tiden och förnekelsen

Vårfint hos Troysan

Mia

Lilla litens bok

Puh. Klockan är snart sovtid och jag känner mig helt slut. Fredagens onda foglossning gav inte med sig under helgen. Visserligen inte så konstigt med tanke på två dagars långväga bilåkande. Hoppas iallafall på att detta är något snart övergående.

Lördagen tillbringades hos Miafia med tillhörande familj och stor del av släkten. Mysigt att träffas och äntligen har jag träffat Patrik och lilla Isabelle! Kanske kan vi få till lite semester tillsammans.

Idag besöktes åter igen IKEA. Vi har kommit på att vi ska bygga en egen sänggavel och lite material till detta bygge inhandlades. Dessutom några småsaker till Troys och Lilla litens rum. Detta rum som än så länge är till mångt och mycket helt oanvänt, men som så småningom ska fyllas med kärlek.

En bok till Lilla liten har också inhandlats. Fortfarande är bladen blanka, men i veckan har jag tänkt att börja fylla de svarta bladen. Halvvägs ju.

Det där med tiden är ett konstigt fenomen. Kanske i samarbete med förnekelse. Eller allmän hormonförvirring. Sorgens förvillande. Tror jag att jag ska föda barn i juli? Kommer min kropp för alltid att vara inställd på det? Den är det nu iallafall och när jag ibland minns att det faktiskt, från juli kommer att vara ytterligare två månader känns det som om jag sjunker genom jorden? Ut och svävar i rymden? Inga andetag. Allt ser litet och obetydligt ut. Så med en smäll landar jag i verkligheten och det gör ont. Kanske klarar jag inte att tänka längre än till juli.

.

Avslutar denna dag med en underbar låt tillägnad en underbar tjej. Jessica lämnade denna värld alldeles för tidigt och om sorgen och kampen skriver hennes mamma, Lisa, här.