torsdag 27 januari 2011

förlorade spår

Jag har förlorat några bitar av mig själv.

En bit av mig tappade jag en dag i juli. Året var 2008. En bit av den jag var lämnades kvar i ett rum med en ultraljudsapparat. Jag minns inte att jag tappade. Men jag vet hur det känns att fattas.

Hela min världsbild dog tillsammans med min son. I många ögonblick visste jag inte hur jag skulle bete mig för att leva. Jag funderade på om jag skulle sluta andas. Men en vilja så stark, jag inte ens visste att jag hade. En vilja och en längtan efter liv beredde min väg. Och jag vet inte hur. Men mitt gamla jag lämnade jag i ett besöksrum på avdelning 95F i Uppsala.

Några dagar senare lämnade jag bitar av mitt hjärta i en vit liten kista. Små fragment av en mamma som aldrig fick chansen lades ned med liten pojke. Och pappan som aldrig log spikade igen. Tillsammans gick vi trasiga och satte oss i bilen. Vi körde därifrån utan att veta var, hur och om vi någonsin skulle återvända.

En dag i augusti, samma år, stod en vit liten kista alldeles ensam, alldeles ensam. Alldeles ensam. Två små människor satt längst fram och snyftade. Livrädda för att vända sig om. Livrädda. Liv. Rädda. Vi såg en kista rullas iväg och vi följde den så långt benen bar.

Vid ett hål i marken i september hissades smulor av vårt liv ned. Röda lockar, tio små fingrar och tio små tår lämnades åt en bättre värld. För denna värld kan aldrig bli hel. Vi firade ned vårt allt. Trasiga stod vi kvar. Kärleken förde oss samman. Själar säger aldrig farväl.

Jag har lämnat spår av mig själv på olika platser, runt om i världen. En del av fri vilja, men de mest värdefulla var det någon som stal. Det är fortfarande jag. Det enda som blev kvar av mig var jag.

Ibland finns en kluvenhet inom mig. En saknad efter små smulor. Men samtidigt en tacksamhet. För allt jag blivit. För allt som byggts upp. Har det varit värt det? Jag kommer aldrig kunna känna fridfullhet över vad jag tvingats förlora för att komma hit. Men allt jag har nu. Det är en kärlek.

Två sidor av förlorade spår.

3 kommentarer:

Jessica sa...

ÅÅåh jag bara gråter, denna fina text väckte all smärta i mig. Precis så känner jag med, delar av mig är förlorade. Vår fina lilla tjej med bruna små lockar.

Kram// Jessica

Anonym sa...

Du är helt underbar!!
<3
Ingela

Unknown sa...

Vad vackert du skriver!! Önskar jag hade den förmågan, det är som poesi i mina öron.

Det är verkligen så att vi har förändrats och vissa saker är/kommer att bli till det bättre även om man hoppats att vi aldrig skulle behövs genomgå det vi behövt! Men, själar säger aldrig farväl!!

Kram