Det är hans månad. Det är hans dagar. Det spelar ingen roll att det gått tre år. De här dagarna är fortfarande de tyngsta. Jag återupplever den fruktansvärda ångest som tog min kropp i besittning samtidigt som min sons liv rann ut. Det gör så ont i mig. Det gör så ont att jag bara vill skrika och slå. Särskilt såhär mitt i natten.
Han är inte här.
Mina armar minns. Tyngden av en kropp. På en sekund slutade han leva. Jag kommer aldrig glömma. Aldrig någonsin kommer jag glömma hur jag höll honom i mina armar. Han blödde lite från näsan då. Den lilla. Rött mot allt det vita. Blodet som förrådde oss.
Han luktade så gott. Undrar hur han skulle ha doftat nu? Flickorna har en egen doft, jag älskar.
Hur skulle Du ha varit älskade Troy? Jag tror att du hade gillat att klättra i träd. Såsom pappaN och lillasyster gjorde idag. Jag tror att du hade gillat och skrattat.
Det är dina dagar. Jag ägnar mina tankar åt dig. Samtidigt rår jag om de mina. De mina, de dina. Vi är en familj och just nu saknar jag dig gränslöst.
söndag 17 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Fina Troy.. Fina ni.. Fina du. Jag förstår din saknad och jag känner så väl igen din smärta. År som går gör ingen skillnad, inte i de ögonblick då det griper tag i en, den fasansfulla insikten att ens barn dött. Det är förjävligt. Och det gör ont. Inget tröstar, inget tar bort det onda och inget kan ge hans liv åter. Mina tankar finns hos er och ett litet hopp gror. Kanske klättrar de i träd tillsammans, T och W, någonstans, i väntan på oss...
KRAM!!
Din farmor har ett stort hål i hjärtat som skulle ha fyllts med all kärlek till en liten robust o stark liten. All lycka över alla bus vi skulle gjort tillsammans. Du saknas mig Trojsan!
Många Många KRAMAR till dej.
<3
många varma kramar<3 du skriver så öppet å fint om lilla Troy!<3
Lilla Troy, så älskad och så saknad..
Tänker på er och ger er många kramar..
(tack förresten för att du hejar på oss:)
Hjärta dej <3
Skicka en kommentar