resultat. Jag hoppas att de livserfarenheter jag för med mig ska ge mig viktiga verktyg att klara mitt kommande yrke. Att bli förälder (till alla mina barn) är det största som hänt - och kommer att hända - mig.

God kväll!

nu är det gjort

Nu är det gjort. Sista tentan är klar och ska läggas på lådan! Det känns helt obeskrivligt skönt.

Nu är det en kurs + praktik kvar och sedan kan jag titulera mig sjuksköterska.

Det har sannerligen inte varit någon lätt resa. Den har innefattat så många upp- och nedgångar (ja, bland annat tre graviditeter och barn) men jag hoppas att det bara har gjort och ska göra mig till en ännu bättre sjuksköterska...

Och människa.

ett farväl

Idag, efter telefonkontakt med spec mvc, står klart att jag efter denna kurs slut

kommer att ta mitt andra studieuppehåll från sjuksköterskeprogrammet.

I fredags hos läkaren bad hon mig fundera över om inte sjukskrivning ändå skulle vara det bästa.

Jag kände hur alla känslor vällde upp inom mig och blev överrumplad av all trötthet och ont jag dragits med på sista tiden.

Jag har på något vis förträngt sådana känslor eftersom tanken varit att försöka studera så länge som möjligt.

Men efter lite övervägande under helgen bestämde jag att det får bli sjukskrivning.

Och nu känns det skönt.

Sorgligt är det dock att jag nu för andra gången måste ta farväl av en bunt härliga människor jag precis lärt känna.

Framför allt min "skrivkompis" S.

Imorgon är sista seminariet, vilket innebär att det blir lite av ett avsked.

Förhoppningsvis håller vi kontakten ändå.

Ja och ryggen blir inte det minsta bättre.

Jag får så dåligt samvete när E med sina mjuka fingrar klappar mig på huvudet och säger -"Mammis ont". Jag vill ju vara den allra bästa mamman för henne.

Min privata sjukgymnast (ja, N alltså) är gudomlig som masserar så gott det går.

Det verkar dock handla om någon inflammation i ryggen (eventuellt kring ett revben), så någon massage just där är det inte tal om.

Istället är det värmekuddar och alvedon som gäller.

Imorgon ska jag undersöka om det finns någon möjlighet att få tag på en TENSapparat.

Jag behöver ju iallafall en till förlossningen, så det kanske är möjligt att få låna en i förtid (om inte annat från primärvården).

nya skor

Åh vad skönt det är att det redan är onsdag. En dag kvar i skolan. På fredag bär det av till Falun och sedan är det välbehövlig helg.

Dagens föreläsning var minst lika långtråkig som tidigare.

Jag fungerar inte så bra i skolbänken helt enkelt.

Mycket bättre trivs jag hemma med mina böcker. Och seminarier. Då lär jag mig.

Idag blev det dock halvdag i skolan och sedan bar det av hemåt för c-uppsatsfix på skype.

Ja, trots att opponeringen är över önskar vi naturligtvis det högsta betyget och för det krävdes lite småändringar. Där är vi nu.

I den större staden passade jag på att åka till Skopunkten för att byta ett par sandaler till E. Vi köpte ett par i helgen som visade sig vara trasiga när vi kom hem. Nu har vi ett par hela i våra ägor, så nu är vi redo för sol och värme.

De rosa från Skopunkten och Pumaskorna är en present från farmor & farfar.

det är över nu...

Så, äntligen är opponeringen över och vi firar på kåren (studenter som vi är). Egentligen borde vi fira med champagne så bra som det gick. Vi kan nog till och med tänka oss det högsta betyget enligt examinatorn. Oj! Då känns allt slit helt plötsligt som bortblåst! Vilken underbar dag det blev!





Och ja, påsarna under ögonen kan ni väl försöka bortse ifrån. De måste sitta stenhårt av flera nätter med minimal sömn. Lyckligtvis gav natten som var ett par timmar iaf och bäst av allt är att vi fått tillbaka vår tjej idag. Full fart som vanligt! Heja kåvepenin, adrenalin och alvedon!

akutbesök

Inget blir som tänkt. Vilken kväll.

Vi har tillbringat den på akuten.

Liten febrig älskling, vars temp inte ville gå under 40 grader (och knappt orkade titta upp på oss), visade sig

både behöva inhalera (dålig syresättning) och ha öroninflammation.

Nu är vi på hemmaplan igen och hoppas innerligt att

febern vill sjunka någongång och att vi alla får lite sömn inatt.

Imorgon behöver jag all tummhållning jag kan få, då är det opponering för hela slanten.

du gjorde min dag

E sover nu sin tredje natt i sin nya säng och jag vet inte om jag vågar skriva det högt, men det går helt över förväntan. Hon sover bättre än någonsin. Det känns skönt att hon känner sig så trygg.

Så, efter en heldag i skolan är jag ganska mör i både kroppen och knoppen.

Seminarie med rollspel + diskussioner är verkligen påfrestande.

Idag fick vi svar på vilka vi ska opponera på nästa vecka. Iiih.

Det ska bli så skönt att ha det där ur världen.

Hoppas hoppas det går bra.

Dagen började förresten med att jag, efter lämning på förskolan, stötte ihop med en helt fantastisk tjej som vågade sig fram för att tala om att hon är läsare här på bloggen.

Det värmde mitt hjärta mer än jag kan beskriva.

Tänk så tacksam jag är för alla er jag får möta (vare sig det är i verkligheten eller här på nätet)!

Och tack fina Es mamma - du gjorde min dag!