det värsta som kan hända

Så sitter jag och väntar in tiden. Tiden som speglar 3 månader tillbaka. Ett rum på akademiska. Ett rum med många små sjuka barn. Inget barn som dog. Förutom mitt. Mitt skrik. Förmodligen hörs skriket tydligare i Ns öron. Jag befann mig någon annanstans. Inte där. Men jag skrek.

Mitt älskade barn, så du kämpade. Du levde hela 20 timmar och 54 minuter. En evighet räknat. Vi stirrade på din monitor, livrädda att ditt hjärta skulle sluta slå. Hoppet är det sista som överger människan.

Men NU är det 3 månader sedan och mitt hjärta värker. För jag saknar dig. Det var inte så här det skulle bli.