graviditeten - än så länge

Det är inte så att jag förträngt. I början var det svårare att ta sig till. Kanske för att det var så mycket just då. Men med tiden har ett litet mirakel växt sig kärlek inom mig. Ljuvliga små sparkar.

Det är inte klokt vad man glömmer fort. För den sakens skull är jag tacksam för bloggen. Jag kan lätt gå tillbaka och läsa om graviditeten med Eira. Och även om det bara är vissa delar jag delar med mig av här kan jag lätt finna känslan jag hade när jag skrev. Med Troy skrev jag dagbok - det var dock en annan slags naivitet då. En upprymd graviditetskänsla jag aldrig mer skulle komma att uppleva.

Hittills:

Illamåendet - Kom ju redan innan plusset. Det var så vi började misstänka. Under praktiken gick det bättre än förväntat. Jag kan faktiskt räkna på mina fingrar hur många gånger jag behövt gå ifrån (vilket jag kan känna är ett hyfsat bra resultat). Illamåendetabletterna jag fick fungerade under en period väldigt bra. Särskilt i samband med användande av "Sea-band" vid måltider. Nu om dagarna är jag "bara" känslig om morgnar, vid hunger och i bilar. Ganska ok det med.

Tröttheten - Värst denna gång, av alla graviditeter. Å andra sidan har jag heller aldrig varit gravid på praktik, med en 16 månaders dotter hemma heller.

Foglossningen - Kom något senare än tidigare graviditeter och liksom lite lättare till en början. Nu börjar den göra mig lite halt efter en stunds sittande och jag har redan fått börja palla upp med kuddar om nätterna.

Oron - Mindre än förra gången. Men den finns där. Och kanske är den på ett annat plan. Jag har fått tid till den nya psykologen, det tror jag är bra. Jag är rädd att jag undantrycker oro annars. AuroraBM är också bokat, liksom ett första tillväxtUL om ett par veckor.

Sparkar - Från en början tyckte jag att denna lilla bebis var något lugnare än sina syskon. Men jag tror att jag får ta det tillbaka. Det är fullt ös, mest från morgon till kväll. Ja, jag har väl liksom lite mer plats att erbjuda också förstås.

Vikt - Jag och min BM har kommit överens om att inte bry oss så mycket om vikten denna gång (om jag inte ökar drastiskt på kort tid), då jag ju tidigare besvärats av obehag just kring vikt. Och eftersom jag ändå lyckades gå ned så många kilon mellan förra graviditeten och denna är det min egen känsla som får styra. Jag själv känner att det ju är skönt ju lättare man är. Hittills +4 kg.

Halsbränna - Tidigare graviditeter har jag varit relativt förskonad från halsbränna, men denna gång gör den sig mer till känna. Jag som älskar stark mat får nog undvika det några månader. Liksom kaffe och en del mjölkprodukter.

Sammandragningar - Liksom med halsbränna har jag bara haft "lindriga sammandragningar" tidigare graviditeter, förutom mot slutet då. Denna gång kom de första kännbara under praktikens stressigaste delar och har liksom hållt i sig. Fortfarande inte så starka och många att jag oroar mig (över just det) och livmodern känner ju igen detta tillstånd så jag antar att den förbereder sig.

Så, storleksmässigt känner jag mig inte så stor, än. Bildmässigt vet jag inte. :-)

Troy till vänster, Eira i mitten och lillasyskon till höger.

Lilla hjärtat, lilla liten och lilla mirakel.

fin helg

Det verkar gå troll i alla sjukor vi drabbas av så jag har bestämt mig för att inte ägna mer energi än nödvändigt åt dem. Jag kan iallafall tråkigt nog konstatera att vi är hemma även idag och troligtvis även imorgon.




Jag och min fina vän Ida



Ett par dagar lyckades vi hålla oss på benen iallafall och vi hade en mycket mysig helg. På lördagen träffade vi vår bästa moffa. Den sista gången på ett tag. Hon ska nämligen ut och upptäcka världen. I hela två månader ska hon vara på resande fot. Det pirrar till och med i min mage när jag tänker på det. Vi hoppas förstås att det blir en underbar resa och att vi kan ses så snart hon kommer hem igen! Dessutom berättade "gammelmoffa" (alltså Idas mamma, för att förtydliga ;-) ) att de har en utdragssäng i källaren som vi ska få låna. Tipptopp! Den var verkligen jättefin och det känns som en stor ära att få låna den.

På eftermiddagen och kvällen var vi bjudna på 50-års fest hos Ns "faster" (ingifta, fast inte gifta ;-) ). En trevlig tillställning. E fann sig tillrätta direkt när hon fick syn på hunden Hamlet och inte var det några problem med allt annat folk heller. Jag tror jag törs säga att det inte var någon som gick därifrån ocharmad. 

muminen

Familjen åkte ut på en liten biltur med syfte att inhandla några väl valda ting.

Tyvärr kammade vi hem noll i potten, men jag känner mig ganska glad ändå.

Muminklänningen finns nu i Es garderob. Hurra!

my reason

klänningkärlek

Från Lindex

Jag tror att jag tidigare nämnt att jag inte är överförtjust i tryck på kläder.
Det stämmer till viss del fortfarande, men lite bearbetad är jag.
Denna klänning känner jag stor kärlek för. Tyvärr finns den inte i stl varken här hemma i stan eller i internetshopen.

"pajjä"

Eira tittar lyckligt på mig och utbrister "Pajjä!!"
Ibland kommer det sådana ord, som jag inte riktigt förstår. Men jag försöker svara så gott jag kan. Denna gång räcker det inte. "Pajjä!!", säger hon igen.

När hon insett att jag inte kommer förstå försvinner hon och en stund senare hör jag ett stånkande och pustande i hallen.

Jaha, du vill ha pallen! =)



Eira brukar få vara med i köket när vi gör mat eller diskar och då brukar hon stå på pallen. Nu tar hon själv intiativet när hon tycker att det är dags. Och det är ingen konst för "lilla liten" att flytta en pall som nästan är lika stor som henne själv.



förlorade spår

Jag har förlorat några bitar av mig själv.

En bit av mig tappade jag en dag i juli. Året var 2008. En bit av den jag var lämnades kvar i ett rum med en ultraljudsapparat. Jag minns inte att jag tappade. Men jag vet hur det känns att fattas.

Hela min världsbild dog tillsammans med min son. I många ögonblick visste jag inte hur jag skulle bete mig för att leva. Jag funderade på om jag skulle sluta andas. Men en vilja så stark, jag inte ens visste att jag hade. En vilja och en längtan efter liv beredde min väg. Och jag vet inte hur. Men mitt gamla jag lämnade jag i ett besöksrum på avdelning 95F i Uppsala.

Några dagar senare lämnade jag bitar av mitt hjärta i en vit liten kista. Små fragment av en mamma som aldrig fick chansen lades ned med liten pojke. Och pappan som aldrig log spikade igen. Tillsammans gick vi trasiga och satte oss i bilen. Vi körde därifrån utan att veta var, hur och om vi någonsin skulle återvända.

En dag i augusti, samma år, stod en vit liten kista alldeles ensam, alldeles ensam. Alldeles ensam. Två små människor satt längst fram och snyftade. Livrädda för att vända sig om. Livrädda. Liv. Rädda. Vi såg en kista rullas iväg och vi följde den så långt benen bar.

Vid ett hål i marken i september hissades smulor av vårt liv ned. Röda lockar, tio små fingrar och tio små tår lämnades åt en bättre värld. För denna värld kan aldrig bli hel. Vi firade ned vårt allt. Trasiga stod vi kvar. Kärleken förde oss samman. Själar säger aldrig farväl.

Jag har lämnat spår av mig själv på olika platser, runt om i världen. En del av fri vilja, men de mest värdefulla var det någon som stal. Det är fortfarande jag. Det enda som blev kvar av mig var jag.

Ibland finns en kluvenhet inom mig. En saknad efter små smulor. Men samtidigt en tacksamhet. För allt jag blivit. För allt som byggts upp. Har det varit värt det? Jag kommer aldrig kunna känna fridfullhet över vad jag tvingats förlora för att komma hit. Men allt jag har nu. Det är en kärlek.

Två sidor av förlorade spår.

värdefull tid

Ok, det positiva - det helt underbara - med det hela är att jag får hela dagar ensam med den vackraste jag vet. Underbara älskling. Vi har mysstunder i soffan med "nutte", "nappe" och "ooos", läser böcker, sjunger, tittar på foton och "Fåret Shaun". Värdefull tid. Den kommer inte åter.

Magen vilar. Kanske var det inte själva magsjukan som kom tillbaka, utan bara en känslighet för laktos (som ju är vanligt efter magsjukor). E fick nämligen lite, lite välling igår och sedan kom kräkan på natten. Idag har det varit lugnt. Vi har kört flytande kost med lite tillsättning av havregrynsgröt och banan. Det funkar.


Skolan gick bra. Jag fick tag på läraren som tyckte att det inte var någon fara på taket. Det skulle sedan visa sig att vi redan gjort det som ska vara gjort om två veckor. Alltså är det bara lite småfix kvar. Lugnt. Skönt.
E blir hemma från förskolan resten av veckan. Hoppas att hon fortfarande känner igen sig nästa vecka.

proviva i magen

Jo, proviva it is. Lite vitt bröd har jag också fått i skruttan. Vi tar det lite lugnt idag så kanske vi törs testa lite kokt fisk imorgon igen.



- Mobilbloggen

inget hej i bäcken

Nähäpp. Så lätt var det inte.

Inatt tog det om. Eländiga, besvärliga magsjuka.

Stackars lilla E som var så pigg igår. Hon är visserligen pigg idag också, men inte hennes mage. Vad sjutton ska jag våga ge henne att äta?! Vätskeersättningen totalvägrar hon.

Ja, pappaN kan ju givetvis inte vara hemma något mer från nya jobbet så det blir jag och E som kompanjerar. Jag är heller inte nå vidare pigg, men svårt att veta om det är graviditetsillamåendet som spökar eller något annat.

Suck. Less är vad jag är på det här nu iallafall.

Läraren är mailad för dagen, som ju skulle innehålla den första handledningen för c-uppsatsen och jag hoppas att det ska gå att lösa att jag inte närvarar idag. Det känns förstås inte bra, jag är alltid mån om att ge ett gott första intryck. Men idag är det iallafall kört. Någon handledning för mig blir det inte.

kvällspyssel

Kvällspyssel har bestått av att sätta ihop Eiras bok till förskolan. Foton på saker och personer som E gillar. Jag skulle ju kunna pyssla i all evighet. Men här har jag faktiskt behärskat mig lite. ;-)

bus på G

"SkottkärreRace"

Det börjar nalkas friskhet på "Mattisboberget". Det är bus på hög nivå och trots att E inte riktigt kommit upp i sin vanliga aptit (vilket inte bekymrar mig märkvärt då E äter ganska stora portioner i vanliga fall), tror jag mig kunna säga att vi tack och lov faktiskt klarade oss undan med en mycket kort variant av magsjukan. Det var jag som mådde sämst och då var det ändå en mycket kort stund i jämförelse med förra gången.

Såja.

Imorgon drar vardagen igång. Det hade inte suttit helt fel med någon mer ledig dag. Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men trots att jag faktiskt måste åka den hiskeliga pendlingsvägen imorgon igen så är det med lätta hjul jag rullar. För jag får ju faktiskt komma hem igen.

E ska tillbringa sin första dag på förskolan. Och för att det inte ska bli allt för långt ska farfar hämta.

Spännande!

hjälp!

Vi är på jakt efter en ny säng till E. Dels för att hon "likt en apa" försöker tråckla sina små fossingar kring spjälorna och klättra över samt att min mage börjar ta emot för att kunna lägga ned henne. Dessutom vore det praktiskt om vi lyckats introducera den nya sängen innan litet syskon anländer, så behöver vi heller ingen ny spjälsäng.

Så.

Jag vet vad jag vill ha, men inte var eller hur jag ska få tag på den.

Jag vill absolut ha en växasäng. En modell äldre. Mina vänner Maria och Cilla har modellen jag önskar till sina flickor. Jag letar på blocket men de jag hittat har varit på tok för långt bort. Vi målar den gärna själva, så det är inget krav att den ska vara vit (som jag ju annars gärna ser att den är).

Ni som är så duktiga på att finna saker, kan ni hjälpa mig? Om ni hör om någon som har, eller får syn på någon någonstans, hojta till!


På bloggen Ljusa rum hittade jag drömsängen. Så fin!

Bild lånad härifrån

inget hej än

Ok, det kanske är lite väl tidigt än och jag ropar absolut inte hej. Än. Men kanske, kanske, kanske vi har turen att denna gången bara få en kortisvariant. PappaN, som "aldrig" blir magsjuk mådde krasst igår morse, men mår fint sedan dess. Eira har kräkts en gång, men annars pigg och glad. Jag tillbringade tyvärr hela natten i hushållets minsta rum, men mår relativt ok nu. Mest ont i kroppen. Men det kan ju ha sin förklaring i att nattens bravader hölls till på klinkergolv istället för mjuk skön säng. Hoppas. Och hoppas att allt annat trök håller sig långt bort.

PappaN fick som sagt inte någon strålande start på sitt nya jobb, men vad gör man. Jag missar kursstarten men hoppas innerligt att att nå 48 timmar kräkfrihet till på onsdag när det är dags för första c-uppsatshandledningen. Det vore himla trist (och eländigt) att missa den.

Nåväl.

Tacksam är jag över att det är en "simpel magsjuka" och inte värre.

inte igen

Ja, vad säger man...
Det är inte med någon större entusiasm jag talar om att magsjukan än en gång entrat vår familj. Än så länge har den inte nått mig, men det är väl bara en tidsfråga.

Typiskt. PappaN som skulle ha börjat sitt nya jobb imorrn. Och min kursstart. Dubbeltypiskt.

Stackars E. Hoppet finns fortfarande om att det inte blir värre än så här iaf.

- Mobilbloggen

hjälmen på plats

På Es förskola (kanske på alla andra också?) har barnen hjälmar på sig vid utomhuslek för att minska huvudskador vid eventuella fall.

Vi hade precis tänkt köpa en när farmorn kom på att de hade en hemma.

Perfa.

Och gissa om E blev glad.

Såhär har hon spatserat runt i helgen. Redo för förskolan.

Hjälmen på plats och väskan packad och klar.

hej förlovningsring, örhängen och svarta behåar

Jag känner mig som en trotsig tonåring men jag blir alldeles sprittande lycklig när jag tänker på att...

*jag kan måla naglarna (inom sjukvården är ju det strängt förbjudet annars) och faktiskt kan spara ut dem lite längre än kortaste kort.

*kan använda min förlovningsring (också föbjudet inom sjukvården och tjaaa jag får passa på att använda den ett par veckor till innan jag "växer ur den").

*dessutom får använda vilka örhängen och halsband jag vill (har varit förbjudet på kirurgen, men det verkar som om den regeln ska upphävas).

*slänga de vita underkläderna all världens väg (nä, det är inget förbud, men i vita landstingskläder lyser randiga trosor väldans randigt).

*ska börja använda min klocka flitigt.

*ska smörja mig med min lukta-gott-kräm och min magolja efter dusch ikväll. Mmmmm.

*ska hänga in kylväskan långt in i skåpet - den som annars varit en bästis under de dygn jag tvingats ha sjuttioelva matlådor med mig.

Jojomen.

Tro nu inte att jag ångrat mig, jag vet att min framtid finns inom sjukvården.

Jag har verkligen haft fantastiskt lärorika veckor i Västerås.

Jag trodde aldrig att jag, som ensam student, skulle klara att ha ansvar för ett helt team patienter.

(För trots att det egentligen endast fanns "krav" på ca två patienter/student, roffade jag och mina studentkollegor åt oss 4-6 patienter var).

Det gick fint och det byggde mitt självförtroende.

Och jag kände att det är här jag vill vara (iofs inte nödvändigtvis på kirurgen, men som sjuksköterska).

Så trots allt gott är det pendlandet och tiden från familjen som slitit.

Därför vilar jag nu i tanken.

Hej nagellack.

Hej smörj.

Hej förlovningsring, örhängen och svarta behåar.

Hej livet!

rensar- och märkarlördag

Jag är mer eller mindre helt slut. Och det blir inte mycket gjort här hemma. Den enda med energi är väl egentligen E, som leker och busar med allt och inget. Och väldigt gärna vill hjälpa till, med allt. =)

Mitt projekt för dagen blir att försöka bli klar med märkningen av Es kläder. Jag hittar hela tiden nya plagg som inte har märkning.

Märklapparna beställdes tillslut av namnlappar.se, men för att slippa stryka minsta lilla strumpa kompletterar jag med märkpenna.

Vi har verkligen rensat ur Es garderob. Det känns som att stl 80 passerade väldigt fort. På byxor finns det fortfarande några kvar som passar och ytterst några tröjor, men utöver det är det 86 som gäller.

Rea är hysteriskt kul när det väl finns något man vill ha och jag har haft tur den här gången. På bilderna är endast en bråkdel av allt nyinköpt (en del inte heller från rean, men ändock relativt billiga fynd). Ja, kläderna är tänkta att fungera som "dagiskläder", så får de lite mer känsliga kläderna stanna hemma.

det "ickepraktikiga" livet

Vilken härlig dag det varit i mitt "icke-praktikiga" liv. På fm lämnade vi E på förskolan för sista inskolningsdagen - med både mat och sovning. Och medan E var där mötte jag fina Maria och Alva för en fika på stan. Och överraskad blev jag av en underbar bukett blommor - för att jag klarat praktiken. Vilken vän jag har. Jag är så tacksam att du finns!


Kvällen tillbringar vi hos farmorn och farfarn med fredagsmys. Härligt!


- Mobilbloggen

äntligen

Så trött och sliten men ack så lycklig. Jag har precis avslutat mitt sista pass och snart rullar jag hemåt. ÄNTLIGEN!

avskedsmiddag och nytt litet liv

Avskedsmiddag på Ikea - lyxigt!:-)


Idag har jag gjort det näst sista passet - behöver jag säga att en lyckokänsla börjar infinna sig? Heltidsbedömningen gick fint och jag är välkommen tillbaka när helst jag vill. Fint.

En lyckans dag också då jag precis fått meddelande om ett nytt litet liv i världen! Stort grattis fina familjen A-N.

- Mobilbloggen

Det är inte mycket som händer. Inte mycket nytt iallafall. Jag är hos svägerskan efter ett kvällspass. Min motivation är verkligen inte på topp nu. Imorgon väntar heltidsbedömning, den sista för ett tag.

Jag vet att det inte kommer att bli någon dans på rosor att skriva c-uppsats, men bara jag slipper detta pendlande (jo, några vändor kommer det ju bli ändå förstår jag). Jag saknar mitt. Min familj. Hemma. Mina vänner. Jag känner att jag varit en urusel vän på många håll. Jag vill återfå ork och lust.

Min älskade familj. Lilla liten - jag vill inte missa mer tid med dig.

Snart, snart är jag hemma igen.


- Mobilbloggen

ingen magsjuka här inte

Idag stannade vi hemma från inskolningen eftersom både jag och E är förkylda. Es är på väg bort och min annalkande.  Och tur var väl det. När vi ringde till förskolan visade det sig att det var flera stycken som var hemma med magsjuka. Busch, magsjuka har vi fått nog av.

Den här söta oversize-tröjan hittade jag på åhléns och kunde verkligen inte låta bli den. Ja, det var till och med så att en i en annan färg också införskaffades. Perfekt till strumpbyxor, mjukisbrallor eller leggings - beroende på tillfället.

E tar tillfället i akt att visa upp sin "nya grej" - sjunga i morot. Eller jaa, sjunga i vad som helst egentligen.

vackra vän

Den 15e januari var det årsdag. Vackra vän. En dag som jag skänker så mycket styrka jag kan till hennes närmaste. Fina Ingela däribland, som så ofta ger mig ljusglimtar här på bloggen.

Vackra vän - orättvisa värld. Tänk om du fanns här.

"kovv o möggås"

Eira vill alldeles väldigt gärna äta allt som vi också äter och hon var mycket förtjust när hon framför sig fick den här tallriken.

Och så lätt.

Ibland när man inte orkar något annat.

solsidan

Det är knappt så att jag vågar tänka tanken, men efter dagens och veckans sista pass är det nu "bara" tre pass kvar. Sista veckan av 16 (mycket påfrestande) veckor ska påbörjas på tisdag. Imorgon är en välbehövlig ledig dag. Helgpassen är riktigt mastiga. Särskilt då det inte sätts in extra personal eftersom det finns studenter. Och visst vill jag ha saker att göra och jag gillar att ha flera bollar i luften, men det finns gränser - även för "bara studenter". Det är ju ändå människor vi vårdar. Och till människor finns anhöriga som behöver sitt. Pjuh. Jag är en hel del känslomässigt utmattad.

Väl hemma möts jag av en förkyld liten tröttis. En förkyld liten tröttis som hittar på massor utav bus. Såhär såg det ut häromdagen när E parkerat i farmor och farfars barnstol. E var mycket upprörd över att vi tagit av benen och vägrade kliva ur.

Snart, snart börjar århundrades bästa tv-program - SOLSIDAN. I love..

kompisar och lämning

Vi har haft en härlig dag.

Först fick jag följa med pappaN och E till förskolan. E sprang raka vägen in och började stoja, så härligt att se. Vi fick faktiskt också lämna henne en liten stund, för att gå till ett intilliggande hus och dricka kaffe. Det hade gått jättebra. Det var nog mest jag och N som tyckte det kändes konstigt. Vår bebis ju. Lilla älskade liten.

På eftermiddagen träffade sedan jag och E våra fina, bästa föräldragruppskompisar - KUL. Det var så länge sedan vi sågs och alla barnen hade blivit så stora (även om också vi bestämt hävdar att de fortfarande är bebisar). Nu är det ju så att det i tre av familjerna väntas tillökning, i en väldigt snart till och med, så jag antar att perspektivet kommer förändras lite. ;-) Tack för en härlig fikastund, fina Ni!

vidare perspektiv

Det är därför jag fortsätter blogga. TACK alla ni därute som läser, tänker och ger mig era reflektioner. Det ger mig kraft. Det ger mig vidare perspektiv. Ni gör mig till en bättre människa! Tack!

Och jag vill också säga att jag också uppskattar orden -"Så stark du är som orkat ta dig hit." Jag uppskattar dem när de sägs i mening att lyfta - vilket jag vill tro att de i de flesta fall gör. Jag uppskattar när människor säger -Jag kan aldrig förstå, jag kan bara föreställa mig (eller jag vågar inte föreställa mig). För även om ingen förälder ska behöva föreställa sig, visar det ett mod att vidröra min verklighet. Den verklighet som är den värsta av mardrömmar.

speciell dag

Idag är en alldeles speciell dag.

Idag är dagen då min bästa C tar sin sjuksköterskeexamen. Med bravur! Ett stort grattis till dig älskade vän. Du har gjort det alldeles förträffligt bra och jag vet att det kommer att gå alldeles strålande på nya jobbet!


Stort grattis också till mina "gamla klassisar".

morgonbesked

Morgonen börjar bra när jag på mailen ser att jag blivit godkänd i 2 av de 5 hemtentorna - härligt! Nu hoppas jag på resterande också.


- Mobilbloggen

om att inte orka

Om att inte orka.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Men det rör mig. Det berör mig.

Alla sorger är unika. Allas sorg är unik. Liksom personen som är saknad. Liksom personen som saknar. Därför finns inga mallar. Inga bör eller ska. Och innan situationen är upplevd tror jag att det är viktigt att inte tro sig förstå. För det är svårt. Och än svårare för den som inte känner sig förstådd.

Jag möter ofta orden "Jag hade aldrig orkat". "Jag hade bara gett upp".

Hur vet du det? Och vet du hur det känns för mig när du säger så?

Ofta när jag möter orden vet jag också att de sägs i all välmening. Som ett bekräftande, jag tycker att du är stark.

Men för mig, som inte är någon övermänniska utan en helt vanlig tjej som råkade ut för en stor sorg och som kände det som att det inte fanns några val - världen fortsatte snurra vare sig jag ville det eller inte, kan det kännas som om jag gjort något omänskligt. Jag fortsatte leva utan min son.

Som "nydrabbad" kunde jag också känna, om föräldrar som kommit längre i sin bearbetning, "hur sjutton har de orkat?". Men jag ifrågasatte aldrig att de gjort det. För jag har inte upplevt deras resa.

Vi upplever inte varandras resor. Vi reser bredvid varandra. Ibland tätt, tätt. Och ibland förstår vi varandra.  Men det är svårt att veta precis hur någon annan känner. För det är så mycket som spelar in och trots att vi ibland reser åt samma håll har vi alla olika väg.

Det är svårt.

årets första

Ingen bravad direkt, men jag har idag utfört årets första (och förhoppningsvis enda) vurpa. Ett mindre snyggt fall rakt ned på höft och handled, tacksam ändå att jag inte landade på magen. Det var långa sekundrar innan jag vågade röra mig och en millistund kändes det som om jag inte kunde röra mig. Aj, aj, aj. Jag är dock ok, om än lite mörbultad i redan ömmande fogar.

Väl hemma väntade pappaN och E i dörren och en strålande glad dotter tjoade "mamma" lång väg. Åh vad jag älskar.

Inskolningen har gått fortsatt bra. Som väntat har E inga problem att hitta rätt i gruppen. På fredag får jag vara med - spännande!

till världen

Halsbränna och foglossning skulle kunna sammanfatta mitt hälsostatus ikväll. Foglossningen har förflyttat sig från helgens knivar i blygdbenet till ett par i svanskotan och SI-lederna - knivar alltså. Halsbrännan hoppas jag är av tillfällig karaktär.

I övrigt har kvällen gått fint. Handledare åt det positiva hållet denna gång gjorde passet intressant, lärorikt och framförallt kul.

Här på kvällskvisten fick jag också ett MMS på en helt underbar liten tös som precis kommit till världen. Det värmer gott i hjärtat för fina vänners skull och samtidigt pirr i magen för mitt egna lilla mirakel.

mockisar

Så, inskolningen idag gick bra.

Eiras "fröken" hälsade på här hemma på förmiddagen och E var inte ett dugg blyg. När vi sedan åkte till förskolan för att hälsa på på eftermiddagen var det som om vi alltid varit där.

E såg ut som om hon var i paradiset. Leksaker överallt. Hyllor i hennes höjd. Massor av böcker. Och bilar. Och gosedjur. Och dockor.Wow.

Tyvärr blir det inte så många inskolningsdagar för min del. Jag har praktik nästan hela denna och nästa vecka.

En hel del kläder behövdes fyllas på inför starten. Efter födelsedag och jul har E fått lite (ganska mycket) nytt och de flesta Po P, fina kläder som sitter bra. Men så kände jag att vi behövde lite mer... "slit och släng" kläder (om man nu kan säga så).

Så lite nytt blev det.

Och nya "mockisar". Till Es stora förtjusning. Hon har trippat omkring i dem, mycket nöjd.

Imorgon bär det av till stora staden igen. Med morgondagens resa är det totalt 5 resor (t&r) kvar av praktiken. Åh, måtte dessa dagar gå fort.

tar igen missat godis

Eftersom vi "missade" lördagsgodiset igår passar vi på att smaska idag, innan helgen är slut.



Jag är ledig imorgon också och då ska vi få besök av Es "fröken" från förskolan.

Hoppas ni har en fin söndagskväll.

orden flödar

Vi har haft en slapp hemmadag. Det är verkligen värdefullt för mig. Inga resor. Inga måsten. Inga påklistrade leenden. För hur jag än vill, måste jag alltid visa mig från min bästa sida på praktiken. Det gäller att alltid vara på topp och ligga steget före. Och det tar på krafterna.

Foglossningen gör sig också väl till känna vilket innebär att hemmadagarna oftast får gå åt att vila.

Vi har iallafall börjat plocka undan julen. När E fick syn på alla tomtarna på bordet stod hon med stora ögon och stirrade ovanför bordskanten. Jag satte upp henne på stora stolen och så tittade vi och kände på alla tomtarna och snögubbarna (som ju annars varit ganska "aj aj"). E lekte så försiktigt. Vände och vred. Vinkade åt den vinkande tomten och låtsassmakade av tomtens bröd -"Möggås, mjam mjam", sade E och tog en tugga. Lilla goa älskling.

Och jo, hon pratar en hel del nu. Härmar allt och upprepar många många gånger. Favoriter om och om igen är mamma, pappa, Eiiija, fafa och fammo. Att titta på foton och peka ut är så kul. Men ord som myysa, ajaj, tack tack, hej, heddå (hejdå), möggås (smörgås), bomma (blomma), äst (häst), und/off off (hund), puss, pinne (som hon dessutom säger med finsk brytning), bajsa (jo, det betyder precis vad det verkar), kissa (samma här), duscha (favoritaktivitet), shoova (sova), napp, nutt (snutten), mack (både om mockasiner och makaroner), byss (buss), nannan (som i någon annan)....ja här går att förlänga i evinnerlighet och för varje dag dyker nya saker upp. Det är helt underbart.

bara två veckor

Äntligen hemma igen. Det är inte direkt kul att köra hem så sent i vinterväglag. Sååå skönt med bara två veckor kvar. Helt otroligt. Efter veckans erfarenheter konstaterar jag bara att vissa handledare är bättre än andra.

Godnatt så länge.

myysa

Så fick också jag sluta för idag. Eller ja, jag har ju varit hemma en timme iallafall - men efter en timmes övertid. Det är omöjligt att sluta i tid på avdelningen jag är nu. Omöjligt! Som tur var hade jag goa klasskompisen J i samma team, så vi kunde hjälpas åt.

Iallafall, familjen är här i V-ås över natten. Svägerskan fyller år imorgon så det har varit lite firande idag, hurra!

Eiras favoritord för tillfället är "myysa" och det är precis vad vi ska göra imorgon innan jag ska göra ytterligare en kväll. Myyyysa!

Godnatt.


- Mobilbloggen

litet levande liv

Idag bar det av.

Rutinultraljud.

Och så helt fantastiskt!

Ett litet levande liv.

Allt verkar väl. Mycket rörelser och moderkakan i bakvägg (det, tillsammans med tidigare graviditeter gör att jag haft förmånen att känna liv länge redan).

BM undersökte allt som sig bör och kom fram till att BP blir än lite längre bort.

Alltså hamnar vi nu på BF den 6 juni.

Min och svärfars födelsedag ligger i farozonen. ;-)

Det börjar smälta nu. Att vi faktiskt väntar barn. Lyckans lycka.

Jag har inte vågat tro. Inte vågat känna helt. Med risk för att allt varit för bra för att vara sant.

Men nu.

Jag såg.

Ett litet levande liv.

Kärlek.

glada grodan

Jag försöker förbereda lite inför Es förskolestart och sitter just nu med "namnlappsbeställning". Någon som beställt namnlappar från Glada grodan?

modet, lyckan och rädslan

Lilla mirakel i v. 18

Lilla mirakel i magen gör sig mer och mer känd för var dag. Trots det känns det som att denna liten är lite lugnare än sina syskon.

Det är märkligt.

Den tredje.

Den tredje jag har fått äran att vagga och bära.

Vi har gått lite längre än v. 18 (som på bilden) och inom en relativt snar framtid väntar ett ultraljud.

Jag längtar.

Rädslan finns där.

Enorm, till och från.

Men jag försöker få lyckokänsla att övervinna.

Och modet.

crazy heart

De här underbara örhängena fick jag av min älskade i 9 årsgåva.

För några år sedan fick jag "Crazy heart"-halsbandet, så nu matchar det.

Från Efva Attling. 

falukorv i ugn - Eira style

Recept - på ett ungefär.

Falukorv

Tomat

Morot

Palsternacka

iMat

Tomatpuré

Paprikapulver

Peppar

Lökpulver

1. Snitta korven.

2. Hacka Tomat, Palsternacka & Morot. Vi lade Palsternackan och Moroten runt om korven i den ugnsfasta formen.

3. Tomaten lade vi i iMaten (1 dl ca) tillsammans med lite tomatpuré (för lite färg) och kryddorna.

4. Häll på såsen på korven.

5. Lite ost on the top.

Vi hade den i ugnen i ungefär en halvtimme på 200 grader, men förlängde lite med lägre temp eftersom moroten och palsternackan var lite hård (ett annat alternativ är ju att förkoka dem lite).

Det här var verkligen en höjdare. E som inte varit helt förtjust i att äta efter sjuksvängen åt en hel portion.

Vi serverade med potatis.

så var det

Hur vi firade vårt nyår har jag redan nämnt och det var verkligen inte mer spännande än så.

Jag hade fyra tentor kvar att skriva och från kl 8 till 21 satt jag och skrev, mer eller mindre oavbrutet. Inte särskilt populärt, men vad gör man?

Jag lyckades bli klar med 3 tentor á 5 sidor vardera.

Kl 21 hade min fantastiska bättre hälft fixat ordning nyårsmenyn och så god den var (tyvärr ville salladen inte vara med på bild ;-)).

Ja, en tupplur senare och det var dags att skåla.

Innan läggdags hade N och E tittat på fyrverkerier "-Bang, Bang", men till själva tolvslaget sov liten sedan länge.

Jag och N skålade för året som varit och för året som kommer.

Jag hoppas att det på många, många sätt kommer att bli ett helt fantastiskt år.

Vi skålade för våra 9 år tillsammans. Helt otroligt. Underbart. 9 härliga år.

sammanfattning 2010

Januari 2010 började ledsamt när morfar dog, den 20e.

Men vi umgicks också med fina vänner.

I februari firade Eira sin första alla hjärtans dag. Vår älskade alla hjärtans flicka.

E lärde sig att rulla hela varv.

I mars blev E riktigt sjuk för första gången och vi fick besöka barnakuten. Falsk krupp, som skulle visa sig vara förkylningsastma.

Vintern var lång och vi fick många, många gånger skotta oss fram till graven.

Mormor fyllde 70 år och fick presentkort av familjen.

I slutet av mars fick E testa sin första smakportion.

Så kom april och E fick fira sin första påsk. Med ett STORT ägg.

Vi gjorde första storkoken med smakisar och fryste in.

I slutet av april åkte vi till Stockholm och firade mormor.

I maj lärde sig E krypa. Hej vad det går!

I slutet av maj började vi äta LCHF (som skulle resultera i -18 kg).

Jag blev firad på mors dag och fick ett underbart halsband.



I juni tog Niclas och hans syster examen (sjukgymnast och sjuksköterska). Hurra!

Sommaren var väl välkommen!

Jag och jobbarkompisarna gick ut och åt. Jag och min bästa C smuttade lite vin innan. Första gången för mig på väldigt länge.

I juli åkte lilla familjen på minisemester till Helsingfors. Vi njöt av fint väder, god mat och av VARANDRA!

Vi umgicks också mycket med fina vännerna Linda och Alva.

Vi träffade också Karin och hennes fina familj, som gav Troy en present. Fina minnen!

TROYs minnesdagar den 19e och 20 juli. Vår älskade lille pojk skulle ha fyllt 2 år. Vi slängde pussar till himlen.

E cyklade för första gången.

I augusti fortsatte vi med storkok och E började äta "vanlig mat".

Vi åkte med stora familjen på semester nedåt landet.



I september började jag studera igen.

Vi (jag) klippte E för första gången - mycket.

Vi tjuvstartade 1 årsfirandet med att fira med fina vännerna Greta och Frida.

Jag var på återträff från 9an och hade otroligt kul!

I oktober firade vi Eira på hennes 1 års dag. Älskade älskade.

Samma dag som kalaset, testade vi plus på stickan.

Vi gjorde höstfint på gravarna.

Jag började på praktik.

 I november firade vi pappaNs på fars dag.

Så kom december och vi tände första ljuset.

Vi såg vårt älskade mirakel för första gången på UL.

E var världens sötaste lucia.

Och vi firade jul.