inget i förväg

Hinnsvepning - Check!

Jag tar dock inte ut något i förväg. Min kropp verkar ta det lilla lugna så något hastigt förlopp står nog inte att vänta. Jag känner mig dock tacksam för varje dag som mina nerver klarar att vänta och ser fram emot att det för varje stund är en stund närmre lilla mirakel.

Dr JW peppade mig och eftersom vi passerat första plan B gjordes idag nya.

♥

Snart är tiden här. Lilla bebis, håll ut!


~ Förresten, bebis är i nuläget fixerad och icke ruckbar. Hejja hejja! ~

den veckan

Dagarna går så fort. Trots. Jag får inget gjort.

Det är den veckan nu.

Den veckan då hela livet försvann under mina fötter.

I Ts graviditet var det vid denna tid endast några dygn kvar tills hans blod inte längre skulle verka för att nära honom. Några dygn kvar av liv.

Jag andas och försöker lita på känslan av att bebis mår bra. Jag räknar sparkar och smeker ömt en liten kropp som vrider och vänder. Litar på känslan. Förlitar mig på livet som en gång svek mig så.

Tänker på att E faktiskt överlevde. Min kropp kan också föda levande barn.

E fick ha hemmadag med mig idag. Igår ringde barnmottagningen och vi hade fått en "avbokad tid" redan idag, om vi ville ha.

Just för tillfället är det ju helt ok med andningsvägarna. Men vi beslöt oss för att gå dit och diskutera medicinering iallafall.

Läkaren är bra och förstod att det varit ohållbart under våren. För trots att det varit förskolestart med alla infektioner det inneburit ska det inte krävas så mycket konstant medicinering + akutbesök för inhalation, utan någon väsentlig bättring.

Pricktest visade ingen allergi, men med såhär små barn gör det sällan det, vilket gör att pricktestet egentligen inte sa så mycket.

Vi fick en ny tablett istället för kortisonet - tack och lov. Och ger det iallafall ett försök.

Fast först och främst hoppas vi ju nu på att klara oss utan infektioner ett tag.

aldrig för givet

Jag skrev det som om jag tar det för givet.

Det gör jag inte.

Inte för en sekund.

Jag vet att mörkret lurar där bakom.

Även om jag försöker ägna mitt liv åt att se det ljusa.

Det kroppen har upplevt, minns den.

Och jag har varit där.

När jag trott att vi skulle ses om ett år -

- men när jag istället fick återvända alldeles för tidigt. Tom.

Jag vet.

Därför tar jag det inte för givet.

Men jag hoppas.

Jag hoppas så innerligt.

Lilla älskade mirakel, fortsätt må väl och kom ut till oss levande!

oro i hjärtat

Idag mår vi mycket bättre - tack och lov!

Det måste ha varit något vi fått i oss. En stark misstanke är thaimat. Men man vet ju aldrig.

E åt frukost imorse och utan att ropa det minsta hej än, hoppas jag att även hon är återställd snart, det är mest de besvärliga luftrören som ställer till problem.

Det känns lite oroligt i hjärtat att TUL:et blev inställt. Eftersom jag skjutit det på tre veckor är det ju redan länge sedan vi var där och att jag sedan börjar ny, hysteriskt intensiv, kurs nästa vecka gör att tiden inte blev förrän nästa fredag.

Jag försöker verkligen att lyssna till mig själv och att tro på livet. Men ibland är det svårt.

Att bebis är mycket livlig och allt som oftast borrar med alla kroppsdelar åt varenda håll och kant hjälper oftast, men så vet jag ju också hur snabbt det kan vända. Då är det svårt att välja att se det ljusa.

Jag vet hur snabbt det kan gå.

Iallafall så känns det ok just precis nu och den känslan tar jag vara på.

Jag har bland annat passat på att tjuvkika i babyboxen som vi hämtade ut för någon vecka sedan.

välkommen till familjen



Välkommen till familjen, Snutte (som vilar på Es nya säng)!

När jag och N var ute och for igår passade vi på att inhandla en "snutte" till lilla mirakel.

E har en "Mue" (kossan i samma serie) som hon fick av bästa Gustav med familj när hon föddes och den har överlägset varit och är favoriten. Därför chansar vi på att kaninen blir lika omtyckt.

Vägen vi åkte igår berör mig på ett sätt som få vägar gör. Vi åkte där när vi efter Troys död bestämt oss för att själva hitta en gravsten. Stenröse efter stenröse genomsöktes. Makabert.

Vi fann den till slut. Stenen. Inte efter just den vägen, men helt plötsligt stod den där och väntade.

Jag minns hur den släpades hem till Ns föräldrar där den stod på gården i väntan på att få köras till stenhuggeriet. Vi blev till slut vana med att den stod där. En del av allt. Liksom.

Granne till mina svärföräldrar bor en präst och en dag frågade han min svärfar vad det var för sten.

Svärfar svarade ganska rättfram att det var en gravsten.

Jag vill minnas att prästen inte riktigt hade något svar.

Nej, vem skulle ha haft det?

För vem väntar sig att höra det?

Så var det iallafall.

Det är märkligt hur jag ibland så tydligt har döden och livet i varsin hand.

Som i helgen när vi åkte efter den där vägen.

I min ena hand fanns alla minnen efter sökandet efter en gravsten och i min andra hand höll jag i den nya snutten som mitt tredje barn ska få.

Liv och död.

Glädje och sorg. 

de första

Häromdagen inhandlades det första klädesplagget till lilla mirakel i magen.

Det känns fortfarande väldigt overkligt att det är en liten människa som inom en inte alltför lång framtid faktiskt ska få användning för dem.

Ja, idag är det faktiskt tre månader kvar till BF.

tillväxtultraljud och shopping

Igår var jag, svärmor och lilla liten ute på äventyr. Svärmor och E följde med mig till Falun för ett, för denna graviditet, första tillväxtUL (TUL). Inför sådana besök växer sig oron alltid lite starkare. Jag skriver listor på allt jag behöver fråga och ventilera. Oftast har jag svaren själv, men att bli tagen på allvar är viktigt för att inte bryta samman. Igår var det dr A-K jag träffade (en av de mest erfarna på kliniken), som jag också träffade vid flertalet tillfällen under graviditeten med E. Hon visade mig tydligt hur bebis var placerad. Vi såg spretande små fingrar så tydligt att jag till och med kunde räkna dem. Och ansiktet. Ljuvliga små kinder och en liten, liten näsa. När jag fick se kamrarna i hjärtat kom det en liten tår. Jag kan inte rå för det. Men det är en sådan enorm lycka och lättnad att få se hjärtat slå. Fantastiskt. Flödet såg också fint ut. Bebis beräknades på kurvan till ca -4%, alldeles perfekt. 

På väg hem besökte vi grannstadens köpcenter. Det var E som tog hem storkovan, som vanligt. Bland annat fick hon dessa fina "lättfodrade" kängor av bästa farmor. Perfekta inför våren.

litet levande liv

Idag bar det av.

Rutinultraljud.

Och så helt fantastiskt!

Ett litet levande liv.

Allt verkar väl. Mycket rörelser och moderkakan i bakvägg (det, tillsammans med tidigare graviditeter gör att jag haft förmånen att känna liv länge redan).

BM undersökte allt som sig bör och kom fram till att BP blir än lite längre bort.

Alltså hamnar vi nu på BF den 6 juni.

Min och svärfars födelsedag ligger i farozonen. ;-)

Det börjar smälta nu. Att vi faktiskt väntar barn. Lyckans lycka.

Jag har inte vågat tro. Inte vågat känna helt. Med risk för att allt varit för bra för att vara sant.

Men nu.

Jag såg.

Ett litet levande liv.

Kärlek.

människans två måsten

En föreläsare vi hade här om dagen sa, "Människan har bara två måsten. Vi måste välja. Och vi måste dö". Orden har liksom etsats sig fast hos mig. Jag tror att det är så. Precis som hon säger.

När Troy slutade leva trodde jag att jag skulle dö. Jag undrade hur andra föräldrar till döda barn klarade av att leva. Men ganska snart insåg jag att den starka längtan efter ett barn skulle ta över och jag andades enbart för att det skulle ta mig närmre ett eventuellt syskon. Människor har (och många gör fortfarande) sagt - alldeles säkert inte av ont- "Om mitt barn skulle dö, skulle jag lägga mig ned för att dö". Jo, det är nog så tanken går. Men av erfarenhet vet jag att det är många föräldrar som överlever. De flesta faktiskt. Med det sagt betyder det inte att sorgen, saknaden och kärleken efter den saknade är mindre för att man inte valt död.

Det är sedan här människans måsten kommer in. Valde jag att leva? Nej. Valde jag att andas? Nej. Inte aktivt. Men jag valde att tro och hoppas på en bättre morgondag. Jag valde att tro att ett litet barn så småningom skulle få vaggas i min famn.

Det finns också andra val. Men jag tror att det är så som föreläsaren sa. Människan har två måsten. Vi måste välja och vi måste dö.

Det här är mina ord och mina tankar kring mitt liv, erfarenheter och upplevelser.

nya steg

Ok, överskrider sänggränsen lite idag. Har dock precis gett E "första nattmålet". Att hoppas på att detta var det sista innan morgonen känns väldigt avlägset. Kanske kan jag hoppas på att få sova en timme eller två innan det är dags igen. Nästa vecka ska vi få testa babymassage. Kanske är det något som passar oss och som ger fröken fräken lite mer ro om nätterna. Jag har kommit till en punkt där jag känner att jag nästan inte vill gå och lägga mig, eftersom det är så oerhört påfrestande att vakna.


Jag minns att jag, när Troy slutat leva, ofta tänkte när föräldrar pratade om vakna nätter.
-Jag skulle göra vad som helst för att få vara vaken om nätterna just för att mitt barn skriker.
Även om påsarna hänger längre ner på kinderna än vanligt och även om jag ibland om nätterna sätter mig på toaletten för att få lite ro gör jag fortfarande vad som helst för att mitt barn ska skrika om nätterna. Allt är bättre än kalla, blåa läppar. Glädje och sorg. Dubbelhet.





Imorgon får E äta sin allra första tugga potatis. Vi ska också introducera gröt. Allt känns nytt och spännande. För en amningsförvirrad hjärna kan det te sig som värsta grekiskan, men jag antar att man kommer in i det. Snart.

lycka

änglatofflor

Idag har vi besökt BVC där läkarbesök stod på schemat. Lite nervöst, trots allt. Vilket var obefogat då lilla Eira följer sina kurvor och har alla reflexer man ska och god ledrörlighet i höfterna. Nu för tiden är det en lilla liten som väger 4500 och ståtar med 56 hela cm. BVC-sköterskan frågade om E någonsin är ledsen, eftersom hon inte visat en tendens till tårar på besöken. Och visst kan hon gråta och skrika lilla damen, men allt som oftast är det en nöjd och glad tjej. Innan vi gick fyrade hon av ett av sina helt underbara leenden och fick givetvis stående ovationer.

Vi promenerade till och från BVC och sedan tog vi en tur ned på stan för att hämta ett efterlängtat Lundmyrpaket. Eira, som brukar sova skönt i vagnen låg vaken hela vägen och tittade och tittade. Allt är spännande. Särskilt mamma och filuren som hänger i vagnen. Underbar.

En nyduschad liten Eira, med änglatofflor på fötterna. Änglatofflorna (inhandlade i Thailand) som väntat på små fötter ända sedan augusti 2006 då vi bestämde oss för att vi var redo för barn. En lång resa.

/

Min vän Karin har en förmåga att hitta presenter som berör rakt i hjärtat. Idag kom ett paket på posten åt älskade Lilla liten och där i fanns bland annat ett kort med texten;

"Du är en dröm som blivit sann. Välkommen till världen, den har väntat på dig".

Och precis så är det ju.

Eiras resa till världen

Eiras resa till världen

Onsdag 30/9

Inga tecken på att något skulle vara på gång. Finaste Carro skjutsar mig till Falun, eftersom Niclas har praktisk examination under dagen. Jag säger till C att det inte kommer att ta lång tid eftersom jag inte tror att tappen påverkats något av betydelse. Dr Maria tar emot (som jag även träffade under måndagen) och hon tillsammans med "moppemuschen" (läkarkandidat som inte gjorde något vidare gott intryck) undersökte mig och konstaterade som väntat att tappen inte påverkats. Nytt dock var de kliande, ökande i storlek, besvärliga utslagen. Inga svar från fasteproverna hade kommit än och dr M såg konfunderad ut innan hon gick iväg och konsulterade jouren. När hon kom tillbaka sa hon rätt och slätt, -Vi sätter igång dig. Du är fullgången och orolig. Eftersom vi inte vet vad utslagen beror på (kan leda till hepatos) gör vi såhär, för säkerhets skull.

Här kanske man kan beskriva mitt tillstånd som milt chockad. Det var inte alls väntat. Vi hade ju bestämt oss för att vänta. Igångsättning var det sista alternativet med de förbjudna ökade riskerna. Jag ringde N, knappt en timme innan hans examination och sa att det nog var bra om han åkte direkt när han var klar. -Ja, och nu blev jag ju inte ett dugg nervös. Att han klarade examinationen är värd en stor eloge, bara det. Snacka om press. Härifrån gick allt fort. Jag försökte lokalisera Carro och efter några om och men hittade jag henne och vi blev följda upp till avd. 37 (där vi var inlagda i somras, jag och N alltså). Snabbt visades jag in i undersökningsrummet där en cervixkateter skulle sättas (av dr M och moppemuschen), men då jag inte var tillräckligt mogen och efter tre fruktansvärt smärtsamma försök gavs ballongen upp och det bestämdes att en hormonpropess skulle sättas in. Detta var mycket mindre smärtsamt och det var på nya lätta fötter jag stegade ut. Kanske trodde jag här att bebis inte var allt för långt bort. Carro fick tillåtelse att stanna (trots besöksförbudet) och vi knallade runt lite tills sammandragningarna startade, den första rejäla sammandragningen kom i kafeterian och jag fick då en liten föraning på vad som komma skulle. Detta var i samband med att N ankom och vi klockade då sammandragningarna, som fått rejält med kraft redan från start, till 2 minuters mellanrum. Då var klockan 14.00. Eftermiddagen flöt på och jag smärtlindrade med Tens. Senare på kvällen intensifierades smärtan och klockan 22.00 bestämdes att en kontroll av tappen skulle göras. Här trodde jag i min enfald att jag nog minst borde vara öppen runt 5 cm. BM S kontrollerade och till den stora besvikelsen var tappen fortfarande bakåtlutad och hård. Sovdos ordinerades. Vid CTG-kurvan klockan 02.00 var det ca 1 ½ minut mellan värkarna och vid ny kontroll som än en gång visade noll reslutat bestämdes att propessen skulle tas ut. Vilket misslyckande.

Torsdag 1/10

Utan att ha sovit någonting alls under natten började sammandragningarna avta under morgonen. CTG-kurvan visade hög puls och höga hjärtslag av bebis (troligtvis av kortisonet) och sammandragningar med ca fem minuters mellanrum. Undersökning av tappen (jodå, moppemushen var med även här) visade ingen förändring och det beslutades att avvakta. Jag gick och la mig, sov, sov och sov. Vaknade och kände mig misslyckad och sov sedan lite till. Vi fick till kvällen eget rum.

Fredag 2/10 - Söndag 4/10

Ny dag, nytt mod. Undersökning av ny läkare som tyckte att jag var alldeles för omogen för ett nytt försök. En läkare som under gårdagen undersökt var dock med och när hon undersökte tyckte hon ändå att tappen mjukats något och hon ansåg att en cervixkateter på nytt kunde testas. Den andra läkaren var mycket duktig på detta och trots att det gjorde fasansfullt ont lyckades insättningen och än en gång väcktes hoppet om att bebis nog inte var långt bort. Denna kateter skulle spännas en gång i halvtimmen och hade som följd menssmärta X 100. Tensen, värme och pamol fungerade fint som smärtlindring dock. Katetern skulle sitta i högst sju timmar och om den inte kommit ut av sig själv då skulle den tas ut. Runt klockan två fick jag en ångestattack och var helt övertygad om att bebis var död. N ringde på klockan och helst fantastiskt underbara BM A kom med doptonen för att lyssna. Bebis levde och så snart hon lagt en hand på magen kände också jag sparkarna. En kvart senade ramlade ballongen ut. Nu gick det fort igen.

Ännu tjugo minuter senare var vi på förlossningen och efter många, alldeles för många, försök togs vattnet. Dropp kopplades och den långa vandringen började. Värkarna förstärktes och var ganska snart med ca 1½ - 2 minuters mellanrum. Jag gick och gick i korridoren. Stannade och andades vid varje värk. Första arbetslaget avverkat. Klockan 22.00 gjordes första undersökningen och när BM E sa att inget hade hänt kände jag ett nervsammanbrott i antågande. Vi beslöt oss för att för att vänta till 00.00 - om inget hänt skulle vi stänga av. Klockan 00.00 var huvudet endast något nedsjunket men kunde inte längre skjutas upp vilket ledde till att vi väntade på nästa hållpunkt 02.00. Här står det i journalen status quo - vilket ledde till avstängning av droppet. Sovdos ordinerad och vi förflyttades till ett vilrum.


Värkarna höll dock i sig till nästa arbetslag började klockan 07.00. Någon timmes sömn, upp och duscha sedan var droppet ikopplat igen. Ny vandring. Värkar med ca två minuters mellanrum. Hemska långa dag varvades med toabesök och milkshakar (jag hade fått tips om chokladmilkshaken och ja, den var fantastiskt god). Tensen fick inte längre användas eftersom skalpelektrod på bebisens huvud satts så dagen förflöt utan smärtlindring. Nytt arbetslag, BM M-L som vi träffat kvällen innan. Ny kontroll framåt seneftermiddagen, men inget nytt. Möjligtvis lite mjukare och öppnad till ca 2,5-3 cm. Runt 17 bestämde jag mig för att testa lustgasen men ville absolut inte ha mer än lägsta läget. Tyckte dock att jag hade god hjälp och masken blev min bästa vän. Vi ökade succesivt, men vet inte exakt hur och när. Det började talas om att jag kanske skulle överväga ryggbedövning (spruträdda jag hade skrivit det som nödlösning i förlossningsplanen). Efter lite fundering och några vedervärdiga värkar tackade jag ja. Narkosläkare kom strax efter och försök 1 påbörjades. Själva ingreppet gick bra, trots värkar och jag var mäkta stolt över mig själv när det var klart. Efter 45 minuter utan verkan kändes det dock sämre. Narkosläkaren tillkallades igen och försök 2,3,4,5 och 6 gjordes. Tråkigt nog verkade nålen/slangen träffa någon nerv av något slag och smärtan av det var så outhärdlig (värkarna kändes som en piss i havet) att det hela avblåstes.


Här kom BM E tillbaka för natten och hon tyckte att det nog var dags att börja prata snitt eftersom förlossningen börjat dra ut på tiden i absurdum, som de uttryckte det. Snittläkare kom och undersökte. Hon tyckte att jag hade bra kraft i värkarna och trots att jag fortfarande bara var öppen 3 cm trodde hon att det nog skulle hända saker snart. Att tillägga är att jag inte pratade med någon under detta sista dygn. Jag väste några få väl valda ord åt N, som var den som i övrigt skötte snacket. Han förklarade läget för läkaren (hur ogärna vi ville ha snitt och drog i korthet vår förra katastrofförlossning) och klart stod att vi skulle försöka hålla ut lite till (i journalen står att jag inte har något emot att fortsätta...hmm...det var deras tolkning). Eftersom jag var säker på att jag hela tiden var kissnödig tappades jag på urin, men tillslut införskaffades även ett bäcken. Min kropp var helt slut och N fick stå bakom mig (många timmar!) och hålla upp mig medan jag slumrade mellan de täta värkarna. Klockan 03.00 kände jag att något hände, helt plötsligt kunde jag kissa och fruktansvärt illamående tillkom. Tillbaka till sängen och BM E ropade glatt, -Nämen, du är öppen 8 cm! Fortfarande i tysthet kände jag en enorm lättnad. Här är det lite luddigt i minnet, men jag minns det stora trycket nedåt, hur jag i varje värk var säker på att hon skulle flyga ut (ja, jag visste ju inte bättre). En mängd undersökningar gjordes och när jag äntligen var helt öppen varade krystvärkarna slutligen i 30 minuter. Jag skrek inte. Jag vägrade titta. Mitt mantra var "Värken är här, den är snart borta". Klockan 6.32 kom hon så äntligen, underbara, vackra, helt fantastiska Eira.



Moderkakan ville dock inte komma ut och blödningen ville inte avta så efter vad som kändes kaos med läkares inblandning, blodförlust på två liter, nytt blod kopplat och det som sprack sytt fick hon äntligen komma upp mitt bröst. Kärlek!

när kommer du?

För fyra veckor sedan talades det i silverbilen;

- Tänk, nu kanske det var sista gången vi åkte härifrån utan bebis.

Nu idag har ytterligare fyra besök lagts till handlingarna och än har vi bebis i magen. Det måste vara ett himla trevligt klimat där inne. Lilla älskade vän, när kommer du?

opåverkad

Har egentligen ingen ork att skriva, men uppdaterar med att vi inte är kvar i Falun. Tappen är "opåverkad" och jag kände mig idag inte motiverad till att bestämma varken snitt eller inläggning. Vi räknar timmar och försöker stå ut över helgen.

Lilla älskade liten, vi längtar så mycket efter dig.

på resande fot

Vi är på resande fot.

Vi klev på, en höstig dag för två år sedan. Fulla av förväntan. Vi passerade mål efter mål, så säkra på att nå fram.

Det är så det brukar vara.

Vid resans slut tas steget ut och målet är nått.

Det brukar vara så.

Vi missade avstigningen, eller var det kanske så att vi aldrig kom fram. Vi blev avkastade. I farten. Trasades mot klippiga stenar och föll ned i djupa dalar, medan världen fortsatte snurra. Det tog lång tid innan vi tog oss upp. En lång väg tillbaka. Framåt. Med tungt bagage.

Målinriktade, sköra. Två små, stora människor på ny resa. Modigt. Farligt. Hoppfullt.

Hårt hållande varandra har vi rest. Den långa resan. Mot det högt önskade.

Med en alldeles för liten pojke vakandes.

Ingen fara mamma och pappa. Ingen fara.

Kanske har vi missat mycket på vägen. Det blir lätt så när verkligheten är skrämmande, trots att bättre vetande är att hålla ögonen öppna. Att njuta av varje sekund. Det blir lätt så att små saker blir stora. Att stora saker blir små. Livsperspektivet förändras. På en sekund.

Resan närmar sig sitt slut. Vi trampar otåligt. Sådär som är vanligt när man är på väg mot något nytt. Lyssnar uppmärksamt efter tecken på att det är dags att packa ihop. Packa av. Denna gång måste avstigningen få göras med säkerhet. Inga klippiga stenar. Inga oförväntade vändningar. Vi måste få kliva av i lugn och ro.

För där på perrongen väntar nästa resa och vi önskar så gärna få följa med.

Lilla liten i magen, v.38+4.

På väg mot en ny tid.

katastroftankar

Vissa dagar ligger katastrofen och lurar bakom hörnet. Då blir verkligheten något annat än vad den egentligen är. Trots att jag vet. Jag vill bara få hem dig lilla liten. Levande. Jag vill bara hålla. Aldrig släppa.

N har varit hemma från skolan, med förkylning. Sedan några dagar har jag också ont i halsen. Jag hoppas att det stannar där. Det finns nog med saker att oroa sig för.

är du redo?

Lilla liten i magen v.36+3

Oj, oj, oj så vi längtar efter dig. Idag har dina rörelser varit så kraftiga att vi på allvar funderar på om du letar alternativa vägar ut. Hoppas det är ett tecken på att du snart är redo.

Om en vecka och några dagar räknas du som fullgången (38+0).

älskade barn

v.35+1

Min hjärna arbetar på högvarv. Allt blandas om och blir till en grumlig röra.

Det känns som om jag inte vet någonting längre.

Älskade lilla liten - kom snart till oss.

Underbara barn, kom levande älskade du.