saknaden i vardagen

Vet egentligen om jag har så mycket vettigt att skriva om, men lik förbannat envisas jag med försöka. Skriver, suddar. Tänker. Skriver.

Dagen har fortlöpt enligt följande;
illamående, slummer, tipsoptimiststress, fika på stan, biltur till IKEA (jisses vilka stammisar vi är), shopping, biltur hem igen, matlagning, seriösplugg, seriösplugg och lite mer seriösplugg.

Det hade kanske varit bättre att ta det i en annan ordning (förutom illamåendet då, det hade gärna kunnat skippas). Iallafall, så är nu sängen så gott som klar. En nack(?)del med mig och N är att vi är otroligt impulsiva. Och när vi bestämt något har vi väldigt svårt att liksom ta det som det kommer. Helst ska det vara klart igår. Iallafall, så kommer den gamla sängstommen _förhoppningsvis_ säljas imorgon. Den nya, egenhändigt byggda, sänggaveln står redan på plats och sängbord inhandlades idag. Toppen. Nu finns det gott om plats för Lilla litens säng på min sida av sängen. Jag slipper dessutom störa mig på den totala "omatchningen" av eksäng och underbart slipat, original, furuträgolv.

Jag saknar Troy. Jag saknar livet med Troy. Jag känner mig vilse. Var har jag varit, var är jag nu och var är jag på väg? Var tog vi vägen? Kärleken mellan oss är oändlig. Men döden stal vårt liv. Jag vill vinna över döden. Jag vill bevisa att kärleken övervinner allt. Lilla liten ska komma levande till oss och kärleken ska vinna över döden. Men det kommer, i vår familj, alltid saknas en son. En liten pojke har satt sina små mjuka fingrar runt våra hjärtan och vi kommer alltid, alltid sakna vår Troysan.