1 månad.
Tänk att en liten, liten sekund kan kännas lika stor som evigheten.
Eller tvärsom.
Idag är det en månad sedan älskade lilla Disa äntligen kom ut till oss.
Och det känns som om det var alldeles precis nyss.
Samtidigt har hon alltid varit här. Så självklar.
D är en lugn liten tjej. Nöjd med tillvaron.
Ganska försynt talar hon om när hon vill något (även om hon den senaste veckan också visat att hon har röstresurser).
Storasyster avgudar sin lillasyster.
Varje morgon hälsar de på varandra genom spjälorna.
"Hej du lilla, Disis".
Och D sprattlar till hälsning.
Det har varit en månad av berg och dalar, känslomässigt.
Men framför allt annat är jag så oändligt tacksam för att just jag fått äran att vara mamma.
Deras.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar