Igår på "Sjukhuset", på 3:an, visade de en bebis som behandlades med hypotermi. Precis som Troy gjordes. Den här lille pojken överlevde och fick komma hem till sin mamma och pappa. Allt kommer tillbaka. Det finns där hela tiden, men ibland kommer de så smärtsamt fram och allt känns så närvarande och som om det precis hänt.
Den lilla "nätmössan" och alla slangarna från den lilla bleka kroppen.
Du låg mot mitt bröst älskling, och jag kände dina andetag. Du var så levande. Så sjuk, men så levande. Jag förstod inte vad som skulle hända. Det kunde ju inte hända. Men så kom ögonblicket då du tog ditt sista andetag.
Älskling, älskling. Så det brast inom mig. Det brister bara av att tänka på det. Att tänka på att det inte bara var något som hände, det händer varje dag och jag kommer få leva med det resten av mitt liv.
På söndag är det Fars dag. Vår första Fars dag, med barn. Utan barn. Jag känner mig misslyckad. Så mycket jag vill och önskar. Ingenting blir. Längtan efter ett barn i min famn är så enormt stor, och längtan efter att se vårt barn i Ns famn är enorm.
Positivt idag?
Läkemedelstentan kändes bättre än förväntat.
Stenen kom på plats igår.
fredag 7 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar