en dag för S

Jag har precis tagit hand om mig själv. Jag skriver det som om det vore något unikt och beundransvärt. Kanske är det det, jag vet inte. Men klart är iallafall att jag nog är rätt så dålig på det.

Slutade idag klockan ett och fick lift med min kära C hem (min livlina i så många olika bemärkelser, hur skulle jag klara mig utan Dig, ja hur skulle jag?). N missade tåget imorse och tog därmed bilen till V-ås. Skönt att komma hem tidigt. Väl hemma och fram till nu har jag bara gjort saker som faller mig in. Inga måsten, inga krav.

Har duschat, inte bara för att göra mig ren som jag brukar, utan verkligen duschat. Kännt strålarna följa min kropp. Min kropp som jag än i dag inte vågar betrakta helt och hållet i spegeln. Min kropp som bär ett bevis på det ofattbara som hänt. Vattenstrålarna vet inte och tar ingen hänsyn till mitt ärr. Vattenstrålarna förnekar ingenting utan hjälper mig tillbaka till en kroppsuppfattning där jag känner att skinnet de faller mot är mitt skinn. Jag känner mig ny.

Ofta får jag ångestkänningar när jag inte vet vad jag ska göra, när jag liksom är oplanerad. Idag har jag klarat mig från det. Har, i omgångar, stått vid Troys minneshylla, tittat på hans bekymrade lilla ansikte och bara varit. Bara varit Troys mamma.

Nu sitter jag och väntar på N. Han är på väg hem från V-ås och vi ska åka vidare till hans föräldrar och bli bjudna på mat. Fredagsmys. Jag längtar efter N, det är vår kväll ikväll.


Positivt idag?
Har finally provat Ns nya leksak, Guitar Hero. Måste säga att jag är rätt bra, för att vara nybörjare. Gitarrfingrarna fungerar fortfarande. Får flashbacks och ler vid minnet av mina och Idas gitarrbravader. Två blonda tvillingar med alldeles för stora gitarrer på turné. Det var tider det.