mina barn

En trött dag, med ett påtagligt illamående. Illamåendet som ju faktiskt annars brukar hålla sig på behörigt avstånd (tack och lov). Fortfarande är morgnarna riktiga rysare, men det känns totalt överkomligt när/om resten av dagen går i de icke-sjösjukas tecken.

Inatt har mina barn hållt mig vakna (det pirrar fint i min mage när jag titulerar mig själv som flerbarnsförälder). Från drömmens värld vaknade jag 03.30, alldeles kallsvettig. En dröm om saknad liten pojk. Jag såg honom, men kunde inte röra. Jag hörde honom men nådde inte ända fram. Fortfarande kan jag vakna och inom de första sekundrarna inte riktigt veta vad som hänt. En vaken mamma innebär också, oftast, en vaken Lilla liten. Sparkarna är ju än inte så starka att de håller mig vakna av anledningen att det gör ont. Nej, imorse var det den underbara förälskelsen som höll mig vaken. Mitt barn där inne rör sig och talar om för mig att allt är bra. Att det är vi, och att vi tillsammans klarar allt. Amor vincit omnia.