mot slutet

Sena natten som vanligt.

Jag är fortfarande genomförkyld och så fort jag lägger mig ned slår det stopp i näsan. Tungt.

Vigilansseminariet genomfördes. Än så länge vet jag dock inte om jag är godkänd. Jag hade hoppats på svar idag, men antar att det blir imorgon. Jag vet inte om jag skulle kalla det seminarie förresten. Det var mer av ett förhör. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit så nervös. Inte ens innan C-uppsatsopponeringen. Och nervositeten var befogad, för det var inte lätt och otroligt hård bedömning.

Imorgon är tanken (om jag blir godkänd på läkemedelsvigilansen) att jag ska göra min SISTA uppgift. GRU1 är en redovisning i grupp och vi har tid för den imorgon förmiddag. Det är således också min sista dag på skolan. GAH! Det börjar närma sig.

Vi hade handlingsplansmöte på förskolan idag, för Disa. Tyvärr har resursen varit sjuk hela veckan, så det blev inte som vi tänkt med inskolningen, men det har varit bra ändå. Personalen känns pålitliga, trygga och orädda samtidigt som de inte är rädda att fråga saker. Det känns som att det kommer att blir bra.

allt

Vi har haft en fin helg.

Mycket tid tillsammans. Och ändå har jag och N hunnit träna båda två.

Jag har haft intensivhelg, men både x-fit, box och bodybalance. Bra kombination, även om jag är rätt mör av träningsvärk.

 

Igår gjorde vi stan.

Vi hade tagit med oss bröd för att mata änderna vid Holmen, älven och sedan fika lite på caféet där nere.

Väl där mötte vi fina vänner som tänkt precis som oss. Så det blev en trevlig stund, i dubbel bemärkelse.

 

För en gångs skulle hade vi systemkameran med oss och jag älskar att försöka hitta de små ögonblicken av spontanitet och kärlek.

 

Mina fina små. Som jag älskar er.

Ni är allt jag någonsin drömt om och ni förgyller mitt liv till det yttersta.

Ni är allt! 

 

 

 

Imorgon börjar jag min vfu. Jag har skrivit ut papper, packat väskan och laddat mig med positiv energi.

Delmål 1. 6 veckor äldrevård.

klätterfian

Det blir inte så mycket gjort med fröken klätterfia i farten.

Upp och vingla, överallt.

Älskade lilla yrväder.

ett till tolv

Så var det då ett helt år sedan mitt yngsta lilla hjärtat kom upp på mitt bröst för första gången.

Ett helt år.

Lilla hjärtat, du har då verkligen visat oss vad kärlek och kämpa är!

Dagen har varit lugn och fin.

Litet paket imorse och några när pappaN kom hem.

I helgen blir det mera fira, så vi spar oss till då.

Jag älskar dig Disa. Ända till stjärnorna och långt tillbaka.

"Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"

min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

medalj

Det blev ett dygn ungefär på avdelningen denna gång. Egentligen skulle vi ha varit kvar ett dygn till för mer provtagning. Men jag bad faktiskt om att få åka hem och få komma till barnmottagningen här hemma och lämna prover. Jag var så trött och jag vet att D återhämtar sig bättre hemma. Vi träffade vår drG som berättade om de nya prover som tagits och vad de innebär. Annars är det lite här och där som händer. Det utreds konstant, men hittills har allt bara varit bra (ja, förutom kramperna då. Utvecklingsmässigt ligger D "helt normalt" så det finns ingen oro kring det iallafall. Men oroväckande är det när de ändrar skepnad och kommer tätare. De senaste gångerna har D blivit blå redan i början av krampen, vilket är otroligt påfrestande att stå bredvid att se.

Igår åkte jag för att plugga med mina gruppvänner. Duktiga B hade gjort frågekort inför tentan, så vi "spelade" patologifrågesport. Ett roligt och effektivt sätt att lära sig på.

Väl hemma sprang jag iväg på zumba för att sedan snabbduscha innan det bar av ner på stan och karnevalen. E fick springa karnevalsloppet för första gången. Både jag och N sprang som barn så det var en häftig känsla att se E springa. Särskilt häftigt vilken fart hon fick när hon blev påhejad. Underbara lilla skrutt. Dessutom vann hon på sitt slutnummer och var väldigt stolt över sin rosa prinsessreflex. Karuseller och mat på stan fick det också bli innan det bar av hemåt i kvällskylan.

lilla gryn

Det är inte ens en månad kvar tills du, mitt lilla gryn, ska fylla ett år.

Du som klättrar överallt. Som, om man tittar bort en sekund, har hittat en väg upp och sitter på bordet.

Du som skrattar så du kiknar varje morgon storasyster kommer springande mot dig.

Du som släpper taget när du inte vet. Men som helst vill att mamma eller pappa ska stå precis bredvid.

Älskade fina. Elva månader har gått så fort. Jag är så glad att jag får leva mitt liv med dig.

viljor av stål

Det har sannerligen varit en fin helg. Jag har samlat på mig kraft. Små fräknar har letat sig fram i mitt vintertrötta ansikte och jag känner att jag har leenden bakom läpparna som bara längtar ut.

Härliga vår!

Idag begav vi oss ut i skogen. För lite fotosession.

Vi var tyvärr lite för tidiga för vitsipporna, för de hade inte letat sig fram i vår "vanliga" glänta.

Vi stannade till både lite här och var, men det var mest på gårdar och i diken de vitklädda sipporna letat sig fram.

Vi hittade dock en plats.

Men att få barnen att vilja sitta just där. Och kanske se en smula glada ut, var liksom lite lättare sagt än gjort.

Vi får väl se om det blir någon mer vända om ett par veckor.

Vackra är de iallafall, våra två.

Älskade små.

Den ena vägrar vara utan mössa och den andra vägrar att ha. Viljor av stål!

7 månader

7 månader.

Närmre ett år än födelsen.

Du är så tapper min lilla älskling. ¨

Så mycket du gått igenom redan.

Så mycket ont. Så mycket hemskt.

Om jag bara kunde skulle jag ta allt.

7 månader.

Du börjar ta för dig.

Vet vad du vill.

Även om du lika ofta vill vara i famnen.

Nära nära. Gosa och busa.

Lilla älskade Disa.

Jag önskar dig Allt gott!

det är i dina ögon

(c) lillaangelyne

(c) lillaangelyne

Älskade lilla mirakel.

Om du bara visste hur du har öppnat mina ögon.

Hur ditt ljuva lilla liv varje dag får mig att vara tacksam.

Idag har du varit med oss uti världen ett halvt år. Magiskt.

Du, som en liten pusselbit passade rakt in i vår familj. 

Grattis Disa på 6 månadersdagen!

5 månader av allt

Älskade lilla mirakelgroda, idag är det din 5 månadersdag.

Tänk att det känns som igår, då du fanns mig så nära. Under mitt hjärta. Redan en del av mitt allt.

Tänk att du också finns här hos oss nu. Så självklar. Så oerhört älskad.

Disa, som älskar att vara där det händer.

Som inte vill sova på dagtid. Som bara vill stå eller sitta. Till och med stunder, helt av sig själv.

Som älskar musik och när storasyster hoppar.

Som är otroligt mammig, men som lyser upp när det är dags för pappabus.

Finaste lilla hjärtat mitt.

5 månader.

fotbollsmatchen nr 2

När Eira var liten var vi starka i våra rutiner. Även om vi lät E visa oss vägen så vek vi (oftast) inte ifrån det vi bestämt.

Såhär såg det ut när E och pappaN läste godnattsaga. Till exempel.

Med Disa har det varit annorlunda. Hon har liksom varit en enda stor rutin hela hon. Hon har visat oss och vi följde. Och avviker vi någon kväll protesteras det. I högan sky. Till exempel vill hon sova klockan 20. Prick. Och nåde oss om vi är sena. Vi har haft lite dåligt samvete över att inte hunnit med sådant som vi hann med Eira. Såsom godnattsaga till exempel. Men nu börjar det bli lite rutin över det också. Favorit i repris. Fotbollsmatchen.

äggfritt

Godkväll!

Beklagar dålig uppdatering. Men det är sannerligen svårt att finna bloggro när hemmet och det inre känns som ett krigsfält.

Det är så mycket som hänger  i trådar och jag orkar inte reda ut det i mitt redan överfulla huvud. Och all dagtid går åt mina små hjärtan.

I fredags var det visning igen. Men huset som såg så fint ut och verkade så lovande var inte rätt för oss. Inte någonstans faktiskt. Ok. Vi börjar få en lång, väldigt lång lista på hus som INTE passar oss.

I lördags firade vi goa Lucas som igår fyllde 1 år. Gottefika och presenter. Hurra!
Jag och N tar varje söndag ett nytt kort med en ny utmaning. Min utmaning förra veckan var att ordna en utflykt. Jag hade planerat en som tyvärr inte funkade med vädret, så istället blev det reserven. En tur till stora grannstaden och besök på leklandet där. Mycket uppskattat av den näst yngsta familjemedlemmen. Ja, även den yngsta verkade uppskatta det och fick premiärsitta i en gåstol (något som jag tror att E faktiskt aldrig gjorde).

 

Så idag var det tid för barnmottagning och D. Först och främst för hennes eksem och utslag men också för att diskutera detta kring feberkramperna och hur vi ska göra vid nästa vaccination. Barnläkaren är så bra och jag är tacksam över att bli tagen på allvar och bli hörd. En mammas instinkt ska alltid lyssnas på. Pricktest visade allergi mot ägg. Ja, jag hade väl någonstans i bakhuvudet på känn att det var en allergi. Men jag trodde att det skulle vara mjölk det visade på ändå. Nu vet vi och nu blir det till att läsa innehållsförteckningar igen. Äggallergi vet jag inte mycket om.

Såhär illa såg det ut en gång när eksemet blossade upp.
Efter 4½ månad ska det väl äntligen bli bättre nu iallafall.

fyramånaderstjej

Idag är det goaste Disas 4 månadersdag. Älskade lilla mirakel.

Lilltjejen är rätt så nöjd med bumbostolen. En liten stund åt gången (vilket ju också är mer än nog) är det riktigt skojigt att sitta upp och tugga på leksaker och

 framför allt att se vad som händer runt omkring.

4 månaders oändlig kärlek.

Så mycket ljus du kommit med, lilla vän.

Jag älskar dig!

rätta svaren

Kul med gissningar, angående FLICKORNA!

Rätt svar är att i översta raden är det Eira till vänster och Disa till höger.
I mittenraden är det E till vänster och i raden längt ned är det D till vänster.

Fler av de som träffar oss och flickorna ofta, ofta hade svårt att se. I vissa stunder och uttryck är de nästan som kopior av varandra.

Det ska bli spännande att se i framtiden om det håller i sig. Vilken hårfärg väntar för D och kommer hon bli lika lockig som storasyster?

Kärlek!

lika olika

Vem är vem?

Jag testade N.

Efter en stunds betänketid fick han rätt på alla. Men på den sista ändrade han sig flera gånger.

Det är lika sant som klyschigt - tiden går fort och man glömmer så lätt. 

En del saker från Eiras tid som bebis måste jag gå tillbaka i blogg, foton och dagbok för att minnas.

Och bland alla foton när jag bläddrar fram och tillbaka i mappar får jag emellanåt svårt att se vem som är vem.

Så lika de är. Och ändå inte.

Två helt olika.

Förtydligande;
På varje "rad" finns en Eira och en Disa ;-)

heja Disa

Idag hände det plötsligt! Disa vänder sig numer från rygg till mage. Helt chockad såg jag på imorse (ja hon har ju vänt sig förut, men då har det varit mer "ofrivilligt".) Och här på kvällskvisten stoltserade hon med sina färdigheter för pappaN. Lilla älskade mirakel, ingen liten pyttebebis längre!

Disas dop

Dagen D. I lördags den 17 september döptes så vår minsta älskling. Disa Lisann Marie. Det blev ett fint dop. Ett mycket personligt där flera fantastiska människor i vår närhet var delaktiga. Disas fina faddrar är (moffa) Ida - min äldsta barndomsvän och en av mina absolut bästa och moster Mia - min kusin som jag snarare ser som min syster. Personer som jag hoppas alltid ska finnas med oss i vårt liv.

Disa själv tyckte att första halvan var rätt så spännande och även vatten på huvudet. Men sedan blev det lite långtråkigt och det kom lite protester. Farmor läste tackbön och faster läste barnevangeliet. Finaste Ullis sjöng, som vanligt, vackraste än vackrast - Handens fem fingrar och Prinsessan Disa (Prins Noel).

Efteråt samlades vi i församlingsgården och åt soppa med tillbehör. Gästerna fick före maten gå tipspromenad som handlade om Disa - som Linda med familj kammade hem alla rätt på (och var ruskigt nära på utslagsfrågan). Och efteråt var det förstås fikabuffé.

Det blev en lång, men mycket fin dag. Tusen Tack alla vänner och familj som delade vår Disas dag.

Gudmor Mia, pappaN, Disa, jag och gudmor Ida.

Dukning med bordsplacering. Små skjortor med rosetter.

Långbord

Hälsningsbordet som "tyvärr" gömdes i alla presenter.

Soppbordet, dock utan soppa...

Sötaste doptårtan.

Tack till mormor och farmor som bakat så gott!

Det skulle finnas något för alla. Här var specialbordet för gluten/mjölkallergier samt vegan.

Oj, vilket presentbord!

Disas 3-månaderslista

Topp 3 leksaker

• Storasyster
• Att prata med kaninerna som hänger i mobilen i sängen
• Nallarna i babysittern

Topp 3 sovställen

• I sin säng (har varit sedan tredje natten hemma)
• Bredvid mamma, ibland om det behöver ätas nattetid
• Vagnen

Topp 3 färdigheter

• Att sova i egen säng har mamman och pappan varit imponerade över
• Att vara så stadig i nacken
• Ligga på mage och trycka upp hela  bröstet

Topp 3 musik

• Ge din katt en träsko
• Alfonssången
• Det blåser i träden

Topp 3 att inte gilla

• Mössor. Ogillar mössor såpass att det mestadels bara blir luva.
• Att ligga ner. Över. Huvud. Taget.
• Att inte få vara med. Sociala lilla tjejen.

Topp 3 ansiktsuttryck

• Det otroligt underbara leendet, med skrattgropar i båda kinderna.
• "Snörpandet" med munnen vid koncentration.
• Surläppen när det inte är riktigt bra.

Topp 3 lekar

• Hoppa i mammas knä.
• Studsa med nallarna i babysittern
• Flyga upp i luften.

Topp 3 läten

• Gurglande skratt
• Grrrr, låter som en tiger när jollret inte kommer ut.
• Ffff....ffff....ffff ...ooäää, oääää....(Disa gråter sällan, men fnyser och "oäääar" dessto mer när något är fel)

litet mirakel blir tre månader

Kärt barn har många namn.

Lilla mirakel. Lilla grodan. Lilla loppan.

Älskade, underbara Disa.

Idag har du förgyllt mitt liv i tre hela månader.

Och jag älskade dig från den stund du blev till.

Du är en tjej full av nyfikenhet.

Inte en stund har du tid att ligga ned, alltid vill du vara med och se vad som händer.

Storasyster älskar dig och beskyddar dig, såsom storasystrar gör.

Ibland får du smaka på låtsasstekta pannkakor och smaka låtsaskokad saft.

Flera gånger har du torkat mammas tårar.

De som kommer av glädje och lycka. Just för att jag får ha dig.

Bara för att jag får vara din mamma.

Ja, vad vore livet utan dig.

Ingenting.

Älskade lilla knyte.

Grattis på 3 månadersdagen.