hokuspokus

HokusPokus-stolen inhandlades år 1984 då liten, rultig jag skulle få min första egna stol. Stolen har sedan mycket flitigt används av såväl syskon som i mormors arbete som dagbarnvårdare. Under de senaste åren har stolen stått på vinden (jag är en samlare som omöjligt kan kasta något utan att tänka över saken minst 10 gånger). Under väntan på Troy kom jag och N överens om att vi skulle försöka återanvända så mycket som möjligt av de saker vi redan hade - om än något omgjorda. Sagt och gjort, hokuspokus fick ny klädsel. Den tidigare oranga nylonen (eller vad det nu kan ha varit för material, vävplast?) byttes ut mot en helt vanlig vaxduk som sattes fast med häftpistol på de sidor som är fastskruvade i stolen. De, rätt så äckliga grenremmarna byttes ut mot spännbara bälten. Och vips blev den som ny. Jag ska inte alls ta på mig nån cred för arbetet - det fixade duktiga, fina bästa N.

.

Stolen står och väntar.

.

Kläderna ligger kvar på sina platser i byrån. Inget är rört. Optimistiskt eller förnekelse? Vet inte. Jag är rädd men så otroligt fylld av längtan. Lilla Bubblan - visst finns du väl där? Visst kommer du väl till oss? Visst känner du väl vår kärlek?

.

Tillsammans med all väntan rymmer min kropp den evinnerliga saknaden. Det värker i mina armar. När jag vaknar och upptäcker att det inte finns något barn i min famn värker det än mer. Det värker i mina öron när jag inte hör mitt barn skrika. Det svider i mina ögon när jag framför mig ser ditt lilla ansikte, hur dina små händer försökte dra loss respiratorn. Det gör att jag får svårt att andas. Jag saknar dig.