allt

Vi har haft en fin helg.

Mycket tid tillsammans. Och ändå har jag och N hunnit träna båda två.

Jag har haft intensivhelg, men både x-fit, box och bodybalance. Bra kombination, även om jag är rätt mör av träningsvärk.

 

Igår gjorde vi stan.

Vi hade tagit med oss bröd för att mata änderna vid Holmen, älven och sedan fika lite på caféet där nere.

Väl där mötte vi fina vänner som tänkt precis som oss. Så det blev en trevlig stund, i dubbel bemärkelse.

 

För en gångs skulle hade vi systemkameran med oss och jag älskar att försöka hitta de små ögonblicken av spontanitet och kärlek.

 

Mina fina små. Som jag älskar er.

Ni är allt jag någonsin drömt om och ni förgyller mitt liv till det yttersta.

Ni är allt! 

 

 

 

Imorgon börjar jag min vfu. Jag har skrivit ut papper, packat väskan och laddat mig med positiv energi.

Delmål 1. 6 veckor äldrevård.

dansa pausa

Hemma hos oss spelas "Dansa Pausa" konstant. Och tjejerna rockar, varje gång.

Idag gjorde E danspremiär. På gymmet anordnas streetkids och E ville förstås gå.

Hon var lite reserverad, men jag tror att det främst berodde på att det var så många barn (hon är ju inte så van med stora grupper).

Väl hemma visade hon att hon minsann också kunde allt det som vi gjorde där idag.

Ingen tvekan om hon vill fortsätta alltså.

 

Lycklig tjej kramar sin dansväska. De rosa kläderna har hon valt själv.

Imorgon börjar allvaret för mig. En veckas intro i skolan och sedan vfu.

Jag kan inte fatta att det bara är en termin kvar.

Jag känner mig inte helt  förberedd, men det kommer väl. 

 

Nu ska jag dansa sova, pausa.

medalj

Det blev ett dygn ungefär på avdelningen denna gång. Egentligen skulle vi ha varit kvar ett dygn till för mer provtagning. Men jag bad faktiskt om att få åka hem och få komma till barnmottagningen här hemma och lämna prover. Jag var så trött och jag vet att D återhämtar sig bättre hemma. Vi träffade vår drG som berättade om de nya prover som tagits och vad de innebär. Annars är det lite här och där som händer. Det utreds konstant, men hittills har allt bara varit bra (ja, förutom kramperna då. Utvecklingsmässigt ligger D "helt normalt" så det finns ingen oro kring det iallafall. Men oroväckande är det när de ändrar skepnad och kommer tätare. De senaste gångerna har D blivit blå redan i början av krampen, vilket är otroligt påfrestande att stå bredvid att se.

Igår åkte jag för att plugga med mina gruppvänner. Duktiga B hade gjort frågekort inför tentan, så vi "spelade" patologifrågesport. Ett roligt och effektivt sätt att lära sig på.

Väl hemma sprang jag iväg på zumba för att sedan snabbduscha innan det bar av ner på stan och karnevalen. E fick springa karnevalsloppet för första gången. Både jag och N sprang som barn så det var en häftig känsla att se E springa. Särskilt häftigt vilken fart hon fick när hon blev påhejad. Underbara lilla skrutt. Dessutom vann hon på sitt slutnummer och var väldigt stolt över sin rosa prinsessreflex. Karuseller och mat på stan fick det också bli innan det bar av hemåt i kvällskylan.

det som göms i snö

Igår upptäckte N att hans linsvätska var borta. Jag minns att jag har sett någon av tjejerna med den, men inte vem eller var.

N hade fortfarande inte hittat den ikväll och gick omkring och muttrade. Jag hade precis nattat E och fortsatte att hjälpa honom att leta. Helt plötsligt kommer E upp med linsvätskan i högsta hugg;

-Här pappa. Jag hade bara lagt den i mitt pippihus en liten stund.

Ja, där hade vi ju inte tänkt på att leta förstås.

Fantastiska lilla liten

viljor av stål

Det har sannerligen varit en fin helg. Jag har samlat på mig kraft. Små fräknar har letat sig fram i mitt vintertrötta ansikte och jag känner att jag har leenden bakom läpparna som bara längtar ut.

Härliga vår!

Idag begav vi oss ut i skogen. För lite fotosession.

Vi var tyvärr lite för tidiga för vitsipporna, för de hade inte letat sig fram i vår "vanliga" glänta.

Vi stannade till både lite här och var, men det var mest på gårdar och i diken de vitklädda sipporna letat sig fram.

Vi hittade dock en plats.

Men att få barnen att vilja sitta just där. Och kanske se en smula glada ut, var liksom lite lättare sagt än gjort.

Vi får väl se om det blir någon mer vända om ett par veckor.

Vackra är de iallafall, våra två.

Älskade små.

Den ena vägrar vara utan mössa och den andra vägrar att ha. Viljor av stål!

fyra jordgubbar och en liten gubbe

Här om dagen, när jag och N tittade på tv tyckte vi att det lät ovanligt "burkigt". N muttrade något om högtalarna och lyssnade igenom dem alla för att avsluta med subwoofern.
-Nämen...

Och när han vände upp och ned på den, så ramlade det ut inte mindre än - fyra jordgubbar och en liten gubbe.

På morgonen fick E syn på den lilla högen. Jag frågade henne om hon visste var de varit någonstans. Då gick hon fram till subwoofern, la sig på knä...
-Ja, fjälvklart mamma. Dom var här inne.

Ja, ingen kan ju klandra henne för att inte ha koll på sina saker iallafall.

bara titta

God Torsdag!

Morgonen har redan hunnit med att gå i ett. Som vanligt. Men jag älskar att vi kan ta det i vår takt. Igår, när det var förskolefotografering kl 9 började således vår dag två timmar tidigare än vanligt. Så idag uppskattar jag förmiddagsmys ännu mer. Fotograferingen gick bra för övrigt. E var där i drygt en timme själv.

På sistone har det varit mer eller mindre slagsmål vid tandborstning. Men när vi var på stan här om dagen fick Eira syn på barbaskön, både tandkräm och borste. Och ja, tandborstningen har gått så smidigt.


Imorse ville E "titta på" sin tandkräm. Inga problem tyckte jag tills jag upptäckte att vi hade lite olika syn på "titta på" tandkräm. Hmm.

mittiveckandag

Onsdag, mitt i veckan. Mitt i vardagsveckan iallafall.

Onsdagar, som jag konstaterar inte är någon bra "öppis-dag". De personer som bara träffar oss där och då måste tro att vi alltid har det sådär "bråkigt och stökigt". Det har vi inte.



Av någon anledning så har det flertalet gånger varit så just på onsdagar.

Nåväl. Efter antalet tjo och tjim behövde jag andas några minuter och vi promenerade till biblioteket.

E fick välja några böcker.

Denna gången blev det Mamma Mu & Kråkan, Alfons (som vanligt...) och två Emiliaböcker.

När E fyllde fick hon Emilia och bondgården av moffa Ida och den har blivit en favorit.

Om hon gillar dessa lika mycket ska jag skriva upp det i den mentala "julklappslistan".

Promenad hem från stan. E fick lov att gå för att inte somna (eftermiddagssovning = omöjlig nattning).
Och sedan cykeltur för att plocka lite "smällbär".

rätta svaren

Kul med gissningar, angående FLICKORNA!

Rätt svar är att i översta raden är det Eira till vänster och Disa till höger.
I mittenraden är det E till vänster och i raden längt ned är det D till vänster.

Fler av de som träffar oss och flickorna ofta, ofta hade svårt att se. I vissa stunder och uttryck är de nästan som kopior av varandra.

Det ska bli spännande att se i framtiden om det håller i sig. Vilken hårfärg väntar för D och kommer hon bli lika lockig som storasyster?

Kärlek!

lika olika

Vem är vem?

Jag testade N.

Efter en stunds betänketid fick han rätt på alla. Men på den sista ändrade han sig flera gånger.

Det är lika sant som klyschigt - tiden går fort och man glömmer så lätt. 

En del saker från Eiras tid som bebis måste jag gå tillbaka i blogg, foton och dagbok för att minnas.

Och bland alla foton när jag bläddrar fram och tillbaka i mappar får jag emellanåt svårt att se vem som är vem.

Så lika de är. Och ändå inte.

Två helt olika.

Förtydligande;
På varje "rad" finns en Eira och en Disa ;-)

fin dag

Födelsedagsmorgonen firades med sång, paket och frukost på sängen. Eller nja. jag hade glömt att det skulle komma en tvinstallatör. Så när han knackade på dörren vaknade E. Hon vågade dock inte gå ut i hallen utan stod i dörren tills vi kom och sjöng. Inte alla installatörer som får vara med på tvåårsfirande bara sådär... Eira fick en egen cdspelare med skiva och kläder i morgonpaketen. Mycket uppskattat och hela förmiddagen spelades Alfonsskivan. Det dröjde bara några minuter innan hon hade full koll på alla knappar.

Det blev en fin dag. Efter lite småkaos på förmiddagen lugnade det ned sig (tack vare svärmor som kom och hjälpte mig lite).

På eftermiddagen fick vi sedan besök av fina vännerna. Och paketbyte blev det, för imorgon fyller ju bästa G år. Älskade fina Ni! "Spagettimat och köttsås" enligt Eiras önskan blev det med bananasplit till efterrätt. Mums. Och kanelbullar förstås. Annat går ju inte om man är född på kanelbullens dag.

Till sist var det en nöjd och trött tjej som somnade ikväll. Tvåårstjejen. Stort!

tvåårsdagen

Idag är ingen vanlig dag.

Nej, idag är Eiras födelsedag.

Vår stora fina lilla tjej.

Jag har svårt att förstå var tiden tog vägen.

Det känns ju som alldeles nyss hon låg där på mitt bröst. Alldeles ny i världen.

Och här är hon nu.

Babblar, sjunger och dansar dagarna i ända.

Charmar alla med sina goa kinder och ljuva lockar.

Precis som hon kan driva sina föräldrar näst intill vansinne med sin envishet.

Så älskad. Så efterlängtad. Så underbar.

Grattis min sol!

 

kalas på berget

En trött mamma vilar sina ben nu efter helgens bestyr. Idag har det varit tvåårskalas på Mattisboberget (lite i förskott, för födelsedagen är inte förrän på tisdag). Eftersom vi bor trångt får vi dela upp kalasen lite och idag var det "släktens tur". Ja, släkten som bor i närheten iallafall.

Eira har pratat om kalaset i flera dagar och det var en taggad, om än lite blyg tjej, som öppnade dörren för gästerna. Blygheten gick över när hon fick gå loss på paketen. Paketpapper och snören flög all sin väg. Presenterna var helt perfekta. Pippi Långstrump och Nicke nyfiken är ju favoriter här hemma, så det kunde inte bli bättre.

Tårta, som sig bör, på kalas

Eira testar sitt nya "Pippiparaply" från mormor och morbror Kent

Pippikläder från F&F och Nicke Nyfiken grejer från farfars bror med familj.

Farfar och hans töser är färgmatchade.
(E&Ds kläder är Marimekko från F&F när D föddes)

storebror

Redan innan vi blivit gravida igen efter Troy visste jag att jag ville att han skulle vara en "synlig" del av vår familj. Jag ville inte att det skulle "hyschas" om honom. Och jag visste att om vi skulle få syskon skulle jag göra allt i min makt för att syskonen på ett fint och värdefullt sätt skulle få veta att de har en storebror. Den osynliga "broren".

I början, när Eira föddes, var jag mycket noga med att påpeka att hon var en lillasyster. Men ju längre tiden gick desto mer försvann känslan att jag var tvungen att hävda. Eira är visserligen lillasyster, men hon är främst Eira - en egen person - och på sätt och vis är hon ju också störst och äldst. Vi har en ovanlig, annorlunda syskonskara. Nu när Disa är född påpekar vi heller inte hela tiden att hon är lillasyster. Hon är ju en liten människa. Som förtjänar att uppmärksammas för sin person, inte för sin ställning i syskonskaran.

Hemma hos oss finns många foton framme på Troy. Och det i vardagsrummet, det största svartvita, gillade E att titta och peka på när hon var yngre. Vi talade om för henne. Utan att lägga någon särskild vikt vid orden. Att det var hennes storebror. Och vi sade ofta hans namn. Vi har också varit vid graven. Ibland ofta och ibland långt mellan gångerna. Men vi har försökt att göra det till en mysig stund. Det är ok att busa med Troysans saker. Småsystrar brukar busa med sina bröder. Ibland tittar vi i minneslådan och Ts album. Precis som vi tittar i flickornas album finns också ett för honom. Och det faller sig naturligt. E tittar och begrundar. Jag svarar när hon frågar och pekar.

Men det har varit lite konstigt. För hur kan vi vinka till Troysan i himlen, samtidigt som han är under stenen? Och mormor, varför får hon busa med Troy men inte vi. Ibland kan jag se hur det snurrar i ett litet huvud. Med tankar som är alldeles för stora. Men vi har inte gjort så mycket mer än så. För hur kan vi svara, när vi inte ens vet själva? Vi har talat om att Troysan var en sjuk liten bebis som inte kunde stanna hos oss. Och som bor i himlen nu, men som har en sten dit man kan lämna saker. Ibland blåser vi bubblor. Som han och mormor kan busa med. Kanske sparka fotboll.

Senare kanske det kommer en annan dag. Då vi får andra frågor. Större funderingar. Men det tar vi då.

Sommaren 2010

imse vimse - eira style

E har helt plötsligt lärt sig hela "imse vimse spindel" och den går minst sagt på repeat i hennes lilla sångrepertoar. Men att lyckas fånga en hel variant utan avbrott tycks vara en hel vetenskap. Jag vill ändå visa er det här klippet. Underbara lilla liten!
(kolla in "argminen" när N försöker ta hennes smörgås)

"åka mera karusell"

Eira äääälskar karuseller. "Åka mera".

Det är inte klokt att det redan är augusti, en vecka in. Om två månader fyller E två år. Och om en och en halv månad ska vi ha dop för D.

Allt som känts så långt bort är helt plötsligt väldigt nära.

Ns semester är slut och på måndag börjar vardagen igen. Konstigt.

Samtidigt kan det vara bra att komma i rutiner igen.

Jag har fortfarande inte bestämt hur det ska bli med förskola för E.

Det som gör att jag tvekar är bland annat alla infektioner som jag vet att vi får dras med om E börjar igen. Under sommaren har vi inte behövt mediciner alls.

Eftermiddagen och kvällen tillbringade vi hos farmorn och farfarn. Vi åt god mat och hade trevligt. När det var dags att åka hem ville E hellre sova i sin sköna säng hos f&f.

Ja, hon tyckte att vi kunde åka och hälsa på Lilleba (vår BM - haha).

E har redan övernattningssaker på plats så hon fick stanna kvar.

E sover ju (oftast) hela nätterna så i det fallet gör det inte så stor skillnad, men något i luften känns tomt. Det är någon som saknas. Min älskade stora lilla liten.

Hoppas att ni haft en fin dag!

första månadsdagen

1 månad.

Tänk att en liten, liten sekund kan kännas lika stor som evigheten.

Eller tvärsom.

Idag är det en månad sedan älskade lilla Disa äntligen kom ut till oss.

Och det känns som om det var alldeles precis nyss.

Samtidigt har hon alltid varit här. Så självklar.

D är en lugn liten tjej. Nöjd med tillvaron.

Ganska försynt talar hon om när hon vill något (även om hon den senaste veckan också visat att hon har röstresurser).

Storasyster avgudar sin lillasyster.

Varje morgon hälsar de på varandra genom spjälorna.

"Hej du lilla, Disis".

Och D sprattlar till hälsning.

Det har varit en månad av berg och dalar, känslomässigt.

Men framför allt annat är jag så oändligt tacksam för att just jag fått äran att vara mamma.

Deras.

mina tre ♥

Så vackra de är mina tre.

Älskade älskade barn.

Alltid i mitt hjärta. ♥

bomullsvandring

Eira & Disa - Disa & Eira
Fina tavlan som farfar har gjort och som överraskade oss hemma.

Nog är de lika våra flickor allt. Ändå märks det redan så tydliga skillnader.

Jag försöker att njuta och insupa varje liten hundradels sekund för att inte missa något.

Idag var det återbesök hos dr, eftersom vi åkte hem tidigare från BB.

Det var Es barnläkare och vår bästa BM Lilleba som tog emot oss.

Och eftersom mjölken rann till igår kväll hade liten bara en viktnedgång på 200g.

Besök av finaste faster har vi också hunnit med.

Det känns otroligt skönt att pappaN blir hemma med oss hela sommaren (förutom en kortvisit på jobbet några dagar efter de 10 dagarna).

Än är allt lite omtumlande. Förlossningen gick så mycket snabbare och "smidigare" denna gång att jag liksom inte riktigt förstått att det är över.

Lite tumultartat blev det efteråt och jag fick lov att operera bort moderkakan, vilket säkerligen är något jag kommer behöva bearbeta så småningom.

Men än så länge känns det som om jag vandrar på bomull.

♥

Och nej, vi har inte haft otur som nu har två flickor (vilket en "käck" person idag uttryckte det).

Vi har haft en enorm lycklig tur att bli välsignade med två helt fantastiska, levande döttrar.

Dessutom har vi en pojke. Vi har en pojke som vi inte har. Och det är olyckligt.

välkommen lilla Du

Vår vackraste lilla  Disa.

Välkommen till Oss! ♥

Vi är hemma igen och det känns helt otroligt.

Än har det nog inte riktigt landat i mitt medvetande men sakta men säkert sjunker det in.

Tänk att jag nu har två helt fantastiska döttrar här vid min sida.

Att storebror finns med blir också så extra tydligt. Det är såhär vi minns honom.

Lyckan inom mig är så stor, så stor.

Välkommen, allra käraste lilla Du!