välkommen till familjen



Välkommen till familjen, Snutte (som vilar på Es nya säng)!

När jag och N var ute och for igår passade vi på att inhandla en "snutte" till lilla mirakel.

E har en "Mue" (kossan i samma serie) som hon fick av bästa Gustav med familj när hon föddes och den har överlägset varit och är favoriten. Därför chansar vi på att kaninen blir lika omtyckt.

Vägen vi åkte igår berör mig på ett sätt som få vägar gör. Vi åkte där när vi efter Troys död bestämt oss för att själva hitta en gravsten. Stenröse efter stenröse genomsöktes. Makabert.

Vi fann den till slut. Stenen. Inte efter just den vägen, men helt plötsligt stod den där och väntade.

Jag minns hur den släpades hem till Ns föräldrar där den stod på gården i väntan på att få köras till stenhuggeriet. Vi blev till slut vana med att den stod där. En del av allt. Liksom.

Granne till mina svärföräldrar bor en präst och en dag frågade han min svärfar vad det var för sten.

Svärfar svarade ganska rättfram att det var en gravsten.

Jag vill minnas att prästen inte riktigt hade något svar.

Nej, vem skulle ha haft det?

För vem väntar sig att höra det?

Så var det iallafall.

Det är märkligt hur jag ibland så tydligt har döden och livet i varsin hand.

Som i helgen när vi åkte efter den där vägen.

I min ena hand fanns alla minnen efter sökandet efter en gravsten och i min andra hand höll jag i den nya snutten som mitt tredje barn ska få.

Liv och död.

Glädje och sorg. 

människans två måsten

En föreläsare vi hade här om dagen sa, "Människan har bara två måsten. Vi måste välja. Och vi måste dö". Orden har liksom etsats sig fast hos mig. Jag tror att det är så. Precis som hon säger.

När Troy slutade leva trodde jag att jag skulle dö. Jag undrade hur andra föräldrar till döda barn klarade av att leva. Men ganska snart insåg jag att den starka längtan efter ett barn skulle ta över och jag andades enbart för att det skulle ta mig närmre ett eventuellt syskon. Människor har (och många gör fortfarande) sagt - alldeles säkert inte av ont- "Om mitt barn skulle dö, skulle jag lägga mig ned för att dö". Jo, det är nog så tanken går. Men av erfarenhet vet jag att det är många föräldrar som överlever. De flesta faktiskt. Med det sagt betyder det inte att sorgen, saknaden och kärleken efter den saknade är mindre för att man inte valt död.

Det är sedan här människans måsten kommer in. Valde jag att leva? Nej. Valde jag att andas? Nej. Inte aktivt. Men jag valde att tro och hoppas på en bättre morgondag. Jag valde att tro att ett litet barn så småningom skulle få vaggas i min famn.

Det finns också andra val. Men jag tror att det är så som föreläsaren sa. Människan har två måsten. Vi måste välja och vi måste dö.

Det här är mina ord och mina tankar kring mitt liv, erfarenheter och upplevelser.

skriket ur strupen

Det har varit sorgliga dagar.

När jag pratade med min vän Karin, här om dagen, sa jag att jag nog fortfarande inte har förstått vidden av det här. Är han borta för alltid?

På samma sätt som jag inte i mitt medvetande når (eller vågar) tänka en tanke hur det skulle vara att leva utan Eira (jag tror inte att någon föräldrar med levande barn kan nå dit - till fullo) kan jag inte riktigt ta till mig att Troy aldrig någonsin kommer finnas med oss mer.

Det är på nätterna det kommer.

Det är på nätterna min kropp vrider sig i en omänsklig smärta. Det är då skriket borrar sig rivande upp i min strupe. Så som det gjorde då. Jag återupplever. Han dog. Han tog ett sista andetag mellan mig och Niclas. Sedan ingenting. Jag tror att jag håller på att bli knäpp. Han dog. Jag tänker inte fatta. Aldrig. Orkar inte.


Jag är djupt tacksam för alla tankar som skänkts oss i dessa dagar (och faktiskt djup ledsamhet för de som inte ens hört av sig). Ett litet meddelande. Det behövs inte så mycket mer. Alla Ni som tagit er ut till graven. Tack!

Troy kommer alltid att vara vårt barn. Alltid. Och han kommer alltid ha en födelsedag och dödsdag. Hur mycket vi än önskar annat. Iallafall så gör det mig ledsen när han blir bortglömd.

skallrande död

I 58 frågor om mig skrev jag att den sista gången jag såg min mamma var den 20/12-07. Inte riktigt sant. Den 3/1 möttes vi (jag, N, mormor, morfar & S) vid gravkapellet för att ta emot mamma. Jag minns att det på min tunga låg -Välkommen hem. Fast så fel ju.
Jag minns att hon inte förändrats så mycket. Förutom att hennes hy blivit porslinslik. Och kylan.

Det är något med döda människor. Det är nästan så att det livlösa ligger i luften och skallrar.

Jag har varit med när döden hämtat liv. Många gånger i arbetet. Suttit vid en sängkant och hållt en gammal hand. Trott. Känt efter puls. Väntat. Mjukt svept över ögonen för att få ögonlocken att stängas. Viskat, sov gott.

Jag var inte med när mamma dog. Bara timmar innan hade vi åkt hem. Dagen efter åkte vi till sjukhuskapellet. Kylan hade redan infunnit sig, förstås. Men jag kunde förnimma en känsla av mjukhet. Inte det dånande döda, som då här hemma i kapellet.

Troy dog mellan mig och N. Då visste vi, sekunder efter hans andetag att han var död. Visste? Jag vet fortfarande inte om jag vet. Läkaren sa det iallafall, då. Där på sjukhuset, blev han aldrig riktigt död. Jag kunde hålla honom intill mig, pussa mjuka kinder och lirka in mitt finger i hans lilla knutna hand. Det var när vi, hemma i kapellet, skulle flytta över honom till kistan. Det var när han inte längre såg ut som han gjort innan. När en alldeles för liten pojke hade fått mörka läppar och vit hy. Det var när han var alldeles iskall. Det var när spikar sattes i kistan. Det var då döden skallrade.

Jag har inte sett morfar. Jag har sett nog av döden. Vill inte se mer. Jag vill minnas liv.

den tjugonde - sov gott morfar

Den tjugonde.

Kanske skulle det vara bättre att låta bli att gå upp om morgnarna. Den tjugonde. Fast jag antar att det inte gör någon skillnad.

Mamma dog den 20/12 2007. Troy dog den 20/7 2008. Imorse dog morfar, den 20/1 2010. En liten morfar. Kämparnas kämpare. Familjens beskyddare. Kanske inte oväntat. Så många gånger vi väntat. Men livet gav tid. Alldeles för kort, men tid som kanske var lånad.

Älskade liten morfar, jag är säker på att Troysan väntar dig vid grinden. Och din fina dotter har längtat efter dig. Vi saknar er. Och glöm aldrig, att själar som en gång mötts, aldrig säger farväl.

när små barn dör

Det händer ibland.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig detsamma mer"

Alf Henriksson

Det händer ibland att små barn dör. Små barn som inte ens hunnit smaka på livet. Det händer ibland. Mycket oftare än vad vi vill tro. Små, små efterlängtade barn. Det händer ibland att väntande föräldrar förlorar sina små. Oväntat. Vem som helst. Inga kategorier. Det bara händer. Och det gör ont.

Varje gång nya fina föräldrar tvingas in i den oönskade värld av ensamma föräldrar kniper det hårt runt mitt hjärta. Jag vet att deras värld har stannat. Liksom min gjorde en dag i juli. Allt har stannat. Och tystnat. Det finns inga ord som beskriver det hålrum ett litet barn lämnar efter sig. Ett helt liv. Inga ord till tröst. Ingenting kan förklara. Idag kniper det extra runt mitt hjärta och mina tankar finns hos de föräldrar som är precis i början av en lång vandring. All värme åt er.

Viktig artikel

Fina Lisa skriver om kampen efter sin dotter Jessicas död. Jessica är också kusin med min vän M som inte heller finns med oss här. Två av de vackraste tjejer som av olika anledningar lämnade denna värld alldeles alldeles för tidigt. Idag finns en artikel i Södra Dalarnas tiding som beskriver Jessicas mående och bristerna i psykvården.

Här kommer ett utdrag från Lisas blogg;
"Genom att gå ut offentligt med min historia så ger jag självmord ett ansikte, jag ställer mig kritiskt till psykiatrin över lag, då jag vet många som har mistat barn genom suicid TROTS psykkontakt."

Här kan ni läsa hela artikeln.

Ett ljus för alla de som inte orkar.

han vaknade inte

Han vaknade inte.

Lilla hjärtat mitt. Sorgen kommer plötsligt och överväldigande. Hänsynslöst. Som en käftsmäll.

I bilen. Med pinglan på magen tar det en sekund för kroppen att minnas resan till Falun. Ångesten. Det frenetiska pinglandet från mig i hopp om att han skulle höra ljudet och vakna. Som om han bara sovit. Men han vaknade inte.

Ns ihopbitna käkar. Händerna i ett fast grepp om ratten. Då och då tittandes på magen. Som om han med blicken kunde frambringa en rörelse. Han vaknade inte.

Vi spelade "I'm yours" på högsta volym, från Hedemora till Falun. Det var vår låt. Han gillade melodin. Brukade buffa med rumpan från sida till sida. Denna gång fick texten en annan innebörd. Vad vet jag inte. Men han vaknade inte.

Framme vid förlossningen. Jag tyckte kanske att jag kände en antydan till rörelse i väntrummet. Kanske var det så. Hjärtljuden var redan på väg ned. Kanske var det ett sista lilla krafttag. Sedan somnade han. Om inte läkaren lyckats återuppliva hade detta varit slutet. The end. Istället vaknade kämparnas konung och utan att vi visste om det räknades sekundrar ned för andra gången. Och han vaknade inte mer.

tröst och trygghet

"Tröst är en upplevelse av mening och välbefinnande.

Tröst är att inte förneka det onda som är.

Tröst är att uppleva skydd.

Tröst kan vara att bli vaggad och vyssjad.

Tröst är att känna lättnad och ro."

(Texten är hämtad från boken "Sväva mellan liv och död" av Carl-Magnus Stolt)

.

Idag hade vi seminarium - döden.

Det gick bra.

Jag fick fram det jag ville säga.

Min sida av livet, min sida av döden.

.

Nu ska jag bege mig för att hämta hem min älskade från tåget.

Min kärlek, min trygghet.

att falla och känslan av botten

"När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen."

Har läst mitt inlägg och känner att det inte riktigt är hela sanningen. Den 20/7 föll jag över kanten. Jag föll, så långt och slog i botten så hårt. Mitt balanserande är långt ifrån ytan. Sanningen är att jag fortfarande försöker ta mig upp. Botten är inte detsamma som döden. Döden, när det liksom inte finns något att klamra sig fast i. En resa är avslutad och en ny påbörjad. När botten omsluter sig kring den som fallit. För en del går resan fort. För mamma gick det långsamt. Det gör mig ont, men jag tror att hon upplevde känslan av botten under många många år, känslan av botten utan möjlighet att ta sig upp. Troys resa gick fort. Det var inget fall, mer en resa från en värld till en annan. Min förhoppning och min tro är att det bakom botten finns något ljust, något vackert, något nytt. Min tid var inte inne. Jag landade hårt men för mig fanns det möjligheter att klamra sig fast vid väggarna. Jag tar mig uppåt, sakta, dock inte säkert. Det behövs inte mycket för att jag återigen ska falla. Men jag vet också att det finns människor som kan och vill fånga upp mig. För det är inte min tid ännu. Jag kommer finna ljuset och jag kommer ta mig upp. Så småningom.

Det är mina tankar. Tankar om en existens.

barn ska inte dö

Andra veckan på praktiken avslutad. Knasigt vad tiden ändå gått fort, trots en sådan eländig inledning. Idag har jag lärt mig mer om röntgen - avancerat men intressant.

Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.

Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.

Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.

Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.

Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.

Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.