inga kommentarer

Jag blir TOKIG på blogger. Det är många på sistone som uttryckt att det inte går att kommentera hos mig. Jag kan heller inte kommentera hos vissa. Jättetrist! Tyvärr vet jag inte vad beror på. Går det inte så försök gärna igen. Och om det är någon som vill ha kontakt finns jag ju alltid på Facebook(lite svårt att få tag på mig där kanske om det inte går att komma fram här...). Min mailadress är iallafall lilla_angelyne@hotmail.com för de som inte når mig på annat vis.

Nåväl.

Dagen har gått i rasande fart. Trevlig fart dessutom. Till lunch mötte jag upp med finaste Mia och lilla Elsa. Långlunch i vanlig ordning. ♥
På eftermiddagen åkte jag och E ut på landet till bästa C med familj. E busade och pussades med stortjejerna. Underbar dag!

Imorgon ska N äntligen följa med på TUL (bättre sent än aldrig), och sedan är det långledigt för hela familjen. Hoppas gör jag förstås att litet mirakel ska tycka att det är dags att komma ut i stora världen just i helgen. För mina nerver vore det väldigt skönt att slippa passera BF.

inget sparande

Jag är uruselt dålig på att spara på läsning. Jungstedtboken (svärmor, jag tar med den till dig sedan) är nu slut och bara halva Connellyboken är kvar.

Jag älskar verkligen böckernas värld - så skönt det är att ibland bara få frigöra sig från sin egen och sugas in någon annanstans någon annan gång.

graviditeten - än så länge

Idag är det en vecka kvar till beräknat datum. När graviditeten växt sig halvvägs gjorde jag en lista på lite jämförelser. Här kommer nu en sammanfattning av graviditeten, mest krämpor - men så har det varit iallafall. Ja, den är ju inte slut än. Men so far.

Hittills:

Illamåendet - Ja, det här är faktiskt första graviditeten jag inte kräkts mig helt igenom. Jag slutade kräkas om morgnarna runt v 25, med några enstaka bakslag. Nu mot slutet har det också hänt att jag vaknat och mått gräsligt illa. Men med bara någon/ett par veckor kvar känns det överkomligt.

Tröttheten - Fortfarande överlägset störst denna graviditet. Men det är mycket som skiljer denna gång. Både med T och E har jag varit sjukskriven sista tiden. Med T två månder innan och E hela fyra månader innan. Denna gång är jag hittills inne på tredje sjukskrivningsveckan, vilket gjort att jag hållt igång mycket mer. Dessutom har jag lägre blodvärde än tidigare gånger.

Foglossningen - Också störst denna gång. Men som med tröttheten tror jag det beror på ett mer aktivt liv, i kombination med tre väldigt täta graviditeter.

Oron - Har varit mer hanterbar denna gång. Det är först nu mot slutet jag känner att den tar all min luft till och från. Oron har också funnits i andra format som enorm oro för förlossningen och oro för på vilka sätt graviditet och nytt syskon ska påverka E.

Sparkar - Ja, nog märks det att det är olika barn jag burit. T var mer "bufflig" och rörde sig med stora välvande rörelser. Han var så kraftfull och stark. E var mer "intensiv" och rörde sig med hög hastighet och i alla olika riktningar. Redan i magen visste vi att hon skulle komma att bli en envis tjej. Lilla mirakel i magen nu rör sig också i många olika riktningar samtidigt. Inte med samma intensitet som E men fortfarande väldigt, väldigt rörlig - vilket också blivit skrivet i såväl BMs journal som vid TUL.

Vikt - Precis som vid tidigare graviditeter har jag haft en mycket långsam viktökning i början, för att sedan öka mot slutet i samband med vätskepåfyllnad. Jag hade gärna sett att vågen stannat lägre denna gång, men hittills gungar det på +14kg (närmar sig 15). Ja,jag antar att det denna gång till stor del handlat om den omvändning kostintaget fick från min viktnedgång innan graviditeten till vad jag ätit nu.

Halsbränna - Håhå, aldrig hade jag kunna föreställa mig hur vedervärdigt halsbränna är. Tidigare gånger har jag inte kommit i närheten av de eldsflammor jag denna gång sprutat. Räddningen har varit gaviscon som jag knaprat febrilt. Usch och blä.

Sammandragningar - Som väntat fler och kraftigare denna gång. Särskilt nu mot slutet. Jag förväntar mig dock inte till att de ska leda till att jag kommer igång tidigare. Min kropp verkar vara av det segare virket.
 

Lilla hjärtat (Troy), Lilla liten (Eira), Lilla mirakel

Är det någon som vågar sig på en gissning när bebis vågar sig ut? Och vem tror ni att det är? 

dopsöndag

Mors dag.

Många känslor.

Vi har haft en fin dag.

Sötaste lilla Livia döptes idag och vi hade den äran att vara bjudna.
Det kändes helt otroligt att se storasyster A stå där bredvid och hälla upp vatten åt sin lillasyster. För ganska precis tre år sedan var det hon som var i sin pappas famn och blev döpt.
Tre år. Då var det T som fanns i min mage.
Så mycket har hänt sedan dess.
Solen strålade sitt bästa precis under dopet och efteråt samlades en hel hop med fina människor som fick ta del av mumsigheter och fortsätta fira sötaste lilla strålen.

Älskade lilla liten passade på att mumsa av allt gottigt som det bjöds på.

paket ge dig

- Mamma, paket ge dig.
- Nämen, ska jag få paket?
- Bok ge dig.

Ja, det där med hemligheter är vi inte så bra på i vår familj. E var överlycklig över att få ge paket. Och överlycklig för att få tala om vad som fanns där i.

Och jag ägnar tanken åt att känna mig så oändligt tacksam över att få vara mamma.

Ett stort grattis vill jag ge till min fina svärmor och mormor förstås. Samtidigt får ljuset här hemma brinna för mamma i himlen.

En extra tanke skänks åt alla mammor som alltid har ett barn i famnen för lite. Alla mammor som varje dag är i ett alldeles särskilt mammaskap. Kärlek till er!

karneval i stan

Dagens outfit (möjligtvis premiär här på bloggen?).
Lilla liten i nya fräsiga chinos, oversizeshirt och förstås vovvarna på tossingarna.

Det är karnevalshelg i stan.

Igår var vi ned en sväng för att heja på kompisen Alva som skulle springa karnevalsloppet och sedan stannade vi ute för att heja på "stora" karnevalsloppet. E tyckte det var mycket festligt med alla "fabbrorar" som sprang.

Jag hade tänkt att hon skulle få premiäråka karusell, men efter en snabb blick på tivolit insåg jag att det inte var några karuseller som nog skulle passa. Det fanns ingen som en pappa (ja, stormamman lär ju inte få plats) skulle kunna hålla sällskap. Trist, men det kommer fler tillfällen.

Vädret är inte på topp, men om regnet håller sig borta ska vi bege oss ned en sväng idag igen.

Hoppas ni har en fin helg.

en sista gång

V. 38+3. I graviditeten med T är detta dagen då jag för sista gången kände hans sparkar.

Idag har jag varit hos BM och lyssnat på hjärtslag. Fina vackra levande hjärtslag. Ett stillastående sfmått på knappt 34 tyder ändå på att bebis borrar sig ned. Huvudet var "hyfsat" fixerat, dock ruckbart.

En dag som alla andra, men ändå inte. Jag är tacksam för min fina familj!

bokmalen

När sommaren nalkas är det som om bokmalen väcks inom mig.

Under graviditeten med T upptäckte jag det fina med ljudböcker. Jag vill minnas att det var Jens Lapidus och Dan Brown som lyssnades på den sommaren.

Under graviditeten med Eira upptäcktes Stieg Larsson och milleniumtrilogin . Dessutom plöjde jag igenom Mari Jungstedts böcker.

Förra sommaren fann jag Anna Jansson och kom igenom nästan hela hennes repertoar. Dessutom lyssnade jag färdigt på Dan Browns utkomna böcker samt Roslund och Hellström.

Jag och N samlyssnade även på Lars Keplers böcker.

Jag blir lite nostalgisk när jag tänker tillbaka på det jag läst och lyssnat på.

De allra flesta har varit fantastiskt bra och spännande.

I år har favoriten varit Michael Connelly och jag har bara den sista boken (översatt till svenska) kvar.

Men så har det ju också kommit många många nya böcker som bara väntar på att jag ska sätta tänderna (öronen) i dem.

På önskelistan finns Jungstedts, Lapidus och Janssons nya böcker. Dessutom har en av mina favoritförfattare (som jag alltid läser när jag behöver muntras upp på ett opretentiöst sätt), Sophie Kinsella kommit ut med en ny bok i "Shopaholic-serien".

Ja, nu väntar jag inte att det ska bli någon tid över för läsning/lyssning med två små älsklingar att ta hand om. Men om det blir tid över. Jag sa om. Så vet jag vad jag vill göra.

empati och förtroende

Tack för er peppning och reflektioner - det är precis vad jag behöver!

Angående det här med kontroller uttryckte dr A-C det väldigt klokt igår. Vi pratade om det faktum att Ts blödning förmodligen gick så fort att det skulle ha varit väldigt svårt att upptäcka den. Därför är det ju så även denna gång, att inte ens regelbundna kontroller behöver innebära att det skulle kunna upptäckas i tid. Och bara för att det är bra idag behöver det inte vara det imorgon. Jag vet det. Men. Precis som med andra kontroller som görs kan vi minska risker. Dr A-C tog exemplet med mammografi. Även om det inte visar något en gång innebär ju inte det att det inte kan börja växa maligniteter under tiden till nästa mammografi. Trots detta är det ingen (eller väldigt få) som tycker att det ju av den anledningen skulle vara en onödig undersökning. Alla de undersökningar som görs på mig och bebis minskar risken för att något allvarligt, som skulle kunna inträffa, inte hinner upptäckas i tid.

Jag önskar att alla läkare hade den enorma empatin dr A-C har. Den ärlighet som inger förtroende. Det verkar som om vi är många som haft turen att möta henne. Jag är glad för alla oss och lider med alla de som bara får med sig negativa och oroande bemötanden.


I övrigt klarade vi oss några dygn utan infektioner iallafall. Idag är E snuvig igen. Att hoppas på att det stannar där är antagligen för mycket begärt, men hoppas går ju!

folk och folk

Ja, nog är det skillnad på folk och folk allt.

Om något blivit skrivit i journalen eller om det förts på muntlig väg vet jag inte, men bästa dr A-C visste redan min sinnesstämning och hon bekräftade allt jag känner. Som tidigare bestämt ska jag börja de täta kontrollerna så fort jag själv känner att det är dags (vilket redan hade kunnat verkställts om jag så velat). Kontrollerna är dessutom till för att lugna mig, så att säga att de inte gör nytta är lögn. Och angående ny igångsättning har ju målet hela tiden varit att orka psykiskt tills bebis är redo. Men jag är välkommen till förlossningen när helst jag känner att jag inte orkar mer.

Ja, det var väl det jag ville höra.

Lugnet finns där nu och trots ont mest överallt känner jag mig relativt stark. I den känslan vilar jag. En liten stund.

missuppfattning?

Halsbränna till tusen, undrar om bebis har missuppfattat det hela och tror att utvägen är uppåt?!

Idag bär det av på TUL igen. Jag tänker tala om mina känslor från förra gången och hoppas innerligt att A-C kan lugna mig lite mer. En plan B skulle verkligen lugna mina nerver.

den veckan

Dagarna går så fort. Trots. Jag får inget gjort.

Det är den veckan nu.

Den veckan då hela livet försvann under mina fötter.

I Ts graviditet var det vid denna tid endast några dygn kvar tills hans blod inte längre skulle verka för att nära honom. Några dygn kvar av liv.

Jag andas och försöker lita på känslan av att bebis mår bra. Jag räknar sparkar och smeker ömt en liten kropp som vrider och vänder. Litar på känslan. Förlitar mig på livet som en gång svek mig så.

Tänker på att E faktiskt överlevde. Min kropp kan också föda levande barn.

E fick ha hemmadag med mig idag. Igår ringde barnmottagningen och vi hade fått en "avbokad tid" redan idag, om vi ville ha.

Just för tillfället är det ju helt ok med andningsvägarna. Men vi beslöt oss för att gå dit och diskutera medicinering iallafall.

Läkaren är bra och förstod att det varit ohållbart under våren. För trots att det varit förskolestart med alla infektioner det inneburit ska det inte krävas så mycket konstant medicinering + akutbesök för inhalation, utan någon väsentlig bättring.

Pricktest visade ingen allergi, men med såhär små barn gör det sällan det, vilket gör att pricktestet egentligen inte sa så mycket.

Vi fick en ny tablett istället för kortisonet - tack och lov. Och ger det iallafall ett försök.

Fast först och främst hoppas vi ju nu på att klara oss utan infektioner ett tag.

förgyllda dagar

En söndag där det inte händer så mycket. Skönt!

Vi försöker få ordning på lite praktiska ting som har en tendens att bli bortglömda.

Dessutom är det huvudsakliga målet idag att få klara BB-väskorna.

E förgyller våra dagar som vanligt.
För närvarande försöker hon få samman olika uttryck som hon hör oss säga.

Igår när N skruvade ihop stolen upprördes han över att en skruv helt plötsligt inte passade och han morrade lite argt -"Jag fattar inte varför det inte passar".

E snappade upp det snabbt som ögat och upprepade på sin sida stolen, med skruvmejseln i högsta hugg;

-Fatta inte. Gåår inte. Skruuuva.

Hon har också fått kläm på det här med att be om hjälp och nog får hon hjälp allt.
Annat kan man inte göra när hon säger;

-Snälla pappis, hjäälp mig.

Fantastiska lilla Du.




Manövrera systemkameran kan hon dock inte än. För det är väl inte modellen det är fel på. Eller?

 

PS/ Förresten så var filmen vi såg i fredags faktiskt riktigt bra. Rekommenderas!

förvandling

Hokus-pokusförvandlingen är klar. Stolen som funnits med under en lång, lång tid. Det är många små barnrumpor som slagit sig ned där i.

Här är stolen relativt ny. Jag och min mamma '85.
På stolen kan skymtas den läckra orange-bruna originalklädseln.

Detta är andra gången den, i vår regi, får sig en omgång. Såhär såg hokus-pokusstolen ut efter förra förvandlingen. Då vi misstänker att stolen kan gå samma öde till mötes inhandlades en ny billig "vaxduk" som fick bli klädsel. Hela stolen fick sig också en rejäl rengöring, vilket verkligen behövdes. Fy så mycket snusk som samlas i små kryphål som man annars inte kommer åt.

Ja, det är ju inte svårt att se varför stolen var i behov av renovering.

ingredienser till mysig fredag

Chilimarinerad kycklingsallad och hyrfilm är ingredienser till en mysig fredagskväll. Dessutom inhandlades 1kg lösgodis för 10 kr på ica, så gottigt till efterrätt blir det allt!

renovering

Fredag kommen och N slutade tidigare än vanligt och är redan hemma. Lovely!

Och väl hemma drabbades han av samma fixarnoja jag själv dragits med i veckan. Ja, för Ns del innebar det att han skruvade isär hokus-pokusstolen för renovering. Spännande!

äsch

Den nedstämda känslan hänger sig envist kvar efter läkarbesöket. Trots att jag ju har helt fantastiska läkare (i "vanliga fall") som behandlat mig med rena motsatsen är det denna negativa upplevelse som hakar sig fast. Hon fick mig direkt att falla tillbaka i katastroffällan och känslan i att känna mig till besvär. Anledningen till att jag önskar fler och tätare kontroller är ju för att jag inte helt litar på mina instinkter - allt gick ju så väldigt fort med T, men hade vi bara varit lite snabbare hade han ju kunnat räddas. Men om nu inte ens kontrollerna är "nödvändiga" känner jag mig väldigt ensam. Och rädd.

Det finns dock också ljuspunkter som får mig att sträcka lite extra på mig. Examensarbetet är inskickat för sista gången och fick betyget VG. Och när jag nyss kollade mailen hade jag fått besked om VG i "Teamarbete inom vård, behandling och omsorg" också. Nu väntar jag bara den sista kursens betyg så kan jag helt slappna av sedan.

Hoppas ni har en fin dag!

som aldrig fick användas

Förberedelserna fortsätter.

Men ibland stannar världen en stund.

Liksom den gjorde en gång för snart tre år sedan.

Världen stannar och jag förmår inte att göra någonting alls.

Som om jag mist all handlningskraft.

Som om jag mist allt.

Medan jag hänger små kläder på tvättställningen och väljer ut vilka kläder som förhoppningsvis lilla mirakel ska få använda ser jag i ögonvrån den lilla lådan.

Den lilla lådan som innehåller några få väl utvalda bebiskläder.

De enda som finns kvar.

De enda som någonsin skulle komma att finnas.

Det gör så ont.

Hela mitt inre skriker och väsnas.

Så mycket som var tänkt och önskat.

Kraften finner mig igen och jag rymmer en tacksamhet, oändligen stor, för alla de kläder som jag ändå fått hänga på ställningen.

platt fall

Efter den underbara helgen känns det inte fullt lika bra efter ett platt fall på spec MVC.

Jag har under mina graviditeter haft mestadels positiva erfarenheter av all personal - särskilt läkarna.

Tyvärr inte idag.

Bebis hade iallafall sjunkit ned med huvudet, så något vändningsförsök verkar inte bli nödvändigt. Skönt.

Dessutom var både flöde, tillväxt och fetalHB bra.

Skönt.

Men läkaren idag måste ha missat den psykologiska biten av möten med oroliga patienter.

För det första fick jag känslan av att hon inte förstod varför jag är orolig.

"-Ja, jag har sett att du inte haft lätta förlossningar. Men vad var det med den förra som var jobbigt? Var det att barnmorskorna sprang ut och in?"

Öhhhh.

Nja, kanske främst att förlossningen tog 4 dygn och att det var på väg att bli akutsnitt. Igen.

Läkaren tyckte sedan att det kanske räckte att jag kom tillbaka om några veckor (då jag börjar räknas som överburen), eftersom extra kontroller förmodligen skulle göra mig mer orolig.

Öhhhh.

Nja, mitt förslag var väl snarare att jag vill ha tätare kontroller nu mot slutet så att katastroftankarna inte ska ta över helt.

Hon påstod sedan att inget av de tester vi gör kan visa om det som hände med Troy skulle vara på väg att hända denna gång (och av den anledningen fanns heller ingen anledning till tätare kontroller).

Öhhhh.

Men varför tycker då mina "vanliga" läkare att det är rimligt med veckobesök? Och varför alla kontroller? Har jag bara blivit lurad?

Sist men inte minst tyckte hon att jag kan räkna med att gå minst en vecka över tiden och att igångsättning inte alls var ett alternativ. Eftersom det naturliga igångsättandet är bäst.

Nähä?!

Helt dumförklarad kände jag mig när jag gråtfärdig lämnade avdelningen.

Jag försöker att lämna den olustiga känslan här i de nedskrivna orden för att istället fokusera på att allt ändå såg bra ut och att det nästa vecka (jo, en tid nästa vecka fick jag iallafall) är bästa A-C.

writer award

För en tid sedan blev jag nominerad hos Lisa till den här fina awarden.

Lisa som skriver om livet som änglamamma och saknaden efter vackra Jessica.

Lisa, en riktig kämparmamma som, om någon, är beundransvärd.

Nomineringen "Writer award" känner jag bör gå till  några av de mammor som, liksom jag och Lisa, har ett barn i famnen för lite och som på bloggar sätter ord på det som kan vara svårt att förstå.

Under min tid i bloggvärlden har jag funnit en mängd fina människor och lika lättande det kan vara i mitt hjärta att få skriva mina känslor, lika lättande kan det vara att läsa när andra sätter orden.

Mitt lilla egna utrymme, min skrivterapi

Lilla Lalla

Jessica 

Mist ett barn

Kolbengtsson

Utöver dessa tjejer finns det en mängd andra mammor som också skriver - målande vackert om livet, både om livet som det inte är men också livet som det ändå blev.

Tack underbara för att ni delar med er.

livsglädje

Underbara guldklimpar!

De här barnen står för ren livsglädje.

Att höra deras skratt igår och att se deras livliga små kroppar busa och skutta omkring är som balsam för själen.

Barnen står också för vänskap som känns självklar till några av de finaste människorna i världen.

Samtidigt påminner de om att två pojkar, två stora små bröder, någonstans vakar över oss.

De saknade barnen som åstadkommit så mycket med sina allt för korta liv.

Jag är dem evigt tacksam. För utan dem kanske våra vägar aldrig mötts.

Troy och Victor.

Eira och Gustav.

Finaste, älskade!

babyshower

Stjärnor!

Ja, vilken dag det här blev!

På förmiddagen ringde det plötsligt på dörren. Jag hade precis kommit ut ur duschen (vilken N nästintill tvingat mig in i - mycket märkligt) och lite smått stressad öppnade jag dörren.

Där utanför stod några av mina helt fantastiska vänner!

Babyshower, gissa om jag blev överraskad!

I mitt gäng är babyshower ett litet kalas som brukar ordnas inför att ett nytt liv ska komma till världen.

Jag har haft förmånen att få tre stycken "babyshowrar" ordnade för mig och mina barn. Och lika överraskad har jag blivit varje gång. Lyckliga jag!

Såhär var Eiras babyshower!

Tårta...med nappar förstås.

Fina presenter

Dessutom fick jag en påse fylld av massor av "mammalyx" såsom ansiktsmasker, fotbehandling, lotion, duschtvål, schampo, balsam och ljus.

Åh, så glad och tacksam jag är!

Tack än en gång!

På eftermiddagen, något sena, åkte vi sedan hem till fina familjen M för en mysig stund  och det första besöket med underbara, gosigaste lilla Elsa.

Ja, vilken helg det har varit!

Nu är jag "påfylld" må jag säga.

Härligt!

erkännande

Och ja, jag känner mig lite manad att skriva att vi, som säkert många av er också sitter bänkade framför eurovision.

Heja Saade!

Erkännas ska dock att jag inte är helt förtjust i låten.

Men!

Koreografin är AMAZING!

fin tid

Goda muffins som finaste Linda hade med sig.

Åh, vad jag älskar sådana dagar då energi fylls på till max. Underbart!

Jag vet hur det känns de dagar som energin inte finns och jag vet hur tveksamt livet kan te sig. Därför blir det så extra värdefullt när de fina dagarna uppenbarar sig.

E "provsov" inatt hos farmor och farfar, vilket innebar att det för mig och N blev en natts näst intill ostörd sömn. Inte för att E brukar vakna särskilt många gånger, men jag är hysteriskt lättväckt och vaknar vid minsta ljud hon gör. Och eftersom att jag själv tyvärr inte tar mig upp och ned i sängen (nope, så sorgligt är det) kan det hända att jag ibland väcker N för att gå upp och kolla läget. Hrm.

Iallafall så hämtade jag hem en mycket nöjd E på förmiddagen som både var "färdigbadad" och "färdigsoven".

Och väl hemma fick vi besök av våra underbara vänner.

Mycket bus, skratt och några tårar (mest av mammorna) hanns med.

Hoppas att vi kan ses snart, snart igen! 

bloggproblem

Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft stora problem här på bloggen. Sedan har jag inte ens kunnat komma in. Och de inlägg som skrevs igår syns inte, fastän jag vet att jag till och med godkände kommentarer igår kväll. Märkligt.

Gårdagseftermiddagen spenderades iallafall med våra goa kompisar från föräldrargruppen. Som vanligt en mycket trevlig stund. Barnen lekte så fint och fikade utan problem. Jag är så glad för våra stunder!
I vanlig ordning avslutades det hela med en shoppingvända. Och trots att det nog var bebis som behövt handlas lite till, blev det mesta som slank med kläder till E. Oj, oj.

Så, dagen idag har tillbringats på hemmaplan. Jag och E har försökt att röja tvättberget ur vägen. Jag har kommit en bit i "bebiskläder-tvättandet". E var minst sagt förvånad över alla de små "dockkläderna" som hängdes upp.

Imorgon ska vi få besök av våra fina vänner - det ser vi fram emot!

när det än sker

Som så många andra som drabbas av sorg finns känslan av "varför just vi, varför just då, varför?". Det spelar ingen roll hur, att ens barn dör är lika meningslöst hur det än sker. Och när det än sker.

Jag blir fortfarande ledsen när jag ibland (jo, det händer faktiskt fortfarande - titt som tätt) får höra att utomstående personer anser att det var "tur" att vi ändå förlorade så tidigt. Att det måste ha varit mycket värre att förlora efter flera månader - när man knutit band. Hur? Hur kan det någonsin bli värre? Att förlora ett barn är det värsta värsta. Mina band var knutna och jag sörjer dagligen att nya band aldrig fick knytas och att jag aldrig fick möjlighet att visa hur starka de var.

När jag slösurfade lite här på nätet och sökte på fetomaternell transfusion (vilket vanligtvis inte brukar ge så många träffar) hittade jag ett nytt dokument.
På något vis gör det mig varmt i hjärtat att det framkommer ny information.

"Fetomaternell blödning innebär att blod passerar över från fostret till moderns blodomlopp, före eller i samband med förlossningen. Den resulterande anemin hos fostret kan i allvarliga fall leda till död intratuterint eller i samband med partus. Tecken på fetomaternell blödning är bl a nedsatt fosteraktivitet och neonatal anemi. I många fall kan ingen utlösande faktor identifieras."

stundande

Ännu en solig dag avverkad. Lite lugnare idag.

E följde med till bm. Den goda tanken var att hon skulle sova medan jag var där, men tji fick jag.

-"Åka hiss." hörde jag någon mumla från vagnen när vi skulle åka upp till MVC och ja sedan blev det inget mer sova av för lillfröken.

Dagens besök gick mycket bättre än det förra och E talade väldigt förståndigt om för bm L vad som skulle göras.

Att hon fick sköta doptonen och dessutom hittade hjärtat direkt blev höjdpunkten.

Åh, mina fina hjärtan.

Ja, lilla bebis verkar inte vilja bestämma sig alls för någon position.

Igår var jag helt övertygad om att vi inte hade huvud ned eftersom magen såg ut som en korv rakt över.

Men idag kändes ett tydligt huvud på väg nedåt och SFmåttet hade inte ökat vilket ju tyder på att bebis sjunkit ned.

Vi talade också om ett eventuellt vändningsförsök, ja om bebis skulle få för sig att vända sig ännu mer.

Isåfall skulle det ju faktiskt kunna bli förlossning redan nästa vecka.

VA?!

Hur gick det till egentligen...

Under dagen har sedan några mer ihållande förvärkar dröjt sig kvar, vilket än mer gjort tanken på en stundande förlossning verklig.

Det börjar verkligen bli dags att packa BBväskor.

Och kanske bör bilstolen plockas fram.

baka, baka liten kaka



bild lånad från IKEA




Ja, jag tror att jag sagt det några gånger förut.
Men E älskar verkligen att laga mat.
Detta kan jag med mycket stor säkerhet säga att hon inte ärvt från mig.
Favoritleken för tillfället är att "låtsaslaga" allt hon kan komma över och sedan mata alla dockor och andra figurer.
Saker som kommer väldigt väl till pass och som används flitigt varje dag är spisen från farmor och farfar samt den mjuka servisen som E fick i födelsedagspresent av sötaste Greta.

Jag tycker att köket från IKEA är så fint och jag är säker på att E skulle älska det!
Det är synd att det är lite dyrt.
Fast å andra sidan känns det som om det är en sak som lekmässigt håller väldigt länge.

flygande farbror

Första dagen som jag officiellt nu är på hemmaplan.

Det känns som om jag ökat flera kilo över natten. Svullen är bara förnamnet.

E är pigg igen och vill absolut inte ligga i soffan och lyssna på ljudbok (vilket är precis vad mamman skulle vilja). Istället har vi städat balkongen, tvättat och promenerat ned på stan.

Mja, just det. Vi tog oss ned på stan.

Vägen tillbaka var inte lika lätt.

Hjälp.

Nu är fogarna helt slut och jag kan inte ta mig upp själv. Hopplöst.

Imorgon är det BM-besök på agendan och mormis ska komma för att hjälpa mig putsa fönster.Tack och lov. Annars lär det väl aldrig bli gjort.

För kommer jag upp på stolen, kommer jag definitivt inte ned.

Förresten, imorse när jag och E skulle sätta oss vid frukostbordet stod det en karl precis utanför köksfönstret. Lite läskigt!

Han höll tydligen på att fixa stuprännorna.

E såg mycket konfunderad ut. -"Fabbron flyger?".

Ja, vad ska man tro?



skogsbesök

Efter det sista tentaskrivandet (som för övrigt inte hann postas..gaaah...tur att N ska till studiestaden imorgon), åkte familjen till skogen.

Förra året tog vi vårfoton vid en glänta full av vitsippor och trots att vi är lite senare i år fanns där gott om de vita sipporna. Och E älskar skogen.

Kottar, pinnar, stenar.

Allt är ett äventyr.

Älskade fina familj ♥

nu är det gjort

Nu är det gjort. Sista tentan är klar och ska läggas på lådan! Det känns helt obeskrivligt skönt.

Nu är det en kurs + praktik kvar och sedan kan jag titulera mig sjuksköterska.

Det har sannerligen inte varit någon lätt resa. Den har innefattat så många upp- och nedgångar (ja, bland annat tre graviditeter och barn) men jag hoppas att det bara har gjort och ska göra mig till en ännu bättre sjuksköterska...

Och människa.

Godmorgon fina Ni och nya dag!

Det verkar bli en bra dag idag. E har varit feberfri hela natten och ville dessutom äta frukost. Solen skiner och jag funderar på dagens planer, men kommer fram till att liggande läge är det som lockar mest. Det och ett besök hos älskade lillkillen, få se om sorkarna hållt sig borta.

Hoppas ni får en fin lördag!

nya sjukor

På något spöklikt vis försvann inlägget jag publicerat tidigare. Hm.

Iallafall så tillbringades ikväll en stund på akuten. E fick under eftermiddagen ganska plötsligt väldigt hög temp, blev tungandad och tog sig för örat. Vi åkte in och E fick inhalera plus att det konstaterades att det var en ny kraftigare öroninflammation. Suck. Det känns som om vi aldrig blir friska. Jag önskar framförallt att E fick slippa alla dessa sjukor och tungandningen hon dras med hela tiden. Vi har fått tid på barnmottagningen men jag tror vi måste försöka få en tidigare tid. Vi måste få en utredning på vad besvären kommer från. Och vad vi ska göra åt dem. Astmamedicinerna och ventolinet hjälper ju uppenbarligen inte.

Sedan vi kom hem har hon lyckligtvis varit feberfri och relativt pigg. Vi hoppas det fortsätter på samma bana. Ny penicillinkur är påbörjad. Vilken "tur" att jag blev sjukskriven...

Förresten så hämtade N hem en TENS idag. Tack och lov. Hoppas på lindring nu.

aldrig för givet

Jag skrev det som om jag tar det för givet.

Det gör jag inte.

Inte för en sekund.

Jag vet att mörkret lurar där bakom.

Även om jag försöker ägna mitt liv åt att se det ljusa.

Det kroppen har upplevt, minns den.

Och jag har varit där.

När jag trott att vi skulle ses om ett år -

- men när jag istället fick återvända alldeles för tidigt. Tom.

Jag vet.

Därför tar jag det inte för givet.

Men jag hoppas.

Jag hoppas så innerligt.

Lilla älskade mirakel, fortsätt må väl och kom ut till oss levande!

hejdå skolan...

...vi ses om ett år!

hjärtekatt

Fina Annica berättar på sin blogg att hon virkat en hjärtekatt till projektet

"Hjärtekatten" som har som mål att skänka så många hjärtekatter som möjligt till hjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att hjärtebarnen där ska kunna få en katt med sig hem.

Det är en sådan fin tanke!

Kan ni virka?

Då har ni ett projekt nu.

ett farväl

Idag, efter telefonkontakt med spec mvc, står klart att jag efter denna kurs slut

kommer att ta mitt andra studieuppehåll från sjuksköterskeprogrammet.

I fredags hos läkaren bad hon mig fundera över om inte sjukskrivning ändå skulle vara det bästa.

Jag kände hur alla känslor vällde upp inom mig och blev överrumplad av all trötthet och ont jag dragits med på sista tiden.

Jag har på något vis förträngt sådana känslor eftersom tanken varit att försöka studera så länge som möjligt.

Men efter lite övervägande under helgen bestämde jag att det får bli sjukskrivning.

Och nu känns det skönt.

Sorgligt är det dock att jag nu för andra gången måste ta farväl av en bunt härliga människor jag precis lärt känna.

Framför allt min "skrivkompis" S.

Imorgon är sista seminariet, vilket innebär att det blir lite av ett avsked.

Förhoppningsvis håller vi kontakten ändå.

Ja och ryggen blir inte det minsta bättre.

Jag får så dåligt samvete när E med sina mjuka fingrar klappar mig på huvudet och säger -"Mammis ont". Jag vill ju vara den allra bästa mamman för henne.

Min privata sjukgymnast (ja, N alltså) är gudomlig som masserar så gott det går.

Det verkar dock handla om någon inflammation i ryggen (eventuellt kring ett revben), så någon massage just där är det inte tal om.

Istället är det värmekuddar och alvedon som gäller.

Imorgon ska jag undersöka om det finns någon möjlighet att få tag på en TENSapparat.

Jag behöver ju iallafall en till förlossningen, så det kanske är möjligt att få låna en i förtid (om inte annat från primärvården).

kärleken förde oss samman

Den tredje maj 2003 snöade det.

Den tredje maj 2011 snöade det.

Det brukar vara dåligt väder just den dagen.

Det är en särskild dag.

Idag har jag och min finaste varit förlovade i 8 år.

En liten stund av evigheten.

Älskade N, min bästa vän - min stora kärlek.

Den tryggaste av alla famnar.

Det största och varmaste av alla hjärtan.

Jag älskar dig, alltid alltid!

fyndbeställning

Sommarkläder från H&M

Eftersom jag hade sett fel i schemat på föreläsningen igår och därför lagt ledighet för E från förskolan blir det inte mycket studerande idag heller (hmm, oj vad synd!).

Några rader hann jag visserligen skriva precis när posten kommit.

För där med kom ett paket fullt med kläder till E = lycklig tjej.

En riktig fyndbeställning. Alla kläder ovanstående + ett rosa linne (som E vägrar ta av sig) för 250:-.

Nu är sommargarderoben påfylld lite.

födelseplan

Fredagens besök på specMVC gick bra. Bebis ligger alldeles mitt på kurvan och beräknades väga ca 2200g. Vattenmängd och flöde helt utan anmärkning.

Bebis har dock inte lagt sig huvud ned än.

Eller.

Bebis vrider sig lite hursom, kanske är bättre sagt.

E lade sig också relativt sent med huvudet ned och då var det inte aktuellt med vändningsförsök.

Det skulle det kunna vara denna gång, men läkaren tyckte ändå att vi skulle avvakta med beslut tills nästa gång. Det oroar mig lite eftersom jag kommer att vara i v 37+ då.

Men jag försöker att leva en dag i taget.

I vilket fall som helst blir det ännu en ny läkare nästa gång.

Jag hade gärna sett att någon av "mina" doktorer drJW eller dr A-K haft tid eftersom min tanke var att få lägga upp planen inför förlossningen då. Nu känner jag mig inte helt bekväm i att någon okänd ska vara den som skriver mitt kontrakt. Men förhoppningsvis löser det sig ändå.

BM-besök här på hemmaplan avklarades sedan när vi kommit hem från Falun.

Och kanske fick alla svimningsattacker en förklaring. Blodvärdet var uruselt och lägre än någonsin.

Ja, det i kombination med det onda i ryggen gör att jag numer inte kan stå rakt upp mer än någon minut.

Jag känner mig riktigt risig för tillfället.

Veckans uppgift ska bli att iallafall skriva min egen födelseplan inför förlossningen.

Om det sätter igång för tidigt finns det ingenting skrivet om jag inte har med mig själv.

Så. Födelseplan och kanske plocka ned bebiskläder från vinden.

finnes, sökes

Finnes: mycket trött mamma
Sökes: mer ork

Idag har jag gjort något väldigt olikt mig, nämligen "struntat" i en föreläsning. Den var lagd i E-tuna och det börjar bli så nu att jag inte vågar köra längre sträckor själv. Istället har det studerats på hemmaplan, men segt är vad det är. I denna kurs är det nu ett seminarie och en tenta kvar. Överkomligt men motivationen är verkligen på noll. E är hemma nu och jag önskar verkligen att jag hade mer ork, men soffläge med böcker och dockorna är vad vi underhåller oss med.

Hoppas Ni haft en bra start på veckan!