små ting jag är tacksam för

Jag minns hur det kändes att hämta ut Troys vagn. En emmaljunga city cross, grå och svart. Jag minns hur N genast ville provköra vagnen hemma på parkeringen. Jag förbjöd honom. För jag hade hört om de som fick åka och lämna tillbaka vagnar (vilket ju givetvis inte skulle hända oss).

Jag minns hur vi lät bli att ta bort plasten från alla "mjukdelar".
Jag minns också väldigt väl att jag panikslagen tänkte, nyförlöst med en död pojke i

min famn;

-"Ta inte vagnen, jag måste få rulla den en gång till. "

Ett år senare beställs en ny vagn. En emmaljunga nitro city, svart. En repris kändes omöjlig. Troys vagn var redan förbrukad.

Det första jag gjorde när vi kommit innanför dörren, den 7 oktober, var att slita bort plasten. Sedan lade jag ned vår livs levande dotter och rullade.

Jag är tacksam för alla promenader, för en bäddad vagn med levande barn.

.

.

Vi köpte säng ganska tidigt i graviditeten med Troy. Min älskade N hatar att ha saker oupppackade så samma kväll (natt om jag minns rätt) monterades sängen ihop, och stod färdigbäddad resten av graviditeten.
När svärmor och svärfar tog sig in i lägenheten, medan vi fortfarande var i Uppsala, för att hämta saker åt oss undrade de om de skulle plocka undan sängen.
När vi kom hem var sängen borta. Men vår dubbelsäng stod fortfarande skjuten till vänster. Det var en tom plats bredvid min sida. En tom plats.

Eira sover i sin säng, just i detta nu. Jag är så tacksam över att vi återigen fick hämta ned sängen från vinden, bädda den och nu skåda vår sovande lilla liten där i.
.
.

Vi hade en skänk i furu. Ful som få. Men från renoveringen av Troys rum - djungelrummet - blev det färg och tapeter över. Vi målade skänken och tapetserade lådor, vips var djungelbyrån klar. Vi fyllde den sedan med små pojkkläder. Sent om kvällarna smög jag mig in där. Satt på golvet och planerade olika kombinationer. Bruna byxor, blå tröja. Blå tröja, mörkblåa byxor.

Kläderna blev kvar. Hela "mellantiden". Hela graviditeten med lilla liten.

Kläderna har nu flyttat till minneslådan. Det gör ont att minnas. Det gör ont i mig att på klädaffärer inte få handla små söta skjortor.

Men jag är tacksam över att jag ofta ofta får fylla byrån med nya kläder. Det är det vackraste tecknet på att lilla liten växer och mår bra.
.

.

Alldeles för många gånger har vi passerat besökshallen utan ett barn. Efter missfallet delade vi hiss med bekanta. De strålade och visade stolta upp sin stjärna. Vi gratulerade och åkte hem, med brustna hjärtan. När vi lämnade Troy i Uppsala mötte vi en kvinna med värkar i entrén. Mannen talade i mobiltelefon och sa

-"Det är nog bara timmar kvar nu innan ungen är född".

Vår unge bäddade vi ned i en korg, med djungelpåslakan. Korgen lade vi sedan i en resväska full med is. Det var varmt den dagen. Sorgefölje.

Jag kommer aldrig glömma den dagen vi vandrade (flög på moln) ut genom besökshallen med en älskad lilla liten i babyskydd. Jag ville stanna.

Jag ville skrika.

-Det är VÅR TUR NU!

rullande

Det är inte så lätt att fånga Eira på bild längre.

Rulla hit, rulla dit.

ögonen är desamma

Både jag och N har i dagarna haft samma tankar. Vi har på varsitt håll, vid olika tidpunkter tittat på vår vackra dotter och tänkt samma sak;

Denna underbara tjej kommer bli 5 år, 10 år, 15 år, 20 år (vår högsta önskan med många år därtill). Hur kommer hon att se ut? Vilken personlighet får hon? Vilken röst kommer hon att ha? Vilka val i livet kommer hon att göra?

Det är en spännande resa vi har framför oss.

När jag och Eira skulle vila middag idag låg vi tätt intill. Eira har fått en stor fascination för ansikten. Nyper gärna i näsan, läpparna. Känner (ganska hårdhänt) sig runt och utforskar varje del av mitt ansikte. Hon tittar. Suger in varje liten millimeter. Hennes ögon är de vackraste jag sett. Helt fantastiskt. Jag älskar sådana sekunder. Jag hoppas att jag kommer minnas dessa små tillfällen. Om 20 år. En vuxen kvinnas ögon. De kommer att vara desamma. Kärlek.

Älskade lilla liten, jag älskar dig stjärnstopps mycket.

inte sova

En trött tjej som vägrar att sova. Jag trodde att jag lyckats natta (tredje gången) och gick segerviss ut ur rummet. Ja, jag hann faktiskt sitta en liten stund här vid datorn. Vad är det som är så tokigt? Kanske har vi varit ute och flängt för mycket den här veckan. Idag var det BVC-grupp och sedan födelsedagsfika för morbror.

I helgen ska vi bara ha mys. Ta det lugnt.

Nu ropar liten...igen.

jag förstår nu, mer än någonsin

Jag fick ett brev. Några dagar efter att Troy slutat leva fick jag ett brev av en betydelsefull person som precis som vi har ett saknat barn. Hon skrev att jag inte kommer kunna känna mig hel förrän jag har ett levande barn i min famn. Det kom att bli en livlina för mig. Jag kände att det fanns hopp.

För att tänka, att det på något vis skulle gå att känna lycka igen, var omöjligt.

Att hon skrev det. Hon som varit där själv. Kändes hoppfullt. Sedan fanns dubbelheten. Trots hoppet fanns en misströstan, hur var det möjligt att någonsin kunna känna lycka igen - samtidigt som saknaden? Hur skulle ett nytt barn kunna fylla det enorma tomrum som ju fanns efter en saknad son? Sorgen och saknadens vassa klor.

Men sen kom hon. Vackraste lilla Eira. Kärleken när hon levande lades på mitt bröst var de första pusselbitarna i helandet. Skärvor pusslades inte samman. Inget lim, inga fogar. Nytt pussel, nytt liv. Ett nytt liv där saknaden efter barnet har en egen plats. Där kärleken räcker till flera. Där liten rosig dotter fyller min tomhet, fyller mitt hål med ömhet.

Men, nej. Hon är ingen ersättare. Hon är en lillasyster. En högt älskad dotter.

Kanske skickades hon med lite extra kraft. Kanske kom hon med lite extra bomull.

Idag möttes vi igen. "Förstår du vad jag menade nu? Att man inte känner sig hel, förrän man håller sitt levande barn i sin famn". Jag förstår. Mer än någonsin.

kvällsäventyr

Natten gick förvånansvärt fint. Eira vaknade 6.30 för käk, men lugnt innan det. Kvällen igår var dock ingen höjdare. Mitt fel dock. Vi var bjudna på Mary Kay-träff, som skulle börja kl 18. Jag insåg rätt snabbt att vi nog inte skulle hinna komma hem till läggdags, men hade iaf siktat på att vara hemma till strax efter åtta. Pyttsan. Vi var hemma kvart i tio. Hos vännerna var det inga problem, Eira var fullt uppassad och allra nöjdast var hon över att få ligga med rumpan bar och bli busad med. Trots att vi hade en ledsen dag igår - utan sömn, var det glada miner under hela kvällen. Iallafall fram till en halvtimme innan vi åkte. Då var lilla liten trött och smått grinig. Väl hemma sedan hade tröttheten slagit över i en skriktimme. Jobbigt och svettigt. Det krävdes tre nattningar innan det var lugn och ro på berget. Pust. Inga fler kvällsäventyr blir det nu.

Idag har vi förmånen att ha pappa N hemma. Han ska dock plugga lite och vi ska på eftermiddagen åka till mitt jobb på personalmöte. Kul! Dessutom kommer farmor hem efter några dagar på vift, hoppas vi hinner med att ses!

ledsamt

Det är väl adlrig bra att börja en dag med tårar? Eller är det bättre att gråta först. Då kan det ju bara bli bättre?

Lite ledsamt att jag missförstått. Morfars dödsannons i tidningen idag. Jag missförstod en fråga och det resulterade i att vi inte kom med. Det gör mig ledsen.

Min kropp känner så väl igen ett tårfyllt tillstånd att det gärna blir mycket jobbigare än vad det behöver vara. Så är det nu. Minsta lilla vindpuff och jag känner mig så sänkt.

Kanske beror det på en natt med alldeles för lite sömn, också. Eira har varit väldigt hungrig och jag var alldeles för grubblig för att kunna somna om däremellan. Dumt.

Det blir en lång dag.

älskade syster - det var då

Jag och min "syster-kusin", som också är Eiras gudmor, Mia.

Fotot är taget 1992. Jag är åtta år och Mia fem.

.

Mia och jag är egentligen kusiner. Hennes pappa är min mammas bror, alltså min morbror.

Trots att jag är uppvuxen hos min mormor har jag tillbringat mycket tid i Märsta, där Mia med familj bodde. Liksom att Mia ofta, ofta var hos mig och mormor. Somrar, jullov, höstlov, påsklov. Och ibland på helgerna däremellan.

Jag har alltid sett Mia som min syster.

Trots att det var jag som var tre år äldre är det Mia som har varit den morska. Den våghalsiga. Den beskyddande.

Vi har så många minnen.

Som då Mia bet mig i hakan. Jag lyfte henne. Mia bet och hängde sig kvar i min haka. Jag har fortfarande ärr.

Eller när jag råkade klippa henne i tungan. Vi lekte camping och en sax fick agera gaffel.

Eller när vi låg med ficklampa under täcket och berättade roliga historier. Mias favorit var den om Kalle, musen och amasonen.

Eller då vi hade tittat på "Fever lake" och Mia såg gröna ögon i min Leo DiCaprio plansch som hängde ovanför sängen.

Eller då vi stoppade bomull i en bh och släpade med henne till skolan, ljög för lärarna att hon var tre år äldre och sedan fick henne att spela Ludmila i vår pjäs.

Eller somrarna i helvetet. Som inte blev fullt lika jobbiga, eftersom vi hade varandra.

Vi bestämde, redan när vi var små att vi skulle vara gudmor åt varandras barn.

Givetvis är det så.

Mia är gudmor åt både Troy och Eira.

Älskade syster.

fröken fräken vill inte sova

Ingen dag är den andre lik. Jag hinner knappt hinna tänka, -nu verkar det här hålla i sig, så har det förändrats. De senaste dagarna har Eira knappt sovit någonting. Nätterna går bra (vågar jag säga det?). Men på dagarna är det en vaken tjej. En vaken tjej som egentligen är väldigt trött. Men som liksom inte förstår sitt eget bästa. Vilket jag tror är att sova en liten (längre) skvätt. På sin höjd en halvtimme här och en halvtimme där gör ingen glad.

Idag var jag till tandläkaren. Allt väl. Inga hål, thank god - det är dyrt nog att gå till tandläkaren ändå. Jag har aldrig haft något hål, men bävar konstigt nog varje gång det är dags att gå dit.
Mormor tog Eira på promenad. Det är iallafall ett säkert kort. Eira trivs bra i sin vagn och sover, så gott som, alltid så fort vi börjar rulla.

På stan mötte vi många vi kände, både jag och mormor. Alla grattar och är glada för vår skull. Jag blir lite(mycket) rörd över hur många, som vi inte vetat om, som tänkt på oss och hållt sina tummar. Extra glad blir jag när någon kommer fram och säger att de följt min blogg och nu vill passa på att hälsa.

kvällsrutiner och tåsingar (+uppdaterad med bild)

Lite tungt för tillfället. Det är berg och djupa dalar. Kanske skulle jag önska mig lite mer jämn mark. För att hinna känna efter. Å andra sidan är det så oändligt fantastiskt att nå toppen.

Eira har under senaste veckan hittat sina fötter. De små tåsingarna är så roliga och hennes små fingrar passar perfekt att hålla runt stortån. Det är roligt att se hur hon sakta men säkert hittar sina kroppsdelar.

Hos psykologen förra veckan pratade vi lite om läggningsrutiner. Eira har haft en skriktimme om kvällarna som varit fruktansvärt påfrestande. Sedan i torsdags har vi alltså testat de nya rutinerna och tro det eller ej, men skriktimmen är borta...peppar, peppar.

19.30-20.00 - Pappa (oftast) byter om till pyjamas på E. På skötbordet utövas mjuka rörelser och dämpade röster.

20.00 - Vi släcker ned ljuset i sovrummet och lägger oss på mamma & pappas säng. Eira äter.

ca. 20.20 - Vi sjunger lite dämpat.

ca. 20.30 - Eira flyttas över i sin säng. Pappa läser saga.

Godnatt.

Nu sover alltså lilla liten sedan en timme och jag & N har kvällen för oss själva. Kanske innebär det att vi kan komma i säng i tid = pigga föräldrar om dagarna.

underbara små liv

Att ha fina vänner är ovärderligt. Vissa männsikor som man möter känns det så rätt med. Det känns som om man alltid känt varandra. Idag tillbringade jag och Eira dagen hos familjen B. Finaste Linda och Gustav (och pappa O förstås). Gustav som bara är ett dygn yngre än Eira och Linda & O, som precis som vi också har en saknad son. En underbar dag.

Eira brukar vara rätt så macho och såg lite snopen ut när Gustav inte alls ville lämna ifrån sig favoritleksaken. Inte heller ville han bli nypen i örat. Hmmpf. :-)

Underbara små liv.

den tjugonde - sov gott morfar

Den tjugonde.

Kanske skulle det vara bättre att låta bli att gå upp om morgnarna. Den tjugonde. Fast jag antar att det inte gör någon skillnad.

Mamma dog den 20/12 2007. Troy dog den 20/7 2008. Imorse dog morfar, den 20/1 2010. En liten morfar. Kämparnas kämpare. Familjens beskyddare. Kanske inte oväntat. Så många gånger vi väntat. Men livet gav tid. Alldeles för kort, men tid som kanske var lånad.

Älskade liten morfar, jag är säker på att Troysan väntar dig vid grinden. Och din fina dotter har längtat efter dig. Vi saknar er. Och glöm aldrig, att själar som en gång mötts, aldrig säger farväl.

ny dag

Eira tränar nacken.

Det är redan onsdag. Jag hinner knappt tänka att det är ny vecka förrän vi nästan är halvvägs igenom. Jag kan till och från få lite panik över hur fort allt går. Jag vill bara stoppa tiden och hinna andas lite. Insupa varje liten sekund av härlighet.

Eira sov hela natten inatt. Trots det kan inte jag sova. Grubbel, grubbel. Tur att jag ska till min fantastiska psykolog imorgon. Jag funderar på framtiden. Trots att jag vill att tiden ska stå still. Det finns en dubbelhet.

Det här med studierna. Visst vill jag bli färdig. Visst vill jag ut - och hjälpa andra. Men jag vet inte om jag vill börja plugga till hösten. Och om jag ändå gör det, hur påverkas Eira? Hon kommer bara vara 10 månader då. Och syskon? Jag älskar mammalivet, som jag väntat på så länge.

Nej, en dag i taget. Njuta. Det är en ny dag.

Igår knatade vi ner till BVC. Vi träffade kompisarna och lyssnade till tandhygienisten. Eira fick sin första tandborste. Gul och fin.

Eira sover och jag laddar för en promenad ned till gula villan där vi ska träffa kompisarna igen - kul.

79 veckor

Sprängande huvudvärk. Den nittonde. Som vanligt. Det är 79 veckor sedan Troy började leva, utanför min mage. Lika många sedan han tog sitt sista andetag. Det känns som ett annat liv. Jag trodde inte att jag skulle klara att leva utan honom. Lika lite som jag nu tror att jag kan leva utan Eira - kan inte, vill inte. Men det finns inga val. Hur mycket jag än har hållt andan, har dagarna passerat förbi. Jag har vaknat varje morgon. Hatat igår. Hatat imorgon. Varje dag utan mitt barn. Varje sekund.

Det gör fortfarande lika ont. Trots att Eira är här. Men det är lättare att bära. Varje morgon är en fantastisk lycka med underbara lilla liten. Och all kärlek som var, och fortfarande är ämnad för Troy blir till ytterligare tacksamma tankar inför vad livet ändå gett mig. Det är den nittonde - varje månad.

bak-tok

Jag skulle baka. Kakor. Till bästa Carro. Inget blev som det skulle. Fast bra blev det. Och tur är väl det. Kakor var det. Havreflarn. Vi hade dock bara fiberhavregryn (istället för vanliga), vi hade inte heller något vetemjöl, så där blev det idealmjöl. Att jag sedan hade missat att de skulle vara ca 3 cm i ogräddat tillstånd gjorde att flarnen slutade som 15cm-flarn. Aja, gott blev det och bästa Carro kom.

15 veckor

Nej det blev ingen bio. Vi har försökt åtskilliga gånger med flaskan, men lilla liten vägrar. Eller vägrar och vägrar, hon tittar på oss som om vi var tokiga. Hon tuggar lite på nappen och gnider den fram och tillbaka, men mer än så och hon skriker. Det är ju inte många veckor sedan det gick hur bra som helst med flaskan. Kan hon verkligen ha glömt? Hoppas att detta (som mycket annat) är tillfälligt och att det ordnar upp sig när det blir dags för välling och sådant. Gärna lite tidigare förstås.

Eira är idag 15 veckor. Det är en bestämd tös som vet precis vad hon vill, hon är heller inte rädd att använda rösten för att tala om det. Att prata och sjunga är det roligaste som finns, tillsammans med att stå och hoppa i knät. Varje dag är en underbar gåva - älskade lilla vän.

58 saker om mig själv

1. Hur gammal är du om fem år?

30 år och 7 månader

.
2. Vem var den senaste du träffade?

Förutom Niclas och Eira träffade jag Eiras farfar, gammelfarmor och min faster igår.

.
3. Hur lång är du?

1,53 m (och en halv cm)

.
4. Vilken var den senaste film du såg?

Johan Falk - De fredlösa

.
5. Vem ringde du senast?

Ida

.
6. Hur löd ditt senaste SMS och till vem?

Till mormor "Hej mormor! Vi har tänt ljus hos mamma och Troysan. Kram från Oss"

.
7. Vad är dagens planer?

Stryka gardiner. Äta. Njuta av sista lediga dagen tillsammans för den här helgen.

.
8. Föredrar du att ringa eller skicka SMS?

Skicka SMS. Snabbt och ändå kan man få med så mycket.

.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?

Inget av ovanstående och de har heller aldrig varit.

Jag var inte planerad eller önskad.

.

10. När såg du senast din mamma?

20 december 2007

.

21. Vilken ögonfärg har du?

Grön-blå.

.
12. När vaknade du idag?

8.30 (chockad över att ha sovit hela natten).

.
13. Har du någongång hittat en katt?

Utomlands har det hänt att vi träffat på hemlösa katter. Men vet inte om det räknas som att hitta någon.

.
14. Vilken är din favoritplats?

Hemma i soffan med N och E.

.
15. Vilken plats föredrar du minst?

Affärer med mycket folk.

.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?

Färdigutbildad sjuksköterska. Gift. Förhoppningsvis har vi fått syskon till Troy och Eira och flyttat till hus. Jag hoppas även vi har möjligheten att resa.

.
17. Vad skrämde dig som barn?

Döden. Ensamhet. Ormar.

.
18. Vem fick dig att skratta senast?

Förmodligen Eira eller Niclas.

.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?

Jag äger vinylskivor som jag ärvt. Har tyvärr inte något att spela dem i.

.
20. Har du stationär eller bärbar dator?

Två bärbara. Men en av dem är alltid ikopplad på samma ställe.

.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?

Pyjamasbyxor, amningsbh och linne.

.

22. Hur många kuddar har du i sängen?

Två.

.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?

Ja.

.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?

Skor när jag dansar och utomhus, strumpor hemma och barfota i sanden på stranden eller i dansen.

.
25. Är du social?

Ja. Men jag har ett mycket stort behov av att vara själv eller med mina närmaste.

.
26. Vilken är din favoritglass?

Ben&Jerrys

.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Betala av lån, resa (bjuda med hela stora familjen), spara för framtida husköp.

.
28. Tycker du om kinamat?

Jag gillar thai bättre.

.
29. Tycker du om kaffe?

Ja. Jag blev fast när jag började arbeta inom vården.

.
30. Vad dricker du till frukost?

Juice, kaffe, vatten och ibland nyponsoppa.

.
31. Sover du på någon särskild sida?

Jag behöver inte, men N vill alltid sova på höger sida av sängen.

.
32. Kan du spela poker?

Jag glömmer hur man gör mellan gångerna.

.
33. Tycker du om att mysa?

Mysa är mitt mellannamn.

.

34. Är du en beroendemänniska?

Ja, det mesta jag tar mig för blir jag beroende av på ett eller annat sätt.

.
35. Känner du någon med samma födelsedag som dig själv?
Ja, min svärfar.

.

36. Vill du ha barn?

Vi har två fantastiska barn och är så glad, stoltoch tacksam över dem. Att Troy inte lever här med oss kommer alltid vara min stora sorg. Min fina lille pojk. Om allt går väl vill vi gärna ha fler (levande) barn.

.

37. Kan du några andra språk än svenska?

Engelska. Lite franska. Lite spanska. Några ord på tyska.

"Ich bin ein kartoffel". ;-)

.

38. Har du någonsin åkt ambulans?

Alldeles för många gånger.

.
39. Föredrar du havet eller en pool?

Havet.

.

40. Vad spenderar du helst pengar på?

För tillfället, kläder åt Eira.

Annars resor.

.

41. Äger du dyra smycken?

Ja. Även om de flesta mest är av sentimentalt värde.

.

42. Vad är det senaste du stoppade i munnen?

En romersk båge.

.
43. Vem är den roligaste människan du känner?

Ullis får, och har alltid fått, mig att skratta.

.

44. Välj ett ärr på din kropp?

Ärret efter kejsarsnittet med Troy. Ett ärr som alltid påminner mig om barnet jag vaggat och fött. Älskad och saknad.

.

45. Vad har du för ringsignal?

Det låter som en vanlig telefon.

.

46. Har du kvar klädesplagg sedan du var liten?

Oo ja. Flera kartonger på vinden. Mormor var lika galen i barnkläder som jag är.

.

47. Flirtar du mycket?

Det tror jag inte.

.

48. Vart togs din profilbild för din blogg?

Den med hjärtat på magen togs hemma. Troy i magen och Niclas händer som hjärta.

49. Kan du byta olja på bilen?

Jag har kunnat iaf. Det ingick i körkortsteorin (?).
.

50. Har du fått fortkörningsböter?

Nej, men en kamera har blinkat på mig.
.

51. Vilken var den senaste bok du läste?

Läste var "En shopaholic i väntans tider". Lyssnade på var "Tre sekunder".

.

52. Läser du dagstidningen?

Avesta tidning (även om det går väldigt fort att komma igenom). Har nu också fått en prenumeration på DN av svärfar -om jag kommer hinna/orka återstår att se.
.

53. Prenumererar du på någon veckotidning?

Mama och Vi föräldrar (blir dock bara "toaläsning").

.

54. Dansar du i bilen?

Dansar? Lite rytmiskt gung kanske.

.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?

Rix FM

.

56. Vad var det senaste du krafsade ned på ett papper?

Min namnteckning på ett kvitto kanske.

.

57. När var du i kyrkan senast?

I december när fina Gustav döptes.

.

58. Vad ska du göra nu?

Fortsätta stryka gardiner.

flaska?!

Eira tycks ha glömt hur man suger på flaskan. I dagarna tre har vi testat. För hon har ju kunnat. Hur lätt som helst. Och villigt. Nu vägrar hon. Hon skriker så fort flaskan nuddar läpparna. Jag lyckades efter lite smyg och då hon ätit sig mätt från bröstet busa henne på gott humör och då var hon relativt nyfiken på flaskan, smakade lite försiktigt också. Men att hoppas på att hon vill ta den, så att vi kan gå på bio imorgon, kanske är lite väl optimistiskt. Vi testar väl imorgon bitti igen.

En liten uppdatering ang. "mjölkläckageproblematiken" är att det fungerar mycket bättre nu. Kanske beror det på att Eira vaknar och äter sisådär fyra timmar tidigare nu, så att det inte hinner bli överfullt och det är väl det positiva med denna nya nattrutin (alltså första målet redan klockan 5, istället för 9). Hur det kommer att bli när (OM) det blir hela sovande nätter igen återstår att se. En dag i taget.

mysig dag utan sömn

Om det är en utvecklingsfas vet jag inte. Men att det blir lite sömn kan jag skriva under på. Eira vaknar till och från under hela nätterna. Vill inte äta, mest bara ligga och prata. Gärna lite "gnälligt". Nöjd blir hon när jag står vid sängkanten och klappar henne på kinden och vaggar på sängen (tack och lov för vyssan-lull-tassar!). Inte heller på dagarna sover hon. Allt är så spännande att sömn känns som något helt onödigt. Man kanske går miste om något då.

För att bota trötta ögon begav vi oss ut i kylan med Mia och Alva. Mys. Promenadsnackis och sedan fikade vi på gallerian. Alva är så go och mjuk med Eira och Eira plirar finurligt mot Alva. Det verkar som att de förstår varandra så bra.

minnesdag för C

Det är en sådan minnesdag idag. En dag då en person finns alldeles extra mycket i tankarna. En hel familj, med en tom plats vid bordet. Kärlek och tankar till er.

Jag minns, det var vid nyår. Jag och N var i London. Jag fick ett meddelande med gott nytt år, det var länge sedan vi sågs, kanske en fika. Jag hann aldrig svara. Ångrar jag? Herregud, ja!
Löpsedlarna. "Kvinna hittad mördad i Fagersta". Mina tankar for genast till de jag kände i området. Flera av mina gamla klasskamrater var ju därifrån. Jag tänkte i samband med detta, just ja, jag måste svara på meddelandet. Sedan såg jag. På Lunar. RIP. Det är inte sant. C. Ett monster berövade en prinsessa sitt liv. En familj i evig saknad. Idag går alla tankar till dig C. Snart blir det den årliga prinsessbakelsen, den vi alltid åt på vår namnsdag.

falken och snabba cash

Vi har haft Falk-maraton. Ja, Johan Falk alltså. Vi som är sådan filmnördar. Hur har vi kunnat missa? Den stora behållningen är givetvis Joel Kinnaman, det ska bli spännande att se honom i Snabba cash.

På tal om snabba cash, som jag och N läste för första gången när vi var i Santorini och boken precis kommit ut - och fastnade totalt för och som nu kommer på bio (många och i en och samma mening, jag vet). Vi har funderat fram och tillbaka. Ska vi gå, ska vi inte... Att lämna Eira känns förfärligt även om det bara är två timmar. Tänk om hon blir ledsen. Då är två timmar långa. Hmm. Jaja, filmen ska ses oavsett om det blir på bio eller inte.

skäggiga gubbar

Äntligen är julen ute. Jag har verkligen dragit mig in i det längsta. Gått och missnöjt muttrat över alla skäggiga gubbar överallt. Förra veckan samlade jag ihop dom och ställde dom på köksbordet. Och där blev de stående. I givakt. Säkert muttrande över en seg ägarinna. Att N ens har sett att de står där har jag svårt att tro. Om det inte vore för mitt klagande skulle han nog inte ens märka om julpyntet var kvar till påsk.

Eira sover nu sin första(!) långa period för dagen. Förhoppningsvis inte för natten - då lär det bli en tidig morgon. Dagen har bjudit på så mycket spännande att hon helt enkelt inte haft ro att slumra. Runt lunch träffade vi kompisarna på gula villan. Oj vad alla hade växt. Det är ju en månad sedan vi sågs. Det är jättetrevligt iallafall, att träffas sådär lite avskilt, få prata av sig. Det var nog första gången, idag, som Eira verkligen förstod att det var andra människor där. Hon tittade med stora ögon. Smilade lite, men försiktigt. Att ligga ned var det inte tal om. Fröken fräken vill sitta och titta.

Ett mindre trevligt samtal på kvällskvisten förstörde husfriden ett slag. Den där jäkla vattenläckan biter oss fortfarande i baken. Tur med en svärfar som kan tala för sig (och oss) Att vara ungdom (räknas vi som det?), nå ja...yngre är en klar nackdel ibland. Äldre tror att de kan köra över hur som helst. PUST!

känsla av liv

Det finns en känsla. Som är så speciell. Värmer hela hjärtat. Varm i hela kroppen. Att jag burit vårt barn. Att jag fick äran att vara den som vaggat och vyssjat, växande mage. Växande liv. Fantastiskt.

Här om dagen åkte vi bil. Jag hade min hand på Eiras lilla overallklädda kropp. Med tjockt tyg emellan känns rörelserna annorlunda. Lite dovt. På samma sätt kan det kännas med en liten kropp som vilar på mitt bröst. Rörelser. Om jag blundar kan det vara svårt att veta om det är en dröm. Är hon här nu, på utsidan? Eller är det önskedrömmar med bebis i magen. Jag känner så väl igen dem. Små hastiga tår som vandrar längs med sidan. Knän som oförsiktigt möter revben. Ett huvud borrande. Långsamma händer. Det är ju samma rörelsemönster. Där inne som här. Märkligt. Eller kanske inte.

Någon mer som känt så?

årets första kompisbesök

En tung dag igår. Eira var dessutom väldigt ledsen. Ingenting var bra. Hon somnade av utmattning i min famn runt elva. Sedan sov hon hela natten. Idag vaknade hon med ett solskensleende. Mamma också.

.

Runt lunch begav vi oss på första kompisbesöket för året, hem till Frida och Greta. Vi hade en mysig eftermiddag där jag blev bortskämd med supergod rabarberpaj och lyxig latte. Eira smaskade på Gretas hand och sprattlade frenetiskt i Gretas roliga babygym. Greta såg lite förskräckt ut med ett vilddjur bredvid sig. Det var så kul att se hur tjejerna växt och utvecklats, det är ju en hel månad sedan vi sågs sist.

.

Niclas sista dag hemma, idag, innan hans sista termin drar igång.

Tänk att om ett par månader är han färdig sjukgymnast. Stolt är bara förnamnet.

Eira breder ut sig bredvid kompisen Greta (10 dagar och 1 ½ kg skiljer flickorna).

oläsligt

Det är så vissar dagar. Att orden liksom inte tar sig. Bokstäverna finns. Men de finner inte varandra och bildar därmed bara en oläsbar sörja.

De dagar när hålet i hjärtat värker. De dagar som jag känner mig liten och bara, inte orkar.

Inom mig spelas filmer upp. Obarmhärtiga ljud som låter hjärtat isas.

Ett skrik. Inget skrik. Tystnaden. Tysta läppar mot kall hud. Tårar som faller mot liten kropp. Tunga fötter stiger ur bil. Hemma. Utan. Hata. Alla saker. Alla drömmar. Trä mot trä, en kista stängs. För alltid. Kyrkklockor. Ångest. Skrikande ångest. Svettiga händer om liten urna. En mamma och en pappa på knä i daggvått gräs, hissande en alldeles för liten urna ned i ett hål. En grav. För någon som inte ens hann leva. DU LEVDE! Inom mig. Tomheten. Saknaden.

avbrott från rutinerna

Vad har vi gjort idag?
Det känns som om dagen har varit evighetslång, medan tiden bara har hastat förbi.

Bara sådär förändrades våra nattrutiner. Två nätter i rad har donnan vaknar runt 2, superpigg och pratglad. Eftersom jag minsann hårt håller på att det i sovrummet ska vara tyst och mörkt har hon legat där och finurligt gurglat för sig själv. Sådär har det hållt på, fram och tillbaka till sju. Då har hon ätit och somnat om. Två nätter är ovant för en mamma som annars har haft turen att få sova.

På förmiddagen kom svärmor/farmor förbi med lite presenter...som vanligt. Det besöket löstes av av mormis som kom med gamla fotografier. Hela eftermiddagen satt vi sedan och pysslade med scrapbooking. Min morbror fyller 50 och jag har fått äran att använda mina färdigheter i scrapping, till ett collage. Det så fantastiskt roligt. För en tid sedan började jag scrappa digitalt. Det är annorlunda mot det tidigare klippandet och klistrandet. Många timmar vid datorn skulle behövas för att träna. Några minuter här och där får räcka - så länge.

Nu börjar snart Let's dance... Spännande!

grattis faster