nedräkning och mardrömmar

Jag känner mig lite sliten. För några (en hel massa) år sedan innebar det att det varit alkohol inblandat. Idag innebär det en envis förkylning, sömnbrist, envisa ångesttankar, onda fogar och en hela massa annat som ligger och "stör".

Nu är det iallafall nedräkning på en mycket hög nivå. Det är sista veckan på tredje terminen, på mitt studerande till sjuksköterska. Och jag känner att jag kommer att gå i mål med flaggan i topp. Det finns några saker som jag liksom är lite extra stolt över mig själv att jag gjort. Detta är en av de sakerna. För det första mina betyg sedan gymnasiet och undersköterskeutbildningen, vilka gjorde att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet (och till och med sjukgymnastprogrammet!) och sedan min enorma envishet som ändå tagit mig hit idag. Att fortsätta studerandet en månad efter Troys död, var oerhört tufft. Det har inneburit att jag fått kämpa extra hårt för att få plats att sörja samtidigt som studierna också haft sin givna plats. Samtidigt har det också gett mig så otroligt mycket. Perspektiv. Jag vet vad jag kan, men framförallt var mina gränser går. Jag vet att jag en dag kommer att bli en bra sjuksköterska. Efter denna termin hoppas (hoppas) jag på att kunna ta ett studieuppehåll. Jag och Lilla liten (och N) ska skapa oss en vardag tillsammans. När tiden sedan är redo återupptas studierna. När det blir vet jag inte och jag väljer att inte lägga energi att fundera på det. Jag har lång tid kvar till pension.

Drömmarna fortsätter nätterna igenom. Många konstiga mardrömmar och jag vaknar med hjärtat i halsgropen. Jag kryper tätt intill N och i vaket tillstånd hjälper närheten. Men tillbaka i drömmarna är det fortfarande lika otäckt. Någon fas i graviditeten kanske?