Det är festival i stan. Människor överallt. Sorlet letar sig upp mellan husen och när jag sitter på balkongen kan jag riktigt känna stämningen. Vi bor i en liten stad där inte mycket händer annars, men en gång om året blommar allt och alla upp.
.
Jag väljer att inte vara en del av det. Under min vilda tonårstid var detta den bästa helgen på hela året. Nu är den för mig inte mer än någon annan. Förutom dofter av sockervadd och brända mandlar. Ljudet av skrattande skrikande barn i karuseller. Och förutom alla chockade miner "Ska du inte ut?". Det är ju folkfest och i det närmaste skandal om man väljer att stanna hemma. Men jag väljer. Soffan. Lilla litens sparkar. Närhet. Hemma.
.
Den första lediga dagen har annars tuffat förbi. Hade storslagna planer på att putsa alla fönster i lägenheten. Pyttsan. Jag orkade ett. Rygg och fogar sade skarpt ifrån. Men ett är bättre än inget. Jag fortsätter en annan dag. Det fanns annat att göra. Tvätt, disk, sortering av milshöga pappershögar. Emellanåt tog jag paus på balkongen. Där har jag utsikt över vårt fina vattentorn. Det var bara någon dag sedan jag upptäckte hur vackert det faktiskt är. Jag har också haft sällskap av gubben i huset bredvid. Spelandes dragspel. "Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng..." Leende vinkade jag lite ibland - som för att bekräfta att jag hörde. Men om sanningen ska fram hade jag hörlurar i öronen, där Roslund och Hellströms tredje bok ljöd. Dragspelandet hördes på långt långt håll...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar