Mammas dag

Det är min dag idag.

Min och många andras.

Mammornas dag.

Det har varit en fin dag.

Från mina barn fanns en underbar liten present, som väntade på mig när jag kom hem från jobbet imorse.

Presenten - gestaltande två små barn har tagit plats i min fina samling av Willow Tree figurer.

Kvartetten symboliserar något vackert.

Frihet.

Saknad.

Längtan.

Kärlek.

Det är mammornas dag idag.

.

Troy - Lilla liten.

Det är ni som gjort mig till den jag är.

Jag älskar er.

Har jag blivit en bitch?

Med en helg fylld av diverse äventyr är det nu snart slut på helgen och jag och N ska mysa i soffan med två hyrda blu-rayfilmer (jag har fortfarande inte helt insett det underbara med blu-ray, ser väl ut ungefär som dvd;-)). Men medan jag ändå sitter här ska jag med förfäran (?) berätta om min nya sida, bitchen!

Vid tre olika tillfällen under denna helg har jag således blivit kallad bitch. Något som inte direkt tillhör vanligheterna. Iallafall inte så att jag hör det. Vid två av tillfällena handlade det om att försvara en person som inte själv kan tala för sig och då jag ser det som min skyldighet står jag fullt och fast för mina ord och handlingar, även om jag kanske inte själv tycker att det kan bitchklassas.

Den tredje gången var här alldeles nyligen och jag har fortfarande inte 'pulsat ned'. Jag känner fortfarande av adrenalinkicken.

Det börjar alltså med att N för några dagar sedan råkar ringa upp en släkting. Endast en halv signal, vilket medför att N inte tror att det hunnit ringa på andra sidan linjen. Idag ringer fästmön till denna släkting och frågar vem (svordom) jag är och varför jag ringt. Jag förklarar, på ett mycket civiliserat sätt, vilka vi är och att det uppstått ett misstag. Då det är första gången jag pratar med denna släktings fästmö, försöker jag få igång en konversation. Bruden verkar dock tycka att jag är irriterande och slänger på luren i örat. Jag blir mycket upprörd, men behärskar mig och försöker släppa det. En liten stund senare får vi detta meddelande och ja det är sant.

"Kan du förklara nu vem du e.vem fan n e. Vadå sambo.hajjar noll.! O ja,jag e a's tjej.! vad fan ringer ni mej för. . . O låt inte så fruktansvärt kaxig.fan tror du att du e.?!"

Hrrrm. Vad säger man om detta? Av språket att döma är det här någon slags förvuxen fjortis, som har alldeles för lite att göra.

Efter ett sådant meddelande får jag dock lite svårt att behärska mig och jag försöker att ringa upp och förklara mig återigen. Då får jag detta meddelande;

"Pallar inte snacka me nån som har dryg attityd. skicka mess istället e du snäll. . ."

Jag fullkomligt spottade omkring mig när jag ringde upp denna stackars släkting (som förövrigt inte har något att göra med denna "kontrovers") som råkar vara sambo med tjejen, förklarar händelseförloppet och säger åt honom att ringa och tala henne till rätta. Eftersom hon inte verkade tro på mig när jag förklarade vilken relation jag och släktingen har bad jag honom förklara på ett tydligare sätt (något jag tydligen inte lyckats med). Han lovade att försöka.

Sedan dess har det varit tyst. Väldigt tyst.

Jag har lugnat ned mig lite. Även om jag känner att det bubblar under ytan. Imorgon kommer jag troligtvis le åt händelsen.

Och om detta gör mig till en bitch, håller jag gladeligen med.

festival

Det är festival i stan. Människor överallt. Sorlet letar sig upp mellan husen och när jag sitter på balkongen kan jag riktigt känna stämningen. Vi bor i en liten stad där inte mycket händer annars, men en gång om året blommar allt och alla upp.

.

Jag väljer att inte vara en del av det. Under min vilda tonårstid var detta den bästa helgen på hela året. Nu är den för mig inte mer än någon annan. Förutom dofter av sockervadd och brända mandlar. Ljudet av skrattande skrikande barn i karuseller. Och förutom alla chockade miner "Ska du inte ut?". Det är ju folkfest och i det närmaste skandal om man väljer att stanna hemma. Men jag väljer. Soffan. Lilla litens sparkar. Närhet. Hemma.

.

Den första lediga dagen har annars tuffat förbi. Hade storslagna planer på att putsa alla fönster i lägenheten. Pyttsan. Jag orkade ett. Rygg och fogar sade skarpt ifrån. Men ett är bättre än inget. Jag fortsätter en annan dag. Det fanns annat att göra. Tvätt, disk, sortering av milshöga pappershögar. Emellanåt tog jag paus på balkongen. Där har jag utsikt över vårt fina vattentorn. Det var bara någon dag sedan jag upptäckte hur vackert det faktiskt är. Jag har också haft sällskap av gubben i huset bredvid. Spelandes dragspel. "Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng..." Leende vinkade jag lite ibland - som för att bekräfta att jag hörde. Men om sanningen ska fram hade jag hörlurar i öronen, där Roslund och Hellströms tredje bok ljöd. Dragspelandet hördes på långt långt håll...

sista dagen och imorgon öppnas nya dörrar

Ett inlägg värt att fira.

Idag var min sista dag på den tredje terminen.

Det var den sista dagen (hoppas) i denna klass Distans VT08001.

Egentligen avslutas inte kursen förrän imorgon, men idag skickades det sista arbetet in.

Förutom detta faktum - att jag faktiskt har klarat av halva utbildningen "avgår" jag med flaggan i topp.

Jag gör en hole-in-one.

Jag gör en slam dunk.

Jag slår på stort.

Jag kammar hem hela priset.

Jag går och skaffar mig ett VG på "Sjuksköterskan som pedagog".

Och det känns helt underbart!

.

.

Än så länge känns det bara bra, men jag kan tänka mig att jag kommer att känna ett styng av avundsjuka när en ny termin tar form i höst och jag inte kommer vara en del av den.

Vad som väntar mig är ju något ännu bättre. Ett levande underbart barn (hoppas) och det är inget jag för allt i världen vill missa.

Och kanske blir det bra för mig med ett uppehåll.

Att börja på nytt.

Någon annanstans.

Nya perspektiv.

projekt bockas av

Mycket kan man säga om mitt jobb, men det finns en hel hög med fantastiska människor inblandade. Har precis avslutat ett samtal med vår löneadministratör som hjälpte mig igenom de senaste dagarnas ågren. Jag bockar av projekt för projekt på min lista och andas lite mer för varje gång.

Lilla liten lever rövare i magen. För varje dag känner jag hur det växer. Igår var det någon slags kroppsdel som fördes långsamt längs med sidan. Jag tror det är en riktig retsticka där inne. På tal om hur det växer har jag nu också gått upp de första två kilona, vilket visade sig i ett par byxor som inte tog sig längre upp än till höfterna. Denna graviditet följer den förra i viktkurvan. I vecka 24 (förra graviditeten) hade jag gått upp 4 kg. Sedan rasade det iväg. Jag hoppas på en låg viktuppgång denna graviditet, då jag hade en del att gå ned redan innan. Inget spelar någon som helst roll om vi bara åker hem med levande bebis. Men visst vore det skönt att hamna under +15 kg denna gång.

föräldrargrupp del III

Vi har nyligen kommit hem från den tredje föräldrarträffen. På dagens agenda stod psykolog K och papparådgivare R. Jag hade någon slags föraning, men vågade inte riktigt tänka färdigt tanken. Men så gick det iallafall till när vi flyttades från "vi-är-som-alla-andra" till "vi-är-inte-som-alla-andra". Frågan "är det ert första barn", dök upp och det kändes totalt oundvikligt att inte säga sanningen. Oundvikligt och bra (?). Även om det kännts skönt att för en gångs skull vara några som skulle kunna vara vilka som helst har vi väl anpassat oss till verkligheten. Och att nu de andra föräldrarparen vet att vi är andragångsföräldrar och förlorat ett barn efter födseln känns för första gången (?) naturligt. Det är en fin grupp vi går i. Inget ont att säga. Och K & R var mycket professionella och kompetenta, vilket gjorde övergången väldigt fin. Hur fortsättningen blir återstår att se. Vi är ju vi oavsett vad människor vet om oss eller inte.

nedräkning och mardrömmar

Jag känner mig lite sliten. För några (en hel massa) år sedan innebar det att det varit alkohol inblandat. Idag innebär det en envis förkylning, sömnbrist, envisa ångesttankar, onda fogar och en hela massa annat som ligger och "stör".

Nu är det iallafall nedräkning på en mycket hög nivå. Det är sista veckan på tredje terminen, på mitt studerande till sjuksköterska. Och jag känner att jag kommer att gå i mål med flaggan i topp. Det finns några saker som jag liksom är lite extra stolt över mig själv att jag gjort. Detta är en av de sakerna. För det första mina betyg sedan gymnasiet och undersköterskeutbildningen, vilka gjorde att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet (och till och med sjukgymnastprogrammet!) och sedan min enorma envishet som ändå tagit mig hit idag. Att fortsätta studerandet en månad efter Troys död, var oerhört tufft. Det har inneburit att jag fått kämpa extra hårt för att få plats att sörja samtidigt som studierna också haft sin givna plats. Samtidigt har det också gett mig så otroligt mycket. Perspektiv. Jag vet vad jag kan, men framförallt var mina gränser går. Jag vet att jag en dag kommer att bli en bra sjuksköterska. Efter denna termin hoppas (hoppas) jag på att kunna ta ett studieuppehåll. Jag och Lilla liten (och N) ska skapa oss en vardag tillsammans. När tiden sedan är redo återupptas studierna. När det blir vet jag inte och jag väljer att inte lägga energi att fundera på det. Jag har lång tid kvar till pension.

Drömmarna fortsätter nätterna igenom. Många konstiga mardrömmar och jag vaknar med hjärtat i halsgropen. Jag kryper tätt intill N och i vaket tillstånd hjälper närheten. Men tillbaka i drömmarna är det fortfarande lika otäckt. Någon fas i graviditeten kanske?

mina barn

En trött dag, med ett påtagligt illamående. Illamåendet som ju faktiskt annars brukar hålla sig på behörigt avstånd (tack och lov). Fortfarande är morgnarna riktiga rysare, men det känns totalt överkomligt när/om resten av dagen går i de icke-sjösjukas tecken.

Inatt har mina barn hållt mig vakna (det pirrar fint i min mage när jag titulerar mig själv som flerbarnsförälder). Från drömmens värld vaknade jag 03.30, alldeles kallsvettig. En dröm om saknad liten pojk. Jag såg honom, men kunde inte röra. Jag hörde honom men nådde inte ända fram. Fortfarande kan jag vakna och inom de första sekundrarna inte riktigt veta vad som hänt. En vaken mamma innebär också, oftast, en vaken Lilla liten. Sparkarna är ju än inte så starka att de håller mig vakna av anledningen att det gör ont. Nej, imorse var det den underbara förälskelsen som höll mig vaken. Mitt barn där inne rör sig och talar om för mig att allt är bra. Att det är vi, och att vi tillsammans klarar allt. Amor vincit omnia.

alltid i mitt hjärta

Jag vaknade av att Lilla liten tog sin plats. Kanske får jag lite skäll för gårdagen som tillbringades i sittande läge från morgon till sen natt. Älskade Lilla, underbar är du!

Det var, som väntat, en oerhört fin kväll igår. Vi samlades och än en gång infann sig känslan av "hemma" så starkt att det värkte i mitt hjärta. Vi samtalade om var vi börjat, var vi är och hur vi tror att livet kan se ut om några år. Med tårar i ett träd, vår egen fina skiva spelandes i bakgrunden, ätandes tårta firade vi våra vackra barn som vi inte får möjligheten att ha hos oss. Men som ändå är så närvarande och levande i våra tankar och hjärtan. Vackra fina föräldrar satt i en ring och tände ljus för sina små. Starka, modiga, helt fantastiska mammor och pappor. Vi som kanske aldrig skulle ha mötts, i en annan värld, men vars öden har fört oss samman. Vi som nu har en länk mellan oss -

Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Tomhet

Jag har suttit här i flera timmar och liksom väntat på att orden och känslan ska finna mig. Det är en tung dag idag. Liksom det varit den 20e varje månad. Jag har två dagar i månaden där sorgen gör sig extra påmind. Svårt för andra att veta. Svårt för andra att hantera. Kanske skulle jag vilja bära sorgeslöjan just dessa dagar. Oftast finner jag känslan direkt när jag vaknar. Men idag är jag bara tom. Tomhet är kanske också en känsla. Tomheten känns tom och obekväm.

Det är den 20e maj och det är 10 månader och drygt sex timmar sedan vår lillkilles hjärta slutade slå. Liten älskad trollboll. Om jag kunde ge dig liv igen...


Dagen avslutas på ett fint sätt, terminsavslutning med spädbarnsfonden. Det skänker lugn och jag ser fram emot att träffa alla fina föräldrar.

10 månader

En älskad, efterlängtad, underbar liten pojk har 10 månaderskalas i himlen idag.

Livet tog en vändning jag aldrig kommer förena mig med. Jag vägrar. Jag kommer alltid vänta på och längta efter Troy. Sorgeåret är snart över, men sorgen över en saknad pojk finns hos oss varje dag. Lite extra påtagligt vid minnesdagar som denna.

Jag har svårt att förstå att tiden har runnit iväg. I magen finns ett lika efterlängtat och älskat syskon. Jag vet att Troy vakar och ser efter oss. Jag vet att det är sant. Sorgen och glädjen går hand i hand. Smeker mina kinder. Det är svårt.


Jag har fortfarande svårt att vara den som håller kontakten. Än är vardagen något vi kämpar oss igenom. Mina krafter går åt att bara vara. Kanske syns det inte utanpå, men sanningen bär på tunga stenar. Många människor har försvunnit under dessa månader. Några jag aldrig trodde. Några har inte orkat med vår sorg. Det är svårt för oss att låtasas som att vi orkar. Vi är här och vi är allt vi kan och förmår. Några få värdefulla har visat sig vara livsviktiga. De som orkar bära oss när vi inte har kraft nog. De som inte gett upp när vi inte svarat, utan förstått vikten i att fortsätta ringa - inte bara en gång, utan igen och igen. De som haft tålamodet när humöret inte räcker till. De som förstått när vi behöver tid för oss själva utan att ta illa upp. Underbara älskade.

lilla liten på utsidan

Lilla liten, v.20+4

förkylningen ligger och lurpassar

Sista kursens andra vecka, av tre. Skönt.
Dagens studerande bestod av två föreläsningar. Den ena om det korta samtalet. Hur jag som lyssnare ska visa patienten att jag lyssnar och inte lägger in några egna värderingar.
I materialet fanns denna sekvens av Hjalmar Söderberg och den fick mig att fundera över människor runt omkring mig.

"Ett barn vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå föraktad
i brist därpå fruktad."



Idag känner jag mig trött och lite hängig. Har jobbat helg och dessförinnan även ett extrapass i veckan, utöver studierna och det känns i kroppen. Tror dessutom att det är en förkylning som ligger och lurpassar i kroppen. Det kommer alldeles säkert lagom till skolans slut.

Förra veckan kom en tid till Spec. mödravården och vår läkare JW. Det är dags för det första tillväxtultraljudet. Vi har känt en viss oro över att behöva träffa en annan läkare då det blir sommar, semester och allt vad det innebär, men nu verkar allt iallafall ordna sig till det bästa. Om två veckor finns även en tid på MVC för diskussion om eventuell sjukskrivning, det kommer att vara svårt att arbeta fullt ut i sommar, utan att det ska gå ut över någon på arbetsplatsen då det finns en hel del arbetsuppgifter som är svåra att utföra som gravid. Det viktigaste för mig är att Lilla liten mår bra.

Konsten att vänta barn

Vi har gjort något läskigt. Något jag kanske trodde att jag inte skulle bli redo för denna graviditet. Något som många runt omkring oss sagt - men vänta med det där den här gången.

Vi har beställt vagn.

När vi väntade Troy hämtade vi hans vagn en månad innan han var beräknad (vad som blev 19 dagar). Vi körde omkring med den i vår lägenhet, bäddade den, fällde ihop och fällde upp. Vaggade och vyssade. Troy fick en egen vagn och det, i efterhand, känns otroligt fint. Vad vi dock kände när Troy lämnat oss var att vi absolut inte ville ha den hemma, att stå och vänta. Det var Troys vagn och om inte Troy får ha den kunde vi lika gärna lämna tillbaka den. Det var tufft. Vi gjorde det inte själva. Svärmor och svärfar fick göra den tuffa överlämningen och det var inga problem från butikens sida. En sak att påpeka är att trots att det var jobbigt, var det en droppe i havet av den oerhörda sorg som finns efter vår son. Nu, snart 10 månader senare är jag otroligt glad att vi ändå hann ha Troys vagn hemma hos oss den tid vi hade. Det är inget som skadat.

Därför beslutade vi oss för att beställa vagnen, trots att det är lång tid kvar. Dels för att fabriken stänger över sommaren och att färgerna börjar ta slut. Och dels för att vi måste få ta små små steg framåt. Vi har gått halvvägs i graviditeten och vi måste våga närma oss tanken på att vi faktiskt väntar ett barn. Vårt älskade barn. Vagnen är beställd och vi hoppas att Lilla liten kommer att trivas bra där i.

I samband med beställningen fick vi en bok av butiken, Konsten att vänta barn. En underbar liten bok som gör det lätt att dra på smilbanden.

Hör (se) bara här,

"Att vänta barn är ett mirakel. Den gravida kvinnan är jordens centrum och det lilla barnet är ett underverk. Det är därför inget konstigt att den blivande modern behöver särskild omsorg. Det kan exempelvis yttra sig i hastigt påkomna behov av smultron - trots att det är januari och mitt i natten. Då fnns det bara en sak för en blivande fader att göra...

...Just det, skaffa smultron!"

overkliga verklighet

Det där ljudet. Det där isande ljudet man tror endast existerar i filmer. Det existerade i vår verklighet. Vår overkliga verklighet. Ett streck. Ett streck och ett ilande ljud. Det var då jag gick vilse. En bit av mig dog med dig. Älskade barn. En bit av mig följde dig, när du slutade andas.

saknaden i vardagen

Vet egentligen om jag har så mycket vettigt att skriva om, men lik förbannat envisas jag med försöka. Skriver, suddar. Tänker. Skriver.

Dagen har fortlöpt enligt följande;
illamående, slummer, tipsoptimiststress, fika på stan, biltur till IKEA (jisses vilka stammisar vi är), shopping, biltur hem igen, matlagning, seriösplugg, seriösplugg och lite mer seriösplugg.

Det hade kanske varit bättre att ta det i en annan ordning (förutom illamåendet då, det hade gärna kunnat skippas). Iallafall, så är nu sängen så gott som klar. En nack(?)del med mig och N är att vi är otroligt impulsiva. Och när vi bestämt något har vi väldigt svårt att liksom ta det som det kommer. Helst ska det vara klart igår. Iallafall, så kommer den gamla sängstommen _förhoppningsvis_ säljas imorgon. Den nya, egenhändigt byggda, sänggaveln står redan på plats och sängbord inhandlades idag. Toppen. Nu finns det gott om plats för Lilla litens säng på min sida av sängen. Jag slipper dessutom störa mig på den totala "omatchningen" av eksäng och underbart slipat, original, furuträgolv.

Jag saknar Troy. Jag saknar livet med Troy. Jag känner mig vilse. Var har jag varit, var är jag nu och var är jag på väg? Var tog vi vägen? Kärleken mellan oss är oändlig. Men döden stal vårt liv. Jag vill vinna över döden. Jag vill bevisa att kärleken övervinner allt. Lilla liten ska komma levande till oss och kärleken ska vinna över döden. Men det kommer, i vår familj, alltid saknas en son. En liten pojke har satt sina små mjuka fingrar runt våra hjärtan och vi kommer alltid, alltid sakna vår Troysan.

"det där rummet skulle man ha"

"jag har kämpat med en dröm

jag ville inga brustna hjärtan

inga slitningar i blodet

jag ville hitta Söndermarken

.

om jag kommer dit igen

har du en plats där jag kan vila

ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån

ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån"

(Lars Winnerbäck, En tätort på en slätt)

Niclas frågade mig om jag lyssnat på texten. Om jag verkligen lyssnat. Visst har jag det. Om och om igen. Men som så ofta med Winnerbäcks underbara texter finner jag trösten, just där jag är just nu.

"Du älskling, det där rummet skulle man ha."

nedstämd

Blev helt plötsligt ledsen. Jag är som en pendel som aldrig stannar. Antingen glad eller ledsen, aldrig mittemellan. Tycker ändå att det har varit några bra dagar, men så behövs bara en liten vindpust för allt att vändas upp och ned.

Fick nyss veta att en person som står mig nära (som jag lagt ned min själ i att hjälpa) väljer att inte träffa mig. Av vilken anledning vet jag inte, eftersom kontakten varit/är mycket bristfällig och mest varit från ett håll. Det gör mig ledsen. Nedstämd. Under min barndom var det mycket som lades på mina axlar. Jag fick växa upp alldeles för tidigt och jag fick veta saker som egentligen inte var menat för "barnaöron". Det finns tillfällen där jag känner att jag inte ska behöva ha ett ansvar, ett ensamt ansvar. Det här här ett sådant. En relation är mellan två människor, inte från den ena till den andra.

liten energikick

Så fick jag ett litet energiryck och medan kroppen inte ännu uppfattat vad som skulle hända passade jag på att diska (det såg ut som ett rövarslag i köket), fixa tvätt (sortera, tvätta, vika) samt styla sängen och ta kort på (inför ev. försäljning).

Dessutom har jag hunnit med att ringa försäkringskassan. Det har ju stört mig aningen att jag inte vet hur min föräldrarpenning eller SGI kommer att se ut, med tanke på den förra graviditeten, sjuskrivning och studier. Det visade sig att jag nojjat helt i onödan. Både SGI och föräldrarpenning är skyddad och beräknas på min heltidstjänst. PUUUH. Ett orosmoment mindre.

Det finns en del kvar i hemmet som skulle behöva fixas med. Kanske orkar jag.

Lilla liten sparkar på, det är underbart att känna. Illamåendet finns till och från, men är betydligt lugnare nu än i början. Morgnar och kvällar är fortfarande värst, men det är långt ifrån varje dag. Det sträcker en del i skinnet på magen, drar och stretar. Oroar mig ju fortfarande över ärret, men bm försäkrade, sist vi var där, att det inte alls ser konstigt ut. Tillit! Förra graviditeten klarade jag mig utan bristningar och kommer väl in i det sista hoppas på detsamma denna graviditet. Inte för att det bekymrar mig nämnvärt. Mindre skönhetsblessyrer och vad är väl det med ett levande barn i sin famn...

tiden och förnekelsen

Vårfint hos Troysan

Mia

Lilla litens bok

Puh. Klockan är snart sovtid och jag känner mig helt slut. Fredagens onda foglossning gav inte med sig under helgen. Visserligen inte så konstigt med tanke på två dagars långväga bilåkande. Hoppas iallafall på att detta är något snart övergående.

Lördagen tillbringades hos Miafia med tillhörande familj och stor del av släkten. Mysigt att träffas och äntligen har jag träffat Patrik och lilla Isabelle! Kanske kan vi få till lite semester tillsammans.

Idag besöktes åter igen IKEA. Vi har kommit på att vi ska bygga en egen sänggavel och lite material till detta bygge inhandlades. Dessutom några småsaker till Troys och Lilla litens rum. Detta rum som än så länge är till mångt och mycket helt oanvänt, men som så småningom ska fyllas med kärlek.

En bok till Lilla liten har också inhandlats. Fortfarande är bladen blanka, men i veckan har jag tänkt att börja fylla de svarta bladen. Halvvägs ju.

Det där med tiden är ett konstigt fenomen. Kanske i samarbete med förnekelse. Eller allmän hormonförvirring. Sorgens förvillande. Tror jag att jag ska föda barn i juli? Kommer min kropp för alltid att vara inställd på det? Den är det nu iallafall och när jag ibland minns att det faktiskt, från juli kommer att vara ytterligare två månader känns det som om jag sjunker genom jorden? Ut och svävar i rymden? Inga andetag. Allt ser litet och obetydligt ut. Så med en smäll landar jag i verkligheten och det gör ont. Kanske klarar jag inte att tänka längre än till juli.

.

Avslutar denna dag med en underbar låt tillägnad en underbar tjej. Jessica lämnade denna värld alldeles för tidigt och om sorgen och kampen skriver hennes mamma, Lisa, här.

Äntligen klar med tentan, hoppas på att det där med cirka verkligen är cirka. Några hundra ord hit eller dit. Pust. Bläcket i skrivaren är oturligt nog slut, så postad blir tentan på söndag.

Foglossningen har varit eländig idag. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Sängen nästa.

Trevlig helg!

Kvar i tentaträsket

Jag är fortfarande inte klar med hemtentan. Stor och djup suck. Vad jag dock missat var att det inte stod MAX 1800 ord utan CIRKA. En himla skillnad och troligtvis det som (om det gör det) kommer att rädda mig. Befinner mig för tillfället på 2100, vilket i sig är en bravad eftersom jag senast igår var upp och nosade på 3000 ordstrecket.

Imorgon bär det av till Mia-fian som i dagarna fyller år. Idag har present inhandlats och trots att jag skäms över det har jag ännu inte sett hur hon bor. Har heller inte träffat hennes livskamrat sedan flera år bakåt. Vet inte vilket jag skäms mest över. Nu är det iallafall dags och jag riktigt längtar efter morgondagen. Mia-fian och jag är, som kanske tidigare nämnts, uppvuxna som systrar. Hon är en av få som VET vad min bakgrund betyder, för att hon själv har varit med. Hon är också helt fantastiskt beundransvärd och är gudmor åt Troy och kommer också att vara det till Lilla liten. Mys.

Nu ska jag se vad som vankas till middag. Lilla liten är sugen på något gott. ;-)

1800

Jag håller på att få ett mindre nervsammanbrott här bakom datorn och tar därför en paus och rensar tankarna.

Denna kurs börjar lida mot sitt slut. Visserligen 4 dagar kvar, men är fast bestämd i att vara klar senast fredag klockan 15.oo. Pip. Examinationsuppgiften består i en hemtentamen på max 1800 ord. Jag hatar max-tentor. Mycket bättre är det med - skriv minst 4 A4sidor. Inga problem. Hur ska man lyckas få med det viktigaste på 1800 ord?! Omöjligt. Jag har för tillfället 2257 ord och är väl egentligen mer eller mindre klar. Men jag känner mig själv och kommer snart börja tvivla på mig själv och därmed lägga till ca 500 ord och sedan får jag stressa håret av mig för att hinna bli klar i tid. Uppgiften handlar, för övrigt, om hur jag som sjuksköterska lägger upp patientundervisning. Kul? Absolut, men inte 1800 ord!



Tankar till fina I med familj. Älska.

i musiken dansar min själ

En favorit. I många avseenden. Lights will guide you home.


Kolla gärna denna länken...kärlek!

Föräldrarkurs - del 1

Idag har vi varit på den första föräldrarträffen för denna graviditet, för föräldrar som väntar barn. En annorlunda känsla. Vi satt där - som vilka som helst. Ingen vet vilka vi är. Ingen vet vad vi vet. Bra? Dåligt? Vet inte. Annorlunda.

Vi ligger sist. Paret som "leder" är ca 10 veckor framför oss. Som om det var en tävling. En tävling till vem som kan få barn snabbast. Vi har förlorat en gång. Det enda vi vill är att få ett levande barn. Det är ok att vara sist, bara vi får ett levande barn.

Vi har fortfarande inte berättat för någon om könet på vårt barn. Kanske kommer vi inte att göra det, förrän bebis är ute. För oss är det inte viktigt. För oss är det inget som ska fokuseras på. Det är för vårt bästa, för ankytningen till vårt barn. Några gissar, vi säger inget.

6 år av oändlig kärlek

Studentbalen, en dag i juni -2003. Nyförlovade.

.

Idag, den 3 maj, har jag och N varit förlovade i 6 år.

Beroende på ur vilket perspektiv man väljer att se ur -

6 år, en lång lång tid. Eller. 6 år, en sekund av resten av våra liv.

Vi träffades vintern -2001.

Förälskade oss.

Visste att det var VI för alltid.

Det är sant.

Mer sant nu än någonsin.

Vi - mot livet, för livet i livet.

Jag älskar dig.

.

Lilla liten firade med att sparka på pappa - världens bästa present.

Älska älska.

en annan längtan

Mitt projekt i helgen är rensa.

Kläderna som var menade för Troy har jag gått igenom. Igen och igen. Och igen. Det är svårt. Jag vill spara allt. Det känns svårt att göra sig av med något som rymmer så mycket längtan. Så mycket Troy. Ändå känns det viktigt att vår Lilla liten får ta plats. En ny längtan, eller mer rätt - en annan längtan. Längtan efter Troy kommer alltid att finnas. Jag kommer aldrig att acceptera att han inte får leva med oss. Aldrig.
En del kläder ska sparas, en del läggs undan. Lite nytt ska inhandlas.

Jag har dessutom precis gjort något väldigt olikt mig. Nämligen sålt möbler till vilt främmande folk som nappat på vår annons på blocket. Jag är vanligtvis för feg för att våga göra något sådant själv. En lyckad affär. Inte heller lyckades de överlista mig med prutning. Det var i vilket fall som helst trevliga människor. Mannen ville bara köpa byrån, men kvinnan ville absolut ha tv-bänken också så nu är vi några kronor rikare och några möbler fattigare. Blocket är bra.

Nu ska jag åka iväg för att jobba. Långpass.

En trevlig lördag önskar jag er alla.

ny design och vårdvetenskap

Har försökt mig på en ny design här på bloggen, men det blir inte riktigt som jag tänker mig. Någon som har lust att ta en kurs med mig?

Något har lättat sedan UL. Jag känner mig härligt pirrig emellanåt. Mitt älskade älskade lilla barn. Lilla liten sparkar för fullt och det lugnar de oroliga tankar som ibland ändå lyckas ta sig igenom pirret.

Och så har jag gjort det igen! VG! Jag hade egentligen inte hoppats på någonting alls inför svaret på vårdvetenskapstentan. Jag vet att jag gjorde mitt bästa och än en gång räckte det mer än väl. Skönt. SKÖNT!