tomma dagar

En tom dag har passerat. Egentligen inte helt tom. Har jobbat långpass så det har ju hänt en del. Men det har varit en dag då jag känner att allt legat undanpressat. När det väl kommit upp till ytan har det gjort ont. Riktigt ont. Åh, lilla älsklingen min så jag saknar dig. Jag vill pussa dina mjuka kinder, lukta och gosa i din nacke. Jag vill se dina fina ögon och höra dina underbara ljud. Hur ska jag kunna acceptera att det aldrig kommer hända? Hur ska jag kunna acceptera att du aldrig någonsin kommer finnas i mina armar.


Jag har blivit rätt lättirriterad. Det är inte så att jag tycker att andra människors känslor och åsikter inte spelar någon roll. Men ibland känns det som att människor borde har någon slags varningslampa på magen. När det lyser rött skulle man kunna hålla för öronen så man slipper höra alla dumma kommentarer. För chansen att den röda lampan skulle fungera som en varning för personen i fråga, så att denne skulle hålla tyst, är inte så stor. SUCK.

Idag var det två personen som vände och tog en omväg när de såg mig. Orkar inte kommentera. Jag antar att det är så här det kommer att vara. Där är hon som förlorade sitt barn. Hon orkar nog inte prata, vi tar en annan väg. DUBBELSUCK.