måndag 31 augusti 2009

lugn och ro...för mycket begärt

Nej, det här med lugn och ro verkar inte vara något som kan tas för givet med en lilla liten i magen. Efter några sömnlösa nätter med tilltagande smärta i övre delen av magen och en ännu större tilltagande oro med föreställande av både det ena och det andra kontaktade jag imorse MVC - vilket naturligtvis ledde till ett besök där. N började skolan idag så snälla mormor skjutsade mig dit. Ingen fara på taket tyckte BM, men ville ändå kontakta specMVC i Falun - som istället tyckte att vi skulle komma in. PUH. Om inte oron inte redan låg på max så hann det då växa sig skyhögt i bilen på väg upp, särskilt eftersom lilla liten tyckte att det var läge att ligga lågt med rörelser.

Väl där blev vi (mormor fick stå för skjutsen) mycket väl mottagna. En hel rad av diverse kontroller gjordes och bebis mår med största säkerhet alldeles utmärkt. Enda kruxet är smärtan i magen. På UL konstaterades att bebis fortfarande ligger huvud ned, dock med en liten fossing trampandes upp mot det onda området. Efter funderingar om det kan vara orsaken gav lilla liten av en höjdarspark och då kändes det faktiskt rätt troligt. När läkaren sedan också av misstag tryckte på revbenet och jag skrek i högan sky finns nu en stor misstanke om att älskade bebis varit alldeles för hårdhänt mot sin mamma och helt enkelt sparkat så hårt att det nu blivit någon slags inflammation som spridit sig. AJ, men ändå en rätt ok orsak - jag kan stå ut. Så länge älskade mirakel mår bra.

Här hemma hade vi orsakat en smärre hjärtinfarkt eftersom vi inte kunnat kontakta någon för att tala om att allt var ok, det enda oroliga N och svärmor möttes av var avslagna mobiler. Nu hoppas vi att detta var sista hjärtsnörpet för denna graviditet. Lugn och ro kanske är för mycket begärt - men försöka går ju kanske...


fredag 28 augusti 2009

älskade barn

v.35+1
Min hjärna arbetar på högvarv. Allt blandas om och blir till en grumlig röra.
Det känns som om jag inte vet någonting längre.
Älskade lilla liten - kom snart till oss.
Underbara barn, kom levande älskade du.

torsdag 27 augusti 2009

klarad tenta

Nä, det här med äventyr är inte riktigt min grej längre. Trots att jag haft en mycket trevlig dag gör det nu ont i varje liten del av kroppen. Jag känner mig helt överkörd. Ja, med en rätt stor vägbula på magen då förstås. Lilla liten har varit relativt lugn under dagen, men kom igång med någon slags övning på väg hem i bilen, dock inga vändningsförsök vad jag kunnat känna.

Och älskling klarade tentan. Stolt som en tupp (höna?) är jag nu förstås - härligt!


I mina tankar finns en särskild familj som nyligen förlorat ett barn. Jag känner inte familjen, men de berör mig. Varmaste, varmaste tankar.

onsdag 26 augusti 2009

äventyr och andningslarm

Äventyr blir det också imorgon. N ska tenta i Västerås och jag följer med. Jag ska dock passa på att umgås med Gilika och senare på dagen även faster och underbara lille Neo.

Ju längre dagen gått dessto mer sjunker det in hur nära vi faktiskt är. Tankarna snurrar i mitt huvud och jag tycks inte få någon ordning alls. Älskade har varit så duktig och pluggat och jag vill inte störa honom nu. Tankarna får vänta till efter tentan.

Tillsammans tryckte vi iallafall på "beställa-knappen" för andningslarmet som varit aningen omdiskuterat här hemma på berget. För- och nackdelar har vägts mot varandra, men fördelarna vägde tillslut över och förhoppningsvis kan det lugna oss lite i den förväntade oro som säkerligen också kommer finnas efter lilla litens födelse. Ett stort köp. För att om andninglarmet ska ha någon som helst funktion måste vi komma hem med levande bebis denna gång. Det är stort.

hurra för lilla liten

Tillväxtultraljud idag och ännu en gång har vi sett vårt mirakel. Tänk - så nära, men ändå så långt bort. Lilla liten följer sin kurva fint +6% idag och vikten beräknades till 2710 g. Bebis fick beröm för sin livlighet och för den träning som för tillfället genomfördes - det var tydligen ett mycket gott tecken på att bebis mådde bra (träningen såg på UL för övrigt ut som om bebis låg och spände magmusklerna, jag vet dock inte helt klart vad den egentligen handlade om). Kanske, det gosigaste av allt var ändå det faktum att bebis verkar ha hittat ned med huvudet. Även igår hos BM var huvudet nedåt och trots att jag känt envisa försök med några mycket hårda intensiva tryck längs sidan så verkar det ändå vara lite väl trångt för bebis att komma runt. Men...än kan mycket hända. Hurra för huvud ned idag dock!

Det pirrade friskt i min mage också när dr JW skrev på nästa veckas inplanerade tid, definitiv förlossningsplan. Iiiiih, kanske var det först då jag verkligen förstod att vi nu är på den yttersta nedräkningen. Kanske har vi bebis hos oss redan om tre veckor.


Som jag sagt tidigare är vi otroligt tacksamma för det bemötande vi fått av sjukvården i samband med Ts födelse och död och naturligtvis också genom denna långa graviditetsresa. Detta med några få undantag (till exempel såsom barnmorskan på gynmottagningen här hemma). Men så idag lyckades vi träffa på en nitlott. Redan vid återbesöket hos dr JW förra året bestämdes att vi vid en ny eventuell graviditet skulle få komma till dr JW och att han skulle följa oss. Det har inte varit något problem hittills eftersom alla de tidigare BM läst journalen och förstått varför så var fallet. Inga ifrågasättningar. BM idag hade en mycket dålig dag sett ur "bemötande - av - patient - perspektivet", då hon inledde med att ge en återbesökstid redan idag och sedan snäsa av mig när jag frågade om det verkligen var rätt. Fortsättningsvis ifrågasattes den provtagning som ska göras varje vecka och vars remiss jag alldeles precis gett henne från dr JW. Som en ännu otrevligare avslutning bokade hon (utan att ha läst journalen) in vår definitiva förlossningsplanering hos en ny läkare som vi aldrig träffat. Det är mycket mänskligt att göra misstag, men man måste också kunna vara så professionell att man kan be om ursäkt och man får aldrig låta sin egen trötthet eller irritation gå ut över patienten. Jag menar inte på något vis att vi ska bli särbehandlade - men jag tror att hon hade startat vårt möte helt annorlunda om hon läst vår journal först, vilket är ledsamt och säger mest om henne. Jag brukar ha svårt att stå på mig, får ofta dåligt samvete när jag känner mig besvärlig. Men denna gång insisterade jag in i det sista att det faktiskt är orimligt att behöva byta läkare inför det eventuellt sista, kanske viktigaste, besöket under de omständigheter som faktiskt råder. Och hon gav med sig. Slutet gott...


Det var länge sedan jag använde mig av positiva tanken, men idag blev jag otroligt glad när en trevlig karl kom fram med sin parkeringsbiljett (som inte hade sluttid förrän om 3 timmar) till oss. Tänk så lite som gläder en blödig, höggravid kvinna...=)


tisdag 25 augusti 2009

10 000

Egentligen är jag alldeles för trött för att sitta här. Imorgon bitti ska vi på TUL och jag har nu tillbringat kvällen med fina Bodinskan.

Men, idag passerades 10 000 på besöksräknaren och det om något är värt ett eget inlägg!

Tack alla Ni som funnits med under denna resa. Särskilt tack till er som tar er tid att kommentera - ni utgör en enorm feedback och ni har hjälpt mig i min sorgeprocess på ett oerhört stort, fint och värdefullt sätt. Tack!


föreningsliv

Gårdagen tillbringades i liggande läge för att samla kraft till föreningsmötet som ägde rum på kvällen. Det gäller att planera eftersom kroppen inte på något sätt verkar vilja gå mig till mötes i någon aktiv form.

Föreningsmötet gick bra (då bortser jag helt från låsande fogar och kallsvettig mensvärk), även om det känns lite tungt att höra alla planera inför sina grupper - när jag själv knappt tar mig upp ur soffan. Tänk att få dra till med en dubbelpirruett. Både jag och N har varit och är mycket engagerade i föreningslivet. Framförallt som ledare. N var under flera år ledare inom handbollen (finns dock inte tillräckligt med tid nu under studietiden) och jag är inne på mitt 7e år som dansledare. För Folkärna Gymnastikförening har jag haft hand om showdancegrupper i 5 år och även en del yoga. Jag är stolt. Mycket stolt över det arbete jag själv lagt ned, då jag nu ser nya ledare inom dansen som kan utveckla stilar och låta barnen utforska den magiska dansvärlden. Stolt är jag också över den bredd som finns i vår förening och det finns många förebilder - som lägger ner så mycket kraft och glädje på att år efter år förmedla och ge möjlighet till olika former av motion och träningsglädje. Det blir ett uppehåll för mig nu. Iallafall en termin. Sedan får vi se. Jag har lärt mig att inte överplanera. Livet blir ändå inte alltid som man vill.


Inatt drömde jag om levande bebis. Levande bebis i en barnvagn. Vår vagn. Den som står i lilla rummet och bara väntar. Det var jag och bebis. På väg ut på promenad. Livs levande, båda två.


söndag 23 augusti 2009

minnen

Det har varit jobbigt att packa undan minnessakerna. Det känns som om jag plockar undan Troy. Samtidigt vet jag ju så väl att så inte är fallet. Troy finns i mitt hjärta, inte i sakerna runtomkring. När vi gjorde iordning skötbordet flyttade jag om lite och några saker fick ta plats i minneslådan. Jag har dock inte kunnat förmå mig till att ställa undan minneslådan, utan den har stått framme. Men så idag kändes det som rätt dag för att minnas lite extra. Jag har tittat igenom alla papper från graviditeten med Troy och alla fina minnesgåvor från begravningen. Jag har läst de brev som kom i massor (och som jag är så oändligt tacksam för) och liksom tillåtit mig själv att vara sorgsen. För det var en sorgsen dag, den där lördagen för ett år sedan.

Så hittade jag lite stuvbitar av det djungelpapper som jag gjort tavlor av (och som är samma mönster som det påslakan Troy har med sig i kistan) och av det har jag tapetserat minneslådan i kartong. Lådan fick sedan flytta upp i garderoben. Nära.

Lilla liten behöver också få ta plats. Våra barn behöver lika stor plats.

1 år - begravning




lördag 22 augusti 2009

vakna nätter redan nu

Det känns som om dagarna fullkomligt segar sig fram. Ändå har denna dagen varit händelserik. En kortare tur på stan med mormor och N, där jag som var shoppingsugen kom hem med "bara" en duk och mormor kom hem med händerna fulla av påsar. Ja, ja - det går ju alltid att shoppa på nätet.

Bebis har börjat med en ny (o)vana. Det sägs ju att bebisar i slutet av tiden i magen lever i den rytm som även kommer följas utanför magen. Lilla liten har nästan hela tiden varit vaken på speciella tider, men nu är det mer påtagligt. Kanske beror det till stor del på att dessa tider är nattetid. Det är omöjligt att sova med små tossingar killandes mot revbenen, som snabbt följs av en liten rumpa farandes längs med hela sidan. Det är lika bra att vänja sig. Lilla liten kommer säkert vara en liten nattmänniska.

Inatt kommer det säkerligen vara svårt att sova ändå, då skateboardfestivalen har intagit staden och musik därifrån vibrerar lätt men säkert i fönsterrutorna.

Nej, nu vankas det visst lite glass. Ben&Jerry's är aldrig någonsin fel. Kanske botar det onda fogar också...någon som vet?

/

torsdag 20 augusti 2009

när små barn dör





Det händer ibland.


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig detsamma mer"


Alf Henriksson



Det händer ibland att små barn dör. Små barn som inte ens hunnit smaka på livet. Det händer ibland. Mycket oftare än vad vi vill tro. Små, små efterlängtade barn. Det händer ibland att väntande föräldrar förlorar sina små. Oväntat. Vem som helst. Inga kategorier. Det bara händer. Och det gör ont.



Varje gång nya fina föräldrar tvingas in i den oönskade värld av ensamma föräldrar kniper det hårt runt mitt hjärta. Jag vet att deras värld har stannat. Liksom min gjorde en dag i juli. Allt har stannat. Och tystnat. Det finns inga ord som beskriver det hålrum ett litet barn lämnar efter sig. Ett helt liv. Inga ord till tröst. Ingenting kan förklara. Idag kniper det extra runt mitt hjärta och mina tankar finns hos de föräldrar som är precis i början av en lång vandring. All värme åt er.

tjugonde

Vet inte vad jag hade förväntat mig, men kanske trodde jag att dessa dagar skulle bli som alla andra. Nittonde, Tjugonde. Ett år passerat. Plus en månad. Något är annorlunda. Liksom inte lika pressat. Men fortfarande tungt. Tretton månader passerat. För ett år sedan planerades begravning. Igår tvättade vi bebiskläder. Sorg och glädje hand i hand. Icke överlevande utan varandra.

Troy, du är så saknad. Att jag levt utan dig ett år är helt obegripligt och det skrämmer mig. Älskade lille pojk, mitt lilla hjärta

onsdag 19 augusti 2009

det bästa från igår

tisdag 18 augusti 2009

studieuppehåll

Igår ringde jag till studievägledaren på Mälardalens högskola och meddelade att jag vill ta ett studieuppehåll. Det bultade ganska friskt i bröstet när jag uttalade orden. Studievägledaren önskade mig stort lycka till och vi planerade att höras igen till nästa höst då jag kommer att få fortsätta utbildningen på Campus i Västerås. Skrämmande. Det betyder alltså att jag från och med nu "bara" är väntande. Väntande på Lilla liten. Inte studerande. Inga B-planer. Lilla liten är min A-plan och det enda jag väntar på. Inga tänk om. Inga tänk om. Inga tänk om. Omöjligt. Tänk om är som en duracellkanin hoppandes fram och tillbaka i tankarna. Vik hädan! Det måste gå bra. Jag bara vägrar förlora ett barn till. Jag vägrar komma tillbaka till skolan utan mage och blödande hjärta. Den här gången är det min tur. Faktiskt!


Huvudvärken är kvar. Det kanske är åska i luften. Förutom huvudet och fogarna känner jag mig lite piggare idag. Har inte sovit lika mycket och har till och med varit ut en liten sväng. Vi åkte till Troy, men väl framme började det regna. Stora tunga droppar. Vi slängpussade och sprang sedan till bilen. Tillbringade sedan den närmsta timmen med att åka omkring. Planlöst. Så som vi tillbringade de första månaderna förra året. När det är för jobbigt att åka hem. Det hem som uppvisar den stora tomheten. Det är tryggare i bilen, på väg mot ingenstans.

So You Think You Can Dance ikväll. Me like.

måndag 17 augusti 2009

hormonmonster

Jisses, jag är ett hormonmonster. Jag blandar ilska, skratt, tårar och likgiltighet hej vilt och antar att jag inte är ett dugg lätt att leva med. Jag är dessutom så trött, så trött. Idag har jag sovit mycket mer än vad jag varit vaken. Ont i huvudet också. Och kroppen. Det kanske är någon sjuka som ligger och gror. Time will tell.

Denna veckan har vi "permis" från Falun. Istället ska vi göra alla undersökningar (förutom UL) hos vår BM, som kommit tillbaka från semestern. Det känns ok. Bebis talar mycket livligt om att h*n finns där och det lugnar hormonstinna nerver. Dessutom hickar det. Mest hela tiden faktiskt. De senaste veckorna hickas det i omgångar ca 5 gånger om dagen. En annorlunda känsla. Troy hickade inte alls. Jag känner mig som en tickande bomb ibland. Eller kanske som om jag har en trumslagare inneboende. Bebis, hicka på du - bara du mår bra.

söndag 16 augusti 2009

du har något som jag ska ha




En dag som började i gårdagens tecken avslutades på bästa tänkbara sätt.

Finaste I och jag skulle åka på miniutflykt och äta glass. Väl framme stannade I upp och talade om att läget nu var som sådant att jag skulle gå fram till kassan och säga "Du har något som jag ska ha". Efter några smärre försök att slippa av mig (det var många människor i kö runt omkring), fick jag iallafall det fina kortet med en bebis och text på baksidan (se foto) av tjejen i luckan. Inne på serveringen fanns en överaskningshop av fina människor från min närhet (varav några vänner som jag inte träffat på mycket länge, men som fortfarande betyder väldigt mycket). Paketöppning, glassätning - som sedan övergick i mat - och massa prat om allt mellan himmel och jord förgyllde sedan min eftermiddag. Tack underbara fina vänner!

lördag 15 augusti 2009

upp och ner

Jag känner mig helt upp och ner. Skulle vilja gråta. Länge och högljutt, men det kommer ingenting. Varken tårar eller ljud. Istället är jag lite moloken. Allt känns bara jobbigt.

Fogarna gör ondare än någonsin. Det enda som inte gör ont är att ligga helt stilla på ena sidan, i ungefär tio minuter. Sedan är det dags att vända på sig och då gör det ont. Illamående slog till som en tornado för några veckor sedan. Jag hade hoppats på att det var en mycket tillfällig visit, men hulkandet har stannat kvar. Jobbigt. Att det dessutom finns massor att göra här hemma gör ingenting bättre.

Bebis virvlar som vanligt. Jag försöker så gott jag kan att göra det möjligt för bebis att ta sig runt, men måste erkänna att det inte är jättebekvämt med spjärn mot blåsan eller hårt tryck under längre tid mot revbenen. Bebis verkar tycka att det finns gott om plats.

Jag vet att det snart kommer vända, kanske redan imorgon kommer det kännas lite bättre. Då är vi iallafall en dag närmre Lilla liten. Nu väntar lite lätt benmassage av fina N (att ha en blivande sjukgymnast som sambo är iallafall inte ett dugg fel).

Take Care

torsdag 13 augusti 2009

ett år

Ett år. Det största året jag någonsin varit med om. Det största av sorg. Det största av kärlek. Året har innefattat så mycket sorg att det borde vara nog för en livstid. För flera livstider. Kärleken växer. Det finns så mycket. Så mycket av det som gavs. Så mycket av det som blev kvar.

…jag har känt små fötter trampa inom mig. Små fötter som lämnat oförglömliga fotspår i mitt hjärta.

…jag har klätt en liten kropp. En liten kropp med mammas tummar och pappas tår. Små strumpor. Ett litet huvud med rött lent hår har fått sin vita mössa. Jag har bytt blöja. För första gången. För sista gången.

…jag har vaknat om nätterna av att min älskade skriker. Rakt ut. Den skarpaste av smärta. Sorgen tar ton.

…vi har letat stenar. Stenar som passar till en grav. En grav där ett älskat barns namn ska ristas in. För alltid i denna värld, men ändå inte.

…jag har fått erfara att ”vänner för livet” har många innebörder. Vänner för livet har lämnat. De har inte orkat. Då har det varit lättast att ge sig av. Vänner för livet har tillkommit. De har orkat. De har burit, lyssnat, hämtat från botten och torkat tårar.

…vi har fått vara de starka i olika situationer där vår historia varit för tung att ta till sig av utomstående. Vi har fått trösta, uppmuntra och ta oss ur situationen med ett falskt leende på läpparna – för att inte tynga andra.

…det finns många av oss. Många av de som förlorat sina små hjärtan. En grupp av människor som alla har en tom plats i sin familj. En tom plats vid bordet. En saknad storebror, en saknad lillasyster, ett älskat barn som aldrig fick en chans.

…jag har aldrig varit så nära min älskade. Något har bundit oss samman. Något som inte kan brista. Aldrig glömmas. Aldrig förloras.

…jag har, om tidiga morgnar, suttit vid graven och stirrat på ett namn. Ett namn som sägs vara mitt barn. Men var är han? Livet gavs ingen chans.

…vit, furu eller med blommor? Vi har valt kista. Bäddat och bonat. Farmor köpte djungelpåslakan. Älskade barn. Vi bäddade ned dig. I julas mindes jag att vi glömde skicka med dig vinterkläder.

…pappa gråter sällan. Pappa slår handen i väggen. Pappa stirrar tomt i luften.

…hjärtat har bultat, så hårt, så hårt varje gång jag sett en nyfödd. Smärtan av att inte få hålla sitt barn är så ofantlig. Äter mig inifrån. Utifrån. Kväljande.

…vi fick höra att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida igen så snart. Kanske ville vi bara ha en ny Troy. Det gör ont. Vi kommer aldrig få en ny Troy. Men längtan efter barn övervinner sorgen. Det är lätt att vara klok i andras skor.

…jag grät ofta. Jag gråter fortfarande ibland. Ibland så mycket att det inte finns luft kvar att andas. Sorgen äter luft. Ibland orkar jag ingenting. Då undrar de runt omkring vad som är fel. Allt är fel.

…kanske har jag blivit bitter. Bitterheten över hur livet faller på en sekund. Bitterhet över alla som lämnat när vi behövt dem som mest.

…att tala före tanken sårar mer än vad man kan tro. Det finns inga ursäkter. ”Kanske var det bäst det som hände, han hade ju kanske blivit handikappad”. Nej. Det är inte bäst det som hände. Ett älskat barn är ett älskat barn och döden är inte bättre än livet. ”Ni får ta nya tag. Ni är unga, snart är ni gravida igen.” Tänk att det verkar vara så viktigt för människor runt omkring att muntra upp. Varför är sorgen så farlig? ”Jag fattar inte hur ni orkar. Jag skulle aldrig ha överlevt något sådant. Om mitt barn dog skulle jag lägga mig och dö”. Ja, visst känns det så. Många, många tickande sekundrar har det känts som att livet är slut. Men att ifrågasätta hur man orkar kan kännas, för oss, som att vi sörjer för dåligt. Som om sorgen för andra skulle vara värre. ”Nej, nu pratar vi om något annat, det här gör mig så ledsen”. Att prata om vår son är det som håller honom levande och som för oss framåt i sorgen. Vi skulle också vilja fly. Rymma från all ledsamhet. Men vi är jagade.”De visste säkert inte vad de skulle säga. De ville nog bara trösta.” Människor har en förmåga att vilja försvara varandra. Det talas om att det är svårt att möta människor i sorg. Men mycket sällan om hur svårt det är för människor i sorg att möta människor som hellre talar innan de tänker.

…men de värsta av kommentarer är de tysta orden. De som förnekar. Som tittar bort. Som vänder undan. Men inte vågar tala. Säg hellre ”jag vet inte vad jag ska säga”. Jag vet inte heller.

…det har varit en berg-och-dalbana. Skrattet finns lika nära som gråt. Skratt innebär inte automatiskt glädje, men gråt behöver inte heller vara detsamma som ledsamhet. Sorgen har många skepnader och intar ett kamouflerat läge, vi lär oss sakta men säkert att leva med den.

…tacksamheten för vad som finns i mitt liv är överväldigande. Mycket som antas vara självklart ställs i ett annat ljus. Små ljusstrålar strålar klarare än någonsin. Jag fångar varje endaste i tryggt förvar.

Det har gått ett år. Sorgen har överlevt. Livet också. Mycket är annorlunda. Vi kommer aldrig bli de vi en gång var. De som accepterar det finns kvar. En mycket liten skara – trogna vänner för livet. De som försvann är borta för alltid.

onsdag 12 augusti 2009

snuttefilten har hittat hem

Precis som rubriken antyder har en snuttefilt äntligen hittat hem. Tänk att det ska vara så svårt. Med Troy hade vi samma bekymmer. Ingen tycktes liksom vara rätt. Igår inhandlades faktiskt egentligen den första - men jag ångrade mig nästan genast och N fick springa tillbaka och returnera. Efter flera timmars sökande på nätet igår kväll lyckades jag hitta några acceptabla kandidater och tro det eller ej, men idag hittades en av dem irl. Naturligtvis fick den följa med hem och äntligen är vi nöjda och glada. Fjantigt? Kanske, men snuttefilten känns så viktig.

Eftersom vi vet vilket kön det är på lilla liten är det lätt att halka in (främst andra, som också vet, halkar gärna) på ett visst färgspår. Vi försöker låta bli. Det finns så många fina färger som passar både flickor och pojkar. Jag tycker det är så tråkigt hur indelat barnklädesavdelningarna är, antingen är det rosa (allt som oftast pasteller) och gulligt eller mörkt och tufft. Jag är också mycket anti tryck - särskilt figurer (med undantag för vissa Labankläder). Jag är ganska kräsen i valen av bebiskläder men som kloka fina N säger så kommer allt passa på vår vackra, underbara bebis.

TUL idag i Falun. Bebis följer sin kurva galant och beräknades idag väga 2299 g, ca +6,8%. Flödet och fetalhb har fina värden och beträffande huggen i magen är det fortsatt vila som gäller. När drJW frågade hur vi trodde att bebis var placerad idag löd gissningen huvud nedåt - men det är vaga gissningar eftersom bebis verkar vända sig fritt fortfarande. Jag kunde ana en viss skepsis hos JW, bebisar brukar ju mest vända sig från sida till sida - det brukar vara lite trångt för kullerbytor. Nåväl, mätningen började och bebis hade rumpan nedåt. Efter en liten stund stannade JW upp, då han märkt att huvudet plötsligt var snett ned, åt höger. Efter en liten stund for det över till andra sidan. JW förde huvudet ned igen (ONT) och konstaterade att bebis ju faktiskt verkar vända sig lite hur som. Tja...som vi misstänkt har lilla liten ingen lust alls att bestämma läge...än. Det blir dock inga vändningförsök för vår del. Bestämmer sig lilla liten för att rumpa ned är bäst planerar vi snitt.

Ännu en dag där kärleken fyller mig till bredden och höjden. Att se vårt älskade pyre på skärmen är så obeskrivligt vacker och underbart. Vi är så nära.

måndag 10 augusti 2009

v.32+

Lilla liten har tillbringat dagen med att stöka runt. Att det skulle vara trångt där inne är inget som märks av. Eller så bryr sig liten helt enkelt inte om det. "Det ska gå att ta sig runt här. Hoppsan här var något hårt. Aj, sa mamma. Ett revben?" Älskade liten får röra sig hur mycket som helst, men jag ser gärna att huvudet är nedåt på onsdag när det återigen är dags för tillväxtultraljud. Jag vill inte gärna vänja mig vid tanken på vändningsförsök.

Såhär står det i Mammapraktikan (av Leni Söderberg) om den veckan vi nu befinner oss i - vilket är bebisvecka 31, graviditetsvecka 33 och med andra ord 32+4.

"Vikt ca 2 kg och längd ca 43 cm. Tung som en mjölpåse. Din bebis ökar sin vikt med ca 225 g i veckan. Barnet börjar reglera kroppstemperaturen. Underhudsfettet lagras upp. Din bebis benmärg kan producera röda blodkroppar. Nu uppfattar "hon" ljus och mörker, natt och dag. Vissa forskare hävdar att barnet till och med kan fokusera blicken i livmodern och att det skulle förklara varför det nyfödda barnet endast har ett närseende på ca 20-25 cm."

Bilden är lånad från vårdguiden.

stanna hos oss

Bjuder er på en bild av vårt nya härliga kök.


Igår var det stora städardagen. Det händer inte alltför ofta att vi gör det tillsammans. Mestadels är det annars N som står för "plocka-undandet" och jag som står för själva städningen. En fördelning jag inte är helt nöjd med. Men igår iallafall hjälptes vi åt. Skönt. Köket är snart fulländat. Det fattas lite färg på en kortsida och den eviga väntan på elektrikerna - men sen så...
.
.
Igår hämtade vi ned skötbordet från vinden. Själva stommen har vi haft här nere hela tiden, men skötdelen är avtagbar, så stommen har fungerat som Troys minneshylla. Nu är några av sakerna nedplockade i minneslådan och andra är lite omplacerade. Skötdelen är inte monterad än. Det känns lite läskigt. Tänk om vi måste ta bort den igen... Jag känner mig aldrig säker. Jag vet hur fort allt kan vända. Det känns inte heller säkrare med tiden. Ju längre det går dessto mer av mitt hjärta kan gå förlorat. Lilla liten, älskade lilla liten. Snälla lilla vän kom levande till oss. Stanna levande hos oss. Du är vår stora kärlek.

söndag 9 augusti 2009

Viktig artikel

Fina Lisa skriver om kampen efter sin dotter Jessicas död. Jessica är också kusin med min vän M som inte heller finns med oss här. Två av de vackraste tjejer som av olika anledningar lämnade denna värld alldeles alldeles för tidigt. Idag finns en artikel i Södra Dalarnas tiding som beskriver Jessicas mående och bristerna i psykvården.

Här kommer ett utdrag från Lisas blogg;
"Genom att gå ut offentligt med min historia så ger jag självmord ett ansikte, jag ställer mig kritiskt till psykiatrin över lag, då jag vet många som har mistat barn genom suicid TROTS psykkontakt."

Här kan ni läsa hela artikeln.

Ett ljus för alla de som inte orkar.

torsdag 6 augusti 2009


Så fint blev det på byrån i hallen.





Lilla liten i magen, v. 32+0

plutiga läppar och runda kinder

Det går upp och ner. Mest hela tiden. Men nu har det varit bra dagar. Fina dagar.

Igår fick vi ännu en skymt av det lilla mirakel som växer och frodas i magen. Små plutiga läppar och goa runda kinder. Ingen tillväxtmätning, men flödesmätning - vilket visade utmärkta värden. Men bebis verkar inte ha det minsta lust att lägga sig till rätta än. Igår var rumpan återigen nedåt och resten av kroppen var placerad likt en falukorv.

De plötsliga "huggen" trodde dr JW beror på sammanväxningar i vävnaden, efter snittet. Inget syntes med ultraljudet och bebis verkar inte påverkas så det enda botemedlet är vila.

Idag har jag dock trotsat huggen och på egen hand tagit mig till Borlänge och träffat fina vännen. En mysig dag med livliga pluttar och mycket att prata om. Tack!

tisdag 4 augusti 2009

optimistlådan

Jag känner mig mer eller mindre som en vattenballong. Rund och mycket orörlig (läs sprickfärdig). Det känns som om jag mest klagar över mitt tillstånd, men hur mycket jag än älskar att vänta barn är det här med graviditet sannerligen ingenting som passar min kropp. Jag har aldrig känt mig sådär pigg och strålande som vissa andra gravida pratar om.

De senaste dagarna har ett obeskrivligt tryck satt sig i nedre delen av magen, ner mot ljumskarna. Samtidigt hugger det till med jämna mellanrum så fort jag rör mig mer än inomhus. I morgon är det nytt ultraljud och dr JW är tillbaka. Jag hoppas han ska kunna förklara för mig vad som händer. En egen gissning är ju förstås att bebis inte vill ligga still och med sina konstanta vändningar tänjer på livmodern och därmed också ligamenten.


De senaste dagarna har fina svägerskan varit här. Mysigt, med tanke på att N tillbringat mer tid på jobbet än hemma med mig. Sin enda lediga dag tillbringade han ändå i arbetandets anda då han listade lilla rummet. Fina!

Svärmor och svärfar har nyligen också kommit hem från en Londontripp och idag fick vi ett litet paket med de underbaraste små bebiskläderna. Denna gång fick de följa med oss hem, och optimistlådan är onekligen fylld till bredden. Kanske är det just dessa små kläder som får följa med till BB.

lördag 1 augusti 2009

En fråga

Jag fick en fråga. Vad var det som hände Troy? Att skriva om det, från början till slut, så här rätt upp och ned är svårt. Det gör fortfarande fruktansvärt ont och vissa delar vet jag inte om jag någonsin kommer att formulera i ord.

Jag gör ett försök. En version som jag använt mig av i andra forum. Kanske något omformulerad. Kanske kommer jag lägga till eller ändra när jag känner att jag orkar.

Troys resa

TROYS RESA

Troy var en riktig personlighet redan i magen. Jag började känna hans sparkar i v. 13 och från den dagen var det ett himla liv i magen. Dag som natt for han omkring, allra helst när Niclas pratade med magen. De hade en egen relation och på kvällarna busade de alltid en stund innan vi skulle sova.

Hos barnmorskan visade han klart och tydligt att han inte gillade när hon försökte lyssna. Troy rörde sig kraftfullt, fylld av styrka.

Därför kände jag på mig att något var fel på fredagseftermiddagen när jag inte känt honom på några timmar. Därför blev jag så orolig när han inte reagerade ens när Niclas försökte busa. Men som både barnmorskan och andra sagt så kan det ju bli lite extra lugnt sådär när det närmar sig förlossning och jag var i v.38+4. Någonstans försökte vi intala oss att förlossningen nog var nära.

Men natten till lördagen kunde jag inte sova och det var ingen rörelse inifrån. Magen kändes alldeles "slapp". På lördagsmorgonen ringde vi Falun och de sa att vi kunde komma direkt. Cirka 11.20 kom vi in på ett rum där jag blev undersökt. Barnmorskan letade efter hjärtslag men när hon inte hittade några tydliga ville hon att en läkare skulle komma och lyssna. Så runt halv tolv kom dr Wesström och gjorde ultraljud. Det tog honom knappt en minut att se att något var fel. De orden han sa här har vässats sig fast i min hjärna och de rullas upp om och om igen, "Det finns hjärtfrekvens men den är låg och han måste ut NU". Han tryckte på larmknappen och samtidigt var vi på väg till operation.

Jag vet inte om jag hann reagera, men Niclas har berättat att det kom ett avgrundsvrål från mig när de sprang iväg med mig. Jag sövdes direkt och 8 minuter senare 11.41 föddes Niclas Troy Torsten. Han levde inte när han kom ut, men de lyckades med återupplivning efter 6 minuter och därefter flyttades han direkt barnavdelningen. Direkt blev det också bestämt att han skulle flygas till Uppsala, där de använder sig av en mycket effektiv hypotermibehandling och de är de främsta specialisterna på barn.

När jag vaknat upp ur narkosen flyttades vi till honom och där var vi kvar till helikoptern kom. Eftersom jag förlorat en hel del blod fick vi stanna kvar i Falun i väntan på transfusion. Men så snart behandlingen var klar åkte vi iväg med ambulans till Uppsala.

Jag förstod nog inte hur sjuk han var, ingen visste direkt vad som hänt. Det enda vi fick veta var att nästan inte hade något blod och haft syrebrist. Vi kom till Uppsala på natten. Runt 4 på morgonen fick vi komma ner till Troy på Barnintensiven, avd 95F. Därifrån hade vi, medan vi var kvar i Falun, fått besked om att han blivit lite piggare och att han velat andas själv så de tagit bort respiratorn. Men när vi kom in på avdelningen blev han dålig igen och vårdpersonalen samlades runt honom. Vi hörde bara läkarordinationer och vad de sa till varandra. Respiratorn kopplades in igen. En slags buffertlösning gavs till Troy, för att häva det sura som kroppens celler bildat då den haft syrebrist. Kroppen har även ett eget buffertsystem, men inte ens med det extra tillförda orkade den lilla kroppen återhämta sig. Troy lades upp mot mitt bröst och att hålla honom där och då är de varmaste mjukaste minnen jag har. När klockan närmade sig sju bedömdes läget så allvarligt att vi var tvungna att bestämma oss för om vi ville ha dop. Min oro då sträckte sig till hur vi skulle kunna ha dop nu och om vi i så fall fick ha det när vi kom hem också (att vi inte skulle komma hem var inget som nådde mitt medvetande). En präst kom och all personal samlades runt vår säng. Jag tror att vi sjöng "Tryggare kan ingen vara".

Morgonen grydde och läkaren Katarina försökte förklara för oss att det han inte skulle överleva. Jag vet att jag fortfarande inte förstod vad det innebar. Inte leva? Inte komma hem? Jag trodde hela tiden att han skulle orka reda upp det, jag stirrade mig blind på monitorn och väntade på att det skulle vända.

8.25 bad läkaren oss att besluta oss för att koppla ur honom ur respiratorn. Hur tar man beslutet att ens barn ska dö? 8.30 blev han urkopplad efter att läkaren tagit beslutet åt oss och 8.35 tog han sitt sista andetag mellan mig och Niclas.



Vi har fått veta att det kallas fetomaternell transfusion. När något händer och barnets blod går över till mamman. Det är ovanligt. Mycket ovanligt. Det hjälper inte oss. Vår lille kille kommer inte tillbaka. I och med att det inte fanns så mycket blod kvar i hans lilla kropp kunde inte kroppen syresätta sig ordentligt vilket ledde till att mjölksyra bildades i cellerna. Det var detta som slutligen gjorde att hans kropp inte orkade. Allt skedde så fort. Läkarna tror att blödningen skett inom det närmsta dygnen. Det fanns inget vi kunde göra för att upptäcka det. Det som gjorde att vi åkte in var, tillsammans med avsaknaden av rörelser, magkänslan -att något inte var som det skulle. Vi har fått det förklarat i att min kropp bland annat reagerat på det nya blodet. Säkerligen också modersinstinkten att mitt barn inte mådde bra.