min fina I

Ny vecka. Ny måndag.

Jag känner att jag är lite ur rutin. Det tog nästan två timmar med morgonrutinerna imorse och att komma iväg. Pjuh!

Iväg kom vi iallafall, till bästa Carro och hennes tjejer.

Engla & Alinne som är Eiras stora idoler.

Någon lugn pratstund hann vi dock inte med. Lilloppan Disa är mest högt och lågt. Inte en lugn stund blir det.

Välbehövligt var det iallafall att få ses och babbla det som hanns.

Efter senaste veckornas pärs med många många kramper är vi konstant på spänn.

Det är fysiskt jobbigt. Vågar inte släppa med uppmärksamheten. Varken på dagen eller natten.

Minsta lilla ljud. Eller tystnad. Vi vet aldrig när det slår till.

Vi väntar på vidare besked denna vecka. Nya prover togs i fredags och förmodligen blir det en ny medicin som ska testas.

Jag försöker hålla hakan över ytan. Andas. Det kommer bli bra.

Förra veckan var verkligen kaotisk. Inläggning på söndagen. Jag som hade redovisning på måndagen.

E fick vara hos F&F på natten. N kom och bytte av mig på morgonen så att jag kunde åka hem. Snabbt iväg och hämta E, eftersom F&F skulle åka bort. Skjutsa E till mormor som hade henne över dagen. Sedan Västerås för skola. Snabbt hem och hämta E. Oro för D (som jag aldrig varit så länge ifrån), sedan hem och plugga till tenta.

På söndagen pratade jag med min fina Ida i telefon och hon erbjöd sig som alltid att komma hem och hjälpa till. Jag/vi som oftast vill försöka lösa själva tackade men sa att vi skulle försöka fixa det ändå.

På måndagen när jag pratade med I igen sa hon helt sonika att hon redan fixat ledig och skulle komma till kvällen. Det var som en sten från mitt bröst.

I tog alltså ledigt och åkte 15 mil (enkel resa) för att vara med oss. Erbjöd sig inte bara, utan hjälpte oss mer än vi någonsin kan tacka för.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för alla som erbjuder sin hjälp eller som på annat sätt visar sitt stöd. Tvärtom, jag är så glad för ert stöd!

Men, det är få som faktiskt fysiskt finns här när vi behöver.

Som inte får oss att känna det som att vi belastar.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag kan jämföra det med tiden efter Troy. Många hörde av sig och lovade att de skulle finnas. Men få fanns där i mer än ord. Få stannade kvar. Få fortsatte ringa fastän vi inte svarade. Få orkade.

Ida var en av de som aldrig hav upp. Vi har känt varandra i drygt 25 år nu.

Och jag bara hoppas och önskar att jag någonsin kan återgälda och finnas där för henne som hon funnits för mig och min familj.

Det som händer Disa är för vår familj en stor kris. Varje gång hon krampar, tror jag att hon ska dö.

Det spelar ingen roll vad någon annan säger, för det finns ingen som kan lova att det inte kommer att hända just henne, just då.

För jag har hållt ett dött barn i min famn. Jag har pussar blåa läppar och kalla kinder.

Därför vet jag att ingen går säker.

Jag är stark. För Disa. För Eira. För Niclas.

Men innerst inne är jag bara liten. Och väldigt rädd.

På tisdagen tog I med sig Eira till lekparken så att jag fick plugga. Sedan åkte hon med till Falun för att hämta hem D&N. På onsdagsmorgonen fick jag och N sovmorgon då Ida tog Disa. Sedan fick Eira följa med till verket tillsammas med I, gammel-moffa (Is mamma) och fina Anna (Is kusin). Då kunde jag fortsätta plugga och hjälpa N (som hade feber) med D.

Guld värt!

med och utan

Måndag.

N och tjejerna har knallat iväg till matlagningen. Jag har fixat disken och läst igenom anteckningar från förra veckan. Det är hemstudier idag. Imorgon är det heldag i skolan. Sedan är det två eftermiddagar på onsdag & torsdag. Dålig planering av skolan. Det är inte helt kul att ha föreläsningar och redovisningar på seneftermiddagarna.

Igår var det morsdag. Den tredje med levande barn. Annars då? Den femte.

Med och utan. Alltid en pojke på axeln.

När familjen (äntligen) vaknade till igår kom E springande med paket till mig.

-Mamma, mamma, mamma. Är du inte nyfiken på vad som är i? Är du inte nyfiken?

Ja, hon talade iallafall inte om vad som var i  den här gången.

Där i fanns en underbar berlock till mitt armband. En mammaberlock. ♥

På förmiddagen åkte vi till mormis med morsdagpresent. Ett foto av tjejerna.

Mormor är fotografisamlare (av höga mått), så nya fotografier är alltid en bra present.

Vi hann precis hem och äta lunch innan det var dags för mig och Eira att gå iväg till parken för Mora Träsk. E var lite förskräckt, men så kände hon igen sångerna och tyckte att det var jätteroligt.

Eftermiddagen spenderades sedan hos F&F. Bästa svärmor ♥ fick Jungstedts nya bok.

flickorna fick premiärbada och vi åt middag tillsammans.

En fin avslutning på en fin helg.

Nu ska jag ta fart igen. Jag vet bara inte riktigt vart. Jag känner att jag inte riktigt vet var jag ska lägga fokus. Nåväl. Det är slutspurten nu.

uppladdning

Måndag.

N och tjejerna gick ned till öppis imorse trots inställd matlagning. Tyvärr var det ingen annan där så det fick bli biblioteket och farmor istället. E hade varit överlycklig och ville inte åka hem på hela dagen. Jag fick åka och hämta henne efter min träning - en riktig heldag hos F&F.
Medan de var iväg hade jag pluggtid. På schemat stod psykiatriintro på bästa distansmanér med föreläsning på datorn. Riktigt bra faktiskt. Jag gillar det här sättet att lära. Vet att jag sagt det förut.
Jag måste sätta fart med pluggandet. Känner att det är mycket mycket kvar, trots att jag läser och läser.

På söndag ska jag och stortjejen gå på Mora Träsk. E laddar upp med att sjunga och dansa järnet nu. Fader abraham all day long alltså.

för fem år

Söndag.
Det har varit full fräs hela dagen. Vi har fixat och trixat hemma med sådant som borde blivit gjort för månader (kanske år) sedan.

Jag har sprungit upp och ned i tvättstugan och kan för en gångs skull höra ekot i tvättkorgarna. Trapprace tillsammans med corepass och promenad med barn i vagn och på cykel får stå som dagens träning. Min favorit zumban har blivit bortplockad från söndagar vilket känns helt värdelöst då det är jättesvårt att hinna gå på passen i veckorna. Jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka igen.

Det var nästan sommarvärme idag. Och jag längtar efter sommar och ledighet. Vi har bokat resa till Danmark i sommar, vilket vi dagligen pratar om. Jag hade hoppats att vi skulle kunna åka utomlands (ja, lite längre än Danmark...) men med tanke på att vi inte vet hur Ds kramper kommer att te sig och att hon inte får vaccineras får vi vänta med det. Jag hoppas att det kan bli en "fira-min-examen-resa".

För exakt 5 år sedan, idag, var vi i Grekland - Santorini.

Jag hade precis haft missfall och önskade inget hellre än att vara gravid.

Men det var en fin resa. Vi tillsammans.

som en vessla

Tisdag. Som varit en sådan där toppendag med massor av energiintagning.

Efter zumban intensivpluggade jag och hann igenom halva övningstentan, vilket är godkänt resultat.

Sedan lunchade vi i all hast innan vi gick ned till öppis, allesammans.

En trevlig stund.

Eira lekte så fint med kompisen Albin. Det är roligt att se.

Disa passade på att käka lite sten. Hon är otrolig. Allt ska in i munnen och det gäller att konstant ha ögonen på henne. Hon är verkligen snabb som en vessla och har utvecklats massor de senaste veckorna.

För tillfället står djur högst upp på favvolistan. Allt är bää bää eller ihihihi.

Det blev stor förtjusning bland barnen när änderna (de nästan otäckt tama) kom upp från ån och kvackade runt oss.

Eira & Albin

Disa, stenmarodörskan


På väg hem lånade vi lite nya "Ingrid-böcker" på biblioteket. Ingrid, som båda tjejerna gillar.
Väl hemma lagade vi köttfärsthai (till Eiras stora förtjusning) N passade på att sticka och träna.
Jag snabbnattade tjejerna (tog 10(!) minuter för båda två) och har både hunnit fixa disk och tvätt.
Nu ska jag beställa tågbiljett tills imorrn och sedan blir det fötterna upp med ljudboken.


Kram till er alla!

alive

Det är sant. I'm alive. Även om det tidsmässigt nästan verkar som en omöjlighet. Eller nä. Så illa är det inte. Men det skulle onekligen behövas några fler timmar per dygn.

Så, vad har hänt sedan sist?

Onsdag - Peditrikföreläsning. Å, vad jag kände mig hemma. För en gångs skull kände jag att jag faktiskt kunde något och det är DÄR jag vill vara. Jag och E åkte på cirkus med F&F. Roligt! E gillade djuren bäst. Frågar man henne vad hon tyckte om cirkusen funderar hon och säger varje gång att det roligaste var att Disa ska få följa med nästa gång. Sötnos!
Torsdag - Jag och K (som är härifrån stan) åkte iväg till D som bor i lilla grannstaden för grupparbete. Vi lyckades bli klara vilken innebär att vi kan ägna resterande avsatt grupptid till att plugga på egen hand inför tentan.
Fredag - Långdag med peditrikföreläsningar som var minst lika intressanta som tidigare. Hade ett samtal med läraren efteråt och kände mig peppad inför framtiden. Bästa Ida åkte från Örebro och hämtade upp mig på vägen. Vi hann snicksnacka lite på vägen hem iallafall.
Lördag - Familjen åkte till Stockholm för att fira moster/gudmor Mia och hennes bonusdotter I. En kortisstund, men mysigt.

Jag och moster/gudmor Mia

Söndag - Familjedag med storhandling och utelek i lekpark och cykeltur.



Systrar bus & lek. Envisa fialottan som slitit av sig mössan som vanligt.

Måndag, Idag - Långdag med psykiatriföreläsning. Intressant men inte på långa vägar som pediatriken.


Sådärja. Nu är jag på banan igen. Imorgon har jag hemstudier, skönt!
För övrigt så har jag kommit in fint i klassen, tycker jag. Många trevliga tjejer och det finns också flera killar i klassen (vilket det annars kan vara lite ont om). Det är en klass som är ambitiös och frågvis. Det är alltid mycket diskussioner och jag har fått uppfattning om att alla är hjälpsamma med varandra. Knappt fyra veckor kvar av den här terminen. Avslutningsdagen är bokad, liksom kyrka. Spännande!

för dig som för mig

Karantän över för denna gång. Tänk om vi skulle kunna hålla oss friska, på benen lite längre denna gång. Vi traskade ner till öppis på rytmik efter lunch. Trevligt som vanligt. Eira ville nog egentligen ha lite mer lekengagemang av mig än vad jag orkade idag. Öppis blir liksom också mitt andningshål i vardagen. Idag fick gjorde dock det dåliga "mammvetet" sig påmind när jag lyssnade för dåligt.

Jag finner inte riktigt orden här emellan. Så jag avrundar.

Mina tankar finns ikväll hos en av mina bästa vänner som tagit ett viktigt och svårt beslut. Underbara Du. Jag finns här. Som du funnits för mig.

Musik är bomull för onda sår. N presenterade denna för mig här om dagen. Jag älskar.

i'm still me

Dag till ända. Trött är bara förnamnet. Det känns som om det är något som saknas i min kropp. Energin är puts väck.
Jag ser fram emot imorgon kväll, då jag ska rymma från kvällsbestyr en stund på promenad med fina M. Vi sågs förresten idag. Äntligen, efter alla sjukor, högtider och vändor. Stortjejerna fick busa i is(lek)parken och småttingarna slumrade. Eller ja, E iallafall. Disa vill ju som oftast vara med där det händer. Så hon satt på min arm tills hon inte orkade längre.
På eftermiddagen var det BVCbesök. Det blev väl liksom mer så att jag uppdaterade dem. Jag vet inte om det gav oss så mycket. Synd att det känns som löpande-band-metoden. Jag hade tusen frågor och hann knappt ställa någon. Jag kände hur det brådskade och vi drog till och med över tiden med en minut. Hela 16 minuter blev det, undrar hur mycket som hinner snappas upp egentligen. Är det bara för protokollet?

Disa har ätit sin medicin i en vecka imorgon. Ikväll gick vi upp på standarddosen. Än så länge har vi inte sett några direkta biverkningar. Ingen större trötthet (vilket i Disas fall annars skulle vara bra eftersom hon inte sover så mycket...) eller oro. Jag hoppas så innerligt att det här ger oss en krampfri liten tjej. Önskar. Önskar!

 

Jag är så fylld av kärlek till alla er som funnits vid vår sida under den senaste tidens prövningar. Några få av er har funnits där jämt. Några har visat sig vara starka klippor att luta sig mot, som vi inte visste att vi hade. Och som vanligt, när vindarna blåser för hårt, har flera också fallit dän. I'm still me. Och även om jag uppdaterar mig här så behöver jag också närhet. Vänskap, öga mot öga.

återfunnen matglädje?

Såhär smaskigt såg det ut här om dagen när vi åt. Jag undrar varför vi har så lätt att fastna i samma gamla vanliga vardagsmat när vi ibland får till sådana smaskigheter. Det här är definitivt värt att ätas igen. Mums! Idag hade vi den stora lyckan att bli bjudna på mat hos F&F. Helstekt kotlett och rotfruktsgratäng. Åh. Jag känner suget i magen bara jag tänker på maten. Så gott det var. Jag har återfått matglädjen. Snart är vi på't igen.

Vi hade en trevlig stund på öppis. Eira var äldst. Men?! Min lilla tjej. När blev du så stor? Disa älskade allt. Hon studsade upp och ned. Spelade och sjöng små trudelutter. Imorgon ska vi ääääntligen ses med våra fina vänner. M&A&E. Å vad vi har saknat dem!

Hoppsan, lilla loppan. Storasysters säng är perfekt att resa sig mot.

veklingkropp

Alltså. Det har verkligen inte varit piece of cake att ha legat däckad med två småttingar hemma. Första vändan var tuff nog. Med den långa febern. Men den här segdragna förkylningen är inte heller att leka med. Jag tycker synd om E som knappt  kommit utanför dörren (hon har ju varit den enda som "bara" haft hosta). Men. Mer tid tillsammans har det blivit. Och jag älskar den tiden.

I helgen kläddes vår gran. Lagom stor när vi aldrig firar hemma. Och oäkta. Förstås. Annars skulle det aldrig sluta nysas. E älskar granen. Idag har hon legat därunder och pratat med kulorna. Julpyntet (tomtarna och andra figurer) som varit utplacerade har hamnat därunder tillsammas med henne.

När E skulle klä granen hamnade liksom allt på samma gren. På samma kvist.

Idag tog vi oss äntligen ut iallafall. Jag kommer ha träningsvärk imorgon. Att pulsa fram med både vagn och bob är rätt påfrestande för en veklingkropp.

Men på tal om veklingkropp har den iallafall intagit nedåtgående trend på vågen. Och i dagarna har jag minsann återtagit befälet i två par jeans. Jepp. Mer sånt tack!

lucia i förskott

God måndag! (ellerjajagvetinteomjagtyckerattdenärsågodmenjagönskarerdetiallafall)

Igår morse vaknade jag upp utan röst. Trippelsuck. Disa började rossla och var inte helt pigg förra veckan, men jag hoppades på att det inte skulle nå oss andra. Dessvärre verkar det nu så eftersom jag idag dessutom är ruskigt förkyld. Eira har också hostat på förmiddagen. Usch. Jag är så trött på det här! Det var ju just alla dessa sjukor jag ville minska på genom att E inte skulle gå på förskolan. Ja bland annat. Och visst förstår jag väl att det finns smitthärdar överallt. Men vi tycks ju knappt kunna beblanda oss med folk utan att bli smittad.

Ja, så helgen har väl inte varit helt på tipptopp. Fredagen började ju med att N krockade med en lastbil (eller något liknande större fordon). Lillebilen blev skrot, men N kom hem oskadd - viktigast förstås. Men otrevligt är det ju och en ovälkommen kostnad i en ansträngd ekonomi.

Sådär. Färdiggnällt.
Igår var vi iväg på luciafirande med öppis i kyrkan. E hade bestämt att hon ville vara lucia. Och vilken vacker lucia sen då. Underbara älskade lilla liten, som skuttade fram i ledet men som sedan stod alldeles stilla och smånynnade lite. Älskar! Disa fick inte vara med framme i kören, men fick vara tärna ändå, i farmors knä.

utan paus

Som sagt. Vardagslivet tog lite paus i och med alla sjukdomar. Det fungerar ju dock inte riktigt så i realiteten, så det har tagit ett tag innan vi kom ikapp. Och det finns fortfarande en hel del kvar att göra.
Men med en ihärdig-tvärtemot-tjej och en hej-jag-vill vara precis-där-du-är-tjej så går det inte så fort. Och saker som nyss plockats undan har en tendens att krypa fram igen.

Nåväl.

Idag stod pepparkaksbak på agendan. Mer för sakens skull än den goda. E uppskattade det. Och även om hon inte är nån kaktjej så åkte en hel del deg iallafall ned i magen.

Familjens adventsljusstake som i nuläget har två ljus tända. Mys.

"Jag gör en farmorgumma, jag"

Älskade lilla Disa som numer är som en virvelvind. Hon tar sig dit hon vill. Rullandes eller ålandes.
Och jisses, med vilken fart.

icke för mig

Morgonens sysselsättning.




Jag tycker det är skönt (både för mig och allmänheten) att jag inte valt yrkesbana som byggmästare. Det skulle kunna vara så att vår tågbana inte riktigt blev som på bilden. Inte alls faktiskt. Det slutar till och med med att tågen får plumsa ner i sjön. Vilket i och för sig E tycker är mycket roligt. Jaja. Husen är fina iallafall och vi har ju en bro! ;-)

onsdag i det stora hela

En fin onsdag, trots det sedvanliga "onsdagstrotset". Tänk att det verkar som om det går troll i onsdagar.

Vi startade dagen tidigt med att packa oss redo för att åka till pappaNs jobb och hälsa på. PappaN som idag hade ridning på agendan. Det var en mycket spänd stortjej som ivrigt skyndade sig igenom ridhuset för att komma ut i stallet. Något besviken var hon till en början över att inte få rida på de stora hästarna. Men Smulan stod troget och väntade och när E väl kom upp såg det ut som om hon aldrig gjort annat. Ja, och sedan skulle förstås varenda lite vrå upptäckas. Jag kan väl lugnt intyga att jag inte riktigt kände mig hemma, men det tar sig. Jag stod ju iallafall bredvid hästen den här gången.

Vi lunchade med pappaN innan vi begav oss hemåt igen och lite dropinsång på öppis. Jättekul med "nya" mammor och barn. Lite fika, bus och lek (och hundra toabesök) och sedan förbi F&F för att sedan åka hem.

Pust.

Pust.

Nu väntar en stunds tvtitt innan jag förmodligen slocknar på soffan.

uppehållslösen

För att vara helt ärlig. Ett blogguppehåll har legat på lut. Eller kanske lösenord. För en tid. Under en tid  har jag känt mig lite under ytan. Utan någon särskild anledning. Egentligen. Och jag vet inte varför. Därför vet jag inte ens vad jag ska skriva.

Idag började dagen lite tyngre än vanligt och jag hade tänkt att vi skulle stanna hemma, men efter ett sms av fina M pallarade jag mig och flickorna iväg till öppis. Lite kaffe och "mamma-snack" på det och sedan en lekparkstur med tjejligan M&A&E så kändes det mycket bättre. En gemensam ansträngning här hemma som avslutades med kladdkaka gjorde att dagen iallafall avslutades mycket bättre än den började.

Förresten så ringde jag till barnmottagningen idag, efter att D haft två episoder av "eksem" trots äggfri kost. Hon hann alltså bara vara eksemfri några dagar. Och kvinnan som svarar är inte min favorit. Verkligen inte! Hon tyckte att vi skulle "testa att plocka bort lite" för att se vad som kan vara orsaken. Men ÅH, det var ju där vi var innan. Jag vill inte hålla på att mixtra själv. Jag vill veta vad det är som gör att D mår dåligt. Punkt!

ljuständarlördag

Ljuständarlördag. Afton för att minnas våra saknade. Och som de är. Saknade. Kanske är det den årliga höstdeppen. Eller så är det något annat. Men magontet finns där hela tiden. Sårbarheten. Otillräckligheten. Saknaden.

Igår hade jag lite paus från vardagen, den som jag älskar. Men som allt som oftast ser likadan ut. Ibland behövs en paus.

Jag och Disa tog en mysdag iväg till en grannstad med våra fina vänner M&E. Lite shopping, prat och avkoppling. Jag riktigt kände att jag fylldes på med ny energi. Flickornas första julklappar blev också inhandlade. Tack vännen!

Första dagarna utan ägg har gått bra. Jag trodde att det skulle vara svårare. Men jag upplever nog att det var svårare med mjölkavhållsamheten. I och för sig ska jag inte ropa hej än. För imorse var det små (mycket mindre än tidigare, men ändock) röda fläckar på kinderna. Tillfällighet kanske, eftersom hon också vaknade upp alldeles förkyld. Eller så fick jag i mig något igår. Vi åt ju ute till lunch och fika och helt säker på att det är äggfritt kan jag ju aldrig riktigt vara - även om de säger att det är det.
Iallafall - Disa har blivit så fin på kroppen. Eksemen har väldigt snabbt dragit sig tillbaka. Och hon har sett ut som en helt annan bebis utan rödflammiga kinder. Mitt lilla hjärta.

bara titta

God Torsdag!

Morgonen har redan hunnit med att gå i ett. Som vanligt. Men jag älskar att vi kan ta det i vår takt. Igår, när det var förskolefotografering kl 9 började således vår dag två timmar tidigare än vanligt. Så idag uppskattar jag förmiddagsmys ännu mer. Fotograferingen gick bra för övrigt. E var där i drygt en timme själv.

På sistone har det varit mer eller mindre slagsmål vid tandborstning. Men när vi var på stan här om dagen fick Eira syn på barbaskön, både tandkräm och borste. Och ja, tandborstningen har gått så smidigt.


Imorse ville E "titta på" sin tandkräm. Inga problem tyckte jag tills jag upptäckte att vi hade lite olika syn på "titta på" tandkräm. Hmm.

zebrashopping

Tisdagkväll.

Att bara lyckas skramla ihop ett par timmars sömn om nätterna gör inte det "o-krya" måendet bättre. Men såhär framåt kvällen tycker jag mig känna mig helt ok iallafall.

Efter lunch knallade vi i vanlig ordning ned till "öppis" för lite rytmik. En av höjdpunkterna på hela veckan. I jämförelse med hur vi brukar ha det på onsdagar är det här rena drömmen.

PappaN hade monterat om vagnen. D börjar bli för lång för mjukliften. Och inte vill hon ligga ned heller. Det var ett populärt läge nu iallafall. Hos båda tjejerna (även om det kanske inte riktigt syns på bilden).

På kvällen var jag bjuden hem till vår goa "öppisledare" på meandi - jättetrevligt. Och så mycket fint där fanns. Tyvärr tillåter inte vår ekonomi några större utsvävningar och barnkläder har jag shoppat ganska frikostigt ändå på sistone. Iallafall ÄLSKAR jag "Cecilia Blankens"- kläderna och skulle mer än väl kunna tänka mig vart och ett av plaggen i flickornas garderob.

Bild härifrån

tip-top

Fredag kväll. Lugnet har lagt sig här hemma på berget. Jag skulle inte vilja påstå att nattningarna av de yngsta familjemedlemmarna har gått "tip-top" i veckan. Men fredag till ära, somnade de båda lugnt och fint i sina sängar. Strax efter åtta.

Inte det lättaste att få med två spralliga smågrodor.
Men söta är dom så det förslår.

N överraskade mig med att båda ha handlat hem till kvällens middag och laga den. Helstekt fläskfilé, potatisgratäng och sallad. ÅH! Alkoholfritt vin till det och middagen blev klockren.

Vi har drömt lite om framtida husboende också. Två visningar igår leder troligtvis ingenstans alls, men det kommer ju fler hus och nästa vecka är vi på't igen.

mittiveckandag

Onsdag, mitt i veckan. Mitt i vardagsveckan iallafall.

Onsdagar, som jag konstaterar inte är någon bra "öppis-dag". De personer som bara träffar oss där och då måste tro att vi alltid har det sådär "bråkigt och stökigt". Det har vi inte.



Av någon anledning så har det flertalet gånger varit så just på onsdagar.

Nåväl. Efter antalet tjo och tjim behövde jag andas några minuter och vi promenerade till biblioteket.

E fick välja några böcker.

Denna gången blev det Mamma Mu & Kråkan, Alfons (som vanligt...) och två Emiliaböcker.

När E fyllde fick hon Emilia och bondgården av moffa Ida och den har blivit en favorit.

Om hon gillar dessa lika mycket ska jag skriva upp det i den mentala "julklappslistan".

Promenad hem från stan. E fick lov att gå för att inte somna (eftermiddagssovning = omöjlig nattning).
Och sedan cykeltur för att plocka lite "smällbär".