den tiden på året

Den här tiden på året. Då när livet plötsligt, en dag för 8 år sedan, bara blev svart. Då när två förväntansfulla föräldrar plötsligt blev fråntagna allt de väntat på och längtat efter.
 Då när ingenting någonsin skulle bli. 

Vi har tre livsglada tjejer här hemma.
Huset sprudlar nästan alltid av liv. Ja, allt som oftast också av Dravetlivet men ändå. Så mycket liv. 

Trots det. Märkligt hur någon som aldrig ens varit här kan saknas så mycket. Någon vars hand jag önskar så få hålla men som jag bara under några dygn fick ynnesten att pussa på. Lukta mjukt i halsgropen. Pussa en panna som alldeles för tidigt blev kall. 

Jag födde honom. Han växte inuti mig, rakt under hjärtat och jag födde honom. 3628 g. Lång kille på 52 cm. Han var stor, stabil och hade sådant fantastiskt uttryck i sitt lilla ansikte. Liten älskling. Som han kämpade. 

Så mycket av allt. Så mycket av inget. 

Imorgon firar vi födelsedag. För även himlagossar fyller år. 

 

 

Så mycket förväntan, kärlek och längtan.

Juli -08.

födelsedag

 

7 år.

Vår älskade pojke som fattas i varje andetag.

Vi vinkar, blåser bubblor och sjunger. Såsom vi gör när någon fyller år.

Men du är inte här. Och det gör så ont.

 

Grattis älskade Troy på din dag.

~ ~ ~ ~

 

 

7 år

Det är nog sista nu. Inte sista året av saknad. Förstås. För är det något jag lärt mig så är det att saknaden efter dig är evighetslång. Det är sista årsbrevet. Allt har sin tid och det här har varit en stor del i min bearbetning.

...jag har känt ännu ett syskons små växande fötter på insidan av mig själv. En människa så oerhört skapad av kärlek. Precis som du. Precis som du. 

...än en gång har jag tittat på de små kläderna som var ämnade för dig. Allt som var så klart. Redo. Vi längtade efter dig. 

...någonstans frös tiden och jag kan aldrig komma därifrån. Jag står där. Och väntar på barnet som aldrig kom. 

...i bilen är jag trygg. Min borg. Där kan man vara på väg utan att vara på väg. En resa i livet som ibland helt står still.

...barnen. De som föddes samtidigt. De ska börja skolan i höst. På listorna där namnen ropas upp finns du inte med, den tomma stolen. Den tomma raden där ditt namn borde vara. 

...några få har stått kvar. Vid sidan, genom allt. Vänner är familjen vi väljer och i olika sammanhang har vi funnit människor som vi delar livet med. Och saknaden. 

...dina kinder var kalla. Ibland fryser jag till is och vill bara blåsa liv i dem. Blåsa dig varm. Men det äter mig inifrån och ut att du inte finns. Verkligen inte finns. 

...hur frågar syskonen och hur ska jag förklara. Att bebisar som är så efterlängtade kan dö, bara sådär.

7 år. I hallen saknas dina skor. I bruset saknar jag din röst. I natten dina kramar och i näsan all din doft. Det kommer alltid vara så. Jag skulle ha gett dig liv men du gav mig så mycket mer. Älskade Troy. Du fattas mig. 

Här finns

6 år

5 år

4 år

3 år

2 år

1 år

bubblor, vita rosor och pussar till himlen

Älskade Troy.

Vi har firat dig på 6 årsdagen.

Bubblor, vita rosor och pussar till himlen.

Vi älskar dig och saknaden är ofattbar. 

 

 

 

 

6 år. Tänk att det är sex år sedan du utan ett ljud entrade vår värld. Tänk att det är sex år sedan du plötsligt öppnade dina ögon och började leva. Men så kort den resan blev. 6 år. 

Aldrig ska jag glömma ditt sista andetag. Ett dygn efter ditt första klamrade jag mig fast vid dig när du tog ditt sista. Och livet stannade. 6 år.

6 år

Jag minns. Då som nydrabbad, nyförlorad. Jag minns hur jag inte kunde förstå hur tiden skulle fortsätta gå. Hur skulle jag kunna fortsätta leva. Jag trodde inte. Jag visste inte. Ännu ett år har passerat. Du är lika saknad. Och varje dag lite till.

...förut slog saknaden hårt och ofta. Och jag tänkte, det kommer alltid vara såhär. Men åren går. Du är fortfarande inte här och saknaden värker inom mig varje andetag. Men det stora, det hårda, det som får mig tappa andan kommer bara ibland. Jag saknar dig inte mindre. Det blir inte bättre, bara annorlunda.

...jag och pappaN pratar om saker vi tänkt göra med dig. Ser de andra familjerna. Som, om livet varit annorlunda, kanske varit de vi träffat mest. Ser de andra barnen. Som snart ska tappa sin första tand. Som cyklar utan stödhjul och som lärt sig simma. Allt det vi inte kan se.

...året som gått. Så tungt av sorg. Flickor som lämnat. Alldeles för tidigt. Alldeles så vansinnigt fel. Min tröst är att du finns där. Någonstans tar du dem i handen och ni har varandra. Barnen som glänste för mycket för denna värld.

...lillasyster fotar himlen, i hopp om att förstå. Hon vet att du är med oss överallt. Men ibland, i leken, bygger du bo i himlen. Tillsammans med flickorna hoppar du studsmatta på molnen och när det regnar, vattnar ni jorden där uppifrån. Det tröstar lite. Mig med.

...jag hittade en journal. Från tiden då du levde. Från tiden då du slutade leva. Det står "mor vill ej ta smärtstillande". Jag minns inte riktigt. Var det så? Att jag ville att den fysiska smärtan skulle överbygga den psykiska? Smärtan i operationssåret var så mycket lättare att handskas med än smärtan av att förlora dig.

6 år. Du kommer alltid att fattas mig. Alltid att saknas. Vår familj är stött i kanterna. Filade och sårbara. Men mitt i allt har styrkan tagit fäste. Utan dig, vad vore vi då? Att du är en del av vår familj är en grundsten. Du lär oss att älska, mer för varje dag.

Här finns

5 år

4 år 

3 år

2 år 

1 år

 

 

fem år

Emellanåt undrar jag hur jag över huvudtaget kan leva utan dig. Emellanåt sörjer jag det liv vi aldrig fick så starkt att jag undrar om jag någonsin igen orkar andas. Men så gör jag det ändå. Andas. För du ger mig liv. Luft att andas och kraft att resa mig igen. Ändå. Det återstår ett dovt mörker. Jag saknar dig.

...vi har flyttat ifrån det enda hem som du kom hem till. Vi flyttade ifrån det rum som iordninggjordes för din skull. Ifrån de sprickor i väggarna där vår gråt och saknad kilat sig fast. Men jag tror att du är med oss här. Vi har hört stegen.

...lillasyster undrar varför du är ledsen när det regnar. För det måste vara Troysan som gråter. Eller kanske sitter du där uppe och kastar ned vatten på oss. Jag hoppas på det sistnämnda. Jag står inte ut med tanken på att du inte skulle må bra.

...vi lever allt för nära döden. Några sekunder bort. Lillalillasyster har den största av livsglädjen. En kämpe in i minsta liten cell, precis som du. Hur kunde det bli så fel? När ni är så rätt.

...nya sammanhang har upprättats och ibland låter jag dig bara vara som mitt fina hjärta på axeln. Ibland väljer jag att inte blotta det sår som ännu river.

...jag tror inte att någon glömt dig för jag vet att dina steg på jorden landade i många hjärtan, men det gör mig ledsen att du sällan nämns vid namn. Vi behöver få ha dig närvarande.

...5 år är ingen tid i universum men en evighet att vara utan. Allt som skulle haft en mening, din mening. Så mycket som gick förlorat.

...ärret på min mage värker ibland. Jag har fortfarande dålig känsel runt om. Det som de sa skulle blekna är fortfarande rött. Lite svullet. Som sorgen i denna tid. Inte bleknande. Snarare vaknande. Svullen, ilsket röd.

...pappaN är i behov av projekt att bocka av. Listor att riva när allt är klart. Fysiska framsteg. Din lista var också klar. Alla projekt inför din ankomst var klara. Jag hittade pappaNs lista en dag. Den andades tomhet.

...hur än jag skulle vilja vara utan erfarenheten att tvingas leva utan dig så har det gett mig ett högre perspektiv. När allt känns som mörkast vet jag hur det känns att förlora ett krig. Jag vet hur det är att resa sig och blodig slå sig fram i snårig terräng. Jag vet hur det är att treva. Sorg är ett stort begrepp. Men jag har perspektiv och jag tror att jag kan förmedla någon sort av trygghet för andra trevande.

Det kommer komma flera år. Fler år att sakna. Fler år som gått förlorade. Du finns här hos oss, alltid och för det är jag tacksam. Att leva med ditt minne måste vara det finaste jämfört med att aldrig fått uppleva dig alls. Älskade barn. Vi ses.

~

Här finns

fyra år

tre år

två år

ett år

fyraårsdagen

Idag, klockan 11.41. Speciell dag, speciell tid.

Om du var här skulle vi sjunga, stoja och hurra!

För världens vackraste T.

På den plats där du är nu, hoppas jag att du ser hur mycket vi vill och önskar.

Om du kan höra oss hoppas jag att du hör våra hyllningar.

Och bubblorna.

Självklart kommer det bubblor till dig.

Hjärtat mitt, jag älskar dig större än evigheten!

i varenda kroppsdel

Det är så vaninnigt tungt dessa dagar. Som om hela året bara samlat på sig all saknad och väntar på tid att få släppas lös. Det gör ont jämt, men med tiden har sorgen tagit annan form.

För fyra år sedan, denna dag, visste jag att något var fel. Hur fel det var och på vilket vis mitt  liv skulle omkullkastas hade jag ännu ingen aning om. Jag minns hur jag vidrörde hemska tankar, men liksom aldrig fullföljde dem. För det var ju sådant som inte hände.

Älskade lilla barn. Det hände ändå. Fastän du var meningen att komma som vår livlina i allt det mörka. Fastän du var så obegripligt efterlängtad. Fastän du var så levande. Så sjuk du var. Visst har du varit min livlina. Min livlina till att bli en bättre person. Eller jag inbillar mig att jag är det iallafall.

Så rädd du måste ha varit. Jag orkar inte tänka på att du kanske hade ont. Utan att jag visste. Utan att jag gjorde något.

Det värker i varenda kroppsdel när jag saknar dig. Tanken på att få sniffa dig i nacken, kan inte stoppa det som väller ut.

Imorgon mitt hjärta fyller du fyra år. Var än du må vara. Och vi vill fira dig. Vi vill hylla de underverk som du för alltid lämnat efter dig.

min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

påskplantering

Pjuh. Fartfyllda dagar.

Jag får lätt svid i magen av stress. Särskilt eftersom jag försöker att behålla allt inom mig för att inte påverka barnen för mycket. Ibland rinner det över.

Igår skulle jag ner till mvc på förmiddagen. E drog vinstlotten som fick gå med mormis till tågstationen och titta på tåg. Mormor fixade lunch och vi åt innan det var dags för rytmik. Kul med många "nya" på besök. E njöt av allt bus och D skruttade omkring som vanligt. Efteråt blev det lite lek i lekparken och sedan åkte vi för att hämta pappaN på jobbet. Hastigt och lustigt begav vi oss sedan till stora staden för lite impulsshopping.

Idag hade vi bestämt med mormor att åka till gravarna och plantera lite påskblommor. Både mamma och Troy fick fint vid sina viloplatser. Lite svårt dock med tjälen som fortfarande inte helt gått ur, men lite mer sol så ska det väl snart gå att plantera på riktigt.

här och då

Jag saknar dig imorgon.

Jag saknar dig här och förut.

Då när solen står som högst.

När regnet faller tyngst.

När skrattet viner i vinden.

Och när tystnaden är som störst.

Jag saknar det som aldrig blev.

Jag saknar det vi fick. Det vi hade. Det som var vår tid.

Du min lille prins.

Min lille prins av oändligheten.

Jag saknar dig ikväll.

under spets och djungelapor

Jag har tillbringat kvällens sena timmar med att pyssla ihop pekboken om Troy som jag vann för någon månad sedan från lookibooki.

Det är inte så ofta jag tittar igenom alla foton.

Jag har i ärlighetens namn inte gjort det så många gånger.

Mest för att det gör så ont.

Jag skulle vilja. Gå igenom. Tänka tillbaka. Berätta för någon. Minnas.

Orkar inte själv.

På fotot ovan bäddar jag om liten, redan död, pojke.

Kall liten kropp under spets och djungelapor.

Fel, fel, fel.

På alla sätt och vis.

Herregud, jag saknar så intensivt den lilla människan.

Än idag. 3½ år senare.

Saknaden är så stark.

alla aldrig men så tacksam

Förkylda är vi allihopa. Eller iallafall småtjejerna. Då passade det gott med inomhusaktiviteter.

Eira och jag förberedde för eftermiddagens ljuständning.

E fick ett eget ljus att pyssla med. Hon valde stjärnklistermärken.

Väl på kyrkogården fick vi sällskap av F&F. E tittade sig förvånat omkring på alla ljusen.

Vi pratade om att alla de människor som hade fått stenar och tända  ljus fanns i himlen hos Troysan och mormor Marie.

Mitt mammahjärta värmdes helt oerhört mycket av alla de ljus som tänts för vår lille pojk.

Jag hoppas att Ni vet hur mycket det betyder för mig att få komma dit och se att någon varit där och tänt ljus. Det betyder. Så mycket!

Jag nynnade mjukt för Disa som var lite ledsen. Och det slog mig.

Jag sjöng aldrig för dig.

Så mycket jag kommer att påminnas om. Alla aldrig.

Alla de stunder som gått oss förlorade.

Jag skänker en tanke för alla saknade. En tanke till alla de vars hjärtan brister.

Stor kärlek.

Troy ~ Mamma ~ Morfar

...och alla de änglar som lämnat oss alldeles alldeles för tidigt.

mamma min mamma, se vad jag kan

Här om dagen, när jag hade en nedåtdip fick jag mail av min fina I. Hon hade funnit en dikt som hon delade med sig av. Och OM den värmde. Det är så jag vill tänka mig Troy.

"Mamma min mamma, se vad jag kan!
Jag går nu och hoppar lite grann
Mina vingar dom bär mej varthän jag får
Flyger dit du är och följer där du går
Fast du inte ser mej, Så är jag alltid där
Någonstans runt om dej i universums stora sfär
Jag färdas över ängar, bärs upp utav en vind
Ser dej, flyger ner och ger en puss på din mjuka kind

Jag samlar dina tårar och fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn som landar på din mun
Tränger in i din själ för att läka de sår
som gör så ont av saknaden av att du inte får
ha mej intill dej närhelst du än vill
Ge mej allvärldens kramar och några därtill

Du vill visa din kärlek, ge mej allt så fint
men mamma, din kärlek känns från jorden och ända hit
Jag säger stolt till de andra små änglarna som är här
-Titta! Det e min mamma, hon som håller mej så kär!
Jag lyser utav stolthet som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten när det släcks i varje hus

För jag är den stjärna som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dej som alltid stannar kvar."

nedgång

Ingen bra dag idag. Kanske är det hit det har barkat hän. Jag har känt att det varit på nedgång. Och så kom den avgrundslika dalen. Där mitt hjärta blöder. All saknad, längtan och kärlek svämmar över ett trasigt mammahjärta.

Och jag har inte varit den mamma till mina flickor som jag vill vara. Orken fanns inte. Trots att det är för dem jag orkar. Märkligt.

Imorse var där, i lokaltidningen, en nyfödd liten pojke som fått namnet Troy.

Och jag blev så ledsen. Så ledsen för vår skull, för allt vi aldrig fick. För allt vi inte får. För att de, men inte vi. Och så skuldkänslorna för att jag känner så. Runt runt. I ömma cirklar.
Det ljusa här nere, är att det bara kan vända. Jag vet att det kommer en ljusare dag imorgon.♥

hjärtvärk

Det gör mig så ont. Att du inte är här.

Imorse när jag läste tidningen brast mitt hjärta.

Och allt känns så orättvist. Vill jag stampa och skrika.

För Du är inte här.

storebror

Redan innan vi blivit gravida igen efter Troy visste jag att jag ville att han skulle vara en "synlig" del av vår familj. Jag ville inte att det skulle "hyschas" om honom. Och jag visste att om vi skulle få syskon skulle jag göra allt i min makt för att syskonen på ett fint och värdefullt sätt skulle få veta att de har en storebror. Den osynliga "broren".

I början, när Eira föddes, var jag mycket noga med att påpeka att hon var en lillasyster. Men ju längre tiden gick desto mer försvann känslan att jag var tvungen att hävda. Eira är visserligen lillasyster, men hon är främst Eira - en egen person - och på sätt och vis är hon ju också störst och äldst. Vi har en ovanlig, annorlunda syskonskara. Nu när Disa är född påpekar vi heller inte hela tiden att hon är lillasyster. Hon är ju en liten människa. Som förtjänar att uppmärksammas för sin person, inte för sin ställning i syskonskaran.

Hemma hos oss finns många foton framme på Troy. Och det i vardagsrummet, det största svartvita, gillade E att titta och peka på när hon var yngre. Vi talade om för henne. Utan att lägga någon särskild vikt vid orden. Att det var hennes storebror. Och vi sade ofta hans namn. Vi har också varit vid graven. Ibland ofta och ibland långt mellan gångerna. Men vi har försökt att göra det till en mysig stund. Det är ok att busa med Troysans saker. Småsystrar brukar busa med sina bröder. Ibland tittar vi i minneslådan och Ts album. Precis som vi tittar i flickornas album finns också ett för honom. Och det faller sig naturligt. E tittar och begrundar. Jag svarar när hon frågar och pekar.

Men det har varit lite konstigt. För hur kan vi vinka till Troysan i himlen, samtidigt som han är under stenen? Och mormor, varför får hon busa med Troy men inte vi. Ibland kan jag se hur det snurrar i ett litet huvud. Med tankar som är alldeles för stora. Men vi har inte gjort så mycket mer än så. För hur kan vi svara, när vi inte ens vet själva? Vi har talat om att Troysan var en sjuk liten bebis som inte kunde stanna hos oss. Och som bor i himlen nu, men som har en sten dit man kan lämna saker. Ibland blåser vi bubblor. Som han och mormor kan busa med. Kanske sparka fotboll.

Senare kanske det kommer en annan dag. Då vi får andra frågor. Större funderingar. Men det tar vi då.

Sommaren 2010

trots allt

änglakatt från frida [örebro] ~ mina tre hjärtan ~ kaninisen från systrarna ~ mamma & eira vinkar till troysan på molnen ~ röda hjärtat från moffa ida ~ isthe & kladdkaka till födelsedagsfika ~ nalle från frida m. familj ~ tre vita rosor ♥

Det var en fin dag. Trots allt.

Mitt i all saknad efter det som helt plötsligt tog slut finns också all kärlek till det som också fötts.

Och kärleken till älskade Troy finns alltid kvar. All den kärlek som sprängdes i mitt bröst efter hans död finns fortfarande kvar. Den var ämnad för honom.

Men jag har så mycket mer att ge.

Och jag överöser de mina.

De mina, de dina.

PappaN och småsystrarna.

All min kärlek.

att minnas

Hos oss brinner ljuset än. Det är svårt att släcka, en dag som denna. För tre år sedan vändes livet upp och ned. Den väg vi så målmedvetna reste på tog helt plötsligt slut. Än idag känns det ibland som om vi reser lite vid sidan av. Lite vilse. Ibland väldigt ensamma.


Tusen tack för alla tankar och fina ord till oss och vår prins. Det är jag oändligt tacksam för. Tack också till er fina vänner som tagit er tid att åka förbi graven.

Samtidigt slås jag, i år igen, av ensamheten. Många har inte hört av sig alls. I de tyngsta av tider har många varit alldeles tysta och det gör ont. Vilka är det egentligen som står en närmast? Vår son har fyllt tre år och det är tre år sedan han dog. För oss betyder det mycket när människor minns. Hans liv. Honom.

elva fyrtioett

11.41

Precis just nu föddes du. Utan andetag. Utan ett tecken på liv. Om några minuter börjar du andas igen och då börjar din resa mot en annan värld.