Att vara, men ändå inte

Min älskade vill kolla på indiana jones. Jag ska baaara skriva liten stund, sen ska jag vara troget filmsällskap. Vi har precis kollat på Idol. Sådär tycker jag. Verkligen bara sådär.
.
Igår var vi på vårt andra möte för Spädbarnsfonden. Tufft att släppa på trycket. Men värdefullt att få prata och bli lyssnad på. Jag har många som vill lyssna runt omkring mig, det är fint. Men att höra andra berätta om hur deras värld stannade är så otroligt berörande och spänningslösande. Vi är inte galna. Det vi går igenom är som det ska. Det vi går igenom är som det ska - HELL NO! Det är så långt ifrån, som det ska vara, som möjligt. Så här ska det aldrig vara. Men i situationen vi befinner oss i just nu, långt ned under ytan...är det ok att känna såhär.

Ja, dagen idag har varit lång och tung. Artikelgranskning på förmiddagen och seminarie på eftermiddagen. Konstigt är att lärarna som undervisar på distansutbildningen inte verkar ha datakompetens. 16 olika språkrör (med ca 3-4 studiekamrater med sig) som samtidigt ska försöka få fram sina åsikter via en chatt... goddag yxskaft. Det är toppen med distans, men ibland är det skrämmande hur oorganiserat det är, inte konstigt att vi lyckas överarbeta allt.
.
Just det, igår lämnade vi Troys sten till stenhuggeriet. Bra bemötande. Det kommer nog bli som vi vill. Lite oro finns ju förstås att man ska ångra sig, det finns ju så mycket som skulle stå skrivet. Men det blir nog bra. Det blir bra!

"Sitting here alone with my memories
Staring at a picture of you and me
They say I look fine but if walls could talk
They’d tell you all about how much I break apart"

(Texten är hämtad från "Empty room" med Sanna Nielsen)

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte öppna någon studielitteratur förrän på måndag, men så är jag ju som jag är. Orden är det som ger mig ork att andas. I Katie Erikssons bok (Den lidande människan, s.94) (och ja, jag är besatt av "referenslära" =)) läser jag...

.

"En människas livssituation kan förändras på många sätt. Ett fysiskt lidande och en svår smärta inverkar förlamande på hela människan. En plötsligt påtvingad förändring av människans livssituation strider mot det naturliga, och människan behlöver tid för att finna ett nytt meningssammanhang."

.

Så sant, så sant. Jag känner mig förlamad. Min kropp lever i nuet. Men mitt sinne, mina tankar bor kvar i det förflutna. Ibland blir jag osäker på verkligheten. Jag minns dina sparkar. Jag minns hur fint jag bäddade i den nyköpta vagnen. Jag minns Ns kämpande med den sista tapeten. Jag minns hur vi sov med snutten för att du skulle känna igen oss på utsidan... Jag har inte funnit ett nytt meningssammanhang. Jag gör det jag ska, för att jag måste. Tro inte för en sekund att jag funnit meningssammanhang. Nej, jag vill inte dö. Men utan mitt barn vill jag inte leva.