Solen gick ned i vårt liv den 20/7. Vi väntar och väntar på de första solstrålarna, för någongång ska väl solen gå upp även för oss. Tiden sedan juli har varit som en dimma. Hur klarar man att leva utan sitt barn? Det är sådant som tycks vara omöjligt. Men trots att andetagen är tunga tar de sig igenom minut för minut. Timmar blir till dagar, dagar blir till veckor. Veckorna har hunnit bli månader. Månader utan mitt barn, älskade Troy.
Idag har vi inte gjort någonting alls. Vaknade 12.30. Tror min kropp andades ut. Det har varit tröttsamt ett tag. Det var på tiden att vilan kom. Jag måste börja ta hand om mig. Om vi någonsin ska kunna ge Troysan ett syskon, måste jag först och främst sköta om min kropp. Jag ska sluta straffa mig själv för allt som händer. För trots allt är jag bara en liten del av det stora hela.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar