Disas resa till världen

Fredagen den 10e juni besökte vi dr JW för en planerad igångsättning, men då jag var öppen 3 cm tog vi beslutet att försöka våga gå över helgen, med planerad igångsättning på måndagen den 13e juni istället (v. 40+6).

Men på måndagen, då dr JW gått på semester och besöket blev hos ny läkare var jag endast öppen 1 cm. Mycket ledsen och orolig gick vi en promenad för att bestämma om det ändå skulle bli igångsättning eller ännu ny väntan (läkaren uttryckte ganska klumpigt att det ju skulle vara allra bäst för mig att vänta och att hon inte såg någon direkt anledning för mig att bli igångsatt). Väl tillbaka hade läkaren kanske läst journalen lite bättre och pratat med överläkaren och då menade hon istället att det nog ändå skulle vara bäst med igångsättning. Så, det var så det började.
Runt klockan 12 måndagen den 13e juni sattes en cervixkateter in med uppgift att få livmoderhalsen att vidga sig. Katetern skulle dras i varje halvtimme och jag kände snabbt att den var på väg ut, vilket talar för att läkaren nog känt fel eftersom jag "åter igen" var öppen 3 cm när katetern ramlat ut och nästa person undersökte. Under eftermiddagen rådde dock delade meningar barnmorskor och läkare emellan över hur vi skulle gå vidare och för varje person som undersökte var jag olika mycket öppen (lite underligt kan tyckas). På kvällen blev det så påfrestande att jag sade ifrån fler undersökningar. Jag ville heller inte ha någon sovdos eftersom jag var rädd att inte känna kroppens signaler. Vid den här tiden hade jag ganska kraftiga värkar med ca 3 minuters mellanrum. När barnmorskan för natten gick på sitt pass bad hon iallafall om att få undersöka och då jag var öppen 5 cm och värkarna tilltog blev jag uppflyttad till förlossningen.

Cirka 00.30 var vi på förlossningen och en amniotomi gjordes och rikligt (ja, riktigt rikligt) med vatten forsade. Värkarna fortsatte. Min önskan om att klara mig med endast lustgas som smärtlindring fungerade bra. Klockan 04.00 hade dock värkarna glesat ut sig en aning och fortfarande var jag endast öppen 5-6 cm så ett värkstimulerande dropp kopplades. Klockan 6.05 registrerades avvikande hjärtljud, varför droppet sänktes. Men så plötsligt blev jag kissnödig och efter tappning var jag öppen 8-9 cm och huvudet stod vid spinae. Då började jag känna det välbekanta trycket.

Vi hade en fantastisk barnmorska (skillnad på människor och människor), som verkligen tog min födelseplan till sig. Tyvärr var det personalbyte kl 06.45 så bm Ulla missade höjdpunkten.

När klockan var 06.59 sågs avvikande hjärtljud än en gång, men då jag hade krystkänsla sattes en skalpelektrod. Strax därefter kved jag till N att han fick ropa på personal för att jag minsann tänkte börja krysta. Sagt och gjort. 07.13 föddes underbara, älskade lilla Disa. Efter ett par sekundrar hördes världens vackraste ljud. Och så kom hon upp på mitt bröst. Kärlek!

Något verkar dock inte vara helt normalt med min kropp och moderkakan. Kroppen verkar binda åt sig moderkakan så att den inte kan lossna. Detta hade jag bekymrat mig för under graviditeten och utförligt skrivit om i födelseplanen. Därför var förberedelser gjorda och ganska snabbt togs beslutet om operation. Det gör mig lite ont att jag med alla tre barnen missat de första timmarna av deras liv. Denna gång var jag tillbaka efter ca 4 timmar, efter lite turbulens på uppvaket.

Allt som allt känner jag mig så stärkt efter denna förlossning. Trots att det var en del som inte riktigt blev som jag önskat, blev det i slutändan väldigt bra. Och det viktigaste av allt. Disa finns hos oss. Alldeles underbart levande.