en morgon i oktober

Nähä, nu var det väl ändå dags att ta tag i pluggeriet. Har dragit på det hela helgen nu, men imorgon måste jag ju faktiskt komma med något vettigt. Ingen som känner en same som man skulle kunna få intervjua? Det är verkligen intressant att läsa litteraturen, men allra mest ger det ju om man liksom får höra utifrån verkligheten.

Missade Marcus Birro i nyhetsmorgon. Hade ju till och med alarm på mobilen. Vilket misslyckande av mig. Hoppas och ber till tv4 att de ska lägga ut intervjun. Tänk så mycket det kan beröra att någon annan beskriver ens innersta tankar och drömmar.

Längtan om att få hålla ett levande barn i min famn. Troy kommer alltid finnas med mig, alltid alltid. Troy kommer alltid att vara min förstfödde. Min busige lille pojk, som sparkade så det kändes som om han skulle ta sig ut genom naveln. Som hade sitt eget språk med pappa N om kvällarna. Som jag saknar så att det känns som om jag håller på att gå sönder. I bitar. I flisor. I obefintliga små flagor av sorg. Ja, alltid saknad, alltid älskad. Men det är inte därför jag vill bli gravid igen. Inte för att få tillbaka Troy, det vet jag att jag inte får, någonsin. Jag vill bli gravid, för att längtan efter att få hålla ett levande barn i min famn är så stor, så stor. Och längtan överväger rädslan.

På tal om pluggeri, skulle jag egentligen behöva sova lite. Det blev inte mycket av det i natt. Tror att det är där jag får börja. Sova och sen plugga. På återseende.