i varenda kroppsdel

Det är så vaninnigt tungt dessa dagar. Som om hela året bara samlat på sig all saknad och väntar på tid att få släppas lös. Det gör ont jämt, men med tiden har sorgen tagit annan form.

För fyra år sedan, denna dag, visste jag att något var fel. Hur fel det var och på vilket vis mitt  liv skulle omkullkastas hade jag ännu ingen aning om. Jag minns hur jag vidrörde hemska tankar, men liksom aldrig fullföljde dem. För det var ju sådant som inte hände.

Älskade lilla barn. Det hände ändå. Fastän du var meningen att komma som vår livlina i allt det mörka. Fastän du var så obegripligt efterlängtad. Fastän du var så levande. Så sjuk du var. Visst har du varit min livlina. Min livlina till att bli en bättre person. Eller jag inbillar mig att jag är det iallafall.

Så rädd du måste ha varit. Jag orkar inte tänka på att du kanske hade ont. Utan att jag visste. Utan att jag gjorde något.

Det värker i varenda kroppsdel när jag saknar dig. Tanken på att få sniffa dig i nacken, kan inte stoppa det som väller ut.

Imorgon mitt hjärta fyller du fyra år. Var än du må vara. Och vi vill fira dig. Vi vill hylla de underverk som du för alltid lämnat efter dig.

här och då

Jag saknar dig imorgon.

Jag saknar dig här och förut.

Då när solen står som högst.

När regnet faller tyngst.

När skrattet viner i vinden.

Och när tystnaden är som störst.

Jag saknar det som aldrig blev.

Jag saknar det vi fick. Det vi hade. Det som var vår tid.

Du min lille prins.

Min lille prins av oändligheten.

Jag saknar dig ikväll.

under spets och djungelapor

Jag har tillbringat kvällens sena timmar med att pyssla ihop pekboken om Troy som jag vann för någon månad sedan från lookibooki.

Det är inte så ofta jag tittar igenom alla foton.

Jag har i ärlighetens namn inte gjort det så många gånger.

Mest för att det gör så ont.

Jag skulle vilja. Gå igenom. Tänka tillbaka. Berätta för någon. Minnas.

Orkar inte själv.

På fotot ovan bäddar jag om liten, redan död, pojke.

Kall liten kropp under spets och djungelapor.

Fel, fel, fel.

På alla sätt och vis.

Herregud, jag saknar så intensivt den lilla människan.

Än idag. 3½ år senare.

Saknaden är så stark.

mamma

Älskade mamma.

Jag minns din doft.

Jag kan än i dag förnimma känslan av att trycka fingertoppen mot din ringklocka.

Jag minns hur dina ögon rörde sig där bakom den dimmiga blicken.

Den som de sa inte kunde se.

Och kanske kunde du inte det.

Men jag såg att när jag talade, rörde sig något hos dig.

Kanske mindes du mig som liten.

Vad skulle du säga om du såg mig idag?

Jag minns dina lena fingrar. Dina smala, alldeles vita fingrar.

Jag har ärvt din ljusa hy. Men de långa fingrarna fick jag inte.

Jag minns ditt tjocka hår. Som ända intill livets slut var så tjockt.

Och rött.

Mamma.

4 år har gått.

För fyra år sedan viskade jag i ditt öra. (Jag är gravid.)

Den lilla pojken som skulle komma att göra dig sällskap. Allt för snart.

Då visste jag inte.

Varken det ena eller det andra.

Några timmar senare dog du.

Du dog när vi åkte där ifrån.

Jag saknar dig, mer än jag vet om.

I hjärtat. I magen.

Jag saknar.

DIG.

alla aldrig men så tacksam

Förkylda är vi allihopa. Eller iallafall småtjejerna. Då passade det gott med inomhusaktiviteter.

Eira och jag förberedde för eftermiddagens ljuständning.

E fick ett eget ljus att pyssla med. Hon valde stjärnklistermärken.

Väl på kyrkogården fick vi sällskap av F&F. E tittade sig förvånat omkring på alla ljusen.

Vi pratade om att alla de människor som hade fått stenar och tända  ljus fanns i himlen hos Troysan och mormor Marie.

Mitt mammahjärta värmdes helt oerhört mycket av alla de ljus som tänts för vår lille pojk.

Jag hoppas att Ni vet hur mycket det betyder för mig att få komma dit och se att någon varit där och tänt ljus. Det betyder. Så mycket!

Jag nynnade mjukt för Disa som var lite ledsen. Och det slog mig.

Jag sjöng aldrig för dig.

Så mycket jag kommer att påminnas om. Alla aldrig.

Alla de stunder som gått oss förlorade.

Jag skänker en tanke för alla saknade. En tanke till alla de vars hjärtan brister.

Stor kärlek.

Troy ~ Mamma ~ Morfar

...och alla de änglar som lämnat oss alldeles alldeles för tidigt.

ljuständarlördag

Ljuständarlördag. Afton för att minnas våra saknade. Och som de är. Saknade. Kanske är det den årliga höstdeppen. Eller så är det något annat. Men magontet finns där hela tiden. Sårbarheten. Otillräckligheten. Saknaden.

Igår hade jag lite paus från vardagen, den som jag älskar. Men som allt som oftast ser likadan ut. Ibland behövs en paus.

Jag och Disa tog en mysdag iväg till en grannstad med våra fina vänner M&E. Lite shopping, prat och avkoppling. Jag riktigt kände att jag fylldes på med ny energi. Flickornas första julklappar blev också inhandlade. Tack vännen!

Första dagarna utan ägg har gått bra. Jag trodde att det skulle vara svårare. Men jag upplever nog att det var svårare med mjölkavhållsamheten. I och för sig ska jag inte ropa hej än. För imorse var det små (mycket mindre än tidigare, men ändock) röda fläckar på kinderna. Tillfällighet kanske, eftersom hon också vaknade upp alldeles förkyld. Eller så fick jag i mig något igår. Vi åt ju ute till lunch och fika och helt säker på att det är äggfritt kan jag ju aldrig riktigt vara - även om de säger att det är det.
Iallafall - Disa har blivit så fin på kroppen. Eksemen har väldigt snabbt dragit sig tillbaka. Och hon har sett ut som en helt annan bebis utan rödflammiga kinder. Mitt lilla hjärta.

kärlek och tomrum

Det är inte bara en speciell dag för att det varit kalas idag.

Idag är det också ett år sedan jag, efter påtryckningar av N som tyckte att jag hulkade konstigt, tog ett graviditetstest. Och några timmar innan Eiras 1årskalas fick vi så veta att en liten bebis flyttat in i min mage.

En liten bebis som kom att bli DISA.

Precis som under sommarens månader är det ganska mycket som händer dessa dagar. Mycket som sätter mina känslor i spel.

Jag fungerar inte så bra under stress längre och jag beundrar min man som står ut med mig när stressen ändå får fatt i mig.

Förutom Es födelsedag på tisdag är det imorgon den 3e oktober, vilket är min mammas födelsedag.

Älskade lilla mamma. Åh, vad jag önskar att du var här.

När du var i den åldern jag är nu hade du också fött tre barn. Men du hade också börjat få de första symtomen. Av allt som skulle komma att beröva dig livet.

Ibland blir det så påtagligt. Och då känner jag mig så ensam.

Nu har jag ju min egen lilla familj. KÄRLEK!

Men det är svårt att negligera de känslor som alltid vuxit och funnits inom mig.

Ensamheten. Tomheten. Oälskadheten.

Och även om jag också för min egen skull saknar. Saknar jag kanske mest för mina barn.

Än så länge vet de inte vad de inte har.

Och mormor Marie kommer de heller aldrig någonsin att träffa.

Men det finns andra personer också. Som finns. Men ändå inte.

Jag hyser sådan stor tacksamhet till alla de personer som gör sitt yttersta för att fylla upp de tomrum som lämnats på min sida "släkten". Det betyder mycket för mig.

nedgång

Ingen bra dag idag. Kanske är det hit det har barkat hän. Jag har känt att det varit på nedgång. Och så kom den avgrundslika dalen. Där mitt hjärta blöder. All saknad, längtan och kärlek svämmar över ett trasigt mammahjärta.

Och jag har inte varit den mamma till mina flickor som jag vill vara. Orken fanns inte. Trots att det är för dem jag orkar. Märkligt.

Imorse var där, i lokaltidningen, en nyfödd liten pojke som fått namnet Troy.

Och jag blev så ledsen. Så ledsen för vår skull, för allt vi aldrig fick. För allt vi inte får. För att de, men inte vi. Och så skuldkänslorna för att jag känner så. Runt runt. I ömma cirklar.
Det ljusa här nere, är att det bara kan vända. Jag vet att det kommer en ljusare dag imorgon.♥

hjärtvärk

Det gör mig så ont. Att du inte är här.

Imorse när jag läste tidningen brast mitt hjärta.

Och allt känns så orättvist. Vill jag stampa och skrika.

För Du är inte här.

trots allt

änglakatt från frida [örebro] ~ mina tre hjärtan ~ kaninisen från systrarna ~ mamma & eira vinkar till troysan på molnen ~ röda hjärtat från moffa ida ~ isthe & kladdkaka till födelsedagsfika ~ nalle från frida m. familj ~ tre vita rosor ♥

Det var en fin dag. Trots allt.

Mitt i all saknad efter det som helt plötsligt tog slut finns också all kärlek till det som också fötts.

Och kärleken till älskade Troy finns alltid kvar. All den kärlek som sprängdes i mitt bröst efter hans död finns fortfarande kvar. Den var ämnad för honom.

Men jag har så mycket mer att ge.

Och jag överöser de mina.

De mina, de dina.

PappaN och småsystrarna.

All min kärlek.

att minnas

Hos oss brinner ljuset än. Det är svårt att släcka, en dag som denna. För tre år sedan vändes livet upp och ned. Den väg vi så målmedvetna reste på tog helt plötsligt slut. Än idag känns det ibland som om vi reser lite vid sidan av. Lite vilse. Ibland väldigt ensamma.


Tusen tack för alla tankar och fina ord till oss och vår prins. Det är jag oändligt tacksam för. Tack också till er fina vänner som tagit er tid att åka förbi graven.

Samtidigt slås jag, i år igen, av ensamheten. Många har inte hört av sig alls. I de tyngsta av tider har många varit alldeles tysta och det gör ont. Vilka är det egentligen som står en närmast? Vår son har fyllt tre år och det är tre år sedan han dog. För oss betyder det mycket när människor minns. Hans liv. Honom.

elva fyrtioett

11.41

Precis just nu föddes du. Utan andetag. Utan ett tecken på liv. Om några minuter börjar du andas igen och då börjar din resa mot en annan värld.

tre år

Tre år. Jag drömmer om honom. Det är så jag håller honom nära. När jag inte kan känna hans mjuka lilla barnhand i min. När jag inte kan dra mina fingrar genom hans hår. När jag inte fysiskt kan insupa hans verklighet. Då drömmer jag. Och i drömmens värld är allt ok. Ingen fara, lilla mamma. Ingen fara.


...en vardag har funnit oss. En vardag där vi lär oss leva med en för lite. Vi kan inte glömma. Vi kan inte fokusera på annat. Han är oss. På många olika vis är han Oss.

...jag har blivit trebarnsmamma. Ännu en lillasyster har vandrat med små tossingar längs med insidan av min mage. Upp mot hjärtat. Där de andra två finns. Alltid tillsammans.

...de tre barnen tar alla olika mycket plats. Precis som det är för andra trebarnsmammor. Skillnaden är omgivningen. Hos omgivningen räknas ofta inte min förstfödde. Det gör mig ont.

...vi åker inte längre lika ofta till graven. Ofta beror det på tidsbrist. Men också för att det mer påtagligt känns som att det inte är där han är.

...men det händer ibland om kvällen, när vi är på väg hem från annat, att pappaN väljer en annan väg. Då stannar vi till. Med två sovande små i bilen parkerar vi precis intill och i ljumma sommarkvällen står vi där. Håller om varandra. Två ledbrutna själar. Som vi gjorde då. Knappt kan jag forma orden. "Jag saknar honom så."

...jag har blivit mentalt handikappad. I mitt huvud får bara en viss mängd information plats. Jag som alltid haft många tankebollar i luften samtidigt. Nu orkar jag inte. Jag kan, en stund. Men sedan bryter jag ihop. Det är trist att jag varit tvungen att välja bort aktiviteter som nu kräver för mycket av mig.

...jag har funnit en mängd människor under den tid Troy inte funnits med oss. Många som också saknar. Och jag värderar det högt. Att, i den ledsama skaran ändå ha funnit personer att dela med. De som förstår att ett leende på läpparna fortfarande kan gömma brännande tårar i ögonvrån.

...när vi skolade in lillasyster E på förskolan omgavs jag av barn i den ålder min egen saknade skulle vara i. Så smärtsamt det var. Så smärtsamt det är. I varje litet barnaskratt sörjer jag en förlorad son. Och ändå. Det värmer mitt hjärta av att tänka honom så. Stor pojke. Han som bara varit min lilla.

...jag antar att vi för alltid kommer att få leva med sårande kommentarer. För människor, över lag, har ett stort behov av att tycka och tänka även i de mest sårbara situationer. Men för min del kommer jag tillexempel aldrig att känna att det som hände Troy hade en mening. Att hans liv haft en mening stämmer jag in i. Men att hans död skulle ha det, nej det kan jag aldrig ta på mina läppar.

Tre år, min gosse. Storebror till två. Vi har hunnit med mycket, trots att du inte finns med. Men det är just därför. Det är du som givit oss allt. Tack för att du kom till oss. Tack för att du valde just oss. Utan dig vore vi inget.

Så var det då...

ett år

två år

de mina, de dina

Det är hans månad. Det är hans dagar. Det spelar ingen roll att det gått tre år. De här dagarna är fortfarande de tyngsta. Jag återupplever den fruktansvärda ångest som tog min kropp i besittning samtidigt som min sons liv rann ut. Det gör så ont i mig. Det gör så ont att jag bara vill skrika och slå. Särskilt såhär mitt i natten.

Han är inte här.

Mina armar minns. Tyngden av en kropp. På en sekund slutade han leva. Jag kommer aldrig glömma. Aldrig någonsin kommer jag glömma hur jag höll honom i mina armar. Han blödde lite från näsan då. Den lilla. Rött mot allt det vita. Blodet som förrådde oss.

Han luktade så gott. Undrar hur han skulle ha doftat nu? Flickorna har en egen doft, jag älskar.

Hur skulle Du ha varit älskade Troy? Jag tror att du hade gillat att klättra i träd. Såsom pappaN och lillasyster gjorde idag. Jag tror att du hade gillat och skrattat.

Det är dina dagar. Jag ägnar mina tankar åt dig. Samtidigt rår jag om de mina. De mina, de dina. Vi är en familj och just nu saknar jag dig gränslöst.

som aldrig fick användas

Förberedelserna fortsätter.

Men ibland stannar världen en stund.

Liksom den gjorde en gång för snart tre år sedan.

Världen stannar och jag förmår inte att göra någonting alls.

Som om jag mist all handlningskraft.

Som om jag mist allt.

Medan jag hänger små kläder på tvättställningen och väljer ut vilka kläder som förhoppningsvis lilla mirakel ska få använda ser jag i ögonvrån den lilla lådan.

Den lilla lådan som innehåller några få väl utvalda bebiskläder.

De enda som finns kvar.

De enda som någonsin skulle komma att finnas.

Det gör så ont.

Hela mitt inre skriker och väsnas.

Så mycket som var tänkt och önskat.

Kraften finner mig igen och jag rymmer en tacksamhet, oändligen stor, för alla de kläder som jag ändå fått hänga på ställningen.

när det än sker

Som så många andra som drabbas av sorg finns känslan av "varför just vi, varför just då, varför?". Det spelar ingen roll hur, att ens barn dör är lika meningslöst hur det än sker. Och när det än sker.

Jag blir fortfarande ledsen när jag ibland (jo, det händer faktiskt fortfarande - titt som tätt) får höra att utomstående personer anser att det var "tur" att vi ändå förlorade så tidigt. Att det måste ha varit mycket värre att förlora efter flera månader - när man knutit band. Hur? Hur kan det någonsin bli värre? Att förlora ett barn är det värsta värsta. Mina band var knutna och jag sörjer dagligen att nya band aldrig fick knytas och att jag aldrig fick möjlighet att visa hur starka de var.

När jag slösurfade lite här på nätet och sökte på fetomaternell transfusion (vilket vanligtvis inte brukar ge så många träffar) hittade jag ett nytt dokument.
På något vis gör det mig varmt i hjärtat att det framkommer ny information.

"Fetomaternell blödning innebär att blod passerar över från fostret till moderns blodomlopp, före eller i samband med förlossningen. Den resulterande anemin hos fostret kan i allvarliga fall leda till död intratuterint eller i samband med partus. Tecken på fetomaternell blödning är bl a nedsatt fosteraktivitet och neonatal anemi. I många fall kan ingen utlösande faktor identifieras."

påsk 2011

Så var påsken snart passerad.

Trots att vi dragits med allehanda sjukor har vi haft en fin påsk.

E har ätit slut på sin penicillinkur är nu en helt annan tjej.

Till middag idag bad hon om mer mat, vilket inte inträffat på mycket länge.

Så påskafton började som sig bör med letande efter påskägg.

I Es ägg fanns såpbubblor, en pixibok och halsband & armband.

PappaN fick också ägg och i hans fanns trisslotter (det hände plötsligt inte...), en ny kedja till hans halsband och en daim.

Påsklunch intogs hos mina svärföräldrar dit också Ns farbror med familj tagit sig.

Det blev en fantastiskt trevlig eftermiddag med många goda skratt.



Min älskade lilla påskgumma.



E och faster blåser bubblor.



Kvällen blev lång innan jag och N begav oss hemåt. Ja, själva dessutom.

E sov kvar hos farmorn och farfarn.

En första provsovning inför att jag och N ska välkomna litet syskon till världen.

Det är mest jag som nojat. Oroat mig för att hon ska behöva vakna och inte ha sin mamma eller pappa i närheten. Inte för att jag tror att hon skulle ha det sämre hos f&f, utan för mitt eget samvete i att tänka mig att hon inte ska ha oss nära.

Nåväl.

Det gick bra.

Kanske hinner vi med en till provsovning.

För mammans skull.

Som vanligt innebär en högtid extra påtaglig saknad.
Små saker får mig att bryta ihop, utan vidare.
För han är inte här.
Och när E pekar mot himlen och säger att Troysan sover och ropar "Sooov gooott",
då rämnar världen för mig.
Mina älskade små barn.
Om jag bara fick hålla er i min famn.

Alltid i mitt hjärta.
Själar säger aldrig farväl.

utan dig

Den tredje.

Den tredje påsken utan dig.

Älskade lille pojken min, alltid är du i mina tankar.

stopp, stanna upp

När jag var hos psykolog M talade vi om det faktum att jag oftast blir sjuk runt våra månadsdagar. Ja, det är så än. Fastän det snart gått tre år. (Herregud. Tre år?! I juli är det tre år sedan jag höll min son. Himmelskt att hålla. Fruktansvärt utan.) M nickade konstaterande och sa att det är helt normalt. Kroppen minns. Kroppen minns allt, även det som minnet ibland vill förtränga. Så ibland när livet bara rullar på, lite för fort. Och sorgen efter T inte riktigt får ta plats så gör sig kroppen påmind. Genom att dra i handbromsen. Kanske är det det som har hänt nu. Att hösten var så intensiv och påfrestande, att jag liksom inte riktigt hann med. Och kroppen bromsat.

Ta dig tid.

Stanna upp.

Sörj det du förlorat. Gläds åt det du har. Längta efter det du (förhoppningsvis) har att vänta.

såhär i kärleksdagar

Tänk att det kan finnas en sådan stark saknad efter sådant som inte ens funnits. Med Troy saknar jag allt vi inte fick. All stulen tid är mig saknad och allt det vi skulle ha upplevt värker i mig. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Jag skulle inte påstå att jag är uppvuxen utan kärlek. Inte alls. Men i flera avseenden och i långa perioder var kärleken inte villkorslös. Jag är dessutom uppvuxen som föräldrarlös. Inte utan vuxen tillsyn. Men utan en mamma. Utan en pappa. Jag sörjer inte längre det faktum att de inte funnits där i fysisk form. Men såhär i vuxen ålder känner jag ändå en saknad. En saknad av någon som älskar mig, sådär villkorslöst som bara föräldrar gör. För även vuxna barn behöver någon som bryr sig.

Och missförstå mig inte. Jag har en mängd människor som verkligen bryr sig om mig och som jag bryr mig om, men några föräldrar har jag inte. Inte någon som bryr sig sådär enkom om mig, för att jag är deras. Inte vet jag. Jag kan omöjligt säga hur det känns att ha ett sådant band till en annan vuxen. Men jag vet vad jag vill ge till min dotter. Det är en känsla av saknad. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Återigen. Jag hyser en stor tacksamhet över allt jag har i mitt liv och vad jag under livets gång åstadkommit.