tip-top

Fredag kväll. Lugnet har lagt sig här hemma på berget. Jag skulle inte vilja påstå att nattningarna av de yngsta familjemedlemmarna har gått "tip-top" i veckan. Men fredag till ära, somnade de båda lugnt och fint i sina sängar. Strax efter åtta.

Inte det lättaste att få med två spralliga smågrodor.
Men söta är dom så det förslår.

N överraskade mig med att båda ha handlat hem till kvällens middag och laga den. Helstekt fläskfilé, potatisgratäng och sallad. ÅH! Alkoholfritt vin till det och middagen blev klockren.

Vi har drömt lite om framtida husboende också. Två visningar igår leder troligtvis ingenstans alls, men det kommer ju fler hus och nästa vecka är vi på't igen.

kras

Beklagar bloggfrånvaron i helgen.

Mina tankar har varit på annat håll och jag har inte funnit lusten att skriva sådant som inte känns äkta.

På förmiddagen idag har vi legat i budgivning om vad vi trodde var vårt drömhus.

Tyvärr var det någon annan som kände likadant och vi tvingas nu se att det inte blir vårt.

Det var första gången som vi fullt och fast känt "där ska vi bo".

Det är ju många gånger som man i tanken flyttar in i hus på visningar.

Men såhär bra har det nog aldrig känts.

Ja, tills vi blev överbudade vill säga.

Och hur långt vill man gå?

Jag ska samla mig lite nu medan barnen sover.

Och sedan tar vi nya tag.

en bra dag

O
k, nu ska vi väl inte ropa hej än. Något bröllop bara sådär lär det ju inte bli. Men efter en snabbkik på lönekontot kan jag konstatera att vi får en rejäl guldkant på tillvaron och en fin start till ett bröllopssparande. Eftersom vi nog planerar för ett av enklare variant kanske mina drömmar inte finns allt för långt bort.


Idag har varit en toppendag. Jag älskar att känna mig så full av liv. Jag försöker att ta allt tillvara för att ha lite "må-gott-energi" när dipparna kommer. Iallafall har pappan haft hemmastudier och underhöll fröken fräken lite på morgonen. Det betyder mycket att få pyssla lite med morgonfix i egen takt (typ duscha, äta frukost och borsta tänderna utan att klockan har hunnit bli 12). Nog för att jag måste säga att jag med månaderna blivit bra mycket mer effektiv om morgnarna. När vi har babysång lyckas vi ju ta oss iväg så att vi är där kl 10. Det fanns inte en chans att vi hade klarat det i början. På eftermiddagen träffade vi mammorna & bebiskompisarna och som vanligt hade vi det jättetrevligt. Våra små pluttar är inte så små längre och börjar bli mer och mer rörliga. Tänk hur det kommer se ut om några månader. :)

En liten sväng på stan blev det efteråt (ja, jag genomförde en shoppingrunda UTAN att shoppa åt Eira då jag ju har förbud några dagar till). Träffade på Sofia och Albin och eftersom de små sov så skönt i vagnarna blev det en promenad. Kallt, men det trevliga sällskapet vägde upp! Tack!

Det börjar bli dags för kvällsmat och som vanligt ligger vi efter tidsmässigt, men vad gör väl det? Det har varit en bra dag idag!

tänk känslan

T änk känslan. Barfotafötter i varm sommarsand. Tänk känslan. Av ljummet vatten vid vattenbrynet. Vatten som vid varje våg skvätter upp längs med benet. Tänk känslan. Varma strålar som når vinterblek hud. Doft av solens fäste.

Det snöar ute. Men jag drömmer. Känslan av sommar.

ögonen är desamma

Både jag och N har i dagarna haft samma tankar. Vi har på varsitt håll, vid olika tidpunkter tittat på vår vackra dotter och tänkt samma sak;

Denna underbara tjej kommer bli 5 år, 10 år, 15 år, 20 år (vår högsta önskan med många år därtill). Hur kommer hon att se ut? Vilken personlighet får hon? Vilken röst kommer hon att ha? Vilka val i livet kommer hon att göra?

Det är en spännande resa vi har framför oss.

När jag och Eira skulle vila middag idag låg vi tätt intill. Eira har fått en stor fascination för ansikten. Nyper gärna i näsan, läpparna. Känner (ganska hårdhänt) sig runt och utforskar varje del av mitt ansikte. Hon tittar. Suger in varje liten millimeter. Hennes ögon är de vackraste jag sett. Helt fantastiskt. Jag älskar sådana sekunder. Jag hoppas att jag kommer minnas dessa små tillfällen. Om 20 år. En vuxen kvinnas ögon. De kommer att vara desamma. Kärlek.

Älskade lilla liten, jag älskar dig stjärnstopps mycket.

föreningsliv

Gårdagen tillbringades i liggande läge för att samla kraft till föreningsmötet som ägde rum på kvällen. Det gäller att planera eftersom kroppen inte på något sätt verkar vilja gå mig till mötes i någon aktiv form.

Föreningsmötet gick bra (då bortser jag helt från låsande fogar och kallsvettig mensvärk), även om det känns lite tungt att höra alla planera inför sina grupper - när jag själv knappt tar mig upp ur soffan. Tänk att få dra till med en dubbelpirruett. Både jag och N har varit och är mycket engagerade i föreningslivet. Framförallt som ledare. N var under flera år ledare inom handbollen (finns dock inte tillräckligt med tid nu under studietiden) och jag är inne på mitt 7e år som dansledare. För Folkärna Gymnastikförening har jag haft hand om showdancegrupper i 5 år och även en del yoga. Jag är stolt. Mycket stolt över det arbete jag själv lagt ned, då jag nu ser nya ledare inom dansen som kan utveckla stilar och låta barnen utforska den magiska dansvärlden. Stolt är jag också över den bredd som finns i vår förening och det finns många förebilder - som lägger ner så mycket kraft och glädje på att år efter år förmedla och ge möjlighet till olika former av motion och träningsglädje. Det blir ett uppehåll för mig nu. Iallafall en termin. Sedan får vi se. Jag har lärt mig att inte överplanera. Livet blir ändå inte alltid som man vill.


Inatt drömde jag om levande bebis. Levande bebis i en barnvagn. Vår vagn. Den som står i lilla rummet och bara väntar. Det var jag och bebis. På väg ut på promenad. Livs levande, båda två.

nedräkning och mardrömmar

Jag känner mig lite sliten. För några (en hel massa) år sedan innebar det att det varit alkohol inblandat. Idag innebär det en envis förkylning, sömnbrist, envisa ångesttankar, onda fogar och en hela massa annat som ligger och "stör".

Nu är det iallafall nedräkning på en mycket hög nivå. Det är sista veckan på tredje terminen, på mitt studerande till sjuksköterska. Och jag känner att jag kommer att gå i mål med flaggan i topp. Det finns några saker som jag liksom är lite extra stolt över mig själv att jag gjort. Detta är en av de sakerna. För det första mina betyg sedan gymnasiet och undersköterskeutbildningen, vilka gjorde att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet (och till och med sjukgymnastprogrammet!) och sedan min enorma envishet som ändå tagit mig hit idag. Att fortsätta studerandet en månad efter Troys död, var oerhört tufft. Det har inneburit att jag fått kämpa extra hårt för att få plats att sörja samtidigt som studierna också haft sin givna plats. Samtidigt har det också gett mig så otroligt mycket. Perspektiv. Jag vet vad jag kan, men framförallt var mina gränser går. Jag vet att jag en dag kommer att bli en bra sjuksköterska. Efter denna termin hoppas (hoppas) jag på att kunna ta ett studieuppehåll. Jag och Lilla liten (och N) ska skapa oss en vardag tillsammans. När tiden sedan är redo återupptas studierna. När det blir vet jag inte och jag väljer att inte lägga energi att fundera på det. Jag har lång tid kvar till pension.

Drömmarna fortsätter nätterna igenom. Många konstiga mardrömmar och jag vaknar med hjärtat i halsgropen. Jag kryper tätt intill N och i vaket tillstånd hjälper närheten. Men tillbaka i drömmarna är det fortfarande lika otäckt. Någon fas i graviditeten kanske?

mina barn

En trött dag, med ett påtagligt illamående. Illamåendet som ju faktiskt annars brukar hålla sig på behörigt avstånd (tack och lov). Fortfarande är morgnarna riktiga rysare, men det känns totalt överkomligt när/om resten av dagen går i de icke-sjösjukas tecken.

Inatt har mina barn hållt mig vakna (det pirrar fint i min mage när jag titulerar mig själv som flerbarnsförälder). Från drömmens värld vaknade jag 03.30, alldeles kallsvettig. En dröm om saknad liten pojk. Jag såg honom, men kunde inte röra. Jag hörde honom men nådde inte ända fram. Fortfarande kan jag vakna och inom de första sekundrarna inte riktigt veta vad som hänt. En vaken mamma innebär också, oftast, en vaken Lilla liten. Sparkarna är ju än inte så starka att de håller mig vakna av anledningen att det gör ont. Nej, imorse var det den underbara förälskelsen som höll mig vaken. Mitt barn där inne rör sig och talar om för mig att allt är bra. Att det är vi, och att vi tillsammans klarar allt. Amor vincit omnia.

drömmar och viktig föreläsning

Natten gick förvånansvärt bra. Jag sov. Drömde livligt. Denna natten om Troy. Livliga drömmar har blivit en vana under denna graviditet. Ofta om Lilla liten. Fina drömma om levande barn. Men också mardrömmar med jagande i mörker och död. Inatt var det om Troy och det var som att uppleva inifrån honom. Jag såg mig själv ur hans ögon. Det skrämmer mig att det gjorde ont. Jag vill så gärna tro att han var smärtfri. Min lille pojk dog - precis som det var. Besynnerligt nog var jag inte nedstämd när jag vaknade. Lilla liten gjorde sig till känna direkt när jag vaknat och kanske hade detta något med känslan att göra. Annars har ett lugn vilat över mig idag.

För några timmar sedan kom vi hem från föreläsningen med Ingela Rådestad i Falun. Som väntat - mycket viktigt och givande. Återkommer vid ett senare tillfälle angående ämnet.

Niclas kom precis hem och vi ska åka tillbaka till Falun. Ikväll är det Spädbarnsfondens möte för föräldrar som förlorat barn. En fin avslutning på dagen. Vi ska åka över Borlänge dig för att få lite tid med varandra innan. Äta gott och bara ha det lugnt och skönt.

reflektioner

Troysans nalle


Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.

Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.

N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.

Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".

Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.


Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!

Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome