torsdag 26 maj 2011

empati och förtroende

Tack för er peppning och reflektioner - det är precis vad jag behöver!

Angående det här med kontroller uttryckte dr A-C det väldigt klokt igår. Vi pratade om det faktum att Ts blödning förmodligen gick så fort att det skulle ha varit väldigt svårt att upptäcka den. Därför är det ju så även denna gång, att inte ens regelbundna kontroller behöver innebära att det skulle kunna upptäckas i tid. Och bara för att det är bra idag behöver det inte vara det imorgon. Jag vet det. Men. Precis som med andra kontroller som görs kan vi minska risker. Dr A-C tog exemplet med mammografi. Även om det inte visar något en gång innebär ju inte det att det inte kan börja växa maligniteter under tiden till nästa mammografi. Trots detta är det ingen (eller väldigt få) som tycker att det ju av den anledningen skulle vara en onödig undersökning. Alla de undersökningar som görs på mig och bebis minskar risken för att något allvarligt, som skulle kunna inträffa, inte hinner upptäckas i tid.

Jag önskar att alla läkare hade den enorma empatin dr A-C har. Den ärlighet som inger förtroende. Det verkar som om vi är många som haft turen att möta henne. Jag är glad för alla oss och lider med alla de som bara får med sig negativa och oroande bemötanden.


I övrigt klarade vi oss några dygn utan infektioner iallafall. Idag är E snuvig igen. Att hoppas på att det stannar där är antagligen för mycket begärt, men hoppas går ju!

2 kommentarer:

Lovilin sa...

Ja, visst är hon helt underbar!
En sån människa som man inte annat än kan tycka om. Hon inger ett lugn och har en enorm empati. Men också otrilgt kunnig och ingen som skriver en på näsan utan lyssnar och känner av vad man behöver. Ja, för mig har hon verkligen varit en livräddare. Skillnaden mellan kaos och hanterbar oro och ibland även lugn.
Skönt att det finns såna, för tyvärr har vi ju fått uppleva motsatsen också..

Många kramar till er alla
Linda

Lovilin sa...

Hej igen!

Ja, jag har blivit igångsatt med alla utom Samuel.
Lovisa i vecka 37, Rasmus i vecka 36 och Linn i vecka 38.
Med Rasmus fick jag bara panik till slut. Mina gallsyror svängde hela tiden och jag hade precis gått över Samuels dödsdag. Kände bara att jag inte klarade en dag till. Så då ringde jag A-C och sa att jag inte orkade mer. Så då fick jag komma dagen efter för igångsättning.
Med Linn var det lite tvärtom, då kände jag mig inte redo, utan då fick hon pusha på mig istället.

Men skönt att ha nån som verkligen lyssnar på en.
Vad är planen för en igångsättning för dig?

Trevlig helg till er också!
Kram
Linda