söndag 31 maj 2015

en dag

Så passerade ännu en helg. Intensiv men fin. Mors dag idag. Den är känslofylld för mig. Saknaden efter en egen mamma är påtaglig. Att vara föräldralös har gett mig mycket. Många tårar och besvikelser men också en styrka och en vilja att vara en bättre förälder själv. Mina barn ska få all den trygghet och kärlek jag själv saknat. Jag fick frukost på sängen. En guldig ananas, ett lila nagellack och ett U till mitt Saboarmband fick jag också. Finaste barnen mina. 

Veckan som kommer är välfylld. Såsom det brukar vara. Det är ett pussel att få allt att fungera. Imorgon väntar ett viktigt möte. Det kan bli bra i slutändan. 

Tidigare idag planerade vi ytterligare lite till inför sommaren. Vi ska bland annat besöka Astrid Lindgrens värld. När Disa fick höra det blev hon så glad att hon blev tårögd. Alla favoriterna. Och vi ska vara där med fina vännerna, till Eiras stora glädje. Vi ska skapa minnen. 



fredag 29 maj 2015

dö inte

Kvällens kramp. 

Hon sjönk på en sekund. Jag var med. Var beredd och fick upp henne över ytan direkt. Men en nyintvålad stor liten barnkropp glider lätt och blir tung i bubbligt vatten. 

Uppspärrade ögon. Cyanosen, så snabb. Ett gurglande ljud. Hjälp. Jag skrek på hjälp. Larma, skrek storasyster. Hjälp! Jag fick inte upp henne. PappaN kom och lyfte. Skakningarna så kraftiga att lilla kroppen lyfte från golvet. Storasyster tycker att det inte känns bra. Inget är bra. Alls. 

Medicinen verkar till slut. Så börjar det rycka igen. En liten stund. Sedan tyst. Alldeles stilla. Andetagen är få. Kippar efter andan. Håller hårt liten hand. Gå inte. Dö inte. 

Dö inte. 

lördag 23 maj 2015

hjärtat



Älskade lilla.

fredag 22 maj 2015

små underverk

Det här året har kommit med så många underverk. 

Redan i januari kom fina vännernas son och lillebror och sedan dess har flera av mina närmaste vänner fått sina juveler. Bara sedan Unni föddes har det landat ytterligare fyra små. Den senaste, grannarnas fina lilla tös. Så mycket kärlek. Nyfödda barn är verkligen tecken på äkta kärlek. 

Unni är vår lilla mini. Hon äter bra nu och har inga symtom kvar alls på andningsvägarna. Men det går lite trögt med vikten. Igår vägde hon in på 3800g, inte så mycket påökt sedan födseln alltså. Men Bvc tyckte ändå det var ok så vi fortsätter amma.

Igår var det förskolans dag. Eira som haft feber tidigare i veckan fick vara hemma på dagen men vi åkte dit så hon fick vara med på sången. Duktiga pedagoger och fina skönsjungande barn. Disa var kvar på scenen nästan hela tiden. Hemma sjunger hon mest hela tiden men helst inte bland folk. 
Jag var där själv med alla tre och det var inte det lättaste kände jag. Soligt, varmt med massor av människor är ju inte Disas bästa. Men de stora hann leka en liten stund och få ansiktsmålning iaf innan vi avvek. 

Jag har varit lite lugnare denna veckan inombords. I det där oroliga som inte kan sättas ord på. I det där som gör så ont. Som inte är logiskt men som alltid är katastrof. Lite lugnare.

fredag 15 maj 2015

form

Jag är ur form. Vet inte när jag senast var i. Men är definitivt ur.

Försöker ta vara på och njuta av tiden med lillasyster men har svårt att slappna av. Någonstans är kroppen och tankarna så inställda på katastrof att det är svårt att ställa om. 

Men det är med min stora sittandes bredvid bubblande babblande om livets storheter. Det är när min mellan kryper upp i famnen och bekräftar att min kärlek räcker till. Det är när min lilla ler sina första leenden som jag samlar kraft och styrka. 

Lilla U har haft svårt att gå upp i vikt men på senaste vägningen har hon nu passerat födelsevikt med något hundra gram och de första 50-kläderna läggs undan. Jag är glad och tacksam för alla som välkomnat henne till världen. 

Och i tacksamhetens tanke, vad vore jag utan vännerna i vått och torrt. Fina Dravetvännerna. Vad vore jag utan er? Tack för att ni förstår mina tankar bättre än jag själv. 
Och Ida. Som överraskade oss förra helgen. När vi inte kunde komma till henne, kom hon till oss. Betyder så mycket. Älskade vän. 


fredag 8 maj 2015

det blir som det blir

På lördag är det fyra veckor sedan vår älskade Unni föddes.
Det känns som om hon alltid varit här.
Men hennes start på livet blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
 
Infektionen som jag drabbades av lämnade oss kvar på sjukhuset i tre dygn. Vi hann knappt hem
innan Disa plötsligt blev förkyld. Det tog bara några timmar innan också lilla Unni blev alldeles tät i näsan.
Vi försökte hålla ut hemma men efter en relativt stor viktnedgång blev vi slutligen inlagda i Falun.
 
Det var en märklig känsla att vara där med en bebis.
Som att förflyttas tre och ett halvt år bak i tiden.
 
Trots att det inte blev bekräftat till hundra procent var den starkaste misstanken
att U hade RS.
Under två dygn hade hon sond som avlastade ätandet lite.
 
Nu har vi varit hemma några dagar, men än har hon inte helt återhämtat sig.
Hon har fortfarande inte ökat på tillräcklig i vikt och har lite jobbigt med andningen.
 
Förra veckan hade vi efterlängtat besök från våra Skånevänner som vi lärt känna genom Dravet.
Fina S och T.
Det gör ont att vi knappt hann träffa dem alls, innan vi blev inlagda.
Desto mer han N och flickorna umgås med dem förstås men jag hade längtat så.
Om bara två månader är det vi som åker till dem, som tur är.

Nu försöker vi bara hämta ikapp oss och njuta av tiden vi är tillsammans.