händelserikt

Det hinner hända mycket på några dagar.

Jag jobbade mitt första pass på 1 1/2 år i onsdags. På torsdagen hade vi lekdate i lekparken med goa kompisar. På fredagen hängde vi på älskade öppis som har fredagsöppet. Sedan lunchdejtade vi farmorn innan jag dansade iväg på Zumba. Igår klev jag på långpass på jobbet, för att sedan kliva av ca 28 timmar senare. Idag på em alltså.

Flickorna hade haft det bra (mest pappaN som haft det lite körigt...). E hade bland annat varit på bio i lördags. Stora tjejen. Men det var ett mammigt gäng som ville kramas länge i soffan. Och OM jag ville kramas. Mina älskade.

Vid läggning passade jag på att smita iväg och springa lite. Halvtimmes löpning på bandet blev det och det är en svårslagen känsla att nyduschad lägga upp fötterna i soffan och bara känna sig nöjd.

lova

Det är trötta tjejer här hemma idag.
På förmiddagen var vi ute i lekparken och stojade ända fram till lunch. Och när vi sedan gått hem och ätit slocknade de små på varsitt håll. E brukar inte sova middag på dagen, men uppenbarligen behövde hon det idag. Det tycker jag är positivt med att vi är hemma tillsammans. Vi behöver inte ha stenhårda rutiner hela tiden.

När N kommer hem byts vi av och jag åker och jobbar. Det blir lite så när jag ska jobba, just eftersom båda tjejerna är hemma. Egentligen skulle de ha fått vara med farfar en stund tills N kom hem, men jag börjar lite senare just idag.

Ikväll är det SYTYCD, jag får se det i efterhand. Någon som såg det här förra veckan? Åååh!
E vill så gärna gå på dans och jag har lovat att hon ska få börja till hösten. När hon såg det här fick jag lov att lova att hon skulle få en sådan dansklänning också.

en upp, en ner

Idag var det jobbardag igen. Den sista på ett tag dock. Nu är det bara mamma som gäller fram till skolstarten.

Om några dagar ska vi åka på semester. Den längsta hittills för den här familjen. Eller ja, om man räknar förra sommaren - då Eira låg i magen - så var ju det längre. Iallafall så ska det göras stopp både lite här och där. Bland annat i Ullared - Gekås. Jag och mina listor ska göra oss klara. Listor är viktigt, så man inte glömmer något. Jag hoppas att det finns fina kläder både åt mig och Eira. Vi har nämligen bytt storlek. Hon en upp och jag en ner. ;-) (I rättvisans namn ska sägas att E fortfarande har en del kvar på stl 74, men vi (hmm, kanske mest jag) har tröttnat på alla kläder som hon ju haft sedan 6 månader ungefär). :-D

Nähä. Nu har vi hypnotiserat färdigt och nästa bok av Kepler "Paganinikontraktet" har påbörjats.

nattjobb & lyxdusch

Sådärja. Då har jag jobbat min första natt på...ja över ett år. Det gick ok. Här hemma hade det bättre än ok. E hade vaknat och gnytt, men sedan somnat om, blivit överflyttad på morgonkvisten och sedan sovit till vällingtajm. Farmorn och farfarn kom för att övervaka tiden mellan att pappaN började jobba och jag slutade, en halvtimme ungefär. Jag passade på att duscha medan de var här - lyx att slippa snabbduscha, såhär mitt i veckan. ;-)

Jag tänker mycket på att jag snart ska börja skolan. Det liksom ligger och gnor inom mig. Igår hade jag ett allvarligt samtal (eller nåt) med min bästa Carro. Hon förklarade mer ingående om C-uppsatsen för mig och hjälpte mig komma på hur jag kan lägga upp det hela. Det är nämligen C-uppsatsen (som jag hoppas hoppas få skriva själv) som varit en stor del av oron. Det och att jag kommer börja min VFU på Eiras födelsedag. :-(
Iallafall så känns det lite bättre nu. Jag har redan en massa idéer om litteratur och artikelförslag. Jag ska så småningom skicka iväg mail till några personer som jag tror mig kunna ha hjälp av. Det känns bättre. Det gör det faktiskt.

Idag är det mamma&bebisträff (fast vi har väl inga bebisar längre :-o). Mys!

lovord

Så är vi hemma nu, från en liten tripp i den större staden. Borta bra, men hemma bäst. Än en gång. Det kan vara bra att påminnas. Vi har haft det toppen iallafall.

Igår var det dags för examen. Det var med en liten tår brännandes i ögonvrån som vi från bänken såg vår älskade pappa och man (jo, han är min man även om vi inte är gifta), bärandes på Mälardalens studentkårsfana, stolt vandra fram i kyrkan. Att det här skulle gå, att genomföra tre års stenhårda studier samtidigt som alla tragedier vi tagit oss igenom, är beundransvärt. Blod, svett och tårar är uttyck som kommer väl till pass. Jag skulle nog våga påstå att det inte finns någon som är värd fler lovord än vår pappaN när det kommer till den här examen. Vilken kämpe han är. Att han dessutom har fixat jobb som sjukgymnast på ett alldeles förträffligt ställe, såhär direkt efter examen, är också helt fantastiskt.

Vi hann med att äta lite lunch mellan pappaNs och fasterns examen. Eira passade då, väldigt lägligt, på att sova. Hon var som en dröm i kyrkan. När fastern fick sitt namn uppropat och mottog ros och brosch drog hon dessutom till med en liten hejaramsa. ;-) Fastern som för övrigt också har gjort ett fantastiskt jobb - världens bästa faster!

På kvällen, igår, intogs mat, på en grekisk restaurang, som vi blev bjudna på av svärfar. Tusen, miljoner, TACK! God mat och min mage stod i alla möjliga hörn. Jag skulle ha druckit lite vin, men backade ur när det närmade sig. Jag hinner. Väl hemma hos fastern igen packade vi ut madrasser på golvet - hela golvet täcktes - och operation nattning påbörjades. Det gick sådär. Eira var inte alls med på noterna att sova när alla andra var vakna. Efter ca 1,5 timme somnade hon äntligen. En ganska fantastisk natt följde med endast ett uppvaknande och när klockan var sex och Eira tyckte att det var morgon tog farmorn och farfarn över. E hade somnat om och vi alla slog upp våra blåa och gröna när klockan var över nio. Skönt.

Så. Nu har pappaN packat upp allt och jag ska krypa upp i soffan och mysa med min legitimerade sjukgymnast. Härligt!

rostiga ringar

Jag är fortfarande lite smått irriterad över försäkringskassan. Att maila verkar inte heller vara någon idé då det står at täven mailservicen är överbelastad. Suck. Dubbelsuck.

Idag jobbade jag mitt första vardagspass på över ett år. Ja det var det första "verksamhetsdagen" på 2½ år. Sist jag var där fanns Troy i min mage. När jag låg där, bland tindrande stjärnor och dansande dioder i det vitaste av allt vitt kunde jag nästan känna hans sparkar.

Det gick bra. Trots lite rostiga ringar. Tänk så fort man kommer in i hjulet igen. Det inger hopp inför höstens studerande. Det var dock en tillfällig visit. Något extra dagpass ska jag göra i augusti men annars är det det ljuva mammalivet som hägrar. Min älskade lilla liten fick tillbringa förmiddagen med sin farmor. Runt lunch kom pappaN hem och gjorde dem sällskap. Det hade gått bra. Och när jag kom hem bjöds jag på modevisning. Farmorn hade shoppat. Tusen tack, älskade bästa farmor!

nytt kapitel

Ok, nu har jag tagit mig samman. Typ. Det vibrerar fortfarande lite lätt i mina muskler. Jag undrar hur det kommer kännas imorgon. Det här var utan tvekan den tuffaste omgången.

.

Nåväl. Eiras förkylning är bättre. Det är rosslet som sitter kvar. Kanske kanske var det lite bättre idag och jag hoppas att det fortsätter i den riktningen.Mitt i allt har hon bestämt sig för att lära sig krypa. Gunget har hon haft en tag, men nu är det nära nära att hon kommer framåt. Bakåt är lättare. Och stå. Hon vill stå mot allt. Och gå. Helst springa (jag tror att hon har lärt sig av sin kompis Albin ;-)).

~

~

Jag jobbade igår. Eira hade tagit sovmorgon till kvart i tio. Kul. Jättekul. Första gången på sju och en halv månad. Kul att det var just den här morgonen. Men ja' ä int' bitter... Jobbandet gick finemang och medan jag var borta hade pappaN och E haft besök av farmor och faster, gudfar Stefan och Xiao Jing. Strålande alltså.

~

~

Idag sken solen på oss. Det var en perfekt dag för mitt nya kapitel. Idag var första dagen på något som förhoppningsvis kommer mynna i något alldeles toppenbra. Efter lunchpromenaden hämtade jag filt, vatten och leksaker och sedan satt vi i skuggan på baksidan av huset. Eira gillar gräs. Så mycket att jag är rädd att jag kommer hitta grässtrån när jag byter blöja. Hon är snabb. Den där fröknen.

~

första jobbdagen

Jaha, då var första jobbardagen avklarad och det gick faktiskt bättre än vad jag kunde föreställa mig. Själva jobbandet var sig likt, även efter knappt ett år utanför. Tur för mig fick jag träffa två av mina favoritkollegor - som också var sig lika. För Eira och pappaN hade det också gått bra. De kom promenerandes runt lunch och hälsade på. Jag erbjöd Eira att äta, men hon var fullt upptagen med att kolla läget. Väl hemma hade hon ätit lunch och sovit bra (mjomjo hon passar på då). Lite gnäll precis innan de hämtade mig och när jag klev in i bilen var det en darrande liten läpp som mötte mig och ett -Mammammamm. Men efter en liten stund var allt bra igen. Lilla älsklingen.

Nu ska jag försöka få liv i den snarkande pappan, eller iallafall bogsera in honom till sängen - om det går.

Trevlig kväll!

hokus pokus

Imorse vände vi på hokuspokusstolen och Eira fick testa att provköra. Vilken succé. Så stor hon har blivit vår lilla tjej. Det nya partytricket kanske gör att vi kan plocka ur diskmaskinen då och då utan att liten känner sig övergiven... ;-) Efter lunch bar det av till morbror Kent som har fyllt år. Vi åt smörgåstårta (smörgåsrån för den yngsta kalasdeltagaren) och annat gott och sedan hjälpte vi morbrodern att få upp gardinerna han fick i present. Snyggt blev det. Jag fick med mig matlåda som jag kan äta på jobbet imorgon. En sak mindre att tänka på, skönt.

Och ja just det, jag ska jobba imorgon. Lite ångestladdat är det. Inte själva jobbandet, utan att det är första gången som jag ska vara ifrån Eira (bortsett från frisörbesök, tandläkarbesök och begravning). Denna gång är det iallafall pappa som ska vara hemma så det kommer nog gå finemang.

När vi kom hem blev det pappans goda "köttmacka", smaskens. Nu börjar snart del 5 i milleniumserien, spännande!

Trevlig lördagskväll!

bröder och jobb

Igår fyllde mina bröder år. Stort GRATTIS!

På bilden är vi fyra respektive ett år. Tider av ett annat liv.

Jag önskar er (oss) allt gott, det är vi värda.

.

Nu ska jag ta mig samman för en stund och göra något vettigt i studerandets anda. Ny kurs startar idag. Det går fort. Denna kurs är förlagd på två veckor och nästa kurs på tre veckor. Sedan är det, tro det eller ej - Sommarlov.

.

Jobbfrågan är löst. Min tjänst finns kvar och jag pustar ut. Det är dock lite avancerat, så rent tekniskt kan jag inte komma tillbaka på heltiden och arbeta när jag vill, det får jag "ansöka" om, lite som audition.

Men naturligtvis är den min när jag är sjukskriven eller hemma med föräldrarpenning.

Tja, så länge tjänsten finns på papper kan väl inget hända...eller?

lökmök

Vi sov till TIO!
Det har inte hänt sedan...ja, jag vet inte när. Skönt. Även om jag vaknade med ett lejon i magen. Åtminstone kan så misstänkas med anledning av ljudet.

Igår tillbringades kvällen på Trapper. För första gången på 3 ½ år hade vi personalvård. Vi blev utbjudna på mat av jobbet. Gott och trevligt sällskap. Mitt dåliga humör (som byggts upp under dagen) såg ingen skymten av och när jag kom hem var jag en solstråle.

Idag har vi bara återhämtat oss. Med allt vad det innebär. Kanske vilar vi inför kommande föräldrarskap. Men sanningen är att vi främst återhämtar oss i det föräldrarskap vi har. Föräldrarskapet i familjen annorlunda. Familjen med ett barn för lite. Det är påfrestande. Sorgen gör ont och är tung, som alltid. En del sover dåligt för att deras barn håller dem vakna. Vi sover dåligt för att vårt barn inte gör det. Vi behöver inte höra att vi ska ta vara på tiden innan vi blir föräldrar. Vi är föräldrar och försöker leva vardagen så gott vi kan.

Vi var sugna på grillat. N var mest sugen på att grilla med kolgrill - vilket är det strängaste förbjudet i lägenhet (balkong). Därav vår utflykt till Skillinggränd. Grillad fläskfilé och rotsaker (eller rotfrukter, eller rotgrönsaker?) i ugn. Jag åt mycket. Mer än mycket. Lök. I massor. Min mage brukar inte reagera. Det gjorde den idag och N kallar mig för lökmök. Ok, jag kan ta det. Fisarna måste ju ut iallafall.

allt passerat

Så hade jag beslutat att göra ett ryck och plugga lite. Blackboard nere. Igen. För vilken gång i ordningen den här kursen vet jag inte. Det är tråkigt att fenomenet distansstudier inte fungerar så bra när plattformen fungerar så tillfälligt. Själva examinationsuppgiften som skulle inlämnas via webdesk fungerar inte heller. Tur att lärarna i denna kurs är förstående och samarbetsvilliga.

Facket har kopplats in i jobbfrågan. Mest för att veta vad jag har i ryggen. Än har jag inte fått något svar från UC. Tungt.

Jag väntar på ultraljudet. Det är drygt en vecka kvar. Oron har byggt upp nya ridåer. För att på nytt våga glädjas måste jag ta mig förbi. Bebis rör sig och det lugnar givetvis. Men rörelserna kommer inte på beställning och det skrämmer livet ur mig. Lilla liten sparkar också mindre än Troy. Jag VET att jag inte ska jämföra. Jag VET. Ändå är det det som fäller mig. Vi skaffade aldrig någon angelsound. Jag skulle missbruka den. Nu är det snart nedräkningsbart till ultraljud. Måtte bara bebis vara levande och frisk. Förbi ridåerna - jag längtar.

9 månader har passerat. Födelsetid. Dödstid. Vid den här tiden var jag starkt påverkad av morfin. Jag önskar att jag varit mer medveten. Kunnat ta tillvara varje liten sekund. Vår dyrbara tid. Kanske var det bäst det som var. Smärtan av insikten kanske blivit för dödlig. Förmodligen.

körkort, föreläsning och lilla liten

Ok. Ingen klarhet i jobbfrågan än. Jag väntar på besked från min UC, men är beredd på det värsta och på att koppla in facket. Jag vågar inte ens tänka på hur det kan bli med vår ekonomi om jag helt plötsligt har en 20% tjänst istället för 100%. Försöker slå bort dessa stressande tankar.

En hel hög med positiva strålar...

Min bästa, fina kusin Mia tog idag sitt efterlängtade körkort! Grattis underbara. Troys gudmor och även kommande lilla litens.

Nästa vecka åker jag och Carro på föreläsning i Falun. En föreläsning som handlar om vårdens bemötande av föräldrar som förlorar barn. Det är genom föräldrargruppen, som jag och Niclas deltar i, som vi blivit inbjudna att deltaga. N kan inte följa med. Men underbara C vill. Hennes ambition är ju dessutom att i framtiden studera till barnmorska (vilket med största säkerhet kommer passar henne utmärkt). Eftersom vi nu studerar till sjuksköterskor och faktiskt båda två nyligen blivit inkastade i en stor sorg - jag som förälder och C som anhörig (ja, jag ser C som min själssyster) - så känns det självklart att vi åker iväg. Föreläsningen handlar, som sagt, om när barn dör före födseln, vilket inte stämmer bokstavligt med min erfarenhet. Hade vi dock väntat en timme med att åka in hade det dock varit vår sanning så balansgången är tunn och jag hoppas att vi ska få ut mycket fint genom att deltaga.

Lilla liten knackar med jämna mellanrum från insidan. Det är vi mot världen. Vi och pappa. Älskade älskade.

Har även gjort den trevliga upptäckten att nästa kurs är enskilt arbete. Skönt - det är vad som passar mig bäst just nu. Att lägga upp studierna precis efter egen ork.

Nu längtar jag efter N som idag tagit bilen till skolan för att komma hem tidigare. Jag ska jobba några timmar så all tid är värdefull!

Trevlig helg!

...och så går det ner...

Denna avskyvärda berg-och-dalbana. Idag föll det. Pladask. Hårt och hänsynslöst. Det är inga längre perioder med lugn och ro. Bara korta, snabba, kippande andetag i syrefattig miljö.

Idag har varit en dag med mestadels motgångar. Oro väcker oro och sprids likt en löpeld. Hade till och med lyckats inbilla mig att jag kanske håller på att få diabetes när jag kom till BM. Oron stillades dock när vi kikade över de senaste blodsockermätningarna och vi konstaterade att jag snarare har väldigt lågt blodsocker. Det är skönt att ha möjligheten att ventilera min oro med BM en gång i veckan. Det är ungefär så lång tid jag klarar av att själv hålla oron i styr. Kanske syns det inte utanpå, men inom mig råder en orkan.

Hemska föraningar om en "degradering" på jobbet besannades också idag. Nu vänds allt upp och ner. Kan arbetsgivaren verkligen sänka anställningsgraden utan att meddela arbetstagaren (mig)? Om jag ändå orkade ifrågasätta, slåss för min rätt. Men orken befinner sig i ett annat universum. Jag är verkligen ett läckage. Inte bara att min inkomst under sommaren sänks till plus minus noll, jag kan dessutom bli tvungen att ställa mig som arbetssökande för att (ev.) få havandeskapspenning. Fast jag har min tjänst. En heltidstjänst.

Utöver detta slösades min tid. Av obehöriga. Tid som jag kunnat stanna hemma och dra något gammalt över mig. Det är så det känns.

delmål på väg

Helgen är över. Det är måndag och med det finns ett underliggande krav på att plugga. Jag har ingen lust. Seminariet gick dock bra i fredags med vissa mindre undantag. Skönt att en lärare äntligen har förstått att det inte går att ha seminarie hela klassen samtidigt. Att det blir för rörigt då. Skönt att bara vara vår lilla Fagerstagrupp. De flesta fick en chans att yttra sig och tog den också.

I helgen har jag jobbat. Natt. Det var ingen större höjdare eftersom jag sover så galet dåligt där. Gårdagen gick åt att sova. Annars gick det bra. Inga plötsliga kräkattacker. Längre promenader undveks, vilket skonade mina fogar.

Den här veckan är fylld av små delmål. OM allt går bra är vi faktiskt en bra bit på väg. Jag är ju faktiskt i vecka 12 nu.

Aktiviteter som ska utföras denna vecka:

* Besök hos BM
* Besök hos psykolog K (som haft semester och som är mycket saknad)
* Besök i Falun på specialistmödravården
* Föräldrargrupp i Falun för föräldrar som förlorat barn (anordnas av Spädbarnsfonden)

Dessa aktiviteter är inte placerade i den ordning de kommer utföras.

Utöver dessa små delmål finns annat som bör göras, annat som i jämförelse med att (förhoppningsvis - väljer tillit) få se en liten levande bebis i magen känns som nödvändigt ont. Till exempel att läsa om fyra vårdteoretiker. De flesta av dem har jag aldrig ens hört talas om, så det blir verkligen till att börja från noll. Men ju mer jag pluggar - desto fortare går tiden - desto mer snart blir det att få åka till Falun. Fint va?

allt möjligt - en vanlig annorlunda söndag

Jag jobbade i natt. Det blev inte mycket till sömn. Det är lite tråkigt att jobba så sällan. De passen som väl är, blir väldigt intensiva och bara flyger förbi. Natten tillbringades som sagt vaken mestadels. Svårt att sova. Imorse var det massor av snö, verkligen massor. N hämtade mig och på vägen hem lyckades vi fastna tre gånger.

Jag är inte en lätt person att behaga (som sambo tänker jag främst på). Kanske inte ens i vanliga fall, men särskilt inte nu. Jag är extremt känslig för lukter och har inte kunnat ta mig in i köket på ett par dagar för att det är något som luktar konstigt. Jag kan heller inte dricka ur våra glas om de blivit diskade i diskmaskinen, för det luktar så förfärligt av diskmedlet. Egentligen är det helt kört med alla lukter. Imorse ville jag absolut ha rostade smörgåsar och N, min älskade, skulle fixa. Men väl i brödrosten förstörde den hemska brödrostarlukten allt och vi fick avbryta projektet. Nej, krasst sett... det kommer inte bli en lätt graviditet på något plan. Men ack så lycklig jag är.

Livet --- Låt mig vara det...

Imorgon bär det av till E-tuna. Om jag inte minns fel skulle vi träna på att sätta PVK och liknande. Undrar vem som ska vara mitt offer - gummiAnn kanske.

Nu ropade N att maten är klar. Vi har börjat äta, fullt påklädda, med öppen balkongdörr för att illamående ska stilla sig någon under ätandet. Stackars, stackars N.

jobb och drömmar om semester

Santorini '07

Hemma, från jobbet, på en tillfällig visit. Alldeles snart bär det av igen. Har egentligen redan jobbat mitt pass, men ska följa med på länsdans - en fantastisk upplevelse.



För ett par dagar sedan "firade" jag tre år på min arbetsplats. För tre år sedan såg livet ganska annorlunda ut. Tänk vad allt är relativt. Jag trivs med mitt jobb - på många olika sätt. Önskar mig aningen mer i lön, särskilt efter att fått höra vad andra fått som ingångslön. Surt sa räven. Det här med arbetslivserfarenhet och livserfarenhet är en viktig faktor i anställandet av folk - men ibland kan det vara bra att se det ur fler vinklar. Vad är det som säger - per automatik - att en 40-åring är "mer mogen" än en 25-åring. Ja, 40-åringen har levt längre, det är sant. Men om 40-åringen är outbildad och inte har någon erfarenhet inom yrket och 25-åringen är utbildad och uppvuxen med yrket i sitt hem - vem har mest erfarenhet då? Ja, ja. Ingen idé att gräva ned sig i dumma bestämmelser.



Jag och N pratade diffust om semester. Förra sommaren var en väntan på trollboll, med en Göteborgsresa som semestertopp. Kanske vågar vi iväg i år. Vi älskar att resa. Det är en del av vår identitet. Vi pratar om Skåne, bila till Tyskland, kanske Frankrike.
Vi får se - man vet aldrig vad livet har att erbjuda.