onsdag 17 december 2008

att falla och känslan av botten

"När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen."

Har läst mitt inlägg och känner att det inte riktigt är hela sanningen. Den 20/7 föll jag över kanten. Jag föll, så långt och slog i botten så hårt. Mitt balanserande är långt ifrån ytan. Sanningen är att jag fortfarande försöker ta mig upp. Botten är inte detsamma som döden. Döden, när det liksom inte finns något att klamra sig fast i. En resa är avslutad och en ny påbörjad. När botten omsluter sig kring den som fallit. För en del går resan fort. För mamma gick det långsamt. Det gör mig ont, men jag tror att hon upplevde känslan av botten under många många år, känslan av botten utan möjlighet att ta sig upp. Troys resa gick fort. Det var inget fall, mer en resa från en värld till en annan. Min förhoppning och min tro är att det bakom botten finns något ljust, något vackert, något nytt. Min tid var inte inne. Jag landade hårt men för mig fanns det möjligheter att klamra sig fast vid väggarna. Jag tar mig uppåt, sakta, dock inte säkert. Det behövs inte mycket för att jag återigen ska falla. Men jag vet också att det finns människor som kan och vill fånga upp mig. För det är inte min tid ännu. Jag kommer finna ljuset och jag kommer ta mig upp. Så småningom.

Det är mina tankar. Tankar om en existens.

1 kommentarer:

Linda sa...

Det är svårt att befinna sig där nere, otroligt svårt och så smärtsamt.

Vill bara skicka dig en kram!