ingen panna att pussa på

Dessa dagar i juli handlar mycket om T.

Särskilt här på bloggen.

I det "riktiga livet" vandrar vardagen vidare.

Jag försöker ta vara på alla stunder med mina två guldklimpar, tiden går allt för fort.

Men här på bloggen, låter jag det vara Ts dagar.

Här minns jag. Och gråter. Och skriver om det som trycker mitt hjärta.

Om kvällen. Om natten.

Tids nog blir det dag igen.

Ett av mitt livs svåraste beslut var när vi på sjukhuset var tvungna att bestämma att detta var sista gången vi såg och höll.

Det är ett beslut som alltid kommer att kännas fel.

Varför höll jag bara inte lite längre?

Det kommer aldrig att finnas ro i mitt hjärta,

det saknas alltid en panna att pussa på.

Medan vi mötte alla nyblivna föräldrar vi utgången av BB, hade vi

precis tagit beslutet att nästa gång vi skulle se vår son skulle han vara redo för hemfärd och kista.

Det är ett beslut som ingen förälder någonsin ska behöva ta.

Aldrig någonsin.

Elisabeth lämnade en fin kommentar hos mig och berättade om sin mamma;

"Mamma pratar fortfarande om henne med stor värme och kärlek. Hon har sagt många gånger att: Jag älskar det barn som jag inte fick nåden att följa genom livet. Att detta lilla barn har lika stor plats i min mammas hjärta som oss andra syskon."

Det lämnade varma spår i mitt hjärta.
Jag älskar Troy så innerligt mycket och för varje stund som jag tvingas leva utan honom, för varje stund jag tvingas inse att han inte finns att hålla växer saknaden.
Att inte få följa hans liv såsom jag får med hans systrar.
Den enda platsen jag följer dem alla tre, är i mitt hjärta.

♥

Det blir inte bättre. Bara annorlunda.