...en vardag har funnit oss. En vardag där vi lär oss leva med en för lite. Vi kan inte glömma. Vi kan inte fokusera på annat. Han är oss. På många olika vis är han Oss.
...jag har blivit trebarnsmamma. Ännu en lillasyster har vandrat med små tossingar längs med insidan av min mage. Upp mot hjärtat. Där de andra två finns. Alltid tillsammans.
...de tre barnen tar alla olika mycket plats. Precis som det är för andra trebarnsmammor. Skillnaden är omgivningen. Hos omgivningen räknas ofta inte min förstfödde. Det gör mig ont.
...vi åker inte längre lika ofta till graven. Ofta beror det på tidsbrist. Men också för att det mer påtagligt känns som att det inte är där han är.
...men det händer ibland om kvällen, när vi är på väg hem från annat, att pappaN väljer en annan väg. Då stannar vi till. Med två sovande små i bilen parkerar vi precis intill och i ljumma sommarkvällen står vi där. Håller om varandra. Två ledbrutna själar. Som vi gjorde då. Knappt kan jag forma orden. "Jag saknar honom så."
...jag har blivit mentalt handikappad. I mitt huvud får bara en viss mängd information plats. Jag som alltid haft många tankebollar i luften samtidigt. Nu orkar jag inte. Jag kan, en stund. Men sedan bryter jag ihop. Det är trist att jag varit tvungen att välja bort aktiviteter som nu kräver för mycket av mig.
...jag har funnit en mängd människor under den tid Troy inte funnits med oss. Många som också saknar. Och jag värderar det högt. Att, i den ledsama skaran ändå ha funnit personer att dela med. De som förstår att ett leende på läpparna fortfarande kan gömma brännande tårar i ögonvrån.
...när vi skolade in lillasyster E på förskolan omgavs jag av barn i den ålder min egen saknade skulle vara i. Så smärtsamt det var. Så smärtsamt det är. I varje litet barnaskratt sörjer jag en förlorad son. Och ändå. Det värmer mitt hjärta av att tänka honom så. Stor pojke. Han som bara varit min lilla.
...jag antar att vi för alltid kommer att få leva med sårande kommentarer. För människor, över lag, har ett stort behov av att tycka och tänka även i de mest sårbara situationer. Men för min del kommer jag tillexempel aldrig att känna att det som hände Troy hade en mening. Att hans liv haft en mening stämmer jag in i. Men att hans död skulle ha det, nej det kan jag aldrig ta på mina läppar.
Tre år, min gosse. Storebror till två. Vi har hunnit med mycket, trots att du inte finns med. Men det är just därför. Det är du som givit oss allt. Tack för att du kom till oss. Tack för att du valde just oss. Utan dig vore vi inget.
Så var det då...
5 kommentarer:
Du skriver och beskriver det så fint.
Livet har och ger mening.
Ta hand om dig och din familj.
Det är klart att Troy räknas. Han råkar bara inte synas på samma sätt som sina två yngre underbara syskon. Jag är säker på att han är där med er och håller koll på både sina föräldrar och sina syskon.
Stor kram på er och en extra till Troy som fyller år idag.
Åhh jag bara gråter! Så känns det verkligen. Massor av kramar från en just nu ordlös mamma.
Återigen sitter jag här, klistrad. Med forsnde tårar som gör det omöjligt att läsa resterande text.
Vad lyckliga dem skall vara alla dina barn som har en sån fantastisk mamma. En mamma fylld med så mycket kärlek <3
Även saknad är en form av just det, kärlek.
Jag hoppas jag får möjlighet att ttäffa dina små en dag!
Kram J
Tack fina FINA NI, för att ni finns här hos mina ord, för att ni läser dem och bryr er så mycket att ni också skriver om era tankar. Det betyder mycket för mig!
Skicka en kommentar