för att jag älskar dig

"För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag.
För du betyer allting för mig.
Var inte rädd. Jag går brevid dig."

god gärning

Dagens goda gärning...

Här om dagen när vi var till sjön för att bada hittade N en guldklocka som ingen i närheten verkade äga. Han tog med sig den och lämnade in den till polisen. Snart efteråt ringde en man som var minst sagt jätteglad och tacksam. Han erbjöd hittelön, vilket naturligtvis inte var nödvändigt! Tänk så bra det känns efteråt. Säkert både för honom som för oss.

shoppingtarmen

singoallaklänning, zipjacka och vindfleece. I love fynd!

Förra veckan storshoppade jag och pappaN på polarn o. pyret, som ju kanske som bekant är ett av våra favoritmärken på barnkläder.

Det blev mest inhandlat till E och det är bäst att passa på medan hon har stl 92. När vi (snart) går in på stl 98 är det dags att byta till "barn" och då blir det en hel del dyrare.

Utan att vara trött på sommaren kan jag säga att jag längtar efter hösten. Mest för att det suger lite i "shoppingtarmen".

bra dag, helt enkelt

Härligt det är att komma hem och upptäcka att man gått omkring med två olika örhängen, ett i guld och ett i silver... Mycket förvirrad mamma!

Vilken bra dag!

På förmiddagen möttes jag och min fina barndomsvän Ullis upp på stan för en lunch, som också blev långfika. När vi skiljdes åt var vi båda hungriga igen.

Härligt med vänner som man bara tar vid där allt slutat sist.

Lilla D var med på stan men gjorde inte mycket väsen av sig alls.

E däremot hade ingen höjdardag och berättade det med ganska höga toner. Lite dåligt med sömn förklarar nog det för dagen, även om jag tycker att hennes starka vilja ibland gör mig knäsvag.

Att hinna mer än att springa genom butiker är numer bara önsketänkande. Eller nja, kanske att överdriva lite. Men E uppskattar inte riktigt det här med "stan" lika mycket som mig, om det inte innefattar kompisar, leksaker och glass vill säga.

På kvällskvisten tog jag med mig minstingen och svärmor till en bekant som är hudterapeut hos vem jag fått presentkort på ögonbryn- och ögonfransfärgning. Underbart. Tack Felicia! (och tack svärmor och svärfar för presentkortet!).

Disas resa till världen

Fredagen den 10e juni besökte vi dr JW för en planerad igångsättning, men då jag var öppen 3 cm tog vi beslutet att försöka våga gå över helgen, med planerad igångsättning på måndagen den 13e juni istället (v. 40+6).

Men på måndagen, då dr JW gått på semester och besöket blev hos ny läkare var jag endast öppen 1 cm. Mycket ledsen och orolig gick vi en promenad för att bestämma om det ändå skulle bli igångsättning eller ännu ny väntan (läkaren uttryckte ganska klumpigt att det ju skulle vara allra bäst för mig att vänta och att hon inte såg någon direkt anledning för mig att bli igångsatt). Väl tillbaka hade läkaren kanske läst journalen lite bättre och pratat med överläkaren och då menade hon istället att det nog ändå skulle vara bäst med igångsättning. Så, det var så det började.
Runt klockan 12 måndagen den 13e juni sattes en cervixkateter in med uppgift att få livmoderhalsen att vidga sig. Katetern skulle dras i varje halvtimme och jag kände snabbt att den var på väg ut, vilket talar för att läkaren nog känt fel eftersom jag "åter igen" var öppen 3 cm när katetern ramlat ut och nästa person undersökte. Under eftermiddagen rådde dock delade meningar barnmorskor och läkare emellan över hur vi skulle gå vidare och för varje person som undersökte var jag olika mycket öppen (lite underligt kan tyckas). På kvällen blev det så påfrestande att jag sade ifrån fler undersökningar. Jag ville heller inte ha någon sovdos eftersom jag var rädd att inte känna kroppens signaler. Vid den här tiden hade jag ganska kraftiga värkar med ca 3 minuters mellanrum. När barnmorskan för natten gick på sitt pass bad hon iallafall om att få undersöka och då jag var öppen 5 cm och värkarna tilltog blev jag uppflyttad till förlossningen.

Cirka 00.30 var vi på förlossningen och en amniotomi gjordes och rikligt (ja, riktigt rikligt) med vatten forsade. Värkarna fortsatte. Min önskan om att klara mig med endast lustgas som smärtlindring fungerade bra. Klockan 04.00 hade dock värkarna glesat ut sig en aning och fortfarande var jag endast öppen 5-6 cm så ett värkstimulerande dropp kopplades. Klockan 6.05 registrerades avvikande hjärtljud, varför droppet sänktes. Men så plötsligt blev jag kissnödig och efter tappning var jag öppen 8-9 cm och huvudet stod vid spinae. Då började jag känna det välbekanta trycket.

Vi hade en fantastisk barnmorska (skillnad på människor och människor), som verkligen tog min födelseplan till sig. Tyvärr var det personalbyte kl 06.45 så bm Ulla missade höjdpunkten.

När klockan var 06.59 sågs avvikande hjärtljud än en gång, men då jag hade krystkänsla sattes en skalpelektrod. Strax därefter kved jag till N att han fick ropa på personal för att jag minsann tänkte börja krysta. Sagt och gjort. 07.13 föddes underbara, älskade lilla Disa. Efter ett par sekundrar hördes världens vackraste ljud. Och så kom hon upp på mitt bröst. Kärlek!

Något verkar dock inte vara helt normalt med min kropp och moderkakan. Kroppen verkar binda åt sig moderkakan så att den inte kan lossna. Detta hade jag bekymrat mig för under graviditeten och utförligt skrivit om i födelseplanen. Därför var förberedelser gjorda och ganska snabbt togs beslutet om operation. Det gör mig lite ont att jag med alla tre barnen missat de första timmarna av deras liv. Denna gång var jag tillbaka efter ca 4 timmar, efter lite turbulens på uppvaket.

Allt som allt känner jag mig så stärkt efter denna förlossning. Trots att det var en del som inte riktigt blev som jag önskat, blev det i slutändan väldigt bra. Och det viktigaste av allt. Disa finns hos oss. Alldeles underbart levande.

minnesbanken

Månaden juli kramar musten ur mig. Det är tufft känslomässigt. Men jag känner att jag är på väg uppåt. Och jag längtar efter helgen som kommer att bli alldeles speciell för vår lilla familj.

Men eftersom mina tankar finns på annat håll hamnar skrivandet lite i skymundan. Tankar som behöver skrivas ned lagras i den alltför taffliga minnesbanken. Förhoppningsvis ska "Disas resa" om förlossningen komma till publicering om inte allt för lång tid.

Och mitt ibland mitt eget kaos hörs det på nyheterna om världskaos. Både i grannland och längre bort. Och jag skänker mina tankar, till alla de som fölorat. Till alla de som förlorat ett liv. Både de som inte längre lever, men också alla de som lämnats kvar. "...och världen blir aldrig densamma mer."

I måndags kom jag äntligen  mig för att beställa lite foton. Och idag kom de. Snabb leverans är jag tacksam för. Nu längtar jag efter att få köpa hem lite ramar så att vi också kan pryda våra väggar med den yngsta medlemmen.

Sötaste lilla Disa som igår blev 6 veckor stor. ♥

En av förstoringarna. 4 av de 5 familjemedlemmarna.♥

kroppsvätskor deluxe

Underbart att vakna med mina tre kärlekar i sängen. Kanske aningen mindre underbart att upptäcka att allehanda kroppvätskor avlämnats på min sida av sängen. Jepp, idag var jag snabbt uppe iallafall.

crazy bananas

Eira är min älskade lilla solstråle och hennes upptåg och ständiga babbel har under dessa tunga dagar hållt mig över vattenytan.

För vem kan hålla sig när helt plötsligt (i ett upprört läge) brister ut i;

- Crazy bananas alltså.

Med perfekt uttal och allt.

Jag älskar!

ingen panna att pussa på

Dessa dagar i juli handlar mycket om T.

Särskilt här på bloggen.

I det "riktiga livet" vandrar vardagen vidare.

Jag försöker ta vara på alla stunder med mina två guldklimpar, tiden går allt för fort.

Men här på bloggen, låter jag det vara Ts dagar.

Här minns jag. Och gråter. Och skriver om det som trycker mitt hjärta.

Om kvällen. Om natten.

Tids nog blir det dag igen.

Ett av mitt livs svåraste beslut var när vi på sjukhuset var tvungna att bestämma att detta var sista gången vi såg och höll.

Det är ett beslut som alltid kommer att kännas fel.

Varför höll jag bara inte lite längre?

Det kommer aldrig att finnas ro i mitt hjärta,

det saknas alltid en panna att pussa på.

Medan vi mötte alla nyblivna föräldrar vi utgången av BB, hade vi

precis tagit beslutet att nästa gång vi skulle se vår son skulle han vara redo för hemfärd och kista.

Det är ett beslut som ingen förälder någonsin ska behöva ta.

Aldrig någonsin.

Elisabeth lämnade en fin kommentar hos mig och berättade om sin mamma;

"Mamma pratar fortfarande om henne med stor värme och kärlek. Hon har sagt många gånger att: Jag älskar det barn som jag inte fick nåden att följa genom livet. Att detta lilla barn har lika stor plats i min mammas hjärta som oss andra syskon."

Det lämnade varma spår i mitt hjärta.
Jag älskar Troy så innerligt mycket och för varje stund som jag tvingas leva utan honom, för varje stund jag tvingas inse att han inte finns att hålla växer saknaden.
Att inte få följa hans liv såsom jag får med hans systrar.
Den enda platsen jag följer dem alla tre, är i mitt hjärta.

♥

Det blir inte bättre. Bara annorlunda.

trots allt

änglakatt från frida [örebro] ~ mina tre hjärtan ~ kaninisen från systrarna ~ mamma & eira vinkar till troysan på molnen ~ röda hjärtat från moffa ida ~ isthe & kladdkaka till födelsedagsfika ~ nalle från frida m. familj ~ tre vita rosor ♥

Det var en fin dag. Trots allt.

Mitt i all saknad efter det som helt plötsligt tog slut finns också all kärlek till det som också fötts.

Och kärleken till älskade Troy finns alltid kvar. All den kärlek som sprängdes i mitt bröst efter hans död finns fortfarande kvar. Den var ämnad för honom.

Men jag har så mycket mer att ge.

Och jag överöser de mina.

De mina, de dina.

PappaN och småsystrarna.

All min kärlek.

att minnas

Hos oss brinner ljuset än. Det är svårt att släcka, en dag som denna. För tre år sedan vändes livet upp och ned. Den väg vi så målmedvetna reste på tog helt plötsligt slut. Än idag känns det ibland som om vi reser lite vid sidan av. Lite vilse. Ibland väldigt ensamma.


Tusen tack för alla tankar och fina ord till oss och vår prins. Det är jag oändligt tacksam för. Tack också till er fina vänner som tagit er tid att åka förbi graven.

Samtidigt slås jag, i år igen, av ensamheten. Många har inte hört av sig alls. I de tyngsta av tider har många varit alldeles tysta och det gör ont. Vilka är det egentligen som står en närmast? Vår son har fyllt tre år och det är tre år sedan han dog. För oss betyder det mycket när människor minns. Hans liv. Honom.

elva fyrtioett

11.41

Precis just nu föddes du. Utan andetag. Utan ett tecken på liv. Om några minuter börjar du andas igen och då börjar din resa mot en annan värld.

treårsdagen

Idag är det din treårsdag, älskade Troy.

Idag, om livet hade varit annorlunda, hade vi haft stort kalas.

Jag hoppas att det firas för dig, var du nu är.

Vi firar dig här.

Vi firar ditt alltför korta liv som ändå satt djupa spår i evigheten.

Vi firar att vi var de lyckliga som fick dig.

Vi fick dig till låns.

Och vi bär dig i våra hjärtan, alltid.

Mammas lilla hjärteprins.

Grattis på din dag.

♥♥♥

Håll utkik efter bubblorna.

♥♥♥

Jag älskar dig.

tre år

Tre år. Jag drömmer om honom. Det är så jag håller honom nära. När jag inte kan känna hans mjuka lilla barnhand i min. När jag inte kan dra mina fingrar genom hans hår. När jag inte fysiskt kan insupa hans verklighet. Då drömmer jag. Och i drömmens värld är allt ok. Ingen fara, lilla mamma. Ingen fara.


...en vardag har funnit oss. En vardag där vi lär oss leva med en för lite. Vi kan inte glömma. Vi kan inte fokusera på annat. Han är oss. På många olika vis är han Oss.

...jag har blivit trebarnsmamma. Ännu en lillasyster har vandrat med små tossingar längs med insidan av min mage. Upp mot hjärtat. Där de andra två finns. Alltid tillsammans.

...de tre barnen tar alla olika mycket plats. Precis som det är för andra trebarnsmammor. Skillnaden är omgivningen. Hos omgivningen räknas ofta inte min förstfödde. Det gör mig ont.

...vi åker inte längre lika ofta till graven. Ofta beror det på tidsbrist. Men också för att det mer påtagligt känns som att det inte är där han är.

...men det händer ibland om kvällen, när vi är på väg hem från annat, att pappaN väljer en annan väg. Då stannar vi till. Med två sovande små i bilen parkerar vi precis intill och i ljumma sommarkvällen står vi där. Håller om varandra. Två ledbrutna själar. Som vi gjorde då. Knappt kan jag forma orden. "Jag saknar honom så."

...jag har blivit mentalt handikappad. I mitt huvud får bara en viss mängd information plats. Jag som alltid haft många tankebollar i luften samtidigt. Nu orkar jag inte. Jag kan, en stund. Men sedan bryter jag ihop. Det är trist att jag varit tvungen att välja bort aktiviteter som nu kräver för mycket av mig.

...jag har funnit en mängd människor under den tid Troy inte funnits med oss. Många som också saknar. Och jag värderar det högt. Att, i den ledsama skaran ändå ha funnit personer att dela med. De som förstår att ett leende på läpparna fortfarande kan gömma brännande tårar i ögonvrån.

...när vi skolade in lillasyster E på förskolan omgavs jag av barn i den ålder min egen saknade skulle vara i. Så smärtsamt det var. Så smärtsamt det är. I varje litet barnaskratt sörjer jag en förlorad son. Och ändå. Det värmer mitt hjärta av att tänka honom så. Stor pojke. Han som bara varit min lilla.

...jag antar att vi för alltid kommer att få leva med sårande kommentarer. För människor, över lag, har ett stort behov av att tycka och tänka även i de mest sårbara situationer. Men för min del kommer jag tillexempel aldrig att känna att det som hände Troy hade en mening. Att hans liv haft en mening stämmer jag in i. Men att hans död skulle ha det, nej det kan jag aldrig ta på mina läppar.

Tre år, min gosse. Storebror till två. Vi har hunnit med mycket, trots att du inte finns med. Men det är just därför. Det är du som givit oss allt. Tack för att du kom till oss. Tack för att du valde just oss. Utan dig vore vi inget.

Så var det då...

ett år

två år

ljusa dagen

Men när dagen kommer med ljuset lättar det lite.

Idag har vi haft finfinbesök av Frida & Greta. Det var allt för länge sedan vi sågs och vi hade massor att ta igen. Flickorna lekte och tjivades lite, precis som det ska vara.

Och fika hann vi med. Precis som det ska.

E och D fick också fina presenter. E blev överförtjust i sin nya "festmugg" med inbyggt sugrör och lilla brickan till. Och D fick fina servisen, matchande storasyster (som Eira fick av F&G när hon föddes). Tusen, tusen tack för en mysig eftermiddag, fina vänner!

de mina, de dina

Det är hans månad. Det är hans dagar. Det spelar ingen roll att det gått tre år. De här dagarna är fortfarande de tyngsta. Jag återupplever den fruktansvärda ångest som tog min kropp i besittning samtidigt som min sons liv rann ut. Det gör så ont i mig. Det gör så ont att jag bara vill skrika och slå. Särskilt såhär mitt i natten.

Han är inte här.

Mina armar minns. Tyngden av en kropp. På en sekund slutade han leva. Jag kommer aldrig glömma. Aldrig någonsin kommer jag glömma hur jag höll honom i mina armar. Han blödde lite från näsan då. Den lilla. Rött mot allt det vita. Blodet som förrådde oss.

Han luktade så gott. Undrar hur han skulle ha doftat nu? Flickorna har en egen doft, jag älskar.

Hur skulle Du ha varit älskade Troy? Jag tror att du hade gillat att klättra i träd. Såsom pappaN och lillasyster gjorde idag. Jag tror att du hade gillat och skrattat.

Det är dina dagar. Jag ägnar mina tankar åt dig. Samtidigt rår jag om de mina. De mina, de dina. Vi är en familj och just nu saknar jag dig gränslöst.

Lördagseftermiddag på Holmen.

Nu ska vi strax hemåt och laga middag. Tacos på äkta fredagsmysvis.

första månadsdagen

1 månad.

Tänk att en liten, liten sekund kan kännas lika stor som evigheten.

Eller tvärsom.

Idag är det en månad sedan älskade lilla Disa äntligen kom ut till oss.

Och det känns som om det var alldeles precis nyss.

Samtidigt har hon alltid varit här. Så självklar.

D är en lugn liten tjej. Nöjd med tillvaron.

Ganska försynt talar hon om när hon vill något (även om hon den senaste veckan också visat att hon har röstresurser).

Storasyster avgudar sin lillasyster.

Varje morgon hälsar de på varandra genom spjälorna.

"Hej du lilla, Disis".

Och D sprattlar till hälsning.

Det har varit en månad av berg och dalar, känslomässigt.

Men framför allt annat är jag så oändligt tacksam för att just jag fått äran att vara mamma.

Deras.

om olyckan skulle vara framme

Som jag nämnt tidigare har mina små värmekuddar kommit väl till pass under tider av mjölkstockning. Men när vi var hos "gammelmoffa" sist så berättade hon att de på hennes jobb (som förskollärare) också använder dem när barnen gjort sig illa - då kylda. Smart! Vi fick en till, fin att lägga i frysen om olyckan skulle vara framme.

det som inte syns

Det är kärlek för mig.

Kärlek att se mina levande små med sin pappa.

Lika hjärtligt bubblande lycklig jag blir av deras samhörighet,

lika ont gör det mig att någon inte är med.

Disas första veckor i livet har om och om igen påmint mig tiden som gick oss förlorad.

Det kanske inte märks. Inte syns.

Saknaden gör sällan det.

Men den finns där.

Kanske tar den form i att jag pussar lite extra.

Pussar mjuka kinderna. Snusar lätt i varma nacken.

Jag älskar, lite mer.

Jag känner det i kroppen.

Att hans dag snart är här.

Tänk så annorlunda allt är i år.

Idag har Disa funnits med oss i fyra veckor. KÄRLEK!

kattungen

Har ni sett vilka härliga vänner som flyttat hem till oss.

Disa-hjärtekatten har jag visat förut, men nyligen välkomnade vi också Eira-hjärtekatten som numer heter "kattungen" enligt den nya ägarens önskemål.

Det är vår fina vän Frida som gjort dem. De är helt fantastiskt fina och gosiga och E sover kramandes med sin just nu.

Och inte bara flickorna har fått presenter. Det väntar en till storebror också.

Tänk att han om några dagar skulle ha fyllt tre år.

Det blir fint med en present.

TACK FRIDA!

"eirapeiris kök"

Äntligen har det här fina köket fått flytta hem till oss.

E har döpt det till "Eirapeiris (som hon kallar sig själv) kök".

Tyvärr var det ett handtag som behövde byts ut, så helt perfekt är det inte riktigt än.

Men näst intill!

 

Jag fyndade skor till hösten åt E också.

Det stod inte alls på "köpalistan", men vem kan motstå fynd?

inga dåliga väder...

Vi hade lite otur med vädret i år när vi var i Furuvik.

Men vad gör väl det?

Köra bil kan man ändå.

barnen och pappaN

Mjo, fast det syns väl ganska tydligt vem barnen är lik?!






PappaN 6 dagar gammal

intensivt

Vi har haft en fin helg. Det är inte klokt vad intensivt det blir emellanåt. Men livet innan Disa kom till oss är avlägset och jag kan endast förnimma känslan av hur det var då. Märkligt.

Igår var vi bjudna på grillknytis hos goda vänner. Vi var ett helt gäng, jättemysigt.

Idag bar det av på utflykt för familjen. Vi hade en del ärenden i den större staden, men det var knappt att vi hann med dem. Ja, jag sa väl att det kan bli intensivt ibland? Imorgon ska jag försöka hinna med att visa er några bilder på vad vi ändå lyckades få med oss hem (och nja, de flesta sakerna var inte sådana som stod på "köpa-listan").

Igår var det också en minnesdag. Sommaren för några sådana med sig. Två underbara tjejer skulle ha firat sina födelsedagar i juni och den ena hade igår varit saknad i 14 år. Finaste Majsan. Mina tankar har varit hos dig och din familj.

åka mask

Till slut lyckade jag komma in till en läkare. Och läget är för tillfället lugnt. I och för sig ungefär samma status som innan alla turer. Men nu är det kollat iallafall. Det går inte helt att utesluta livmoderinflammation, men så länge jag inte mår väldigt dåligt ska vi fortsätta avvakta.

Och dåligt mår jag egentligen inte. Det är några konstiga blödningar som spökar tillsammans med ömmande över buken.

Så idag bar det av till Furuvik. Hela vår lilla familj åkte med fina familjen Mattsson, som också har två underbara små töser.

En jättemysig dag.

Jag hann visserligen inte se så många djur, men två karuseller hann jag med (lite smått åksjuk av den ena, barnkarusellen, så nu kan jag nog inte säga längre att jag åker det mesta).

E har sprungit och busat hejvilt. Hon älskade karusellerna och skrek (av glädje) nog högst av alla i "masken".

Sedan avslutades dagen med badbus.

Gissa om det var en trött tjej i bilen på väg hem.

välkommen lillasyster

Idag var födelseannonsen med i vår lokaltidning.

Systrarna söt gjorde sig bra. Förstås.

kaoset

Vårdsökarkaoset fortsätter.
- Ringde till FC som ordnar tid hos BM som konstaterar att jag ömmar över livmodern.
- Ringer Falun för att rådfråga, de har inga tider.
- Ringer sjukvårdsrådgivningen som kontaktar gynjouren som i sin tur tycker att vi ska skynda oss till Falun (14 mil ToR).
- Väntar i nästan sju timmar på akuten.
- Ringer till gyn i hemstaden på morgonen idag som tycker att vi ska avvakta så länge det inte blöder eller att jag har feber.
- Strax efter börjar jag blöda igen, suck!
- Ringer gyn igen som tycker att vi ska kontakta Falun.
- Ringer Falun som ber om att få återkomma eftersom det behövdes konsultation. Konsultationen säger kom direkt.
- Sitter nu i Falun och väntar gynjouren, väntetid = snart två timmar.

Nej, jag är inte mindre bitter idag.

Även om det givetvis ska tilläggas att jag är tacksam över att kanske så småningom få hjälp.



- Mobilbloggen

inte ett dugg bitter

Ha! Fem timmar? Vi har inte ens kommit in. Nyss bad de om ursäkt för att barnläkaren var sen. What? Har jag suttit här så länge för att de trodde jag skulle till barnläkaren?! (jag har ju D på bröstet).

Ok. Tillåt mig en känsla av bitterhet.


Uppdatering kl 00.02;
Jourläkaren kunde dröja hela natten så jag tackade för mig, bad att få pengarna tillbaka och åkte hem. Akutsjukvård. Pyttsan! Vi var tre familjer som suttit där sedan innan fyra. De stannade när vi åkte. Självklart ska prioritering göras på de svårast sjuka, men det finns en anledning till att man söker vård. Alla de tre familjerna hade små barn med sig. Ingen av oss fick något bra bemötande, inget rum. Det var inte ens någon som
stannade till och talade om läget. Mycket tröttsamt!

akut väntan

Dagen skulle bli en mysig familjedag. Och ja tre av fyra är tillsammans men E har vi lämnat hos F&F. Jag och de andra två tillbringar kvällen på akuten i Falun. Ingen fara och jag tyckte det kändes lite onödigt att åka. Men en lite plötslig blödning och ömmande över livmodern gör att vi är här iallafall. Och här går ju inget snabbt. Inte ens lite. Ja förutom betalningen förstås. Det gick fort och var dyrt. Fy sjutton! Två timmars väntan är statusen nu, men jag har hört det ryktas om fem timmars väntan.

Nä, jag hoppas det här snart är över så att vi får åka hem. Imorgon ska vi ju till djurparken.

med nya ögon

Det har hänt mycket på en vecka. Disa är mer vaken. Hon testar olika ljud. Gurglar lite lätt och rycker liksom till av förvåning när hon inser att det var hon som lät.

Vi är också väldigt tacksamma över att liten funnit en behaglig dygnsrytm med en lång sovperiod på natten.

Eira är väldgt stolt över lillasyster. Hon vill gärna pussa och klappa. Det är ren och skär lycka att se dem tillsammans. Så fina. Så underbara.

Jag skriver ofta om hur tiden rinner förbi.

Och jag känner det så starkt nu.

Jag skulle bara vilja sätta ned foten och stanna allt.

Se mig omkring.

Med lika öppna och nyfikna ögon som Disa.

Liksom se allt på nytt.

I väntan på Disa oroade jag mig hur jag skulle få kärleken att räcka till.

Hur skulle jag få mina armar att räcka till?

Men Disa överväldigade mig med sådan kärlek att jag fortfarande känner mig snurrig.

Molndansare.

Och även om jag ibland önskar att jag hade lite längre armar, så räcker de till.

Och jag kan inte med rättvisa beskriva hur lycklig jag känner mig när de somnar på varsin arm.

De två.

Mina ljus. Mina fina.

Och någonstans vet jag att det smyger sig en liten pojke tätt inpå. Jag kan känna hans närvaro.

mina tre ♥

Så vackra de är mina tre.

Älskade älskade barn.

Alltid i mitt hjärta. ♥

stockning

Skitmjölkstockning.

Tredje vändan på knappt tre veckor. Inte ok. Igår var värst hittills. Det kommer liksom som en blixt med huvudvärk, bröstont och skyhög feber. Under duntäcke och två fleecefiltar tillbringade jag således gårdagskvällen (med Metallica). Och natten svettades jag bort. Imorse när jag vaknade var jag öm i kroppen men nu, en stund senare är det än bättre. Det är ju tur att det är fort övergående. Men va sjutton, vad gör man med alla stockningar? Undrar om D har fel tag även fast det känns och ser bra ut?!


- Mobilbloggen

skrivboken

E älskar att skriva. Helst vill hon skriva siffror (alltid 11 och 19, av någon anledning). Själva siffrorna får hon förstås inte till, men lustigt är det att det är just siffror hon fastnat för. Igår hittade jag en söt liten skrivbok på Åhléns och den har varit populär minsann.








Här är det en gubbe som blivit nedpräntad. I övrigt älskar hon cirklar. Hennes grupp på förskolan heter just cirkelgruppen så att rita cirklar är också väldigt spännande.

tomt

Jag och D gör premiär på att vara helt ensamma (bortsett från när hon fortfarande växte i magen). PappaN och E har åkt till Sthlm med farfarn för att shoppa. Jag tycker dock att D är för liten så vi stannade hemma. Ett besök nere i vår stad blev det däremot och jag hämtade ut en mycket kär ägodel. Jag tror åtminstone att det kommer att bli en kär ägodel. Dessutom sitter D:et på plats nu.

Men nog är det tomt. Min stora fina tjej som babblar i ett. Jag längtar!

bubblor till himlen

Blåsa bubblor är en aktivitet som roar en liten tjej länge länge.



Ibland blåser vi några till himlen. Klart storebror också ska ha bubblor.

snart semester

Fredag, vilket betyder att jag och flickorna har vår sista dag hemma själva innan pappaN kommer hem på semester. Och han blir hemma ända in i augusti Lovely!

Morgonen idag har varit den mest intensiva hittills. D har inte varit överförtjust i värmen och har velat ligga fastklistrad vid bröstet. E vill att mamma ska vara med och leka och däremellan frukost, bad och tvätt (jag hade glömt HUR mycket tvätt det blir av en liten bebis). Jag konstaterar också att det är en omöjlighet att få båda att sova samtidigt så att jag ska kunna duscha. Pjuh. Men underbart är det och jag älskar varje stund.

Vi har tagit oss ut på en liten utestund varje dag. Men det är verkligen ett helt projekt att få med oss allihop ut. Sådana stunder längtar jag mig sjuk till ett hus.

Idag tror jag att vi håller oss som längst på balkongen. Det är inte heller fy skam!

Hoppas ni har en fin fredag och start på helgen!