Det sägs att man bara lever en gång. Det är inte sant. Jag har två liv. Ett före Troy och ett efter. Det har gått drygt två år sedan min värld rämnade. Ett efterlängtat barn fick aldrig öppna sina ögon. Ett dygn. Av ett helt liv fick han ett dygn. Och vi blev kvar. Två år har gått.
...jag vaknar fortfarande ibland om natten, med en overklighetskänsla i magen. Paniken rusar i bröstet. Han dog.
...små små fötter har återigen trampat inom mig. Små små fötter som nu också trampar livs levande här hos mig. Fotspår i hjärtat och fotspår i livet.
..."tiden läker alla sår" är bara ett uttryck myntat av de som inte orkar inse att sorg är evig. Tiden läker inte alla sår. Av sår bildas ärr som också de kan göra ont. Ärr kan rivas upp och plåstras om. De finns där. Som en påminnelse om en svunnen tid.
...lillasyster kom med lyckan. Men också med en bekräftelse om allt som gått förlorat.
...jag har tvingats inse att jag har skyddsbarriärer som håller mig uppe på fötter. Med barriärerna går människor och olika stunder mig förbi. För att jag inte orkar. För att jag inte kan.
...de människor som försvann klandrar jag inte. Men jag har låst mina portar. Hos mig kan man inte komma och gå som man vill längre. Jag umgås med de som ger mig energi och lust till livet
och jag hoppas att jag kan ge detsamma till dem.
...vi har blivit fler i den grupp av föräldrar som tvingas leva utan sina barn. Numer är jag en av de erfarna. De som vet hur det känns när det gått en tid. Jag minns hur jag kände när jag var "nydrabbad", jag såg på
dem och undrade hur man orkar. Hur orkar man leva i två år utan sitt barn? Ja, hur orkar man?
...pappa gråter fortfarande mycket sällan. Pappa tycker att det är jobbigt att umgås i stora sällskap. Pappa tittar på tvååriga pojkar med nedslagen blick. Jag vet. Jag vet hur mycket han saknar. Pappa borrar in sin näsa i nyvaken lillasyster och när han tittar upp igen vilar en tunn hinna i hans ögon. Han saknar.
...det har tillkommit flera gravar runt Ts grav. En farbror blev placerad där eftersom han var så barnkär. Det var fint tycker jag.
...vi får fortfarande höra många dumma kommentarer. Jag har lärt mig att svara på dem. Men ändå kan jag inte låta bli att önska vissa människor en hel del tankekraft innan de öppnar munnen. Jag kommer tillexempel alltid att veta att barn kan dö. Det är inget vi behöver förneka. Jag kommer heller aldrig tycka att det som hände Troy var bäst. Jag tror och vet att han hade kunnat ha ett fantastiskt liv,
om och isåfall vilka skador han än må ha ådragit sig.
...lillasyster har inte på något vis ersatt Troy. Jag blir mycket ledsen och upprörd när jag får sådana vibbar. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga till en nybliven tvåbarnsförälder att deras nykomling har ersatt det stora syskonet. Då förväntar jag mig att ingen drar sådana paralleller när det gäller vår familj.
...jag skrattar ibland. Jag skrattar med hela min kropp. När lillasyster föddes återfick jag förmågan att känna äkta glädje.
...det är fortfarande en berg- och dalbana. Men bergen är oftast fler än dalarna. Även på toppen kan jag minnas Troy. Jag kan då minnas honom med glädje och tacksamhet. I botten är allt botten. Då orkar jag ingenting. Lillasyster är mitt ljus.
Två år. Vi är fortfarande bara i början av den resa vi tvingas göra utan vår son. Två år är lång tid jämfört med den korta tid vi fick tillsammans. Så är det. Och ett helt liv väntar.
HÄR finns inlägget
1 år.
Vi tittade på bröllopet. Och jag grät en liten skvätt. För jag tycker det är vackert med människor som älskar varandra. Tycka vad man tycka vill om monarkin. I kyrkan var det en kvinna som fick sin man. En man som fick sin kvinna. I första hand. Eira tittade också. Hon tyckte det var spännande med allt trumpetande. 
