gå runt

 

Så tacksam över vår fina familj och vänner.

Utan er skulle vi inte gå runt.

Utan er skulle allt vara så oändligt mycket svårare.

 

Bästa gudmor är ständigt saknad och efterlängtad.

D springer till telefonen så fort den ringer.

"-Iiiiiiiitaaaaa."

 

min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

i'm still me

Dag till ända. Trött är bara förnamnet. Det känns som om det är något som saknas i min kropp. Energin är puts väck.
Jag ser fram emot imorgon kväll, då jag ska rymma från kvällsbestyr en stund på promenad med fina M. Vi sågs förresten idag. Äntligen, efter alla sjukor, högtider och vändor. Stortjejerna fick busa i is(lek)parken och småttingarna slumrade. Eller ja, E iallafall. Disa vill ju som oftast vara med där det händer. Så hon satt på min arm tills hon inte orkade längre.
På eftermiddagen var det BVCbesök. Det blev väl liksom mer så att jag uppdaterade dem. Jag vet inte om det gav oss så mycket. Synd att det känns som löpande-band-metoden. Jag hade tusen frågor och hann knappt ställa någon. Jag kände hur det brådskade och vi drog till och med över tiden med en minut. Hela 16 minuter blev det, undrar hur mycket som hinner snappas upp egentligen. Är det bara för protokollet?

Disa har ätit sin medicin i en vecka imorgon. Ikväll gick vi upp på standarddosen. Än så länge har vi inte sett några direkta biverkningar. Ingen större trötthet (vilket i Disas fall annars skulle vara bra eftersom hon inte sover så mycket...) eller oro. Jag hoppas så innerligt att det här ger oss en krampfri liten tjej. Önskar. Önskar!

 

Jag är så fylld av kärlek till alla er som funnits vid vår sida under den senaste tidens prövningar. Några få av er har funnits där jämt. Några har visat sig vara starka klippor att luta sig mot, som vi inte visste att vi hade. Och som vanligt, när vindarna blåser för hårt, har flera också fallit dän. I'm still me. Och även om jag uppdaterar mig här så behöver jag också närhet. Vänskap, öga mot öga.

det är i dina ögon

(c) lillaangelyne

(c) lillaangelyne

Älskade lilla mirakel.

Om du bara visste hur du har öppnat mina ögon.

Hur ditt ljuva lilla liv varje dag får mig att vara tacksam.

Idag har du varit med oss uti världen ett halvt år. Magiskt.

Du, som en liten pusselbit passade rakt in i vår familj. 

Grattis Disa på 6 månadersdagen!

alla aldrig men så tacksam

Förkylda är vi allihopa. Eller iallafall småtjejerna. Då passade det gott med inomhusaktiviteter.

Eira och jag förberedde för eftermiddagens ljuständning.

E fick ett eget ljus att pyssla med. Hon valde stjärnklistermärken.

Väl på kyrkogården fick vi sällskap av F&F. E tittade sig förvånat omkring på alla ljusen.

Vi pratade om att alla de människor som hade fått stenar och tända  ljus fanns i himlen hos Troysan och mormor Marie.

Mitt mammahjärta värmdes helt oerhört mycket av alla de ljus som tänts för vår lille pojk.

Jag hoppas att Ni vet hur mycket det betyder för mig att få komma dit och se att någon varit där och tänt ljus. Det betyder. Så mycket!

Jag nynnade mjukt för Disa som var lite ledsen. Och det slog mig.

Jag sjöng aldrig för dig.

Så mycket jag kommer att påminnas om. Alla aldrig.

Alla de stunder som gått oss förlorade.

Jag skänker en tanke för alla saknade. En tanke till alla de vars hjärtan brister.

Stor kärlek.

Troy ~ Mamma ~ Morfar

...och alla de änglar som lämnat oss alldeles alldeles för tidigt.

kärlek och tomrum

Det är inte bara en speciell dag för att det varit kalas idag.

Idag är det också ett år sedan jag, efter påtryckningar av N som tyckte att jag hulkade konstigt, tog ett graviditetstest. Och några timmar innan Eiras 1årskalas fick vi så veta att en liten bebis flyttat in i min mage.

En liten bebis som kom att bli DISA.

Precis som under sommarens månader är det ganska mycket som händer dessa dagar. Mycket som sätter mina känslor i spel.

Jag fungerar inte så bra under stress längre och jag beundrar min man som står ut med mig när stressen ändå får fatt i mig.

Förutom Es födelsedag på tisdag är det imorgon den 3e oktober, vilket är min mammas födelsedag.

Älskade lilla mamma. Åh, vad jag önskar att du var här.

När du var i den åldern jag är nu hade du också fött tre barn. Men du hade också börjat få de första symtomen. Av allt som skulle komma att beröva dig livet.

Ibland blir det så påtagligt. Och då känner jag mig så ensam.

Nu har jag ju min egen lilla familj. KÄRLEK!

Men det är svårt att negligera de känslor som alltid vuxit och funnits inom mig.

Ensamheten. Tomheten. Oälskadheten.

Och även om jag också för min egen skull saknar. Saknar jag kanske mest för mina barn.

Än så länge vet de inte vad de inte har.

Och mormor Marie kommer de heller aldrig någonsin att träffa.

Men det finns andra personer också. Som finns. Men ändå inte.

Jag hyser sådan stor tacksamhet till alla de personer som gör sitt yttersta för att fylla upp de tomrum som lämnats på min sida "släkten". Det betyder mycket för mig.

möhippa del 1

Igår var det "Barnens dag" på stan och vi hade bestämt med familjen M att mötas där nere. Barnen och papporna skulle kika på aktiviteterna och jag och fina Maria skulle passa på att kolla lite på stan. Vi startade på Lindex och utan att misstänka någonting hoppade helt plötsligt (moffa) Ida fram. Strax därefter goa Anna (& Lucas), Cilla och Carro. Hundratusen tankar snurrade i mitt huvud och jag fattade ingenting. Förrän jag såg skylten.

MÖHIPPA!

Min första tanke var Panik. Jag såg framför mig hur jag skulle iklädas diverse mindre smickrande kroppsbonader och vara tvungen att kyssa främmande karlar. Mina enda ord var "Cilla du lovade!" Jag och C lovade nämligen varandra för några år sedan att om vi skulle gifta oss så skulle vi absolut inte ha några pinsamma aktiviteter på möhippan. När tjejerna lovat kunde jag inte sluta skratta. Vilka härligt galna vänner jag har! Och Maria var förstås också med på det. Så lättlurad jag är!

Jag fick veta att jag bara skulle slappna av och ha en underbar dag och kväll. Och OM jag hade!

Efter stan dukades det upp till picknick i parken. Diverse gottigheter fanns och vi spelade "Hippabingo", småpratade och hade allmänt trevligt. Jag fick också i uppdrag att hålla ögonen öppna under dagen och lägga märke till sådant vi gjorde.
Efter picknicken packade vi in oss i bilar och åkte. Första stoppet blev på en, för mig mycket välkänd gata, där jag fick välja en av tjejerna att utmana. 1-0 till mig mot Anna i löpning med slalomhjälm på huvudet, en ishockeypuck balanserandes på en hockeyklubba.

Andra stoppet var på orten jag växte upp. Där mötte jag Ida. 1-1, jag förlorade i grenen hålla boll mellan knäna, balansera ägg på sked i munnen. Jag skrattade så att jag höll på att svimma.

Vi stannade kvar på orten och jag utmanade Maria i "tampong i flaska", 2-1 till mig.

Vidare till nästa ställe. Jag och Carro tävlade i att linda garnnystan. Och trots att jag trodde att jag skulle vinna förlorade jag STORT!

Sista platsen blev hemma hos Cilla och efter lite påfyllning med ostar och kex möttes jag och Cilla i "bita-i-äpplet-doppa-ansiktet-i-mjöl-och-leta-efter-sockerbitar", vilket jag också förlorade. Vid varje förlust fick jag också svara på olika frågor om mig och Niclas.

Massage och ljusvisning stod också på agendan under kvällen tillsammans med massor av skratt, stoj och babbel. Vi avslutade med  middag och att titta på alla bilder från dagen. Alla platser hade en betydelse och alt mynnade ut i alla de killar jag varit kär i under årens lopp, före N förstås.

VILKEN UNDERBAR DAG!

Tack mina underbara, helt fantastiska, älskade vänner!

(tyvärr hade jag ingen kamera med mig, förutom mobilen. men när jag fått de andra tjejernas foton kommer det fler här)

Picknick i det gröna. Maria vann "Hippabingon"

kärlekens helg

Å, vi har haft en sådan härlig helg. Den fyllde på mina glädjereserver flera gånger om. Vi har träffat så många fina människor och fått uppleva kärlekens mirakel.

I fredags kom ju min fina systerkusin. Miafian som är gudmor till Eira och som tillsammans med moffa Ida kommer att bli gudmor också till Disa.

På lördagen tog vi det lugnt, ja kanske lite alltför lugnt eftersom det hets och stress att hinna göra sig i ordning. Eira fick åka över till F&F där hon tillbringade natten och hade haft det toppenbra.

Vi hann iallafall till kyrkan och Disa som under sin korta livstid har hunnit med två bröllop och ett dop var så duktig. Det var med stora ögon som hon tittade sig omkring.

Och så fina de var. Min yngsta morbror och hans M.

På kvällen åkte vi vidare till bygdegården för fest. D somande i vagnen och sov trots buller och bång.

Det var otroligt välplanerat, roligt och fint upplagt.

Maten var fantastisk och kvällen ligger varmt i mitt minne.

Jag är säker på att både morfar, mamma och Troysan satt bakom molnen och log gott åt all festlighet!

"Tutta futta Visby tutta bauta mums"

textrad ur en av allsångssångerna som var så rolig att den knappt gick att sjunga

MosterMia & co åkte hem idag på förmiddagen och när E var hämtad från F&F kändes det lite tomt att bara vara hemma. Och efter en liten bilfärd ringde vi fina vännerna, fam B och frågade om vi fick komma över på lite fika. Det fick vi och det slutade med både mat och fika. Och massor av bus förstås.

En och en annan puss och kram hann det bli av våra små stjärnor, även om Gustav nog tyckte att E var lite väl påflugen. Gullungar!

Fina mamma Linda och Gustav busar

till er

TACK för alla fina kommentarer och TACK till alla er som följt och följer oss på vår väg.

Några av er har varit med från första början och några har kommit till under vägen.

Flera av er som jag kommit i kontakt med över bloggen har kommit att betyda mycket för mig och trots att vi aldrig mötts finns ni i mina tankar ofta.

Ert stöd och era tankar har varit ett enormt stort stöd för mig.

I allt virr varr av kaos är det så lätt att tappa fotfästet. Men här. I det här lilla "kryp-in-et" finns en värme som ni förmedlar och som ger mig mark att stå på.

Jag hoppas att vårt liv och den lycka som livet till slut ändå gett oss kan skänka er som också saknar, väntar och längtar lite hopp om ljus.

Jag vet hur det känns när det är som mörkast.

Jag vet också hur det känns att vara mitt emellan.

I världen som aldrig blir densamma igen.

Livet för mig, har sedan några dagar åter igen tagit en helomvändning.

Tre barn. Två i min famn. Ett i mitt hjärta. I min själ.

Jag älskar er!

inget i förväg

Hinnsvepning - Check!

Jag tar dock inte ut något i förväg. Min kropp verkar ta det lilla lugna så något hastigt förlopp står nog inte att vänta. Jag känner mig dock tacksam för varje dag som mina nerver klarar att vänta och ser fram emot att det för varje stund är en stund närmre lilla mirakel.

Dr JW peppade mig och eftersom vi passerat första plan B gjordes idag nya.

♥

Snart är tiden här. Lilla bebis, håll ut!


~ Förresten, bebis är i nuläget fixerad och icke ruckbar. Hejja hejja! ~

som aldrig fick användas

Förberedelserna fortsätter.

Men ibland stannar världen en stund.

Liksom den gjorde en gång för snart tre år sedan.

Världen stannar och jag förmår inte att göra någonting alls.

Som om jag mist all handlningskraft.

Som om jag mist allt.

Medan jag hänger små kläder på tvättställningen och väljer ut vilka kläder som förhoppningsvis lilla mirakel ska få använda ser jag i ögonvrån den lilla lådan.

Den lilla lådan som innehåller några få väl utvalda bebiskläder.

De enda som finns kvar.

De enda som någonsin skulle komma att finnas.

Det gör så ont.

Hela mitt inre skriker och väsnas.

Så mycket som var tänkt och önskat.

Kraften finner mig igen och jag rymmer en tacksamhet, oändligen stor, för alla de kläder som jag ändå fått hänga på ställningen.

livsglädje

Underbara guldklimpar!

De här barnen står för ren livsglädje.

Att höra deras skratt igår och att se deras livliga små kroppar busa och skutta omkring är som balsam för själen.

Barnen står också för vänskap som känns självklar till några av de finaste människorna i världen.

Samtidigt påminner de om att två pojkar, två stora små bröder, någonstans vakar över oss.

De saknade barnen som åstadkommit så mycket med sina allt för korta liv.

Jag är dem evigt tacksam. För utan dem kanske våra vägar aldrig mötts.

Troy och Victor.

Eira och Gustav.

Finaste, älskade!

babyshower

Stjärnor!

Ja, vilken dag det här blev!

På förmiddagen ringde det plötsligt på dörren. Jag hade precis kommit ut ur duschen (vilken N nästintill tvingat mig in i - mycket märkligt) och lite smått stressad öppnade jag dörren.

Där utanför stod några av mina helt fantastiska vänner!

Babyshower, gissa om jag blev överraskad!

I mitt gäng är babyshower ett litet kalas som brukar ordnas inför att ett nytt liv ska komma till världen.

Jag har haft förmånen att få tre stycken "babyshowrar" ordnade för mig och mina barn. Och lika överraskad har jag blivit varje gång. Lyckliga jag!

Såhär var Eiras babyshower!

Tårta...med nappar förstås.

Fina presenter

Dessutom fick jag en påse fylld av massor av "mammalyx" såsom ansiktsmasker, fotbehandling, lotion, duschtvål, schampo, balsam och ljus.

Åh, så glad och tacksam jag är!

Tack än en gång!

På eftermiddagen, något sena, åkte vi sedan hem till fina familjen M för en mysig stund  och det första besöket med underbara, gosigaste lilla Elsa.

Ja, vilken helg det har varit!

Nu är jag "påfylld" må jag säga.

Härligt!

du gjorde min dag

E sover nu sin tredje natt i sin nya säng och jag vet inte om jag vågar skriva det högt, men det går helt över förväntan. Hon sover bättre än någonsin. Det känns skönt att hon känner sig så trygg.

Så, efter en heldag i skolan är jag ganska mör i både kroppen och knoppen.

Seminarie med rollspel + diskussioner är verkligen påfrestande.

Idag fick vi svar på vilka vi ska opponera på nästa vecka. Iiih.

Det ska bli så skönt att ha det där ur världen.

Hoppas hoppas det går bra.

Dagen började förresten med att jag, efter lämning på förskolan, stötte ihop med en helt fantastisk tjej som vågade sig fram för att tala om att hon är läsare här på bloggen.

Det värmde mitt hjärta mer än jag kan beskriva.

Tänk så tacksam jag är för alla er jag får möta (vare sig det är i verkligheten eller här på nätet)!

Och tack fina Es mamma - du gjorde min dag! 

doplördag

Vilken härlig vecka det har varit. Och fortfarande är, för den delen.

Idag har vi varit på dop för fina vännerna A & Js lilla stjärna Lucas.

Det är en sådan gåva att få vara en del av en sådan stor händelse och jag är verkligen tacksam över att fått vara med och dela deras dag.

Det var Es första besök i kyrkan sedan hennes eget dop, men det gick över förväntan.

Dessutom fick vi träffa många andra av våra fina vänner. Bland annat bästa moffa Ida som kommit hem från sin upptäcksresa nu. Det blev ett kärt återseende. Och gosa bebis fick jag i form av gosiga lilla Livia som var där med sin storasyster och mamma.

Nu har jag fyllt på mina vänskapsdepåer

- men hoppas givetvis att det inte ska dröja så länge tills nästa gång.

Efter lite "missöde" med färgen när vi skulle trycka våra "tummegubbar" blev det slutligen ett dopkort. Lite svettigt hann det bli och jag övervägde nästan att köpa ett färdigt.

Men jag brukar alltid göra korten som ska ges bort till presenter och jag ville ju gärna göra det även denna gång. Nåväl, Es gubbe fick en liten...kjol eller vad man ska säga. Personligt. Javisst!

Lilla mirakel i magen v. 30+4 redo för dop
Mamma & Eira poserar
Pappa & Eira i kyrkan



spets

Tusen Tack till alla er som tagit er tid att lämna spår i mitt förra inlägg.

Tack för alla gratulationer och fina ord!

Jag ska svara på era frågor, så småningom.

Jag antar att det är "boandet" som tagit fart, men jag har ett stort behov av att få ordnat och fixat omkring mig. Projekt (efter förkylning) blir att putsa alla fönster och få upp nya gardiner. Det är lite lustigt, men det är ett återkommande behov jag haft i slutet av mina graviditeter.

Jag har under en tid varit sugen på att ha spetsgardiner i något rum och när jag slutligen kom på att det skulle passa ypperligt bra i vardagsrummet där vi har en lampa med spets passade det ännu bättre att mormor hade gamla spetslängder liggandes som hon dessutom var så snäll att sy upp.

Och jag är mer än nöjd.

Vårigt, luftigt, ljust och fint.

Rum ett avklarat.

såhär i kärleksdagar

Tänk att det kan finnas en sådan stark saknad efter sådant som inte ens funnits. Med Troy saknar jag allt vi inte fick. All stulen tid är mig saknad och allt det vi skulle ha upplevt värker i mig. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Jag skulle inte påstå att jag är uppvuxen utan kärlek. Inte alls. Men i flera avseenden och i långa perioder var kärleken inte villkorslös. Jag är dessutom uppvuxen som föräldrarlös. Inte utan vuxen tillsyn. Men utan en mamma. Utan en pappa. Jag sörjer inte längre det faktum att de inte funnits där i fysisk form. Men såhär i vuxen ålder känner jag ändå en saknad. En saknad av någon som älskar mig, sådär villkorslöst som bara föräldrar gör. För även vuxna barn behöver någon som bryr sig.

Och missförstå mig inte. Jag har en mängd människor som verkligen bryr sig om mig och som jag bryr mig om, men några föräldrar har jag inte. Inte någon som bryr sig sådär enkom om mig, för att jag är deras. Inte vet jag. Jag kan omöjligt säga hur det känns att ha ett sådant band till en annan vuxen. Men jag vet vad jag vill ge till min dotter. Det är en känsla av saknad. Sådant som inte finns, men som skulle ha funnits.

Återigen. Jag hyser en stor tacksamhet över allt jag har i mitt liv och vad jag under livets gång åstadkommit.

i stort och smått

...för alla tips och råd jag får från er. I stort och smått. Tack!

Halsbrännan är på besök igen. Efter ett par dagars ihärdigt brännande sist så blev det faktiskt bättre. Men nu har det varit besvärligt ett par dagar igen, så idag inhandlades Gaviscon - hoppas det hjälper!

inte mer idag än andra dagar

Alla hjärtans dag. Som egentligen är som vilken annan dag som helst. Jag älskar mer och mer för varje dag, men inte mer idag, bara för att.

Jag är tacksam för allt fint jag har i mitt liv. För alla jag älskar och alla jag har den stora lyckan att vara älskad av.

När N kom hem överraskade han mig med både blommor och gott. Det är inte ofta vi uppvaktar varandra på sådana här vis och jag blev både rörd och glad, förstås.

Som alltid brinner ett ljus för vår älskade lille hjärtepojk. Idag, liksom alla andra dagar, finns han i våra tankar. Så saknad, så älskad.

vidare perspektiv

Det är därför jag fortsätter blogga. TACK alla ni därute som läser, tänker och ger mig era reflektioner. Det ger mig kraft. Det ger mig vidare perspektiv. Ni gör mig till en bättre människa! Tack!

Och jag vill också säga att jag också uppskattar orden -"Så stark du är som orkat ta dig hit." Jag uppskattar dem när de sägs i mening att lyfta - vilket jag vill tro att de i de flesta fall gör. Jag uppskattar när människor säger -Jag kan aldrig förstå, jag kan bara föreställa mig (eller jag vågar inte föreställa mig). För även om ingen förälder ska behöva föreställa sig, visar det ett mod att vidröra min verklighet. Den verklighet som är den värsta av mardrömmar.