Ok, det positiva - det helt underbara - med det hela är att jag får hela dagar ensam med den vackraste jag vet. Underbara älskling. Vi har mysstunder i soffan med "nutte", "nappe" och "ooos", läser böcker, sjunger, tittar på foton och "Fåret Shaun". Värdefull tid. Den kommer inte åter.
Magen vilar. Kanske var det inte själva magsjukan som kom tillbaka, utan bara en känslighet för laktos (som ju är vanligt efter magsjukor). E fick nämligen lite, lite välling igår och sedan kom kräkan på natten. Idag har det varit lugnt. Vi har kört flytande kost med lite tillsättning av havregrynsgröt och banan. Det funkar.
Skolan gick bra. Jag fick tag på läraren som tyckte att det inte var någon fara på taket. Det skulle sedan visa sig att vi redan gjort det som ska vara gjort om två veckor. Alltså är det bara lite småfix kvar. Lugnt. Skönt.
E blir hemma från förskolan resten av veckan. Hoppas att hon fortfarande känner igen sig nästa vecka.
Visar inlägg med etikett positiva tanken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett positiva tanken. Visa alla inlägg
onsdag 26 januari 2011
onsdag 1 september 2010
framtvingad positivitet
Det är möjligt att jag varit en hel del negativ de senaste dagarna. Jag är väl medveten om det. Här i bloggen tillåter jag mig dock att vara det hur mycket jag vill, tro inte att jag går omkring och är en surstöt hela tiden. Bloggen är trots allt min ventil och tycker ni jag blir för jobbig kan ni ju bara stänga ned. Jag var egentligen inte alls redo att börja plugga. Jag hade gärna stannat hemma mycket längre. MYCKET längre. Jag har, än så länge, ingen som helst längtan efter självförverkligande. Att vara hemma med Eira har varit det mest fantastiska jag varit med om. Utan tvekan.
Ok, men här är jag nu och måste väl göra det bästa av situationen.
Trots att jag inte känner komma på några bra saker med studerandet tvingar jag här mig,
Ok, men här är jag nu och måste väl göra det bästa av situationen.
Trots att jag inte känner komma på några bra saker med studerandet tvingar jag här mig,
- Jag träffade en trevlig tjej som jag nu ska skriva c-uppsats med. Hon är väldigt driftig och vi tänker rätt så lika angående studerandet.
- ...
- ...
- Det finns några lärare som jag hittills fått väldigt gott intryck av.
- När vi väl får föreläsningar i V-ås kommer det bli ganska hyfsad pendlingstid.
- Det är praktiskt att vara på skolan eftersom det finns material att tillgå i den direkta närheten.
- ....
onsdag 24 februari 2010
en bra dag
O
k, nu ska vi väl inte ropa hej än. Något bröllop bara sådär lär det ju inte bli. Men efter en snabbkik på lönekontot kan jag konstatera att vi får en rejäl guldkant på tillvaron och en fin start till ett bröllopssparande. Eftersom vi nog planerar för ett av enklare variant kanske mina drömmar inte finns allt för långt bort.
Idag har varit en toppendag. Jag älskar att känna mig så full av liv. Jag försöker att ta allt tillvara för att ha lite "må-gott-energi" när dipparna kommer. Iallafall har pappan haft hemmastudier och underhöll fröken fräken lite på morgonen. Det betyder mycket att få pyssla lite med morgonfix i egen takt (typ duscha, äta frukost och borsta tänderna utan att klockan har hunnit bli 12). Nog för att jag måste säga att jag med månaderna blivit bra mycket mer effektiv om morgnarna. När vi har babysång lyckas vi ju ta oss iväg så att vi är där kl 10. Det fanns inte en chans att vi hade klarat det i början. På eftermiddagen träffade vi mammorna & bebiskompisarna och som vanligt hade vi det jättetrevligt. Våra små pluttar är inte så små längre och börjar bli mer och mer rörliga. Tänk hur det kommer se ut om några månader. :)
En liten sväng på stan blev det efteråt (ja, jag genomförde en shoppingrunda UTAN att shoppa åt Eira då jag ju har förbud några dagar till). Träffade på Sofia och Albin och eftersom de små sov så skönt i vagnarna blev det en promenad. Kallt, men det trevliga sällskapet vägde upp! Tack!
Det börjar bli dags för kvällsmat och som vanligt ligger vi efter tidsmässigt, men vad gör väl det? Det har varit en bra dag idag!
k, nu ska vi väl inte ropa hej än. Något bröllop bara sådär lär det ju inte bli. Men efter en snabbkik på lönekontot kan jag konstatera att vi får en rejäl guldkant på tillvaron och en fin start till ett bröllopssparande. Eftersom vi nog planerar för ett av enklare variant kanske mina drömmar inte finns allt för långt bort.
Idag har varit en toppendag. Jag älskar att känna mig så full av liv. Jag försöker att ta allt tillvara för att ha lite "må-gott-energi" när dipparna kommer. Iallafall har pappan haft hemmastudier och underhöll fröken fräken lite på morgonen. Det betyder mycket att få pyssla lite med morgonfix i egen takt (typ duscha, äta frukost och borsta tänderna utan att klockan har hunnit bli 12). Nog för att jag måste säga att jag med månaderna blivit bra mycket mer effektiv om morgnarna. När vi har babysång lyckas vi ju ta oss iväg så att vi är där kl 10. Det fanns inte en chans att vi hade klarat det i början. På eftermiddagen träffade vi mammorna & bebiskompisarna och som vanligt hade vi det jättetrevligt. Våra små pluttar är inte så små längre och börjar bli mer och mer rörliga. Tänk hur det kommer se ut om några månader. :)
En liten sväng på stan blev det efteråt (ja, jag genomförde en shoppingrunda UTAN att shoppa åt Eira då jag ju har förbud några dagar till). Träffade på Sofia och Albin och eftersom de små sov så skönt i vagnarna blev det en promenad. Kallt, men det trevliga sällskapet vägde upp! Tack!
Det börjar bli dags för kvällsmat och som vanligt ligger vi efter tidsmässigt, men vad gör väl det? Det har varit en bra dag idag!
tisdag 23 februari 2010
härligt besked
Jag fick ett härligt besked idag.
Hur härligt det är återstår att se,
men kan det vara så att jag får gifta mig snart? ;)
onsdag 25 november 2009
here we go, positiva tanken
Positiva tanken:
*Idag har hunnits med två promenader. Det är skönt att orken kommit tillbaka, jag orkar längre och längre även om det är en hel del flås.
*Mysig fika-promenad-date med Frida (Greta och Eira sov gosigt i vagnarna medan vi promenerade och pimplade kaffe (inte samtidigt förstås)). Jag är så glad efter varje träff med tjejerna, även om vi har alldeles "för mycket" att prata om. Tiden går så fort!
*Lämnade in bilen på service och fick en gratulationskram av "vår" bilförsäljare. Underbart med människor som inte låtsas som ingenting!
*Idag har hunnits med två promenader. Det är skönt att orken kommit tillbaka, jag orkar längre och längre även om det är en hel del flås.
*Mysig fika-promenad-date med Frida (Greta och Eira sov gosigt i vagnarna medan vi promenerade och pimplade kaffe (inte samtidigt förstås)). Jag är så glad efter varje träff med tjejerna, även om vi har alldeles "för mycket" att prata om. Tiden går så fort!
*Lämnade in bilen på service och fick en gratulationskram av "vår" bilförsäljare. Underbart med människor som inte låtsas som ingenting!
onsdag 26 augusti 2009
hurra för lilla liten
Tillväxtultraljud idag och ännu en gång har vi sett vårt mirakel. Tänk - så nära, men ändå så långt bort. Lilla liten följer sin kurva fint +6% idag och vikten beräknades till 2710 g. Bebis fick beröm för sin livlighet och för den träning som för tillfället genomfördes - det var tydligen ett mycket gott tecken på att bebis mådde bra (träningen såg på UL för övrigt ut som om bebis låg och spände magmusklerna, jag vet dock inte helt klart vad den egentligen handlade om). Kanske, det gosigaste av allt var ändå det faktum att bebis verkar ha hittat ned med huvudet. Även igår hos BM var huvudet nedåt och trots att jag känt envisa försök med några mycket hårda intensiva tryck längs sidan så verkar det ändå vara lite väl trångt för bebis att komma runt. Men...än kan mycket hända. Hurra för huvud ned idag dock!
Det pirrade friskt i min mage också när dr JW skrev på nästa veckas inplanerade tid, definitiv förlossningsplan. Iiiiih, kanske var det först då jag verkligen förstod att vi nu är på den yttersta nedräkningen. Kanske har vi bebis hos oss redan om tre veckor.
Som jag sagt tidigare är vi otroligt tacksamma för det bemötande vi fått av sjukvården i samband med Ts födelse och död och naturligtvis också genom denna långa graviditetsresa. Detta med några få undantag (till exempel såsom barnmorskan på gynmottagningen här hemma). Men så idag lyckades vi träffa på en nitlott. Redan vid återbesöket hos dr JW förra året bestämdes att vi vid en ny eventuell graviditet skulle få komma till dr JW och att han skulle följa oss. Det har inte varit något problem hittills eftersom alla de tidigare BM läst journalen och förstått varför så var fallet. Inga ifrågasättningar. BM idag hade en mycket dålig dag sett ur "bemötande - av - patient - perspektivet", då hon inledde med att ge en återbesökstid redan idag och sedan snäsa av mig när jag frågade om det verkligen var rätt. Fortsättningsvis ifrågasattes den provtagning som ska göras varje vecka och vars remiss jag alldeles precis gett henne från dr JW. Som en ännu otrevligare avslutning bokade hon (utan att ha läst journalen) in vår definitiva förlossningsplanering hos en ny läkare som vi aldrig träffat. Det är mycket mänskligt att göra misstag, men man måste också kunna vara så professionell att man kan be om ursäkt och man får aldrig låta sin egen trötthet eller irritation gå ut över patienten. Jag menar inte på något vis att vi ska bli särbehandlade - men jag tror att hon hade startat vårt möte helt annorlunda om hon läst vår journal först, vilket är ledsamt och säger mest om henne. Jag brukar ha svårt att stå på mig, får ofta dåligt samvete när jag känner mig besvärlig. Men denna gång insisterade jag in i det sista att det faktiskt är orimligt att behöva byta läkare inför det eventuellt sista, kanske viktigaste, besöket under de omständigheter som faktiskt råder. Och hon gav med sig. Slutet gott...
Det var länge sedan jag använde mig av positiva tanken, men idag blev jag otroligt glad när en trevlig karl kom fram med sin parkeringsbiljett (som inte hade sluttid förrän om 3 timmar) till oss. Tänk så lite som gläder en blödig, höggravid kvinna...=)
Det pirrade friskt i min mage också när dr JW skrev på nästa veckas inplanerade tid, definitiv förlossningsplan. Iiiiih, kanske var det först då jag verkligen förstod att vi nu är på den yttersta nedräkningen. Kanske har vi bebis hos oss redan om tre veckor.
Som jag sagt tidigare är vi otroligt tacksamma för det bemötande vi fått av sjukvården i samband med Ts födelse och död och naturligtvis också genom denna långa graviditetsresa. Detta med några få undantag (till exempel såsom barnmorskan på gynmottagningen här hemma). Men så idag lyckades vi träffa på en nitlott. Redan vid återbesöket hos dr JW förra året bestämdes att vi vid en ny eventuell graviditet skulle få komma till dr JW och att han skulle följa oss. Det har inte varit något problem hittills eftersom alla de tidigare BM läst journalen och förstått varför så var fallet. Inga ifrågasättningar. BM idag hade en mycket dålig dag sett ur "bemötande - av - patient - perspektivet", då hon inledde med att ge en återbesökstid redan idag och sedan snäsa av mig när jag frågade om det verkligen var rätt. Fortsättningsvis ifrågasattes den provtagning som ska göras varje vecka och vars remiss jag alldeles precis gett henne från dr JW. Som en ännu otrevligare avslutning bokade hon (utan att ha läst journalen) in vår definitiva förlossningsplanering hos en ny läkare som vi aldrig träffat. Det är mycket mänskligt att göra misstag, men man måste också kunna vara så professionell att man kan be om ursäkt och man får aldrig låta sin egen trötthet eller irritation gå ut över patienten. Jag menar inte på något vis att vi ska bli särbehandlade - men jag tror att hon hade startat vårt möte helt annorlunda om hon läst vår journal först, vilket är ledsamt och säger mest om henne. Jag brukar ha svårt att stå på mig, får ofta dåligt samvete när jag känner mig besvärlig. Men denna gång insisterade jag in i det sista att det faktiskt är orimligt att behöva byta läkare inför det eventuellt sista, kanske viktigaste, besöket under de omständigheter som faktiskt råder. Och hon gav med sig. Slutet gott...
Det var länge sedan jag använde mig av positiva tanken, men idag blev jag otroligt glad när en trevlig karl kom fram med sin parkeringsbiljett (som inte hade sluttid förrän om 3 timmar) till oss. Tänk så lite som gläder en blödig, höggravid kvinna...=)
torsdag 11 december 2008
barn ska inte dö
Andra veckan på praktiken avslutad. Knasigt vad tiden ändå gått fort, trots en sådan eländig inledning. Idag har jag lärt mig mer om röntgen - avancerat men intressant.
Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.
Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.
Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.
Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.
Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.
Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.
Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.
Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.
Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.
Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.
Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.
Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.
söndag 7 december 2008
Det är söndag och helgen är förbi. En ny vecka ligger framför. Många timmar, minutrar, sekundrar att leva. Det är tur man inte behöver veta hur man gör för att leva. Då hade jag nog slutat för länge sedan och valt livet på den andra sidan. Idag lyser tre ljus hos familjen J-P, ett för Troy, ett för mamma och ett för pappa. Vi kramas och älskar varandra, det är så vi lever. Det är så Troy får liv. Det är många som saknar vår pojk. Kanske är det någon som saknar de vi var. Men här är vi nu. Alla bär vi vår egen sorg. På samma sätt som trollboll var någon alldeles unik, så bär vi också en alldeles unik sorg. Vi sitter alla i samma båt, kanske med olika många stenar i bagaget. Tillsammans måste vi hjälpas åt att inte sjunka.
.
Idag har vi varit på dop. Finaste lilla A, med sin finaste mamma och pappa. Det är en sådan otrolig och innerligt vacker gåva att bli bjuden till ett dop. Det här dopet kommer vi för alltid att bära med oss i våra hjärtan. Jag är så tacksam att vi får vara en del av era liv.
.
Efter dopet for vi till graven. Det lyste fint och som vanligt växlade vi slängpussar, jag skickade tre och fick tre åter. Saknar, saknar saknar dig.
.
Positivt idag?
Dopet, så fint.
Den snälle mannen har hämtat våra köksluckor.
tisdag 2 december 2008
jantelagen och dansavslutning
Idag är jag upprörd. Orkar inte vara det rent fysiskt, men känner iallafall att jag måste få vara det i orden jag skriver. Jag är inte van vid att bli illa bemött. Därför tar jag väldigt illa vid mig när jag blir det. Om man inte tycker om sitt arbete eller arbetsuppgifterna som ingår i det, borde man kanske fundera över att byta yrke. Att vara en god förebild ingår också i paketet, hur vill jag att andra ska bemöta mig? Så kanske också jag ska bemöta dem. MEDMÄNSKLIGHET!!! Jag avskyr verkligen översittarfasoner. Något mer jag verkligen avskyr är jantelagen. Varför kan man inte få vara bra på någonting?! Varför måste man tona ned sig för att inte verka "för" ambitiös?! Om jag har gjort något bra och lagt ned mycket tid på det, har jag då inte rätt att få cred för det? Helst ska man ursäkta sig.. "ja, det kanske blev lite mycket. ursäkta om det var för bra." NEJ! Tummen upp för cred och konstruktiv kritik är bra!
Pst, det kanske har gått bra på tentan. Håll era tummar för mig är ni snälla!
Positivt idag?
Har varit på dansavslutning. Alla goa tjejer, som jag har saknat dem. Dansgrupperna är mitt "livsverk", mitt lilla skötebarn och det känns förfärligt att jag inte funnits hos dem den här terminen. Men de var så duktiga och har klarat sig utmärkt utan sin fröken. Men alla kramar värmer, underbara goa ungar! Alla kan dansa och dansen är livsviktig!
Pst, det kanske har gått bra på tentan. Håll era tummar för mig är ni snälla!
Positivt idag?
Har varit på dansavslutning. Alla goa tjejer, som jag har saknat dem. Dansgrupperna är mitt "livsverk", mitt lilla skötebarn och det känns förfärligt att jag inte funnits hos dem den här terminen. Men de var så duktiga och har klarat sig utmärkt utan sin fröken. Men alla kramar värmer, underbara goa ungar! Alla kan dansa och dansen är livsviktig!
måndag 1 december 2008
ingen bra början på veckan
Fy vilken dag. Vet inte hur jag varken bättre eller sämre kan beskriva den. Ny praktikplats. Hoppas det blir bättre imorgon. Tur att det är jag och C, annars skulle jag gråta en skvätt nu. Det var bitter stämning hem i bilen.
Positivt idag?
Några snälla människor har nyss varit och tittat på vårt kök. För en "billig" penning ska vi få luckorna omlackade och nya lådor. Bättre än förväntat.
Positivt idag?
Några snälla människor har nyss varit och tittat på vårt kök. För en "billig" penning ska vi få luckorna omlackade och nya lådor. Bättre än förväntat.
onsdag 26 november 2008
sista orden för dagen
Det har varit en bra dag.
Det pirrar i min kropp, det har faktiskt varit en bra dag idag!
Det pirrar i min kropp, det har faktiskt varit en bra dag idag!
tisdag 25 november 2008
reflektioner
Troysans nalle
Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.
Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.
N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.
Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".
Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.
Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!
Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome
fredag 21 november 2008
en dag för S
Jag har precis tagit hand om mig själv. Jag skriver det som om det vore något unikt och beundransvärt. Kanske är det det, jag vet inte. Men klart är iallafall att jag nog är rätt så dålig på det.
Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.
Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.
Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.
Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.
Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.
Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.
Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.
Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.
Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.
Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.
torsdag 20 november 2008
minnesdag och tenta
Vid överdosering av Heparin bör behandlingen ske under kontroll av APT-tid, Hb, serumelektrolyter och trombocyter (FASS.se).
Sitter och skriver det sista på farmakologin. Tentan handlar om ett fall, där en studerande iordningsställt fel dos Heparin. Intressant och livsfarligt. Tänk så fel det kan gå och vilka allvarliga konsekvenser det kan ge.
Ledig dag idag, skönt. Har fått en del gjort, bla skrivit klart tentan. Har även varit hos K, vilken tur att jag hade en tid inbokad en tung dag som denna. Träffade sedan C med dotter, mysigt.
4 månader sedan älskling lämnade oss med sina andetag. Tungt. SAKNAD!!
Positivt idag?
Vår kaktus blommar, sist den gjorde det var i november -07 och då blev jag gravid *hoppas*.
Sitter och skriver det sista på farmakologin. Tentan handlar om ett fall, där en studerande iordningsställt fel dos Heparin. Intressant och livsfarligt. Tänk så fel det kan gå och vilka allvarliga konsekvenser det kan ge.
Ledig dag idag, skönt. Har fått en del gjort, bla skrivit klart tentan. Har även varit hos K, vilken tur att jag hade en tid inbokad en tung dag som denna. Träffade sedan C med dotter, mysigt.
4 månader sedan älskling lämnade oss med sina andetag. Tungt. SAKNAD!!
Positivt idag?
Vår kaktus blommar, sist den gjorde det var i november -07 och då blev jag gravid *hoppas*.
måndag 17 november 2008
Nya tag
Ok. Måndag. Ny vecka, nya tag.
Jag har kommit över det värsta efter det ovälkomna besöket i torsdags. Nu är det en vecka kvar till äl, nya tag alltså. Jag är livrädd att det drar ut på tiden. Att jag aldrig någonsin kommer bli mamma till ett levande barn, för att jag gett upp innan. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa. Men allt känns så avlägset. Jag vågar inte se på någon längre framtid. Förstår inte hur jag ska klara julen utan att vara gravid. Förstår inte hur jag ska klara någonting utan att vara gravid. Dagarna rullar ju trots allt på och jag försöker att bara leva timme för timme, på sin höjd dag för dag. Känner att det är svårt att planera, oftast är det något jag glömmer. Jag lägger all min kraft åt att klara praktiken, så därför känner jag mig rätt disträ privat. Men tillåter mig att vara det. Just nu har jag inte kraft till annat.
Läser journalen som kom från UAS till Falun,
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, anemi HB 50 efter blodtransfusion därefter piggare och kortvarigt i CPAP, åter försämrad, intuberas. Utvecklad metabol acidos som ej svarar på buffert och adrenalin. Avlider i föräldrarnas famn."
Tänk om allt sett annorlunda ut;
Min dröm---->
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, blodtransfusion höjt HB, piggare, CPAP. Utvecklad metabol acidos men svarar på buffert och adrenalin. Vårdas på 95F i två veckor och förs sedan tillbaka till Falun för att efter ytterligare veckor åka hem med sina föräldrar."
Älskade Troy. Jag saknar dig så hjärtat brister. Jag somnade med dig på min näthinna igår kväll och vaknade med händerna på magen. Allt är upp och ner, jag saknar dig så!
Nu drar det ihop sig till jobbartid. Ska fixa matlåda och ladda upp.
Positivt idag?
Igår blev lilla toaletten också klar. Vi hade en mysig pysslardag. Jag och N är ett bra team. Jag älskar Dig, N.
Jag har kommit över det värsta efter det ovälkomna besöket i torsdags. Nu är det en vecka kvar till äl, nya tag alltså. Jag är livrädd att det drar ut på tiden. Att jag aldrig någonsin kommer bli mamma till ett levande barn, för att jag gett upp innan. Jag vill inte ge upp, jag vill kämpa. Men allt känns så avlägset. Jag vågar inte se på någon längre framtid. Förstår inte hur jag ska klara julen utan att vara gravid. Förstår inte hur jag ska klara någonting utan att vara gravid. Dagarna rullar ju trots allt på och jag försöker att bara leva timme för timme, på sin höjd dag för dag. Känner att det är svårt att planera, oftast är det något jag glömmer. Jag lägger all min kraft åt att klara praktiken, så därför känner jag mig rätt disträ privat. Men tillåter mig att vara det. Just nu har jag inte kraft till annat.
Läser journalen som kom från UAS till Falun,
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, anemi HB 50 efter blodtransfusion därefter piggare och kortvarigt i CPAP, åter försämrad, intuberas. Utvecklad metabol acidos som ej svarar på buffert och adrenalin. Avlider i föräldrarnas famn."
Tänk om allt sett annorlunda ut;
Min dröm---->
"Vid ankomst till Uppsala i respirator, blodtransfusion höjt HB, piggare, CPAP. Utvecklad metabol acidos men svarar på buffert och adrenalin. Vårdas på 95F i två veckor och förs sedan tillbaka till Falun för att efter ytterligare veckor åka hem med sina föräldrar."
Älskade Troy. Jag saknar dig så hjärtat brister. Jag somnade med dig på min näthinna igår kväll och vaknade med händerna på magen. Allt är upp och ner, jag saknar dig så!
Nu drar det ihop sig till jobbartid. Ska fixa matlåda och ladda upp.
Positivt idag?
Igår blev lilla toaletten också klar. Vi hade en mysig pysslardag. Jag och N är ett bra team. Jag älskar Dig, N.
torsdag 13 november 2008
skit
Nope, idag känns det inte bra.
Igår, när det faktiskt kändes bra sa K... "tänk på att det kommer gå upp och ned. Det är ok att vara ledsen." Jag tänkte att det nog kommer dröja innan nästa dip, för jag kände mig peppad. Idag känns det inte alls bra. Jag är ledsen, men kan inte känna att det är ok. Kanske kan bero på huvudvärk. Kanske kan bero på trötthet (jag sitter ju här trots att jag borde vila dessutom, fyyy mig). Kanske kan bero på längtan efter helgen. Det beror med säkerhet på att jag idag fått mens. j---a skit!!!
Det är skitjobbigt att se gravida, det tänker jag inte hymla med. Det ska vara min tur nu. Jag ska inte tänka på andras graviditeter. Bara koncentrera mig på att det snart ska vara vår tur, snart.
Positivt idag?
Jag hade halvtidsbedömning på praktiken. Det gick bra.
Spädbarnsfondens möte igår. Fint. Så mycket smärta vi delar, ingen kan förstå.
Igår, när det faktiskt kändes bra sa K... "tänk på att det kommer gå upp och ned. Det är ok att vara ledsen." Jag tänkte att det nog kommer dröja innan nästa dip, för jag kände mig peppad. Idag känns det inte alls bra. Jag är ledsen, men kan inte känna att det är ok. Kanske kan bero på huvudvärk. Kanske kan bero på trötthet (jag sitter ju här trots att jag borde vila dessutom, fyyy mig). Kanske kan bero på längtan efter helgen. Det beror med säkerhet på att jag idag fått mens. j---a skit!!!
Det är skitjobbigt att se gravida, det tänker jag inte hymla med. Det ska vara min tur nu. Jag ska inte tänka på andras graviditeter. Bara koncentrera mig på att det snart ska vara vår tur, snart.
Positivt idag?
Jag hade halvtidsbedömning på praktiken. Det gick bra.
Spädbarnsfondens möte igår. Fint. Så mycket smärta vi delar, ingen kan förstå.
fredag 7 november 2008
en fredag, i saknad
Igår på "Sjukhuset", på 3:an, visade de en bebis som behandlades med hypotermi. Precis som Troy gjordes. Den här lille pojken överlevde och fick komma hem till sin mamma och pappa. Allt kommer tillbaka. Det finns där hela tiden, men ibland kommer de så smärtsamt fram och allt känns så närvarande och som om det precis hänt.
Den lilla "nätmössan" och alla slangarna från den lilla bleka kroppen.
Du låg mot mitt bröst älskling, och jag kände dina andetag. Du var så levande. Så sjuk, men så levande. Jag förstod inte vad som skulle hända. Det kunde ju inte hända. Men så kom ögonblicket då du tog ditt sista andetag.
Älskling, älskling. Så det brast inom mig. Det brister bara av att tänka på det. Att tänka på att det inte bara var något som hände, det händer varje dag och jag kommer få leva med det resten av mitt liv.
På söndag är det Fars dag. Vår första Fars dag, med barn. Utan barn. Jag känner mig misslyckad. Så mycket jag vill och önskar. Ingenting blir. Längtan efter ett barn i min famn är så enormt stor, och längtan efter att se vårt barn i Ns famn är enorm.
Positivt idag?
Läkemedelstentan kändes bättre än förväntat.
Stenen kom på plats igår.
Den lilla "nätmössan" och alla slangarna från den lilla bleka kroppen.
Du låg mot mitt bröst älskling, och jag kände dina andetag. Du var så levande. Så sjuk, men så levande. Jag förstod inte vad som skulle hända. Det kunde ju inte hända. Men så kom ögonblicket då du tog ditt sista andetag.
Älskling, älskling. Så det brast inom mig. Det brister bara av att tänka på det. Att tänka på att det inte bara var något som hände, det händer varje dag och jag kommer få leva med det resten av mitt liv.
På söndag är det Fars dag. Vår första Fars dag, med barn. Utan barn. Jag känner mig misslyckad. Så mycket jag vill och önskar. Ingenting blir. Längtan efter ett barn i min famn är så enormt stor, och längtan efter att se vårt barn i Ns famn är enorm.
Positivt idag?
Läkemedelstentan kändes bättre än förväntat.
Stenen kom på plats igår.
torsdag 30 oktober 2008
snön är på väg
Så har det då passerat några dagar. Några dagar av evigheten.
VFUn är i full gång. Det går bra. Men det tar på krafterna. Jag vill alltid göra mitt bästa. Jag gör alltid mitt bästa (och oftast mer där till). Jag trivs iallafall. Vänliga människor och jag är en i mängden. Utan historia. Min historia med Troy är det några som vet och det känns bra. Jag vill inte att någon ska smyga på tå. Man behöver inte tycka synd om mig.
Min kropp fortsätter värka. Jag mår inte bra. Hos K i måndags kom svimattacken. Det blev ett himla ståhej. Det brukar gå över bara jag håller i mig och fokuserar, men den här gången gick det inte. Jag har några föreskrifter som jag måste följa nu. Några av dem, vila, vila, vila. Ingen dator efter en hel dags arbete. Bara vara. Bara vila. Jag måste följa det, tror att jag förtvinar annars. Det är nära och det gör ont. Nu har jag ju dock fuskat eftersom jag sitter här. Men jag ska genast återvända till soffan. Har lite svag feber och rusande huvudvärk.
Positivt idag?
Igår fick jag inblick i sjuksköterskornas arbete. Jag har valt rätt. Det är det här jag vill.
Idag ringde de från stenhuggeriet, stenen är klar. Det känns fint, snart är den på plats.
VFUn är i full gång. Det går bra. Men det tar på krafterna. Jag vill alltid göra mitt bästa. Jag gör alltid mitt bästa (och oftast mer där till). Jag trivs iallafall. Vänliga människor och jag är en i mängden. Utan historia. Min historia med Troy är det några som vet och det känns bra. Jag vill inte att någon ska smyga på tå. Man behöver inte tycka synd om mig.
Min kropp fortsätter värka. Jag mår inte bra. Hos K i måndags kom svimattacken. Det blev ett himla ståhej. Det brukar gå över bara jag håller i mig och fokuserar, men den här gången gick det inte. Jag har några föreskrifter som jag måste följa nu. Några av dem, vila, vila, vila. Ingen dator efter en hel dags arbete. Bara vara. Bara vila. Jag måste följa det, tror att jag förtvinar annars. Det är nära och det gör ont. Nu har jag ju dock fuskat eftersom jag sitter här. Men jag ska genast återvända till soffan. Har lite svag feber och rusande huvudvärk.
Positivt idag?
Igår fick jag inblick i sjuksköterskornas arbete. Jag har valt rätt. Det är det här jag vill.
Idag ringde de från stenhuggeriet, stenen är klar. Det känns fint, snart är den på plats.
lördag 25 oktober 2008
sista lördagen i oktober
Pappa N i Troysans klätterträd
<--------------------
Nästa dag avklarad. Jag räknar dagar, timmar, sekunder. Vet inte till vad. Men räkningen känns viktig. Det närmar sig något som skulle kunna kännas bättre. Kanske sakta men säkert. Samtidigt är jag ju så rädd för tiden som går. Den tar mig ännu längre bort från älskade älskade trollboll. Självklart är vi hos varandra hela tiden. Men närheten. Sparkarna i magen, den stora längtan försvinner längre och längre bort. JAG SAKNAR DIG!
Blöder igen. Men herregud, när ska det ta slut. Måste ta kontakt med läkaren igen. Suck.
Blöder igen. Men herregud, när ska det ta slut. Måste ta kontakt med läkaren igen. Suck.
Vi var på handboll idag. Tyckte mig kunna se en försvunnen kämparglöd hos vissa.
Tände ljus som vanligt. Det finns ett klätterträd på kyrkogården. Precis vid mammas viloplats. Pappa N hade tänkt att det skulle bli hans och Troysans klätterträd. Nu är det en konstant påminnelse om att någon saknas. Men det är också ett fint minne. Trädet står där det står. Precis som kärleken till Troy och mamma.
Positivt idag?
Allergin har lagt sig något.
Köpt fina hjärtan till balkongen, fint hjärta till hallen och smart klocka till köket.
fredag 24 oktober 2008
dagen till ända
Jaha, så var dagen till ända. En lång, händelserik dag.
Föredraget gick bra. Känner att vi lagt ner mycket möda på arbetet och det gav resultat. Jag gillar att känna mig nöjd. En ovan känsla. Jag är nästan aldrig nöjd med någonting.
Jag hade tur på farmakologitentan. Men det känns också bra. Det är ok att ha tur.
Har också hunnit tillbringa en del tid på akuten. En allergisk reaktion. Jag måste verkligen bli mer försiktig. Onödigt av mig. Trots att jag inte riktigt vet var jag reagerat mot. Måste bli mer uppmärksam. Livet är skört. Uppmärksam mot livet. Jag om någon borde veta. Kanske struntar jag i det. Omedvetet. Omedvetet?
Nu är det helg. Och jag tänker vila. Är inte helt klar med hemtentan, men tiden blev förlängd och jag tänker ta tillfället i akt och vila. Skönt. Det är jag värd.
Jag är också värd ett par nya stövlar, vilket jag tänker köpa imorrn *ler fånigt*.
Positivt idag?
Kul att åka bil med tjejerna. Jag gjorde en häftig sväng och Linn höll på att landa i mitt knä. Kanske inte så positivt, men kul var det!
Och kåtaskola, hur kul är inte det?
Kom på...
Positivt igår?
En fin inbjudan med posten. Fina vännen!
Föredraget gick bra. Känner att vi lagt ner mycket möda på arbetet och det gav resultat. Jag gillar att känna mig nöjd. En ovan känsla. Jag är nästan aldrig nöjd med någonting.
Jag hade tur på farmakologitentan. Men det känns också bra. Det är ok att ha tur.
Har också hunnit tillbringa en del tid på akuten. En allergisk reaktion. Jag måste verkligen bli mer försiktig. Onödigt av mig. Trots att jag inte riktigt vet var jag reagerat mot. Måste bli mer uppmärksam. Livet är skört. Uppmärksam mot livet. Jag om någon borde veta. Kanske struntar jag i det. Omedvetet. Omedvetet?
Nu är det helg. Och jag tänker vila. Är inte helt klar med hemtentan, men tiden blev förlängd och jag tänker ta tillfället i akt och vila. Skönt. Det är jag värd.
Jag är också värd ett par nya stövlar, vilket jag tänker köpa imorrn *ler fånigt*.
Positivt idag?
Kul att åka bil med tjejerna. Jag gjorde en häftig sväng och Linn höll på att landa i mitt knä. Kanske inte så positivt, men kul var det!
Och kåtaskola, hur kul är inte det?
Kom på...
Positivt igår?
En fin inbjudan med posten. Fina vännen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
