storebror

Redan innan vi blivit gravida igen efter Troy visste jag att jag ville att han skulle vara en "synlig" del av vår familj. Jag ville inte att det skulle "hyschas" om honom. Och jag visste att om vi skulle få syskon skulle jag göra allt i min makt för att syskonen på ett fint och värdefullt sätt skulle få veta att de har en storebror. Den osynliga "broren".

I början, när Eira föddes, var jag mycket noga med att påpeka att hon var en lillasyster. Men ju längre tiden gick desto mer försvann känslan att jag var tvungen att hävda. Eira är visserligen lillasyster, men hon är främst Eira - en egen person - och på sätt och vis är hon ju också störst och äldst. Vi har en ovanlig, annorlunda syskonskara. Nu när Disa är född påpekar vi heller inte hela tiden att hon är lillasyster. Hon är ju en liten människa. Som förtjänar att uppmärksammas för sin person, inte för sin ställning i syskonskaran.

Hemma hos oss finns många foton framme på Troy. Och det i vardagsrummet, det största svartvita, gillade E att titta och peka på när hon var yngre. Vi talade om för henne. Utan att lägga någon särskild vikt vid orden. Att det var hennes storebror. Och vi sade ofta hans namn. Vi har också varit vid graven. Ibland ofta och ibland långt mellan gångerna. Men vi har försökt att göra det till en mysig stund. Det är ok att busa med Troysans saker. Småsystrar brukar busa med sina bröder. Ibland tittar vi i minneslådan och Ts album. Precis som vi tittar i flickornas album finns också ett för honom. Och det faller sig naturligt. E tittar och begrundar. Jag svarar när hon frågar och pekar.

Men det har varit lite konstigt. För hur kan vi vinka till Troysan i himlen, samtidigt som han är under stenen? Och mormor, varför får hon busa med Troy men inte vi. Ibland kan jag se hur det snurrar i ett litet huvud. Med tankar som är alldeles för stora. Men vi har inte gjort så mycket mer än så. För hur kan vi svara, när vi inte ens vet själva? Vi har talat om att Troysan var en sjuk liten bebis som inte kunde stanna hos oss. Och som bor i himlen nu, men som har en sten dit man kan lämna saker. Ibland blåser vi bubblor. Som han och mormor kan busa med. Kanske sparka fotboll.

Senare kanske det kommer en annan dag. Då vi får andra frågor. Större funderingar. Men det tar vi då.

Sommaren 2010

förlorade spår

Jag har förlorat några bitar av mig själv.

En bit av mig tappade jag en dag i juli. Året var 2008. En bit av den jag var lämnades kvar i ett rum med en ultraljudsapparat. Jag minns inte att jag tappade. Men jag vet hur det känns att fattas.

Hela min världsbild dog tillsammans med min son. I många ögonblick visste jag inte hur jag skulle bete mig för att leva. Jag funderade på om jag skulle sluta andas. Men en vilja så stark, jag inte ens visste att jag hade. En vilja och en längtan efter liv beredde min väg. Och jag vet inte hur. Men mitt gamla jag lämnade jag i ett besöksrum på avdelning 95F i Uppsala.

Några dagar senare lämnade jag bitar av mitt hjärta i en vit liten kista. Små fragment av en mamma som aldrig fick chansen lades ned med liten pojke. Och pappan som aldrig log spikade igen. Tillsammans gick vi trasiga och satte oss i bilen. Vi körde därifrån utan att veta var, hur och om vi någonsin skulle återvända.

En dag i augusti, samma år, stod en vit liten kista alldeles ensam, alldeles ensam. Alldeles ensam. Två små människor satt längst fram och snyftade. Livrädda för att vända sig om. Livrädda. Liv. Rädda. Vi såg en kista rullas iväg och vi följde den så långt benen bar.

Vid ett hål i marken i september hissades smulor av vårt liv ned. Röda lockar, tio små fingrar och tio små tår lämnades åt en bättre värld. För denna värld kan aldrig bli hel. Vi firade ned vårt allt. Trasiga stod vi kvar. Kärleken förde oss samman. Själar säger aldrig farväl.

Jag har lämnat spår av mig själv på olika platser, runt om i världen. En del av fri vilja, men de mest värdefulla var det någon som stal. Det är fortfarande jag. Det enda som blev kvar av mig var jag.

Ibland finns en kluvenhet inom mig. En saknad efter små smulor. Men samtidigt en tacksamhet. För allt jag blivit. För allt som byggts upp. Har det varit värt det? Jag kommer aldrig kunna känna fridfullhet över vad jag tvingats förlora för att komma hit. Men allt jag har nu. Det är en kärlek.

Två sidor av förlorade spår.

om att inte orka

Om att inte orka.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Men det rör mig. Det berör mig.

Alla sorger är unika. Allas sorg är unik. Liksom personen som är saknad. Liksom personen som saknar. Därför finns inga mallar. Inga bör eller ska. Och innan situationen är upplevd tror jag att det är viktigt att inte tro sig förstå. För det är svårt. Och än svårare för den som inte känner sig förstådd.

Jag möter ofta orden "Jag hade aldrig orkat". "Jag hade bara gett upp".

Hur vet du det? Och vet du hur det känns för mig när du säger så?

Ofta när jag möter orden vet jag också att de sägs i all välmening. Som ett bekräftande, jag tycker att du är stark.

Men för mig, som inte är någon övermänniska utan en helt vanlig tjej som råkade ut för en stor sorg och som kände det som att det inte fanns några val - världen fortsatte snurra vare sig jag ville det eller inte, kan det kännas som om jag gjort något omänskligt. Jag fortsatte leva utan min son.

Som "nydrabbad" kunde jag också känna, om föräldrar som kommit längre i sin bearbetning, "hur sjutton har de orkat?". Men jag ifrågasatte aldrig att de gjort det. För jag har inte upplevt deras resa.

Vi upplever inte varandras resor. Vi reser bredvid varandra. Ibland tätt, tätt. Och ibland förstår vi varandra.  Men det är svårt att veta precis hur någon annan känner. För det är så mycket som spelar in och trots att vi ibland reser åt samma håll har vi alla olika väg.

Det är svårt.

tågen har gått och klockor har stannat

Jag minns en ilska. Jag minns oåterkalleliga tårar brännande för tidens framfart. Så absurt att livet bara fortsatte för alla andra, medan vi spunnit fast i en vinande, äcklig mardröm. Jag ville att någon skulle säga,
"-Det är konstigt men tiden tycktes stanna när er son dog." Det var ingen som sa. Han var ju allt. Allt i allt. Att dagar skulle gå och aldrig komma igen tycktes omöjligt. Att nya dagar skulle födas värre ändå.
Men så står vi här. Två och ett halvt år senare. En del av mig är fortfarande fast. Kommer troligtvis alltid att sitta kvar med en fot i en annan tideräkning. Men den andra halvan. Den andra halvan har sett tågen komma åter. Och klockor ticka. Underligt. Underligt.

två år

Det sägs att man bara lever en gång. Det är inte sant. Jag har två liv. Ett före Troy och ett efter. Det har gått drygt två år sedan min värld rämnade. Ett efterlängtat barn fick aldrig öppna sina ögon. Ett dygn. Av ett helt liv fick han ett dygn. Och vi blev kvar. Två år har gått.

...jag vaknar fortfarande ibland om natten, med en overklighetskänsla i magen. Paniken rusar i bröstet. Han dog.

...små små fötter har återigen trampat inom mig. Små små fötter som nu också trampar livs levande här hos mig. Fotspår i hjärtat och fotspår i livet.

..."tiden läker alla sår" är bara ett uttryck myntat av de som inte orkar inse att sorg är evig. Tiden läker inte alla sår. Av sår bildas ärr som också de kan göra ont. Ärr kan rivas upp och plåstras om. De finns där. Som en påminnelse om en svunnen tid.

...lillasyster kom med lyckan. Men också med en bekräftelse om allt som gått förlorat.

...jag har tvingats inse att jag har skyddsbarriärer som håller mig uppe på fötter. Med barriärerna går människor och olika stunder mig förbi. För att jag inte orkar. För att jag inte kan.

...de människor som försvann klandrar jag inte. Men jag har låst mina portar. Hos mig kan man inte komma och gå som man vill längre. Jag umgås med de som ger mig energi och lust till livet och jag hoppas att jag kan ge detsamma till dem.

...vi har blivit fler i den grupp av föräldrar som tvingas leva utan sina barn. Numer är jag en av de erfarna. De som vet hur det känns när det gått en tid. Jag minns hur jag kände när jag var "nydrabbad", jag såg på dem och undrade hur man orkar. Hur orkar man leva i två år utan sitt barn? Ja, hur orkar man?

...pappa gråter fortfarande mycket sällan. Pappa tycker att det är jobbigt att umgås i stora sällskap. Pappa tittar på tvååriga pojkar med nedslagen blick. Jag vet. Jag vet hur mycket han saknar. Pappa borrar in sin näsa i nyvaken lillasyster och när han tittar upp igen vilar en tunn hinna i hans ögon. Han saknar.

...det har tillkommit flera gravar runt Ts grav. En farbror blev placerad där eftersom han var så barnkär. Det var fint tycker jag.

...vi får fortfarande höra många dumma kommentarer. Jag har lärt mig att svara på dem. Men ändå kan jag inte låta bli att önska vissa människor en hel del tankekraft innan de öppnar munnen. Jag kommer tillexempel alltid att veta att barn kan dö. Det är inget vi behöver förneka. Jag kommer heller aldrig tycka att det som hände Troy var bäst. Jag tror och vet att han hade kunnat ha ett fantastiskt liv, om och isåfall vilka skador han än må ha ådragit sig.

...lillasyster har inte på något vis ersatt Troy. Jag blir mycket ledsen och upprörd när jag får sådana vibbar. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga till en nybliven tvåbarnsförälder att deras nykomling har ersatt det stora syskonet. Då förväntar jag mig att ingen drar sådana paralleller när det gäller vår familj.

...jag skrattar ibland. Jag skrattar med hela min kropp. När lillasyster föddes återfick jag förmågan att känna äkta glädje.

...det är fortfarande en berg- och dalbana. Men bergen är oftast fler än dalarna. Även på toppen kan jag minnas Troy. Jag kan då minnas honom med glädje och tacksamhet. I botten är allt botten. Då orkar jag ingenting. Lillasyster är mitt ljus.

Två år. Vi är fortfarande bara i början av den resa vi tvingas göra utan vår son. Två år är lång tid jämfört med den korta tid vi fick tillsammans. Så är det. Och ett helt liv väntar.


HÄR finns inlägget 1 år.

själar säger aldrig farväl, vilka är NI?

Bloggen "Själar säger aldrig farväl" har funnits sedan den 26 september 2008. Under denna tid finns det några människor som varit med sedan start, men de flesta har kommit till under resan. Några förgyller mina inlägg med reflektioner (om ni bara visste vad de värmer!) medan andra mest passerar obemärkt förbi. Jag ser på min besöksstatistik att det är många som dag efter dag, ibland flera gånger per dag besöker bloggen och jag kan inte låta bli att undra vilka ni är.

Vilka är ni som så ofta tar del av mina tankar?

För att stilla min nyfikenhet, kan ni inte lämna ett litet spår? Berätta vilka ni är och om ni vill, hur ni hittade hit. Om ni själva har blogg/hemsida, lämna gärna adress - så jag får möjlighet att besöka er.

den tjugonde - sov gott morfar

Den tjugonde.

Kanske skulle det vara bättre att låta bli att gå upp om morgnarna. Den tjugonde. Fast jag antar att det inte gör någon skillnad.

Mamma dog den 20/12 2007. Troy dog den 20/7 2008. Imorse dog morfar, den 20/1 2010. En liten morfar. Kämparnas kämpare. Familjens beskyddare. Kanske inte oväntat. Så många gånger vi väntat. Men livet gav tid. Alldeles för kort, men tid som kanske var lånad.

Älskade liten morfar, jag är säker på att Troysan väntar dig vid grinden. Och din fina dotter har längtat efter dig. Vi saknar er. Och glöm aldrig, att själar som en gång mötts, aldrig säger farväl.

själar säger aldrig farväl

Bilden är lånad från Kreativ insikt

.

.

Den här fina magneten fick jag av Karin en tid efter Troys död. Tillsammans med det största stöd en människa som finns många många mil bort kan ge. Jag är evigt tacksam. Själar säger aldrig farväl har betytt mycket för mig. Det påminner mig om att själar som en gång mötts aldrig är långt ifrån varandra. Utan dessa ord hade sorgen varit så oändligt mycket tyngre att bära.

.

.

Mitt barn, du är alltid nära.

ett år

Ett år. Det största året jag någonsin varit med om. Det största av sorg. Det största av kärlek. Året har innefattat så mycket sorg att det borde vara nog för en livstid. För flera livstider. Kärleken växer. Det finns så mycket. Så mycket av det som gavs. Så mycket av det som blev kvar.

…jag har känt små fötter trampa inom mig. Små fötter som lämnat oförglömliga fotspår i mitt hjärta.

…jag har klätt en liten kropp. En liten kropp med mammas tummar och pappas tår. Små strumpor. Ett litet huvud med rött lent hår har fått sin vita mössa. Jag har bytt blöja. För första gången. För sista gången.

…jag har vaknat om nätterna av att min älskade skriker. Rakt ut. Den skarpaste av smärta. Sorgen tar ton.

…vi har letat stenar. Stenar som passar till en grav. En grav där ett älskat barns namn ska ristas in. För alltid i denna värld, men ändå inte.

…jag har fått erfara att ”vänner för livet” har många innebörder. Vänner för livet har lämnat. De har inte orkat. Då har det varit lättast att ge sig av. Vänner för livet har tillkommit. De har orkat. De har burit, lyssnat, hämtat från botten och torkat tårar.

…vi har fått vara de starka i olika situationer där vår historia varit för tung att ta till sig av utomstående. Vi har fått trösta, uppmuntra och ta oss ur situationen med ett falskt leende på läpparna – för att inte tynga andra.

…det finns många av oss. Många av de som förlorat sina små hjärtan. En grupp av människor som alla har en tom plats i sin familj. En tom plats vid bordet. En saknad storebror, en saknad lillasyster, ett älskat barn som aldrig fick en chans.

…jag har aldrig varit så nära min älskade. Något har bundit oss samman. Något som inte kan brista. Aldrig glömmas. Aldrig förloras.

…jag har, om tidiga morgnar, suttit vid graven och stirrat på ett namn. Ett namn som sägs vara mitt barn. Men var är han? Livet gavs ingen chans.

…vit, furu eller med blommor? Vi har valt kista. Bäddat och bonat. Farmor köpte djungelpåslakan. Älskade barn. Vi bäddade ned dig. I julas mindes jag att vi glömde skicka med dig vinterkläder.

…pappa gråter sällan. Pappa slår handen i väggen. Pappa stirrar tomt i luften.

…hjärtat har bultat, så hårt, så hårt varje gång jag sett en nyfödd. Smärtan av att inte få hålla sitt barn är så ofantlig. Äter mig inifrån. Utifrån. Kväljande.

…vi fick höra att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida igen så snart. Kanske ville vi bara ha en ny Troy. Det gör ont. Vi kommer aldrig få en ny Troy. Men längtan efter barn övervinner sorgen. Det är lätt att vara klok i andras skor.

…jag grät ofta. Jag gråter fortfarande ibland. Ibland så mycket att det inte finns luft kvar att andas. Sorgen äter luft. Ibland orkar jag ingenting. Då undrar de runt omkring vad som är fel. Allt är fel.

…kanske har jag blivit bitter. Bitterheten över hur livet faller på en sekund. Bitterhet över alla som lämnat när vi behövt dem som mest.

…att tala före tanken sårar mer än vad man kan tro. Det finns inga ursäkter. ”Kanske var det bäst det som hände, han hade ju kanske blivit handikappad”. Nej. Det är inte bäst det som hände. Ett älskat barn är ett älskat barn och döden är inte bättre än livet. ”Ni får ta nya tag. Ni är unga, snart är ni gravida igen.” Tänk att det verkar vara så viktigt för människor runt omkring att muntra upp. Varför är sorgen så farlig? ”Jag fattar inte hur ni orkar. Jag skulle aldrig ha överlevt något sådant. Om mitt barn dog skulle jag lägga mig och dö”. Ja, visst känns det så. Många, många tickande sekundrar har det känts som att livet är slut. Men att ifrågasätta hur man orkar kan kännas, för oss, som att vi sörjer för dåligt. Som om sorgen för andra skulle vara värre. ”Nej, nu pratar vi om något annat, det här gör mig så ledsen”. Att prata om vår son är det som håller honom levande och som för oss framåt i sorgen. Vi skulle också vilja fly. Rymma från all ledsamhet. Men vi är jagade.”De visste säkert inte vad de skulle säga. De ville nog bara trösta.” Människor har en förmåga att vilja försvara varandra. Det talas om att det är svårt att möta människor i sorg. Men mycket sällan om hur svårt det är för människor i sorg att möta människor som hellre talar innan de tänker.

…men de värsta av kommentarer är de tysta orden. De som förnekar. Som tittar bort. Som vänder undan. Men inte vågar tala. Säg hellre ”jag vet inte vad jag ska säga”. Jag vet inte heller.

…det har varit en berg-och-dalbana. Skrattet finns lika nära som gråt. Skratt innebär inte automatiskt glädje, men gråt behöver inte heller vara detsamma som ledsamhet. Sorgen har många skepnader och intar ett kamouflerat läge, vi lär oss sakta men säkert att leva med den.

…tacksamheten för vad som finns i mitt liv är överväldigande. Mycket som antas vara självklart ställs i ett annat ljus. Små ljusstrålar strålar klarare än någonsin. Jag fångar varje endaste i tryggt förvar.

Det har gått ett år. Sorgen har överlevt. Livet också. Mycket är annorlunda. Vi kommer aldrig bli de vi en gång var. De som accepterar det finns kvar. En mycket liten skara – trogna vänner för livet. De som försvann är borta för alltid.

1 år av saknad

Regnet föll mot rutan imorse, precis som det gjorde för ett år sedan. Det är som att alla högre makter protesterar mot det faktum att du inte finns här med oss. Vi saknar dig, natt som dag älskade lille pojk. Döden övervinner inte oss, det krävs mer för att hålla älskande själar isär. Men det gör ont att inte ha dig mot mitt bröst. Det gör så förbannat ont att inte få pussa dina mjuka kinder. 1 år av den största outhärdliga saknaden.




Övrigt
Vi är utskrivna efter konstaterande att det nog trots allt inte rörde sig om havandeskapsförgiftning utan överansträngning och värme. Idag togs prover (fetal hemoglobin för att utesluta fosterblod i mitt blod) samt flödesmätningar och allt är bra med Lilla liten. Inte heller denna gång lämnar vi Falun med bebis i babyskydd. Men vi är trots det tvåbarnsföräldrar. Underbara Troy och efterlängtade Lilla liten. Så skört, så mycket kärlek.

en älskad storebror

Jag vet inte vad jag ska skriva. Orden liksom stockar sig i armarna och når inte ut i fingrarna. Tankarna går på högvarv. Tänker och tänker.

Fantiserar om hur den här dagen skulle ha varit, i en annan tid. En levande tid i en magisk värld. Det är inte så och jag kan inte begripa hur jag ska leva. Jag försöker leva med livet - sida vid sida. Jag lever knappast livet, men samtidigt vägrar jag låta livet leva med mig. En liten, liten människa bor inuti mig och det ger mig klarhet i att jag trots allt måste försöka. Jag måste försöka ta mig...framåt.

Tiden läker inga sår. Såret är fortfarande lika öppet och är lika benäget att bli infekterat. Kanske kan jag lindra smärtan ibland. Kanske har jag hittat vägar att lindra smärtan, att ta hand om oss i det onda och ta hand om våra minnen. Det är skillnad. Ibland när lilla, lilla människan gör sig påmind lägger jag varsamt om såret och plåstrar om. Älskade storebror, du fattas oss.

Idag är det din 8månadersdag.

Medan tårarna rinner nedför mina kinder känner jag dina mjuka röda lockar mellan mina fingrar. Du hade nog haft långt hår nu. Kanske hade det varit dags för den första klippningen.

Vi saknar dig, älskade fina Troysan!

Vi ska alltid vara tillsammans - själar säger aldrig farväl.

ännu en minnesdag att vårda

Så sitter jag då här, den 19/2-2009 och saknaden efter ett älskat barn är lika stort som igår. Kanske än större. För varje dag som går väcks nya känslor. Nya känslor om att känna sig sviken av livet. Om att känna svårigheter att lita på på nytt. Många många känslor om tomhet, längtan och saknad.

Idag mitt älskade barn, faktiskt om ungefär en halvtimme är det 7 månader sedan du föddes. Vid just den här tidpunkten hade vi precis kommit in i det ökända rummet (längst ned till vänster) och vi väntade spänt på att någon skulle säga - ja, men förlossningen är ju på gång, snart är er lille pojk här. Istället sa BM Erika att -jag har lite svårt att hitta frekvensen, men vänta så ska jag hämta läkaren. Det tog bara några minuter så var Dr JW där med ultraljudsapparaten och minuter senare... ja, då hade vi färdats, du och jag, mot det som både var vår början och vårt slut. Vi fick ingen chans att vara tillsammans. Nyfödd liten pojke, på naken mammas bröst. Vi fick ingen chans, du och jag älskling. Livet tog den ifrån oss. Och gör så ont i mitt mammahjärta. Visst visste du väl lilla hjärtat, att jag var där...att jag skulle ha gjort allt för att få hålla dig och ta bort det onda. Jag hoppas du visste. Innerst inne vet jag att du visste.

Det är 20 minuter kvar nu.

Grattis på 7-månadersdagen Troy. Mamma saknar dig och själar säger aldrig farväl.

"rudolfnäsan"

Jag klarade tentan! Lättnaden är stor. Faktiskt första tentan som jag inte direkt haft panik över. Den kändes bra från början till slut. Sedan kan man ju alltid nojja sig, men det gör jag ju jämt. Jag är tacksam att skolan gått så bra ändå. Ett litet ljus.

Jag är förkyld. Sådär jobbigt förkyld att man helst skulle vilja stoppa tamponger i näsborrarna. Det gör jag inte, men näsan är Rudolf-röd av allt snytande. Har iaf inte ont i kroppen, vilket är bra. Det här är en vanlig förkylning och inte sorgens sättande i kroppslig form.

Igår var vi i Falun, spädbarnsfondens möte för föräldrar som mist barn. Vi var få, men det var en fin stund. Det ger oss mycket. Titta gärna in på spädbarnsfondens hemsida www.spadbarnsfonden.se, viktig och fin information inte bara för de som mist barn utan även för de som finns runt omkring, som ju också bär en sorg. Själar som en gång mötts säger aldrig farväl.

Julen närmar sig med stormsteg. Tung månad. Ännu en jul utan mamma, första julen utan Troy. Det gör ont. Saknaden gör ont. Jag har inte sett julkalendern än, vet inte om det är något att se. Någon som sett den?

Sista rycket innan det bär av till praktiken.

reflektioner

Troysans nalle


Mnja, känner mig nog lite piggare idag ändå. Hade feber inatt, men vaknade med 37,1 och det kan väl räknas som godkänt när jag tidigare dagar haft lägstanivå på 38,4. Jag har fortfarande ont i kroppen, både lite här och var. Ja, det känns som jag tänker mig att det gör om man springer in i en betongvägg ett par gånger.

Var till banken imorse och fixade det sista med badrumslånet, skönt att det är klart nu. Vi fick tillbaka "en slant" från staten eftersom vi köpt en miljöbil, så lånet blev inte så högt trots allt. Hade lite jobbigt på bankkontoret, både svettades och fick svårt att andas, yrselattacker har blivit vardag. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur jag ska göra för att klara mig ur den där hemska känslan, men idag tyckte jag att det gick bättre än tidigare. Jag lär mig. Det är på tiden att jag lär mig andas.

N är i V-ås, ikväll ska han intervjua mig för ett skolprojekt. Jag är nog ett bra objekt. Jag passar in på det mesta, det finns alltid något att gräva fram.

Ryggsäcken börjar dock bli tung nu. Jag har samlat på mig så många stenar, så många erfarenheter (som ju till trots har lärt mig något), som är så tunga så tunga. Jag måste lätta på trycket. När det blir för tungt får jag feber. Kroppens sätt att liksom sätta sig ned och som ett trotsigt barn bestämt säga, "jag vill inte".

Härom natten drömde jag om ett barn. Det var Troy. Jag såg honom inte, det var en underlig dröm. Men kanske har jag kommit en liten bit längre på vägen nu. Kanske har jag öppnat mitt medvetande lite och kan släppa in drömmarna. Jag hoppas att du kommer igen lille pojken min. Tänk om jag fick snusa dig i nacken, om så bara i drömmens värld. Själar säger aldrig farväl. Vi hittar på varandra, tids nog.


Positivt idag?
Jag som trott att det varit något fel på min "blogspotsida", alla funktioner hade liksom försvunnit mystiskt och allt stod i htmltext. Imorse fick jag en syn att jag vid något tillfälle tänkt "hmm, undrar vad som hände om jag trycker här". Javisst, jag testade att trycka på den knappen igen och VIPS så kom allt tillbaka. Jippi!

Såg en länk till en sida där man helt gratis kan göra om och sätta vattenstämplar på foton, toppenbra!
http://www.picnik.com/app#/home/welcome

själar säger aldrig farväl

Halsbandet från Karin, "själar säger aldrig farväl" och Troys minnesplats hemma

Idag kom tröttheten. Jag har väntat och vetat att det varit på väg. Jag är sorgsen. I sorgen. Jag känner tröttheten och ensamheten. Oron gnager, när vänder det egentligen?

.
.

Positivt?

Igår kom en av de vackraste saker jag sett på posten. Ett underbart halsband från en underbar Karin, Tack!